December 2003

Svanström, Barbro & Sonnergaard, Jörgen (1983) Den åttonde dödssynden (2003-12-31)

Årets sista bok var egentligen inte särskilt bra, men den tillhör ändå en kategori av böcker som jag vurmar för: tidig datorromantik. Denna egendefinierade kategori innefattar främst deckare från 1980-talet och några årtionden innan. Det rör sig sällan om science fiction, utan handlar mest om spekulativa databrott beskrivna av författare som inte alltid hade så bra koll på "den nya tekniken". Dessa böcker fascinerar mig eftersom de säger något om synen på datorer som folk hade på den tiden.

I Den åttonde dödssynden får vi följa Erik Bergström som dras in i ett omfattande databrott som går ut på att stjäla svarta pengar från ett det multinationella företag han arbetar på. Han kuskar runt i Europa från det ena äventyret till det andra. Tyvärr känns inte historien särskilt trovärdig och dialogen är ganska tafflig, men det är roligt att se vilka problem man kan ha med "stenåldersdatorer" från 1980-talet.

Donaldson, Stephen (1983) Det vita guldets herre (2003-12-28)

Lagom till jul var det dags för den slutgiltiga uppgörelsen med Donaldsons Thomas Covenant-serie. Han har skrivit två krönikor som på svenska finns utgivna i tre tjocka pocketklumpar vardera. Det här året var det alltså dags för den sjätte och sista delen, Det vita guldets herre.

Thomas Covenant är en spetälsk man som mot sin vilja då och då blir förflyttad till en magisk värld där han tvingas kämpa mot den elake furst Nid. Han är en otrolig antihjälte som spenderar större delen av bokens över 400 sidor med att tveka, vela och ömka sig i största allmänhet. Det har han gjort genom alla delarna av serien och egentligen begriper jag inte vad det är som får mig att ändå läsa böckerna.

Donaldson har byggt upp en värld som är minst lika detaljrik som någon annan fantasyvärld. Den befolkas av traditionella fantasykritter av olika slag, har en egen inneboende logik och känns mycket trovärdig. Stämningen i alla böckerna är bedövad och bitter. Knappts ens hjältarnas temporära segrar får en att känna någon slags tilltro till att det kommer gå bra. Berättelsen är långsam och försiggår till största delen inne i huvudet på Covenant och hans följeslagare. Det är ungefär som en Norénpjäs (eller snarare så som jag föreställer mig att de är, eftersom jag aldrig orkat se någon).

Trots den stämning av lamslagen ångest som finns i alla böckerna tycker jag ändå att de är gripande och välskrivna. Det är inte otroligt att jag försöker mig på andra Donaldsonserier.