Göm menyn

Intervjuer

Text: Monica Westman Svenselius
Bild: Peter Modin


IDA - alltid steget före

I Linköping startades landets första civilingenjörsutbildning i datateknik, här bildades landets första datainstitution, IDA och här startades de allra första forskarskolorna. Erik Sandewall, Anders Haraldsson och Sture Hägglund har alla varit med på den mer än 30-åriga resan. Nu går de i pension, men slår inte ner på takten.

Man kan förstås kalla det otur, otur för Uppsala universitet, att den unge begåvade studenten Erik Sandewall i mitten av 1960-talet valde ett ämne för sina doktorandstudier som inte fanns.

Efter disputationen fick han en docenttjänst och byggde upp en forskargrupp i det udda ämnet - med egna doktorander. Lite vid sidan av och med externa medel.

Lite otur för Uppsala, men desto större tur för nybildade universitetet i Linköping som inrättade landets första professur i datalogi, just som Erik Sandewall hade tröttnat på ointresset i Uppsala och kände sig redo att lämna.

Erik Sandewall var 30 år när han rekordung installerades som professor på Linköpings Universitet, våren 1975.

Med sig till Linköping fick han också ett tiotal av sina doktorander, varav några hunnit så långt att det fanns goda resurser för undervisning. Bland dem fanns Anders Haraldsson och Sture Hägglund.

Kort efter att de alla anlänt till det nya universitetet på Östgötaslätten föddes Sveriges första civilingenjörsutbildning i datateknik.

Nio år senare, 1983, bildades Institutionen för Datavetenskap, IDA, som idag är en av de största datavetenskapliga institutionerna i norra Europa. Forskningen täcker allt från teknik och naturvetenskap till humaniora och beteendevetenskap.

IDA ansvarar i dag för kurser inom sex civil- och fem högskoleingenjörsprogram, samt program inom datavetenskap, kognitionsvetenskap samt inom lärarutbildningen på Linköpings universitet.

Kurser och utbildningar som är väl kända för sin höga kvalitet.


Anders Haraldsson - med ett brinnande intresse för utbildning

Anders Haraldsson

För Anders Haraldsson, biträdande professor i datalogi och prefekt på IDA under hela 1990-talet, har utbildningsfrågorna alltid stått i centrum. Det var exempelvis hans inspirerande föreläsningar på Uppsala Universitet som fick forskarkollegan Sture Hägglund intresserad av artificiell intelligens.

Antalet utbildningar och kurser i datateknik, datavetenskap, kognitionsvetenskap, med mera som Anders Haraldsson varit med att utveckla är otaliga. Likaså de studenter han genom åren undervisat i grundläggande programmering. Han har varit med på hela resan, från 15-mannagruppen på Datalogilabbet i Uppsala under sent 1960-tal, till dagens storinstitution på Linköpings universitet med 160 anställda, som har utbildningar på sex civil- och fem högskoleingenjörsprogram, program inom datavetenskap, kognitionsvetenskap och inom lärarutbildningen.

- Nu behövs nya krafter. Den stora beräkningskraften i dagens datorer och möjligheterna att lagra enorma mängder data ställer nya krav på utbildningarna, säger han.

En ny civilingenjörsutbildning med den typen av inriktning är också på gång, men för en gångs skull är det inte Anders Haraldssons som håller i trådarna.

Som pensionär har han dock inga som helst planer på att mata duvorna i Trädgårdsföreningen (stadsparken i Linköping). Istället var han under läsåret 2011-2012 ordförande i Högskoleverkets bedömargrupp för utvärdering av alla utbildningar inom data, it och medieteknik.

Anders Haraldsson var en av de tiotalet doktorander som 1975 följde med Erik Sandewall från Datalogilaboratoriet på det 500 åriga universitetet i Uppsala till det nybildade universitetet i Linköping. Från de pampiga byggnaderna i lärdomsstaden till nybygget på Slätten.

Linköpings universitet höll som bäst på att slicka såren efter en misslyckad storsatsning på TV-utbildning. Behovet och viljan att satsa på något nytt och annorlunda var starkare än någonsin och den färdiga forskargruppen från Uppsala togs emot med öppna armar.

- Vi behövde inte längre konkurrera med Nobelprisfysiker om anslagen, säger Anders Haraldsson.

Anders Haraldsson var den som disputerade först och han utnämndes snabbt till lektor och blev sedan också studierektor. Linköpings universitet var först i Sverige att inrätta en civilingenjörsutbildning i datateknik. 1982 startades också en utbildning i datavetenskap där en väsentlig del låg på humaniora, det vi idag kallar kognitionsvetenskap.

1982 kom också ett beslut från dåvarande regeringen att alla tekniska högskolor skulle ha en D-linje.

- Bara KTH undantogs, men de startade sin datateknikutbildning bara ett år senare, minns Anders Haraldsson.

Under hela 1980-talet växte sedan datautbildningarna ut explosionsartat i landet. 1983 bildades institutionen för Datavetenskap, IDA, på Linköpings universitet, och alla datautbildningar samlades under en hatt. Även det en föregångare till många av dagens storinstitutioner.

Fler utbildningsplatser, fler lärare och fler nya utbildningar följde. Anders Haraldsson undervisade, skrev läroböcker i programmeringsspråken Pascal och Lisp och utvecklade nya utbildningar.

- Jag var prefekt under hela 1990-talet då det fanns massor av forskningspengar och studenterna strömmade till. 1993 fick vi också egen beslutsrätt, det var inte längre departementet som skulle tala om vilka utbildningar vi kunde ge, säger han.

Vid millennieskiftet var IDA som störst. Från 1975 till 2000 hade antalet verksamma seniora forskare, doktorander och administratörer ökat från knappt 20 personer till 200.

2001 kom kraschen.

- Det blev några tuffa år, där vi tidigare haft 4-5 sökande till varje plats kunde vi knappt fylla platserna. Även forskningspengarna försvann, tekniska forskningsrådet löses upp och vi skulle tävla om anslagen med naturvetenskap och nanovetenskap, minns Anders Haraldsson.

Krisreceptet - som visade sig falla väl ut - var att sitta kvar i båten.

- Vi var lite konservativa, höll fast vid våra utbildningar utan att lätta på kvalitetskraven och det har varit bra för oss. Kanske har andra haft bättre genomströmning, men avnämarna ute i näringslivet har alltid varit enormt nöjda med de kunskaper studenterna haft med sig härifrån. Vi har fått många vitsord och Datateknik är ett mycket starkt varumärke, säger han.

- Kraven på matematikkunskaper har vi inte tummat på en millimeter, vi måste falla väl ut i jämförelser med datautbildningar på KTH, Chalmers eller i Lund.

Två utbildningar han varit med att dra igång under senare år är han extra nöjd med:
En av dem är Innovativ programmering, en kandidatutbildning där det handlar mer om programmering än om matematik.

Ännu en lyckosam satsning är civilingenjörsutbildningen i Medieteknik på Campus Norrköping.

- En tuff och helt unik utbildning.

På frågan om det är något som inte varit så lyckosamt beskriver han de ständiga försöken att få fler tjejer intresserade av datateknik.

- Vi har försökt allt, problembaserat lärande, andra undervisningsformer. Varje gång vi satsar ökar andelen tjejer något för att sedan falla tillbaka igen.

Han skulle vilja arbeta mer mot skolan, även om han haft en hel del med skolan att göra under åren.

- De verkar inte förstå vad högskoleutbildningen och yrkesprofessionen innebär, det ses som en nördutbildning. Det är ju också svårt att förstå skillnaden mellan att vara en kvalificerad användare och att utveckla området - som är civilingenjörernas uppgift, säger han.

Utbildningskatalogerna är fyllda av texter där blivande studenter ska lockas att läsa allt ifrån korta KY-utbildningar till avancerade civilingenjörsutbildningar som den i medieteknik. Och det är inte lätt att förstå vad som är vad.

- Man läser ibland att det behövs 100 000 nya it-ingenjörer, men ingen frågar om det är excelanvändare eller civilingenjörer. Behovet finns över hela linjen och det är svårt att få ut det budskapet, säger han.

- Men vi har bra utbildningar och jag kan tryggt dra mig tillbaka, säger Anders Haraldsson.


Erik Sandewall - den envise visionären

"Den klart lysande forskarstjärnan", säger kollegerna om Erik Sandewall, Sveriges allra första professor i datalogi. Full av visioner, inspirerande och envis som synden har han i mer än 30 år drivit uppbyggnaden av det som idag är Institutionen för datavetenskap, IDA.

Erik Sandewall började läsa matematik på Uppsala universitet 1963. Kurserna var inte någon stor utmaning.

- Jag hade tid över. En studiekamrat, Bengt Gustafsson, numera professor i astrofysik, tipsade om ämnet numerisk analys, minns Erik Sandewall.

Ämnet innehöll en hel del programmering och det passade honom som hand i handske. Professorn i numeriska metoder i Uppsala hette Heinz Otto Kreiss (med tiden flyttade han till California Institute of technology där han nu är emeritus). Heinz Otto Kreiss kände sig emellertid inte riktig bekväm med att handleda unge Sandewalls doktorandstudier, som låg lite utanför hans egna domäner.

Erik Sandewall for därför till Stanford för att fortsätta sina studier och hamnade mitt i hetluften, i en forskargrupp i det helt nya ämnet artificiell intelligens. Professor John McCarthy, som myntat själva begreppet artificiell intelligens, hade just rekryterats till Stanford, från MIT, för att bygga upp en egen forskargrupp.

-McCarthy var en enormt inspirerande som person, men han var inte lika bra på att ge feedback till sina doktorander, berättar Erik Sandewall.

Efter ett år på Stanford återvände han därför till Uppsala och ägnade all tid det följande året åt att skriva klart sin avhandling i ämnet artificiell intelligens. Erik Sandewall disputerade 1969, sex år efter studentexamen.

Det udda ämnet för avhandlingen till trots sökte han och fick en docenttjänst och tack vare en intresserad och förstående chef för Uppsala universitets datacentral fick han också loss lite pengar för att bygga upp en forskargrupp.

-Werner Schneider hade lite disponibla medel och han lyckades också förhandla fram pengar till några mindre forskningsprojekt i samband med inköp av datorer till universitetet. Vår forskning finansierades därför helt med externa medel, berättar Erik Sandewall.

Så kunde det ju inte fortsätta och någon professur att söka i Uppsala, med möjlighet att söka egna medel, fanns inte inom räckhåll. Försök gjordes av universitetet att omvandla en professur i astronomi till datalogi, men det väckte så mycket ont blod inom de 500-åriga universitetsmurarna att det röstades ner.

Erik Sandewall nappade istället på en tjänst som gästforskare på MIT. Men mitt under den vistelsen dök det upp en intressant öppning: det nyinrättade Linköpings universitet sökte en professor i ämnet datalogi.

Hans forskargrupp i Uppsala bestod nu av 14-15 personer och när Erik Sandewall fått professuren i Linköping, inte utan hård konkurrens, följde de allra flesta med.

- Erik var den klart lysande stjärnan och vi var som ett antal gässlingar, helt präglade på Erik. När han flyttade söderut så flög vi med, berättar Sture Hägglund, professor emeritus och en av de doktorander som 1975 följde med till Linköping. Erik Sandewall

I Linköping fanns redan en liten grupp, ledd av universitetslektor Nils Lindecrantz, och med ett antal doktorander.
- Nils gick tyvärr bort bara något år senare, alldeles för tidigt, säger Erik Sandewall.

Men med tillskottet från Uppsala, där de flesta hunnit en bit i sina doktorandstudier, fanns det redan från början rejäla resurser på Linköpings universitet för att både forska och starta utbildningar i datateknik.

- Satsningen fick en flygande start.

Som om inte det var nog inrättade en viktig forskningsfinansiär inom det tekniska området, Styrelsen för teknisk utveckling, STU, just då ett ramprogram inom datalogi.

- Alla som hade bra projekt med bra personer som deltog fick pengar. Deras tanke var att gå ut brett till en början, och sedan gallra.

Det fanns alltså förhållandevis gott om pengar och Erik Sandewall kunde rekrytera lovande nyexminerade doktorer, även från andra universitet, som fick ansvar för egna projekt och därigenom också kunde bygga upp egna forskargrupper.

Två avdelningar, laboratorier, inrättades till en början, ett laboratorium under ledning av Bengt Lennartsson som forskade kring generella mjukvaror och ett annat under ledning av Sture Hägglund, som sysslade med det som kallades application systems. Egentligen system som är begreppsmässigt smala men där man hanterar stora volymer data - som databaser.

Antalet studenter ökade kraftigt under 1980-talet och resurserna för undervisning fick hänga med i samma takt.

- Vi behövde få upp volymen på forskningen för att det hela skulle bli långsiktigt hållbart och anslagssituationen var gynnsam vid den här tiden.

Nya doktorander rekryterades och de som var ute på post doc lockades tillbaka.

- Vi kunde erbjuda möjligheten att bygga upp en egen grupp, det fanns pengar och det fanns stöd för att bedriva självständig forskning, berättar Erik Sandewall.

I det här läget behövdes det också en bättre organisation, den gamla kaffebords-demokratin fungerade inte längre. Erik Sandewall tog intryck av den tidens debatt kring ledning av det växande antalet tjänsteföretag. Och han hämtade inspiration från både språkundervisning och restaurangbranschen.

- Vi införde en struktur med självständiga laboratorier, som gav varandra stöd men som inte konkurrerade. Det gav oss också en bred kompetens och en bra grund för att bygga upp doktorandkurser, som var allas ansvar.

1984 unnade Erik Sandewall sig en sabbatstermin på Amherst i Massachusetts, för att läsa och tänka. Resultatet blev att han 1985 startade ett eget laboratorium, RKL, Representation of Knowledge, grunden för expertsystem, och han rekryterade några av de första som examinerats från C-linjen (en av landets äldsta magisterutbildningar i datavetenskap).

Under 1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte utbyggnaden av både utbildning och forskning i snabb takt. Ytterligare en organisationsförändring infördes när laboratorierna blev så många att labbcheferna inte rymdes kring sammanträdesbordet. De då 18 laboratorierna delades in i fem avdelningar med varsin forskningsledare. Det är en organisation som håller än i dag.

- Den omorganisationen genomförde vi helt inom institutionen och det ska vi vara stolta över, säger Erik Sandewall.

1993-94 var det dags för ett sabbatsår i Toulouse i Frankrike, ett år som ledde till några viktiga beslut.

- Det var då jag insåg vad www vad för något och vad det kunde betyda.

Den insikten parat med ett groende missnöje över peer-review systemet fick honom att fundera över om det inte fanns något bättre sätt att vetenskapligt granska forskningsresultat. Varför bara låta två-tre forskare granska, som inte ens alltid var objektiva, när man kunde lägga ut resultatet på nätet så att alla intresserade kunde läsa och kommentera.

- Många är missnöjda med peer review-systemet, men alla använder det i brist på något bättre.

Lika uppfylld av visionär envishet som alltid bestämde han sig för att göra något åt saken. 1996 startade han därför Linköping University Electronic Press, som en bas för publicering av tidskrifter med open access och open peer review, öppet för alla och dessutom ett enkelt sätt att sprida forskningsresultat. Det fanns också tid över att starta, och vara redaktör för en vetenskaplig tidskrift inom Artificiell intelligens.

Hade han då lämnat forskningen? Nej inte alls.
När Erik Sandewall kom hem från Toulouse var forskarskolor ett begrepp på allas läppar.

- Vi startade forskarskolan WITAS, Wallenberg Laboratory for Information Technology and Application Systems. Wallenbergstiftelsen finansierade liksom bland andra SAAB, som ville satsa på autonoma flygande farkoster och behövde utbildat folk.

Forskarskolan, som engagerade tre grupper inom IDA och en grupp på institutionen för systemteknik, ISY, pågick från 1997 till 2005, där Erik till en början var den drivande kraften. Han var också aktiv i SSFs satsning på forskarskolan CENIT.

Erik Sandewall startade i samband med WITAS en ny grupp som studerade hur robotar kan styras med naturligt språk, förhoppningen var att man skulle kunna stå på marken och styra exempelvis en helikopter med rösten. Projektet lämnade han så småningom över till den yngre IDA-professorn Patrick Doherty.

- Det var en naturlig succession och det blev väl också en naturlig nedtrappning, säger Erik Sandewall.

För nu börjar ju pensioneringen närma sig. Ledigheten. Möjligheten att njuta sitt otium som emeritus. Istället har han beslutat skriva om läroböckerna i artificiell intelligens.

- Jag är missnöjd med de läroböcker som finns, området är så fragmenterat. Man har alltid delat upp materialet på samma sätt som det ser ut inne i en dator. Det kanske inte alltid är så lyckat. Olika programmeringsspråk används för olika delar och samma sak utförs på flera ställen utan kommunikation dem emellan.

Nu arbetar han med att ta fram läroböcker och mjukvara, två volymer har han släppt. En kurs har hållits på LiU med utgångspunkt i det förändrade synsättet.

- Studenterna var inte helt nöjda, så någon mer kurs blir det nog inte, även om kollegor på andra universitet varit försiktigt positiva, säger han.

Men lika lite som ointresset för datalogi i Uppsala hindrade honom då, kommer ointresse från studenter eller bristande entusiasm från kollegor att hindra honom nu från att fullborda sitt läroboksprojekt.

- Det är skönt att kunna göra precis vad man vill.

Och om 10-15 år kommer säkert även vi andra att undra hur hela friden man kunde hålla på att undervisa i artificiell intelligens på det där fragmenterade viset, år efter år.

- Erik Sandewall har alltid legat minst fem år före alla oss andra, konstatera David Lawrence som idag har det redaktionella ansvaret för LiU Electronic Press.


Sture Hägglund - samverkansgeneralen

Sture Hägglund, idag professor i datavetenskap och forskningschef för Santa Anna Research Institute, kom till Linköping som doktorand i Erik Sandewalls kölvatten. Han blev den givna samverkansgeneralen som snabbt tog på sig uppgiften att sköta kontakterna med industri och näringsliv.

Sture Hägglund började sina studier med att läsa teoretisk fysik och astronomi på Uppsala universitet. En föreläsning av Anders Haraldsson i artificiell intelligens, om programmeringsspråket Lisp, blev en första vändpunkt. Snart flöt han in bland de andra doktoranderna i Erik Sandewalls Datalogilabb på Uppsala Universitet.

Den andra vändpunkten kom 1975 när Erik Sandewall fick Sveriges första professur i datalogi, placerad vid Linköpings universitet.

- Vi åkte ner på besök och när vi kom hem till trygga Uppsala sa vi oss själva att vilken tur att vi inte ska arbeta i den nybyggarmiljön. Men efter ett halvår hade de flesta av oss flyttat till Linköping, berättar Sture Hägglund.

I Linköping handlade det om att snabbt bygga upp en verksamhet och positionera den strategiskt väl.

- Här fanns inga tunga Uppsala-traditioner, allt nytt provades som inte var uttryckligen förbjudet.

På de stora universiteten var karriärvägarna för unga lovande forskare stängda, en professor satt på sin stol tills han avgick med pension och först då tillsattes en ny professor. I mitten av 1970- och början av 1980-talet var det helt enkelt inte några pensionsavgångar i sikte. För det nystartade universitetet på Östgötaslätten var det därför bara att välja och vraka.

- Vi kunde ta emot många av de allra bästa forskarna och våra utbildningar blev, inte minst tack vare Anders Haraldsson, stilbildande, säger Sture Hägglund.

Forskarna hade stor frihet. Bland annat inom artificiell intelligens låg forskningen i absoluta europatoppen och man började också studera intelligenta system i samspel med människan. De första expertsystemen utvecklades, system där man matade in kunskap och som sedan kunde användas som stöd vid problemlösning och beslutsfattande.

- Expertsystemen och hur vi människor fungerar tillsammans med datorer blev mitt område. Användningen av datorer ökade nu snabbt och vi kunde lagra kunskap och hålla den tillgänglig för exempelvis utbildning. Bland annat la vi in autentiska patientfall i datorn och gjorde simuleringar. De modellerna användes för examination av kirurger, minns Sture Hägglund.

Tack vara det goda samarbetet med datorindustrin fick forskarna också tillgång till den senaste hårdvaran, de första arbetsstationerna och de första datorer som gav utrymme för den interaktivitet som vi i dag tycker är så självklar.
- I mitten av 1980-talet arbetade vi mycket med expertprogram och kunskapsöverföring och företagen betalade för att deras duktigaste personer skulle få sitta här ett halvår åt gången och lära sig allt det nya. Sture Hägglund

- Erik Sandewall var den lysande forskarstjärnan, Anders Haraldsson utvecklade utbildningarna och jag riktade min kraft både nationellt och internationellt mot industrin och tog också hand om externa kontakter, säger Sture Hägglund.

- Vi kunde vara snabba på att haka på utvecklingen, vi kunde också ligga tidigt med väl genomarbetade förslag. Det är svårare i dag för de andra universiteten har hunnit i fatt, säger han.

I slutet av 1980-talet fick så Gösta Lindberg, teknisk direktör på Ericsson, tillsammans med Erik Sandewall, ett uppdrag från Universitets- och högskoleämbetet, UHÄ, att se över de högre utbildningarna inom dataområdet. Deras förslag blev bland annat att inrätta forskarskolor, tanken var att man behövde koncentrera utbildningarna mera för att kunna upprätthålla kvaliteten.

Förslaget togs väl emot och efter några år fattade regeringen beslut om en försöksverksamhet i mindre skala. Sedan blev det Strategiska Forskningsstiftelsen, SFS, som gjorde slag i saken.

- Vi fick en av de första forskarskolorna, ECSEL och sedan ännu en i tät samverkan med näringslivet, en företagsforskarskola inom tillämpad IT som finansierades av KK-stiftelsen.

Industrin betalade hälften och forskarskolan hade budget för 20 doktorander.
- Några licade bara och till slut hade vi fler än 30 inskrivna doktorander.

Att doktoranderna stod med ett ben i industrin och ett i akademin ställde dock till en del problem. Under de tuffa åren i början av 2000-talet gick flera av IT-företagen i konkurs, Nokia la ner helt i Linköping och det skedde stora neddragningar av personalstyrkorna på övriga. Det var alls inte självklart att doktoranderna skulle kunna fortsätta sina studier.

- Med trots det blev det en mycket lyckat satsning, bara fyra bröt sin forskarutbildning och det var på grund av sjukdom och liknande. Intresset var så stort för våra doktorander att andra företag tog över, berättar Sture Hägglund.

Men det är inte bara storföretagen som haft nytta av IDA, det har också det stora antal avknoppningsföretag som finns i Mjärdevi Science Park.

- Till varje nystartat teknikföretag i Mjärdevi behövs ett antal dataloger, men det är sällan de som syns utåt. När institutionen för systemteknik knoppar av ett bildbehandlingsföretag som Sectra eller när IFS utvecklar sitt affärssystem behövs också ett stort antal dataloger. Den kompetensen finns här. Men det här är en stödjande disciplin, dataloger sticker sällan ut, men ger en enorm styrka.

Idag arbetar Sture Hägglund på forskningsinstitutet Santa Anna, grundat 1999. Institutet är en del av Swedish ICT som omsätter ungefär en halv miljard per år.
Målet för Sant Annas verksamhet är att i samverkan med universitet och näringsliv föra ut forskningsresultat i praktiken, till exempel vid införande av it-stöd i hemsjukvård och omsorg.

- Att vårda människor hemma är bättre för alla, man vill heller inte ha in infektionssjukdomar på sjukhusen. Här är IT en intressant resurs. Problemet är att de äldre, som är de mest vårdbehövande, inte har tillgång till internet, säger Sture Hägglund.

Det behövs alltså nya metoder för interaktion mellan människan och datorsystemet. Expertsystemen dyker åter upp på kartan och Sture Hägglund är tillbaka där han började.

- De äldre är också en köpstark grupp och även i äldrevården börjar man inse att it-forskningen kan bidra. Det finns en stor potential att hitta stöd här, säger han.

Annars är Sture Hägglund nu professor emeritus på Linköpings Universitet.
- Det är trevligt, jag kan gå omkring och störa folk med goda råd, säger han med ett gott skratt.


Sidansvarig: Webmaster
Senast uppdaterad: 2013-06-08