Vi började dagen med att ta en taxi till flygplatsen på O’ahu och försöka checka in. Om jag hade tyckt det var rörigt på Newark så var det ingenting jämfört med det här… Jag kunde inte checka in min väska själv utan var tvungen att göra det vid en bemannad disk, så jag släpade min 20 kilo tunga ryggsäck till en sådan disk. Där fick jag veta att i min flygbiljett ingick inte något bagage utan det skulle jag betala 25 $ extra för, vilket kändes otroligt märkligt men jag orkade inte krångla så jag gav ut mitt kort. Mitt kort hade fungerat helt problemfritt hela resan men här, på den största flygplatsen på Hawaii, accepterades det ej. Nehe. Jag släpade min väska tillbaka hela vägen till de andra där både Simin och Marcus lyckats checka in sina väskor via det automatiska systemet utan att betala några 25 $. När Kimia skulle checka in sin väska upptäckte de att hon kunde checka in TVÅ väskor gratis på sin biljett (?), så då fick hon checka in båda våra och så var det problemet löst. Sedan fick vi stå i en kö för att lämna våra väskor till en person som matade in dem på ett rullande band. Först i kön fick vissa en extra klisterlapp på sina väskor, men jag fick ingen, så jag dubbelkollade med han som satte ut dem men nej, jag skulle inte ha någon. När vi äntligen kom fram till det rullande bandet så sa personen där att, jo du ska visst ha en klisterlapp. Suck, jag släpade min, fortfarande 20 kilo tunga, väska hela vägen till slutet av kön, fick en lapp och tillbaka igen.

Okej så här i efterhand så löste sig ju allt och det var inga större problem, men när incheckningen tar längre tid än själv resan blir jag lite irriterad.

Sedan anlände vi till vackra Kauai, The Garden Island. Flygplatsen var pytteliten och på flera ställen satt lappar om hur man skyddade sig mot Denguefeber och hur man förhindrade utbrott. Det var nämligen ett pågående utbrott av dengue på Big Island medan vi var där och av förklarliga skäl var myndigheterna och allmänheten inte så sugna på att det skulle sprida sig till de andra öarna. Vi köpte myggmedel och jag blev lugnad av Kimia, som doktorerar inom infektionsbiologi och är en allmänt smart person, att man inte dog på fläcken om man fick ett bett.

Sedan anlände vi till vårt otroligt vackra hotell och fick var sin lei.

//Sara

Idag var vår sista dag på O’ahu, imorgon skulle vi flyga några mil norrut till Kauai, värdön för HICSS 49.

Kimia hade hittat en strand som skulle vara något extraordinärt så vi åkte dit.

Men efter några timmar så började vår vinterbleka hud tycka att det var lite jobbigt med all sol, vilket lyxproblem, så vi åkte vidare norrut. Vi skulle till Kaaawa lookout men hittade inte dit utan stannade vid en fishing pond istället. Men där var det lite för mycket True Detective-feeling så vi åkte vidare.

Och ja, det är tre ‘a’ i rad i Kaaawa. Det hawaiianska språket har endast 12 bokstäver och därför stavas alla ord väldigt snarlikt, tricket för att inte blanda ihop dem är att i språket uttalas alla vokalet. Kaaawa uttalas alltså Ka-a-awa.

Nu hade det blåst upp och blivit dåligt väder, lyckades fånga några av de meterhöga vågorna på bild.

Vi fick också på nära håll beskåda den mindre kända, mindre lyckliga delen av Hawaii. Här fanns flera temporära tältbostäder för några av de många hemlösa på O’ahu. Flera delstater på fastlandet betalar nämligen flygbiljetten till O’ahu för sina hemlösa som en tillfällig lösning för ett väldigt permanent problem, eftersom här fryser de inte ihjäl. Det är även så otroligt dyrt med bostäder, Hawaii ligger väldigt avskuret från resten av världen och det är ont om byggnadsmaterial, så många hemlösa är inte arbetslösa. Det känns som ett otroligt sorgligt livsöde, att för inte frysa ihjäl flyga hundratals mil ut i havet och kanske aldrig kunna komma att återvända till sitt hem, kanske äntligen få ett jobb men ändå inte ha ett ställe att kunna kalla sitt eget hem.

//Sara

Idag skulle vi egentligen snorklat vid naturreservatet Hanauma Bay men vi kom iväg lite för sent på morgonen så parkeringen var full och då är det enda alternativet att parkera någon kilometer bort och gå längs motorvägen tillbaka. Det tyckte vi inte var så intressant så vi ägnade dagen åt att besöka olika stränder längs Windward Coast (den nordöstra).

Nu började vädret bli lite dåligt så vi vände hemåt.

Idag var det även nyårafton och vi hade bokat bord vid 22 (!) på en restaurang som hade en vegansk fyrarätters nyårsmeny kvällen till ära. Att hitta en restaurang på nyårsafton i Waikiki som dessutom har vegansk mat är en utmaning vill jag lova så vi tog den sena tiden utan att blinka.

Det var värt det för maten var gudomligt god! Dessutom fick vi roliga accessoarer.

Tolvslaget firade vi på stranden med massa andra glada turister.

//Sara

Idag åkte de andra tre upp till North Shore men jag var inte så lockad av den långa bilresan och behövde dessutom tänka på den där tentan som väntade på mig vid hemkomst… Så jag ägnade förmiddagen åt tentaplugg, önskar jag kunde ha samma miljö varje tenta-p! På eftermiddagen hängde jag på stranden och shoppade lite i några av Waikikis många affärer.

//Sara

Idag besteg vi Diamond Head, en vulkankrater som ligger precis i utkanten av Waikiki som är drygt 230 meter hög. Det var en väldigt varm och svettig vandring trots den ringa höjden. Intressant nog är Diamond Head nästan perfekt cirkelrund, kan ses på sista bilden, vilket antyder att den bara haft en eller ett fåtal utbrott då den var aktiv. På O’ahu finns inga aktiva vulkaner, de finns bara på Big Island of Hawaii.

Sedan hängde vi på Waikiki beach resten av dagen, med alla andra turister…

//Sara

Jag började morgonen med en löptur i närområdet, önskar jag kunde få till lika vackra bilder från mina träningspass här i Ryd…

Sedan letade vi hyrbil till semesterdelen av resan. Det var ett äventyr i sig, mellandagarna är den tid då det är absolut mest folk på Hawaii vilket tydligt märktes både på restaurangerna och biluthyrarna. Som tur är så var det ganska okej att vandra runt i Waikiki och leta bil.

Efter lunch så var det dags för studiebesöket på University of Hawaii! En av forskarna, Martha, på deras datavetenskapliga avdelning hämtade oss och visade oss runt. Vi fick se hennes eye-trackning labb och ett visualiseringslabb, dessutom fick vi besöka deras egna museum och en massa andra byggnader. Deras campus of Manoa som vi besökte var gigantiskt! Jag måste dock erkänna att deras teknik verkar lite efter vår i Sverige, visualiserings centrum i Norrköping fick deras visualiseringslabb att se ganska…enkelt ut.

Martha var en otroligt imponerade kvinna dock, hon hade börjat studera och blivit matematiker på 50-talet (!) och sedan blivit en av de första programmerarna. Hon hade deltagit på den allra första upplagan av HICSS, som 2016 gick för 49e gången, och fått pris för best paper för ett tjugotal år sedan på samma konferens. Det betyder alltså att hon uppnått en respektabel ålder och det coolaste av allt, hon forskade fortfarande! Alltså, wow, hon gjorde ett stort intryck på mig.

//Sara

Vi gick upp tidigt för att ta oss till Newark Airport, vårt hotell för natten låg inom synhåll från flygplatsen så vi tänkte att det är väl bara att promenera. Men nej, personalen tittade helt chockerat på oss när vi föreslog idén och hänvisade oss till hotellets shuttlebuss. På flygplatsen var det en otroligt rörig incheckning, vi var tvungna att checka in våra bagage på olika ställen, kön till säkerhetskontrollen var jättelång och det fanns hundar på flera ställen. Bra för säkerheten, dåligt om man råkar vara allergiker som jag och packat ner och checkat in all allergimedicin… Men det löste sig fint och vi kom ombord på på planet alla fyra. Kimia, Simins dotter, och Marcus, Kimias sambo, följde på egen bekostnad med på vår resa. Väl i luften försökte jag plugga lite, jag skulle nämligen skriva en tenta dagen efter vi landande i Sverige igen. Åter igen, ingen rekommendation.

På skärmen kan man se flygrutten på kartan, då inser man att Hawaii ligger en bra bit från fastlandet, vi reste majoriteten av denna elva timmar långa resa över öppet hav.

När ni ser nästa bild ser ni vad jag borde gjort en del av de där elva timmarna, sovit.

‘

Jag var extremt trött här men det är ju inte varje december man ser en gran med sjöstjärnor i så det var tvunget att dokumenteras!

Om det var en stor temperaturskillnad mellan Sverige och New York så var det ännu större mellan Sverige och O’ahu. Det var 26 grader och sol när vi anlände, helt perfekt! Vi bodde i Waikiki, en turistort precis utanför Honolulu på den mest befolkade ön O’ahu.

//Sara

Efter en ganska orolig natt med en hel del uppvaknanden, p.g.a. tidsomställningen, så gav vi oss ut på stan för att äta frukost vid 7-tiden. På hotell i USA så finns inte frukost på hotellen och om det finns så ingår det inte. Ett helt nytt fenomen för mig.

Vi hade en enda dag i New York och bestämde oss därför för att försöka se så mycket vi bara hann med. Kanske inte den strategi jag skulle rekommendera men väldigt effektivt om det ändå bara är ett bonusstopp på väg till Hawaii. Den här dagen berättar jag på bästa sätt om med bilder:

Ber om ursäkt om bildkvalitén är lite si och så, man får inte ladda upp hur stora bilder som helst.

 

//Sara

Dagen började med en tidig, tidig bilfärd till Arlanda, kan avslöja att det inte är så många bilar på E18 mellan 5 och 6 på morgonen på juldagen.

Jag var en aning nervös över flygresan som var nio timmar lång, jag hade aldrig suttit på ett flygplan så länge innan. Men det gick bra, vilket ju var tur eftersom vi hade inte mindre än fem flygresor kvar på resan varav två är över elva timmar (!) … Det värsta med resan var nog utfrågningen man fick för att ta sig in i landet. Tjänstemannen som förhörde mig frågade mig med bister uppsyn om vilka programmeringsspråk vi använde i Sverige och jag stammande nervöst fram alla jag kunde komma på innan jag insåg att han log och det var ett skämt. Efter det fick jag en stämpel i mitt pass och blev välkomnad in i landet.

När vi kom fram till New York var det jättevarmt, människor gick runt i shorts (och tomteluvor) och vi kände oss något obekväma i dunjackor och vinterskor. När vi slängt av oss alla våra väskor på hotellet åkte vi downtown för att käka fantastiska veganburgare och försöka glömma bort vad klockan egentligen var i Sverige…

Vid 21-tiden gav vi upp kampen mot tröttheten, klockan var ju trots att stad-i-ljus hemma i Linköping (klockan 3 för er icke-studenter).

//Sara

Hejsan!

Året är 2016 och den här bloggen har inte uppdaterats på ett bra tag, vilket jag nu tänker råda bot på!

Mitt namn är Sara Bergman, jag läser tredje året på civilingenjörsprogrammet i Datateknik och tilldelades Wilkes stipediet 2014. Jag fick åka till USA även jag och besökte University of Hawaii, Hawaii International Conferens on System Sciences (HICSS) och Apples huvudkontor i Silicon Valley. Min resa ägde rum från 25 december 2015 till 12 januari 2016 så det här kommer ju inte bli en blogg i realtid utan mer en resedagbok med minnen och upplevelser jag tog med mig. Hoppas ni vill läsa om min resa!