April 2003
Dicum, Gregory & Luttinger, Nina (1999) Kaffe (2003-04-26)
Kaffe är något som jag dricker flera gånger om dagen, både för att
det är gott, socialt och för att jag får ont i huvudet annars. Boken med
samma titel som drycken köpte jag eftersom den sades innehålla intressanta
berättelser om kaffets historia. Det gjorde den visserligen, men större
delen bestod av halvt politiska texter som beskrev miljöaspekter av
kaffeodling och hur beroendet av kaffe har påverkat USA:s politik gentemot
Latinamerika. Det var väl åtminstone lite intressant och det var välskrivet,
men det var inte därför jag ville ha en bok om kaffe. Dock är de första
kapitlen som beskriver själva plantan och processen från böna till kaffe
intressanta. Författarna berättar här också om kaffets sociala betydelse,
både historiskt och i nutid. Kanske borde jag ha begripit att det skulle
dyka upp en massa politik i en bok utgiven av Ordfront.
Koontz, Dean R. (1974) Dataterror (2003-04-20)
Författaren Dean R. Koontz är känd för att producera stora klossar i
samma stil som Stephen Kings - böcker som är föga mer än kiosklitteratur
i kartonnage. Dataterror är ett av hans tidigare verk som kom ut i
Sverige i mitten av 1980-talet. På insidan av boken listas enbart ett tidigare
verk. Boken är inte heller särskilt tjock och jag köpte den enbart för att
jag utvecklat en viss förtjusning för 70-talsaction med datorer. (Omslaget
visar en hög med gamla magnetband.)
Berättelsen handlar om ett par vietnamveteraner som ska hämnas på
samhället genom att stjäla topphemlig information från Pentagon och idka
utpressning. Detta möjliggörs genom att en av dem sitter inne med viss
känslig information. Vi får också följa detektiverna på FBI som i största
hemlighet jagar dem efter dådet.
Berättelsen känns synnerligen billig. Man kan inte, som annars är vanligt,
klaga på att tekniska detaljer är felaktiga. Koontz verkar känna till
åtminstone en del om hur amerikanska försvarets datornät fungerade under
tidigt 70-tal. Personbeskrivningarna är dock platta och berättelsen känns
som ett misslyckat manus till en B-actionfilm.
Christie, Agatha (1952) Trick med speglar (2003-04-20)
Påskens andra deckare utkom 32 år efter den första och i huvudrollen ser
vi den gamla pålitliga miss Jane Marple. Hon besöker en gammal väninna som
bor på (just det) ett engelskt lantgods, omgiven av massor av släktingar,
vänner, bekanta och tjänare. Den gamla damen är gift för tredje gången och
driver tillsammans med sin man en slags skola för pojkar som vi idag skulle
kalla för värstingar.
Berättelsen känns lite mer utstuderad än i den tidigare Christie och
miss Marple ägnar mer tid än Poirot åt att filosofera över den mänskliga
naturen. Det kanske bara är något jag får för mig, men berättandet känns
lite mer erfaret i denna senare bok.
Christie är, som vanligt törs jag säga, en mycket trevlig avkoppling.
Stämningen är alltid, trots mord och död, lite gammaldags engelskt
småputtrig - en perfekt avkoppling på påsksemestern.
Christie, Agatha (1920) En dos stryknin (2003-04-19)
Under påsken ska man läsa påskekrim. Det är en norsk tradition som ursprungligen var en
reklamkampanj för att få folk att läsa deckare under påsk. Vissa svenska
bokhandlare har också börjat marknadsföra denna nypåhittade men trevliga
tradition. Med på påsksemestern följde alltså ett par gamla goda Christie
i en fin nyutgåva från årets bokrea.
En dos stryknin är Christies första deckare, enligt baksidestexten.
Den introducerar den välkände belgaren Hercule Poirot som med hjälp av sina
små grå hjärnceller alltid klurar ut vem som är mördaren. Kapten Hastings
är berättare och strukturellt kan man se likheterna med paret Holmes-Watson,
vilket Hastings också påpekar i boken.
Berättelsen utspelar sig inte oväntat på ett engelskt lantgods. Den
gamla damen som äger stället förgiftas med stryknin i ett tidigt skede och
frågan är vem i myllret av släktingar, vänner, bekanta och tjänare som har
utfört dådet. Christie lämnar små ledtrådar här och var som gör att läsaren
byter åsikt flera gånger under berättelsen. Upplösningen är ändå helt
oväntad.
Gaiman, Neil (2001) American gods (2003-04-16)
Neil Gaiman har jag tidigare mött i Neverwhere, en TV-serie
som blev bok, och Stjärnstoft, en ganska kort och söt fantasyhistoria.
American Gods har vissa strukturella likheter med dessa. Den handlar
också om en person som är speciell eller utvald och som gör en resa där han
lär känna en ny alternativ verklighet. Man känner också igen Gaimans
flexibla berättarstil med snabba tempoväxlingar och tvära kast mellan
avgrundsdjup ondska och puttenuttighet.
American Gods skiljer sig också drastiskt från de nyss nämnda
böckerna. Den är bra mycket längre (632 sidor) och berättelsen är mer
lågmäld och långsamt berättad, dock utan att bli seg. Bokens grundidé är
att när människor flyttar från ett land till ett annat, så tar de med sig
sina gudar. Framför allt gäller detta USA dit människor från en lång rad
olika kulturer förflyttat sina bopålar. Men vad händer när människorna
slutar tillbe de klassiska gudarna och ägnar sin tid åt annat?
Gaiman förefaller mycket påläst och hänger sig då och då åt sidospår,
korta insprängda noveller, som ger oss ytterligare bakgrundsfakta. Hans
förmåga att hålla liv i berättelsen kommer väl till pass i denna relativt
långa men späckade bok.
|