pa|S för organisation Oftanödvändigt ont istället för något som tillför nytta till organisationen. Min inriktning ärdrig får bli ett självändamål. Etar istället sikte på att stödja organisationens mål genom att utveckla och skydda informationshanteringen. Med tjänster som nulägesanalys,ning och enligt ISO/IEC 27001 och 27002 kan jag hjälpa din organisation att få en skräddarsydkan även ge stöd införsom kommer att ställa stora krav på de allra flesta
di|© Fia Ewald 2016-
st|din
h1|Meny
sp|MENU MENU Sök efter:
pa|Jag har alltid haft svårt för den oreflekterade gruppkänslan, när tillhörigheten till en grupp blir så viktig för ens (yrkes)identitet att det skuggar tankens klarhet. Tyvärr tycker jag att säkerhetsbranschen ofta drabbas en överdriven gruppkänsla som leder till ett grupptänk och inte minst av en oförståelse för hur det ser ut i ”verkligheten”. Att predika för kören, d.v.s. för andra säkerhetsmänniskor, är enklare än att öppet diskutera säkerhetsfrågor med människor som har andra och kanske viktigare prioriteringar än säkerhet. Själv måste jag erkänna att jag grips av en skamkänsla över att erbjuda lösningar som tar så mycket tid från kärnverksamheten, dessutom med oklart resultat. Trots att säkerhetsbranschen av tradition är högerlutande, vilket i normala fall skulle leda till ett ifrågasättande av byråkrati, krångel, förmynderi och slöseri med skattemedel, så godtas orimligt insatskrävande säkerhetsåtgärder i just skattefinansierade verksamheter. Ganska hemmablint kan man tycka. Låt mig bara ta några exempel. I Sverige finns runt grundskolor. Såsom praxis och stöd är utformade ska då informationsklassning genomföras om inte i samtliga grundskolor så åtminstone per förvaltning eller grundskoleområde, gärna med stöd av SKR:s KLASSA. Många kommuner väljer dessutom att ta in konsulter för att genomföra klassningarna med KLASSA för dyra pengar och utan att den så viktiga dialogen uppstår mellan verksamhet och informationssäkerhetsansvarig. Åtgärderna som levereras ur KLASSA är inte i de flesta fall konkreta utan snarare på en nivå som kräver en egen utredning för framtagning av åtgärder hos kommunen som använder verktyget. För mig känns det som en mycket dyrbar metod som ger ett resultat som i bästa fall är tveksamt. Som jag tidigare betraktar jag inte det som ett sätt att effektivisera säkerhetsarbetet och föreslår andra möjligheter. Några andra som inte är så ängsliga för att ta säkerhetsresurser i anspråk är MSB. Myndigheten har nu tagit fram en egen som såvitt jag kan se inte har något vetenskapligt stöd (däremot en närmast rörande metodbeskrivning med formel och allt). Det framgår inte heller varför man inte tydligare anslutit till ISO 27004 som visserligen nämns men lämnar få spår i utformningen. MSB har gått så långt att man skrivit in ISO 27001/27002 i sin föreskrift för statliga myndigheter så det skulle känts rätt logiskt att man då gått all in i standardfamiljen även då det gäller uppföljning. Rapporten är ett svar på ett regeringsuppdrag: Detta skulle kunna tolkas som något som liknar frivillig tillsyn eller revision men istället har MSB knåpat ihop något som enligt min bedömning (jag har ändå rätt många år i mätbranschen) kommer att ta avsevärd tid att hantera för de organisationer som väljer att delta utan egentlig nytta. Ja, visst får ledningen en överblick men även den som är mest besatt av mantrat ”ledningens genomgång” måste någon gång landa i att det är praktiska åtgärder som måste vidtas för att förbättra säkerheten – det räcker inte att rapportera aldrig så mycket. Jag vet hur betvingande det är med spindeldiagram, jag har stått inför otaliga ledningsgrupper och showat med gott resultat, men det som gav verklig nytta var något annat. Det var de insatser vi lade ner på att skriva detaljerade rekommendationer noggrant anpassade efter den specifika organisationens förutsättningar och risker. Efter att ha läst MSB:s rapport kan jag inte förstå hur denna typ av frågeställningar öht ska kunna besvaras och vad eventuella svar skulle kunna ha för kvalitet: Hur räknar man ens procent på åtgärder? Är åtgärden att sätt lås på ett dokumentskåp lika mycket värd som att ändra backup-rutiner liksom? Måste åtgärderna att ha varit fullständigt genomförda för att räknas eller räcker det att de är påbörjade? Om det endast fullständigt genomförda åtgärder som ingår kommer då organisationen att prioritera kortsiktiga åtgärder och välja bort de som tar lång tid men som kanske har större betydelse för säkerheten? Att med så många grundläggande osäkerhet försöka tillämpa en formel som denna ger mig ett intryck av ett helt verklighetsfrämmande projekt. Ett tredje ack så resurskrävande villospår är de externa revisioner som många organisationer väljer att göra. Det är ett enkelt men kostsamt beslut att ta för ledningen. Och när man ser på leveranserna från inte minst större välrenommerade företag blir man ofta beklämd. Rapporterna, som inte sällan kommer i power point-format, är så uppenbart standardrekommendationer som av juniora konsulter klippts samman till något som inte är anpassat till kundens verksamhet och i vissa fall inte ens till svensk kontext. Hur svårtolkade (en eufemism) rapporterna kan vara tyder den absurda upplevelse som jag stött på när ett revisionsbolag anlitas för att uttolka ett annat revisionsbolags rapport och försöka göra om den till något som liknar förslag på begripliga åtgärder. Och nej, det blev inte så mycket begripligare i nästa led. Trots den bristande kvaliteten i många revisionsrapporter får de orimligt stor betydelse i många organisationer. Ledningar tar dem på stort allvar och tycker sig ha fått ett underlag både för den så omtalade ”benchmarketingen” och för att att kunna vidta rätt säkerhetsåtgärder. Det är inte så konstigt; ledningen tycker sig ha betalat dyrt för att få en professionell genomgång av ett område som man själv i de flesta fall är dåligt insatt i. Att ställa kritiska frågor är inte aktuellt, särskilt om det skulle kunna avslöja ens egen bristande kunskap. Vid ett inte oväsentligt antal tillfällen har jag tyckt när jag läst rapporterna att de varit mer eller mindre vilseledande när det gäller vilka åtgärder som rekommenderas. Eftersom de som utfört revisionen på ett industriellt sätt inte haft möjlighet att sätta sig in i kundens förutsättningar kan fokuseringen på de prefabricerade åtgärderna leda till både dubbelarbete när vissa element faktiskt redan finns på plats men under annan benämning än revisionsbolagets och till att väsentliga risker missas. Dessutom är hänsyn sällan tagen till beroendeförhållandet mellan olika åtgärder, något som kan göra att kundens åtgärdsarbete blir alldeles i onödan ineffektivt. Ibland betonar revisorerna väldigt specifika åtgärder som den som arbetar med säkerhet i organisationen vet att man redan klarat av på annat sätt eller att avsaknaden av åtgärden innebär en mycket liten risk. Detta går dock inte fram till ledningen som sätter en större tillit till den ytliga granskningen än till den egna personalens bedömningar – onödig kraft läggs då på att checka av åtgärdsförslagen istället för på att reducera verkliga risker. Säkerhetsarbetet kan därmed snedvridas på avgörande sätt för lång tid fram över. Detta är bara tre exempel, det finns många fler metoder och krav som kan ses som på det hela taget tämligen improduktiva. Det är naturligtvis inte en slump att compliance och rapportering är så populärt. Det är betydligt lättare att ”granska” än att skapa fungerande säkerhetsåtgärder – tro mig, jag har varit på båda sidorna. Ibland skulle jag vilja gå så långt som att det borde vara förbjudet föreslå metoder och åtgärder för den som inte själv stått i det praktiska slitet att försöka förbättra säkerheten i en faktiskt existerande organisation. Det är först då en djupare förståelse för hur komplicerat det är att förbättra den verkliga säkerheten, inte bara den som finns i kolumner och poängsättning. Säkerhetsbranschen har anammat synsätten som leder till största nackdelen med NPM med oklara rambeskrivningar, mätningar och rapporteringar en masse. Trots att aktörerna i branschen som sagt ofta i andra sammanhang klagar på administration tycks man blind för den negativa byråkrati man själv skapar och som äter upp resurserna som skulle gjort så mycket större nytta i kärnverksamheten. Informationssäkerhetskraven såsom de ser ut idag trängs med likartade strukturer för hållbarhet, miljö, jämställdhet, ekonomi m.m. som alla är viktiga men samtidigt tar kraft från det egentliga uppdraget. Det är tyvärr inte så stor risk att vi råkar ut för något ansvarsutkrävande men vi borde verkligen se oss i spegeln och ställa frågan om vi är närande eller tärande. Sannolikt mest det senare vilket borde sporra oss till att tänka på att varje timme vi tvingar alternativt uppmuntrar andra till att lägga på att svara på frågor och rapportera tas från en sjuksköterska eller lärare eller någon som producerar något vettigt. Tre rapporter rörande obligatorisk incidentrapportering har kommit sedan årsskiftet: två från MSB och en från IMY (Integritetsskyddsmyndigheten). Spännande läsning men säger rapporterna något väsentligt som jag kan dra nytta av i mitt säkerhetsarbete? Under senare år har det nationella och även europeiska säkerhetsarbetet präglats av en klockarkärlek till obligatorisk inrapportering av incidenter. Själv känner jag mig mer ambivalent. Å ena sidan kan det tyckas som en självklarhet att det ska finnas en nationell lägesbild över vad som händer både för det akuta läget men även för att dra nytta av erfarenheterna som det brukar heta. Å andra sidan är incidentrapportering en aktivitet som rusar i komplexitet när man bara börjar skrapa på ytan, det räcker att försöka rigga en fungerande process i den egna organisationen för att inse det. Se bara den enkla processbeskrivning jag tagit fram som stöd för den enskilda organsiationer: Tyvärr måste jag medge att jag inte är alldeles övertygad om att kvantitativa insamlingar av något så komplext som incidenter är det bästa sättet att bringa klarhet i vilka verksamhetsstörningar och andra typer av realiserade hot som kan kopplas till it-incidenter (vilket är det som MSB och NIS-direktivet fokuserar på). Förutom att det tynger de inrapporterande verksamheterna i kritiska faser undrar jag generellt om kvaliteten på rapporteringen och vilken säkerhetshöjande effekt den har. Generellt är det ett problem att det saknas systematik i det nationella säkerhetsarbetet. I myndigheter, kommuner, regioner och företag försöker vi få till en PDCA-snurra med ett tydligt C men i de nationella satsningarna för att stödja säkerhetsarbetet tycks inte utvärdering ses som ett nödvändigt steg. För att ta ett par exempel så har jag frågat MSB om vilken utvärdering som skett av det s.k. Metodstödet som ligger ute Informationssäkerhet.se och vilken säkerhetshöjande effekt det haft samt ställt samma typ av fråga till SKR angående KLASSA. I båda fallen var svaret att man inte genomfört någon utvärdering och några planer i den riktningen nämndes inte heller. Det finns en risk att mycket blir vad jag brukar kalla ”religiös säkerhet”, d.v.s. åtgärder som vidtas i god tro men där det krävs just tro istället för evidens för att se resultaten. Ofta handlar det om det som jag redan skrivit om som Graeberskt: när arbetet stannar vid dokument som skrivs, mallar som fylls i, enkäter som besvaras och engångsutbildningar som inte leder till någon djupare kunskap. När en kommun glatt skriver om att deras styrande dokument blivit ”godkända” av tillsynsmyndigheten men att man inte tittat på hur det faktiskt ser ut i verkligheten tycker jag mig leva i Graebers värld av BS jobs. Det finns en risk att nationell incidentrapportering blivit så populär just för att den kan röra sig i denna värld. Vad kommer man då fram till i rapporterna? För att få litet grepp om frågan har jag gjort en sammanställning av 2020 års inrapporterade incidenter: Att viktiga samhällsfrågor alltmer tenderar att diskuteras utifrån andra premisser än fakta och kunskap är djupt oroande. Jag ger därför Fia Ewald Consultings julgåva till två aktörer som verkligen bidrar till att ge oss faktabaserade underlag: Tankesmedjan Balans och Wikipedia får 10 000 kronor vardera. Hoppas att detta inspirerar andra att ge stöd till dessa förkämpar för förbättrad kunskap! Det kan knappast ha förbigått någon att information blivit det nya guldet och att det finns extremt starka både offentliga och privata intressen som vill vara med och ta hem vinster från den resursen. Framför allt den information som skapas i offentlig sektor är extra åtråvärd dels för att den är så omfångsrik, dels för att den ofta innehåller detaljerade uppgifter om olika allmänt intressanta förhållanden. Intresset för att använda den offentligt producerade informationen som här kallas ”öppna data” har inom EU formaliserats genom PSI-direktivet som även blivit svensk lag sedan 2010. En utredning tillsattes på klassiskt och bra svenskt maner 2019 för att bl.a. genomföra en översyn och utvärdering av lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen, analysera behovet av för-fattningsändringar för att genomföra öppna data-direktivet och säkerställa en ändamålsenlig nationell reglering som, ur ett rättsligt perspektiv, främjar och stödjer den offentliga förvaltningens arbete med att tillgängliggöra öppna data och annan digital information samt lämna förslag till nödvändiga författningsändringar. Den lämnades över i höstas under beteckningen SOU 2020:55 Innovation genom information och har knappast lett till några större rubriker. Att vidareförädla data kan ju tyckas som en högst okontroversiell inriktning för ett alltmer digitaliserat samhälle men ändå är det vissa frågor som skaver alltmer ju mer jag funderar på dem. I utredningen ges följande beskrivning av syftet med offentlig verksamhet ska lägga resurser på arbetet med öppna data: I portalparagrafen till PSI-lagen anges att syftet med lagen är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter. Redan där kan man haja till. I Sverige har vi en mycket lång tradition av att utnyttja offentlig information för forskning och allmänhetens insyn men vad som här avses skapas är en ”informationsmarknad”. Observera att med enskilda avses inte medborgare som vill ha insyn enligt offentlighetsprincipen vilket klargörs längre fram i utredningen utan endast företag som ska använda informationen. Den tes som drivs i direktivet och i efterföljande lagar och utredningar är att det finns ett starkt samhällsintresse av att skapa en ”informationsmarknad” som ska försörja nationella och internationella företag med råvaran offentlig information till ett självkostnadspris. I en som tagits fram av Lantmäteriet på uppdrag av regeringen blandas ändå syftena ihop så att det framstår som att öppna data skulle förbättra möjligheten till insyn: Öppna data skapar värde på flera olika plan i samhället. Det rör sig dels om rena ekonomiska värden i form av stimulerad tillväxt och ökad effektivitet som ger aktörer möjlighet att utveckla nya produkter och tjänster. Dessutom bidrar öppna offentliga data per definition till ökad transparens och demokratisk kontroll genom att öka insyn och förståelse för offentlig förvaltning. Den ökade insynen innebär nya möjligheter för externa aktörer att mäta policyeffekter och granska, upptäcka samt motverka oegentligheter inom offentlig sektor. För mig framstår som mycket tydligt att det finns framför allt tre olika syften med extern åtkomst till myndigheters information: Av dessa syften har under de senaste decennierna det sistnämnda syftet varit extremt prioriterat (även om forskning och företagande ofta kan vara överlappande). I de olika initiativ som bedrivits i Sverige rörande digitalisering har jag inte på ett enda ställe sett några konkreta förslag för att utveckla lösningar för att stärka offentlighetsprincipen. Detta trots att öppenheten blivit ordentligt naggad i kanten bland annat genom Sveriges EU-inträde genom avsiktliga och oavsiktliga anpassningar till den betydligt mer begränsade insynsmöjlighet som finns i övriga EU-länder (bortsett från Finland). När man pratar om ökad delaktighet i digitala sammanhang är det alltså inte ökad insyn som diskuteras utan i de allra flesta olika tekniska lösningar som lanseras för offentlig service. Vilka möjligheter som finns att digitalt utveckla demokratin är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat men jag skulle här även vilja peka på ytterligare en aspekt där den nuvarande satsningen på öppna data rymmer stora intressekonflikter. Eftersom jag skulle vilja belysa den på ett principiellt plan och inte fastna i inhemska perspektiv väljer jag att ta ett exempel från USA. I Erik Åsards nya bok Med lögnen som vapen som handlar om Donald Trump och hans påverkan på det amerikanska samhället. I ett avsnitt berättar Åsard om Trumps märkliga tillsättningar av ledande tjänstemän. Detta är nog så intressant men i det som jag fastnat för i detta sammanhang är när han föreslog Barry Myers, en miljonär och gammal kompis, som chef för NOAA som är den amerikanska motsvarigheten till SMHI. Myers var av en händelse även ägare till ett privat företag som säljer väderrapporter som en kommersiell tjänst. Enligt Åsard såg Myers rapporteringen från NOAA som en svår konkurrent eftersom myndigheten tillhandahöll samma data kostnadsfritt (enligt lag) som Myers paketerade om och marknadsförde i sin egen tjänst. Som Åsard skriver: Rapporterna från the National Weather Service är kostnadsfria, men AccuWeather lyckades genom förförisk och inte sällan vilseledande marknadsföring få kunderna att betala för dem. Utan den statliga väderlekstjänsten och dess skattefinansierade tillgångar (radar, väderstationer, väderballonger) skulle inte företaget ha mycket att erbjuda. För att skilja ut sig från konkurrenterna började AccuWeather tillverka prognoser som sträckte sig 45 och till och med 90 dagar framåt. Det är en metod som seriösa meteorologer har dömt ut och liknat vid att använda handläsning eller horoskoptydning. Vidare skriver Åsard: Till skillnad från bolagen i den privata sektorn är the National Weather Service enligt lag förbjuden att göra reklam för sina tjänster. Det har utnyttjats av företagare som Myers, som under 1990-talet offentligt började argumentera för att den statliga myndigheten borde förbjudas att göra några väderprognoser överhuvudtaget (utom vid fara för liv och egendom). Sådan information borde vara en fråga mellan kunderna och de privata företagen, menade han. När den konservativa republikanska senatorn Rick Santorum lade fram ett snarlikt lagförslag 2005, fick det entusiastiskt stöd av Myers. Förslaget föll, men Myers tvekade alltså inte att stödja en lag som flagrant skulle gynnat hans eget företag och tvingat skattebetalarna att betala dubbelt för en tjänst som den statliga myndigheten tillhandahållit gratis. Som Michael Lewis påpekar har privata företag i branschen ett ekonomiskt intresse av väderkatastrofer som deras offentliga motsvarigheter saknar. Ju större och farligare orkaner, desto fler kunder kommer att vilja betala för att få varningar om dem. Och ju fler kunder desto större vinster. Lewis föreställer sig en dystopiskt slut – ”dagen då du bara får den väderleksrapport du betalar för”. Lyckligtvis har vi ingen Trump i Sverige (än). De många intressekonflikter som Erik Åsard så elegant lyfter fram i ett kort stycke i sin bok saknas är dock helt relevanta för Sverige när det gäller öppna data. Av någon anledning har de utredningar som genomförts sedan direktivets tillkomst undvikit att ta upp dessa frågor trots att de har stor betydelse för både samhälle och den enskilde individen. Att låta marknadskrafter bli dominerande när det gäller hur offentlig information ska användas skapar intressekonflikter. ”Öppna data” kan leda till motsatsen, att de undanhålls från medborgarna för att de utgör råvara för ett företag. Och kommer det att ställas krav på myndigheterna att de måste upprätthålla informationshantering som annars skulle effektiviseras bort för att det skulle påverka företag som använder informationen negativt om den togs bort? Det är inte heller säkert att låta multinationella försäkringsbolag kostnadsfritt ta del av patientuppgifter är något som gynnar några andra än just försäkringsbolagen. Som alltid när det gäller intressekonflikter finns det inget entydigt svart eller vitt i hanteringen av öppna data även om det i det svenska sammanhanget hittills framställts som helt utan komplikationer att langa ut vår viktigaste gemensamma resurs gratis på marknaden. Själv har jag svårt att förstå hur det kan utgöra en marknad överhuvudtaget, snarare en nationell välgörenhetsbasar. För att skapa en mer mångdimensionell bild av öppna data där olika intressen kartläggs och ställs mot varandra på ett öppet (!) sätt bör ett mer gediget underlag än olika tas fram om det verkliga ekonomiska värdet. Därefter kan en offentlig diskussion föras om hur vår gemensamma informationsbonanza ska användas så att alla våra olika intressen tillvaratas – inte bara de ekonomiska för vissa aktörer. Efter långt om länge släppte nu äntligen Datainspektionen (snart Integritetsskyddsmyndigheten) sina av åtta vårdgivare. Även om jag var väl förberedd på innehållet så är det en chockerande dyster läsning när den fulla konsekvensen av vad jag redan visste blev förtydligad på detta sätt. Låt mig först understryka att det Datainspektionen ställer krav på inte är några nya krav för vården utan de har funnits sedan länge bland annat i Socialstyrelsens och i PuL. De brister som framkommer i granskningar har inte heller de nyhetens behag utan är de samma som i de granskningar av vården som Socialstyrelsen respektive Datainspektionen gjorde typ 2012. Det är alltså inte så att vårdgivarna är tagna på sängen med helt ny rafflande krav utan det är väl kända försummelser som regioner och vårdgivare medvetet underlåtit att rätta till. Egentligen räcker det att läsa följande stycke i granskningen gällande Capio S:t Görans Sjukhus AB för att se vidden av hur undermålig säkerheten och skyddet för integriteten är: Ytterligare försvårande omständigheter är att behandlingen av uppgifter om patienter i huvudjournalsystemet hör till kärnan i en vårdgivares verksamhet, att behandlingen omfattar många patienter och möjligheten till åtkomst avser en stor andel av de anställda. Inom ramen för den inre sekretessen har mer än 2700 medarbetare åtkomst till uppgifter som rör närmare 490 000 patienter. Utöver det har mer än 600 medarbetare, inom ramen för den sammanhållna journalföringen, åtkomstmöjligheten till uppgifter rörande cirka 3 patienter i TakeCare. För att strö ytterligare salt i såret kan man läsa om Aleris sjukvård AB: Aleris har ett dokument som benämns ”Behovs-och riskanalys-TakeCare”. Dokumentet har sett ut som det gör idag sedan den 28 maj 2012 då Take Care infördes och gäller både för den inre sekretessen och inom ramen för den sammanhållna journalföringen. Av dokumentet framgår de olika profilerna, så kallade behörighetsgrupper. Dokumentet visar bland annat läsrättigheterna samt skrivrättigheterna för respektive behörighetsgrupp. Alla profiler förutom tekniker har tilldelats läsbehörighet till uppgifterna i TakeCare. Då ska noteras att man hade 796 350 unika patienter i maj 2019 och 1058 aktiva användarkonton av vilket det absoluta flertalet alltså har läsrättigheter till samtliga patienter oavsett om de har en vårdrelation eller inte. Att Aleris slänger fram en oförändrad riskanalys från 2012 säger nog det mesta om nivån på säkerhetsarbetet liksom när Capio hävdar att de visst har en behov- och riskanalys men att den av okänd anledning är borttappad. Capio St Göran fick 30 miljoner i sanktionsavgift och Aleris Sjukvårds AB 15 miljoner (plus ytterligare 12 miljoner från sitt andra bolag Aleris Närsjukvård AB) men de är långt ifrån unika. Bristerna hos övriga granskade vårdgivare (granskningen av Kry ännu ej beslutad) bekräftar det vi redan vet bland annat från tidigare granskningar. Säkerheten i den svenska sjukvården är helt undermålig och det gäller inte bara vad gäller integritetsrelaterade frågor som de Datainspektionen granskat utan generellt. Jag har begärt en större del av underlagen från Datainspektionens granskningar och ska fördjupa mig ytterligare i dem. I detta blogginlägg ska jag ta upp några fenomen som aktualiseras i de granskningsfynd som presenteras i de offentliggjorda rapporterna. Utgångspunkten är att den usla säkerhet som indikeras genom granskningarna är en följdriktig konsekvens av ett konsekvent förhållningssätt till integritet och säkerhet i vården från olika aktörer. För att förstå hur samtliga granskade vårdgivare (Kry inte inräknade än så länge) så flagrant bryter mot lagstiftningen måsta man känna till att lagtrots när det gäller integritet och säkerhet i digitala lösningar är normen i den svenska vården – inte undantaget. Att endast medarbetare med vårdrelation eller något annat mycket tydligt definierat skäl ska ha åtkomst till patientuppgifter är ett krav som har kommit med dataskyddsförordningen utan har funnits i princip sedan journalerna övergick från att vara räkenskapsmaterial till att vara vårddokumentation. Vi rör oss alltså någonstans i början av förra seklet (hur gärna skulle jag inte vilja gå in på detaljerna i denna historia men inser att alla kan inte vara totala journalnördar – skulle någon vilja veta mer så får ni skicka ett mail). På den tiden pappersjournalerna gällde fanns de inlåsta i journalarkiv med strikta regler för vem som fick ta del av dem. Det kan sägas att ha rått en minimalistisk åtkomstprincip innan begreppet var uppfunnet. Återkommande klagomål fanns på att det var för många som ändå kunde slinka in och läsa det de inte fick men möjligheten får ändå säga vara mikroskopisk jämfört med det som skildras i de aktuella granskningsrapporterna. När de tidiga journalsystemen introducerades på slutet av 1980-talet hade de inte funktionalitet för en effektiv behörighetsstyrning på individ- och rollnivå vilket var ett första steg på färden mot dagens situation. Istället för att tvinga leverantörerna tillbaka till ritbordet för att konstruera system som följde lagstiftningen började man (med ”man” avses i det följande den grupp av leverantörer, it-chefer, byråkrater, politiker och andra makthavare inom vården som ansvarat för digitaliseringen) tänja på normerna och hävda att det gick lika bra att styra med logguppföljning som med behörigheter. Istället för att organisatoriskt och tekniskt begränsa åtkomsten hävdade man att logguppföljning var en jämförbar säkerhetsåtgärd (!). Denna för svensk sjukvård unika bedömning var ett fatalt vägval ligger bakom en stor del av de säkerhetsproblem som finns i vården idag. De negativa konsekvenserna begränsas inte enbart till att det på dryga tjugo år utvecklats de organisatoriska och tekniska lösningar som är nödvändiga för följa lagen och ha ens ett basalt skydd för patientuppgifterna. Det har även lett till att man för att motivera det stora felsteget gjort dygd av nödvändigheten genom att hävda att ALLA inom sjukvården behöver tillgång till ALLA patientuppgifter hela tiden – allt annat vore en risk för patientsäkerheten. I målande ordalag beskrevs hur nödvändig patientinformation inte skulle finnas tillgänglig för vårdpersonalen vid behandlingar olika slag vilket skrämde upp en hel del läkare och sköterskor som därmed köpte den konstruerade motsättningen mellan patientsäkerhet och integritet. Det ledde till en ond spiral där krav på korrekt behörighetshanteringen inte ens ställts vid upphandlingar och stora utvecklingsprojekt trots att lagstiftningen är tydlig på denna punkt vilket i sin tur knappast motiverat leverantörer av vårdinformationssystem att utveckla sådan funktionalitet. Det är därför en särskild glädje att Datainspektionen i granskningen av Capio S:t Göran slår fast att loggning kan ersätta att begränsa åtkomst via behörighetshantering: Capio S:t Görans anger att de använder systematisk logguppföljning för att reducera risken för att medarbetare otillbörligen tar del av patientuppgifter. Datainspektionen konstaterar att patientdatalagen inte lämnar något utrymme förvårdgivare att kompensera frånvaron av behovs-och riskanalys, eller en allt för bred tilldelning av behörighet tillåtkomst, med en omfattande logguppföljning. Inte heller fiktiva åtkomsthinder som ”journalfilter” eller ”aktiva val” godkänns av Datainspektionen som tillräckligt för att begränsa åtkomsten vilket kan vara en bra tumregel att ha med sig in framtida projekt. Det känns också bra att Datainspektionen drar undan mattan för det i digitala sammanhanget urgamla svepskälet för att ha lagstridig hantering av personuppgifter, nämligen att hävda att man har en akutverksamhet. Ytterligare en konsekvens är att den lättsinniga hållningen till lagstiftning sedan dess blivit en tradition inom vård-it. Ett aktuellt exempel är när Region Skåne först beslutat att medvetet gå emot bättre vetande och upphandla en som går emot dataskyddslagstiftningen och sedan i sista minuten sig. Hur mycket denna utsvävning kostat i pengar och förlorad tid är oklart. Argumentationsfelen för att använda exempelvis molntjänster är desamma som medvetet praktiserats under par decennier i vården: ”ja men det blir ju bättre än det vi har” och så bygger man fast sig i bristfällig lösning som det tar åratal att ta sig ur istället för att ställa rätt säkerhetskrav från början och se till att de levereras. Själv kan jag inte räkna alla gånger som jag, när jag påpekat brister i tänkta lösningar, fått kommentarer som ”ja men det är ju bättre än det som finns idag”, d.v.s. att legitimera kända risker i nya lösningar med den falska jämförelsen med dagsläget. Detta är ytterligare en väsentlig bakgrund till dagens situation och som bygger på samma knäppa riskhantering som är den andra återkommande bristen i Datainspektionens aktuella granskningar, nämligen risk- och sårbarhetsanalyser där vårdgivarna återkommande endast analyserar och inte risker. För en sansad människa framstår det kanske som obegripligt varför man över huvud taget bryr sig om att göra riskanalyser om man inte är intresserad av att identifiera och reducera risker. Jag ser det mer som en del i den svenska digitaliseringskulturen där det inte får finnas problem utan vi ständigt är glittrande glada. Och har vi inte identifierat några risker så behöver vi ju inte några säkerhetsåtgärder och då är ”utmaningen” (inte problemet) obefintlig. Tydliga ansvarsförhållanden är grunden för all fungerande säkerhet. Saknas denna förutsättningen kommer säkerheten oundvikligen att bli lidande och det går inte heller att genomföra ett ansvarsutkrävande. I den trassliga spaghettistruktur som är svensk vård-it blir detta synligt även i Datainspektionens granskningar. En konstruktion som skulle behöva synas beskrivs i rapporten om Aleris Sjukvård AB: Federation Samverkan TakeCare (FSTC) är beställare av journalsystemet Take Care och Compu Group Medical (CGM) är leverantör av journalsystemet och ansvarar för de funktioner som systemet har för att styra behörigheter. Alla funktioner i journalsystemet är skapade av CGM, men det är Aleris som väljer vilka funktioner som en viss personalkategori ska ha tillgång till bland de funktioner som finns inlagda. Aleris har inga tekniska möjligheter att göra ändringar i Take Care eftersom Aleris inte har någon rådighet över journalsystemet. Aleris är endast användare av systemet. Aleris har inte kunnat ställa några krav på CGM vid upphandlingen av journalsystemet. Bolaget har till exempel påpekat att det funnits problem med journalsystemet bestående i, så vitt avser behörighetstilldelningen, att systemet inte kan separera läs-och utskriftbehörigheter för en läsfunktion. CGM har inte varit intresserade av att ändra detta trots synpunkter från Aleris. Det är FSTC som kan beställa ändringar av funktionerna och det är sedan upp till CGM om de vill utföra ändringarna eller inte. Aleris har en representant i FSTC som kan framföra Aleris önskemål. Aleris har dock inte fått något gehör för bolagets synpunkter. Här förefaller det alltså omöjligt för vårdgivaren som även är personuppgiftsansvarig att genomdriva sina säkerhetskrav eftersom en organisation utan formellt ansvar förhindrar det. Om vi nu hypotetiskt litar blint på att Aleris verkligen ställt rätt säkerhetskrav är det alltså FSTC som drivs av Region Stockholm som inte bara förorsakat kränkningar av ett mycket stort antal patienters integritet utan också ”användarna” Aleris sanktionsavgifter. Det borde finnas ett intresse åtminstone från ”användarna” att reda ut ansvarsförhållandena och skapa garantier för att man kan få påverkansmöjlighet på de gemensamma it-systemen så at de följer lagstiftningen även om regionen inte prioriterar den frågan. Trots att det i övrigt finns en mycket god säkerhetskultur i vården har man alltså inte lyckats inympa informationssäkerhet i den. Det huvudsakliga ansvaret för detta ligger naturligtvis hos regionerna som sjukvårdshuvudmän tillsammans med SKR som sedan mitten av 90-talet utlovat gemensamma regler för informationssäkerhet men hittills inte lyckats uppvisa något som ens liknar det. Är det någonstans där Datainspektionen bör göra nästa granskning så är det hos SKR:s it-bolag Inera. Detta är särskilt angeläget eftersom lösningar som NPÖ som tillhandahålls av Inera saknar adekvat behörighetshantering (se ovan) som inte bara drabbar den enskilde vårdgivare utan samtliga vårdgivare som använder. En annan aktör som väcker viss tveksamhet är IVO vars granskningar hittills inte alls verkar ha genomförts på samma grundliga nivå som Datainspektionen. Några granskade verksamheter hänvisar till granskningar som IVO gjort och som på något sätt skulle gett klartecken för den säkerhetsnivå som de nu ligger på. Förhoppningsvis kan tillsynsansvaret i och med NIS-direktivet leda till att IVO utvecklar sina granskningsmetoder. Jag tror att det är centralt att myndigheterna samverkar här och ser informationssäkerheten i ett helhetsperspektiv och förstår att det är en sammanhängande säkerhetsarkitektur där brister i ett hänseende skapar risker på flera olika sätt. Det skulle även vara en fördel att ha gemensamma granskningsmetoder och kanske t.o.m. genomföra granskningar tillsammans. Många tillsynsmyndigheter kan lära sig mycket genom att studera med vilken noggrannhet och stringens Datainspektionens granskningar genomförts. I rättvisans namn ska sägas att vården inte fått särskilt mycket hjälp från myndighetshåll att utveckla sin säkerhet. Jag har tidigare om att MSB:s knytning till ISO 27000 och det metodstöd som utvecklats i denna anda knappast är till hjälp för vårdens infrastruktur och jag kan inte heller se andra satsningar som tagits fram för att stödja denna i sanning samhällsviktiga verksamhet. Datainspektionens granskningar som endast rör ett par aspekter av säkerheten borde ge upphov till ett större samordnande projekt lett av myndigheter för att långsiktigt höja vården säkerhet eftersom detta är en fråga som regionerna med all önskvärd tydlighet visat att de inte klarar av. En helt nödvändig insats är att tvinga regioners och SKR:s makthavare att erkänna att det finns ett mycket stort säkerhetsunderskott i vården och istället för att stoppa huvudet i ta sitt ansvar och börja bygga för framtiden. Under de (alltför) många år jag arbetat med informationssäkerhet har ingen företeelse varit mer omhuldad än de standarder som använts som stöd i arbetet. När jag började var det BS 77 99 och nu har vi en hel 27000-familj. Även om jag under alla år har haft en god hjälp av standarderna har jag aldrig riktigt kunna gripas av samma entusiasm som de många, inklusive utgivare av myndigheters föreskrifter, som sett standarderna som ett magiskt spö som det i princip räcker att hänvisa till så försvinner säkerhetsproblemen. Jag har redan skrivit ett antal inlägg, bl a och berör den ganska problematiska övertro som finns i Sverige till standardens kraft att skapa bättre informationssäkerhet. Med tiden har jag kommit att fråga mig om sättet att se på framför allt ISO 27000 kanske snarare stjälpt än hjälptt. En rejäl tankeställare fick jag när jag hade uppdraget att försöka få in säkerhetsperspektivet i en utredning om e-hälsa. Få saker har jag misslyckats så kapitalt med och en av orsakerna, förutom mina egna brister, var att både utredaren och utredningens sekretariat så fort frågan kom upp smashade bort den som en irriterande fluga med: vi gör en hänvisning till att standarder ska användas. Eftersom jag inte förstår en vink när jag får den eller snarare bryr mig om den så fortsatte jag och försökte även få ett förtydligande vilka standarder som skulle användas och hur. Som ni säkert förstår fick jag aldrig några svar på mina frågor utan det ansågs helt tillfyllest att säkerhetsproblem skulle hanteras via ”standarder”. Självklart förstår jag lockelsen i att det skulle kunna fungera så. Problemet är att det inte gör det. Om man tittar bakåt så var standarder i industrisamhällets begynnelse en typ av nationella och internationella överenskommelser om framför allt utformningen av tekniska produkter och mått. En av mina favoriter är standarden för avstånd mellan hålen för . Det är ju ett sant kaos som väntar om hålslagen utformas hur som helst och ingen vet vilka pärmar som kan användas för vilka papper. Men vad händer egentligen när man flyttar över standardiseringsidéen från vidden för järnvägsspår till hur organisationer ska styra olika verksamhetsområden? När standarder som framtagits utan kontroll från lagstiftare och den egna förvaltningen ska leva sida vid sida med den ordinarie styrningen? I en mycket intressant från Örebros universitet har författarna (Andersson, Karlsson och Hedström) genom diskursanalys försökt förstå hur framtagandet av standarder i 27000-serien egentligen går till. Som en bakgrund gör de en åtskillnad mellan s.k. de facto-standarder som ta fram av ett företag eller flera företag tillsammans som har ett konkret behov av standardisering. Den andra typen av standarder benämns de jure-standarder som kan utvecklas av olika lagstiftande organ alternativt myndigheter eller av oberoende standardorganisationer som ISO. 27000-serien är alltså en de jure-standard men ligger utanför det lagstiftande området. Artikeln lyfter också fram att denna typ av standarder strävar efter att skapa en konsensus av vad som bland experter inom området anses vara ”best practice” vilket även framgår tydligt i arbetet med informationssäkerhetsstandarden: De jure standards play a central role in information security, and organizations are increasingly required to demonstrate compliance with them ( ; ). Standards are said to be consensus-based; they reflect “best practices,” as negotiated by experts. In fact, on their website, ISO refers to “standards” and “best practices” interchangeably. “Best practice” is generally referred to as “a working method or set of working methods that is officially accepted as being the best to use in a particular business or industry” ( ). The rhetoric is that standardization is “governed by the principles of consensus, openness, transparency, national commitment and technical coherence” ( ) where “groups of experts from all over the world” ( ) make “top quality standards” ( 1423). Thus, the negotiation between experts takes place in discourses, where best practices are constructed through wordings of the standards. De jure information security standards are likewise made valid and legitimate through an “appeal to common practice and authority” ( ). However, there is a lack of empirical evidence for what is considered best practice in standardization, because the discourses governing the reasoning remains hidden from public view. It is, therefore, difficult to evaluate the reliability and objectivity of information security standards ( ). Thus, when considering the pervasive and normative role these best practices have on safeguarding information, information systems, and infrastructures controlled by such systems, it is important to understand the discourses that construct them. If these standards do not represent best practices, then a large number of countermeasures would share the same type of vulnerabilities. Det kan alltså ifrågasättas vad standardens ställningstagande egentligen bygger, om dess anspråk på att vila på ”best practice” uppfylls. Eftersom den inte bygger på evidens skulle dess USP bestå just i en erfarenhetsbaserad kunskap. Om inte denna grund finns påverkas naturligtvis standardens legitimitet. Senare i artikeln framgår på ett litet roande och samtidigt avslöjande sätt hur ytterst få som deltar i standardarbetet även om man tågat omkring på standardiseringsmötena som en fåmansprocession under beteckningen ”Sweden”. Artikelförfattarna gör en maktanalys av själva arbetet med framtagandet av standarder men jag tycker att en vidare maktanalys av hur en mycket liten krets knutna till standardarbetet har haft ett helt dominerande inflytande över svensk förvaltnings arbete med informationssäkerhet. Resultatet har blivit en hegemonisk doktrin om att ISO 27000 är den enda framkomliga vägen att arbeta med informationssäkerhet i svensk förvaltning trots att denna doktrin vare sig bygger på evidens eller ”best practice”. Så här 11 år efter att ISO 27000 pekades ut som vägledande för svenska myndigheters arbete med informationssäkerhet i MSB:s föreskrift MSBFS 2009:10 (ytterligare markerat i de följande föreskrifterna fram till den nu gällande MSBFS 2020:6) så tycker jag inte det är uppenbart att det var ett helt lyckat vägval. Detta bygger jag på attt knappast kan ses som särdeles framgångsrikt mätt med tillgängliga måttstockar, d.v.s. de granskningar som gjorts både generellt och de som gjorts med inriktning på samhällsviktiga sektorer som exempelvis sjukvård. Låt oss komma ihåg att detta inte är den enda möjliga vägen att välja. I Finland antogs i år en av informationshanteringsnämnden under finansministeriet som explicit undviker att hänvisa till någon standard: referensramar och ger inga anvisningar om tekniska lösningar, som kan förändras till och med snabbt. Utifrån en riskbedömning som görs från fall till fall ska varje myndighet välja tillräckligt säkra tekniska lösningar som är lämpliga i den aktuella situationen. Jag kommer ihåg att ansvariga för Normen i Norge förde samma resonemang i sina reglervården, man ville inte referera till någon särskild standard. Uppfattningen var att det var möjligt att plocka ut det man ville ha ur standarder utan att behöva ansluta sig till en helhet som inte kunde kontrolleras av norsk sjukvård. När standarder lämnar tekniska specifikationer och övergår till organisatorisk styrning uppstår paradoxala effekter. Jag tänker nu på att ISO 27000 innehåller mycket allmänna krav, att det ska finnas informationsklassning men inte hur den ska utföras eller vilken normskala som ska tillämpas. Varje organisation ska själv ta fram sitt eget komplexa ledningssystem med de komponenter som anvisas i standarden men utformningen och tillämpningen kommer att se väldigt olika ut, det tror jag varje erfaren konsult kan intyga. Istället för centrala regler som specificerar olika lösningar får vi alltså en mängd olika regelverk som ska användas i samma infrastruktur. Standarden leder alltså sannolikt till mindre standardisering på grund av sin inriktning på enskilda organisationer istället för på helhet. Bräckligheten i kunskapsunderlaget och det fragmentiserade resultatet är två orsaker att ompröva ISO 27000 ställning i den offentliga verksamhetensi Sverige. Vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet men vi måste våga ifrågasätta doktrinen även om de som har byggt upp en stark ställning med hjälp av standarden riskerar att ta illa upp. Informationssäkerhet är en för viktig fråga för att vi ska ha råd med heliga principer som inte tål att diskuteras. Häromveckan kom en OECD-rapport där det framkom att Sverige enligt de måttstockar som användes inte var så bra på digitalisering. Rapporten väckte förvåning och upprördhet i vissa kretsar. Jag kan på sätt och vis förstå att det kan upplevas som en kalldusch med tanke på hur mycket offentlig ”digitalisering” haussas och sponsras. Samtidigt får jag litet drygt medge att jag inte är såååå häpen. Den svenska digitaliseringen har under decennier fört en haltande tillvaro trots att den ständigt varit omgiven av jublande kaskader av pepp. Under dessa år har olika mystiska nationella organisationer skapats, marknadsförts och sedan dött utan att lämna några imponerande spår efter sig. Ur minnet kan jag rada upp följande: Utöver detta har diverse ännu mer kortlivade initiativ tagits av regeringar i form av råd och kanske den mest luftiga av alla: en nationell CIO, en funktion som lyckligtvis evaporerade efter mindre än ett år. Av allt detta finns idag bara DIGG kvar – en myndighet med oklart ansvar och mandat. Efter att ha rört mig i både närmare centrum och och för det mesta i periferin av dessa cirklar så finns det vissa genomgående drag som jag tycker mig kunnat notera. Bara uppräkningen av alla flyktiga organisationer som haft en förväntan på sig att samordna den svenska digitaliseringen visar på det kanske främsta problemet: bristen på kontinuitet. Det har aldrig funnits en långsiktig plan med prioriteringar för hur den offentliga digitaliseringen ska rullas ut. Bristen på strategisk inriktning skulle i sig kunna vara en strategi, att den svenska staten gjort en välavvägd bedömning att en organisk framväxt utan styrning av digitala lösningar på sikt skulle gynna samhället bäst. Om detta har varit planen har den dock hållits väl dold. Verkligheten tyder på, i alla fall för mig, att planering och tydlig inriktning hade varit mycket önskvärt för att skapa en fungerande digital infrastruktur. Kanske var vi närmare en möjlighet att skapa en infrastruktur på slutet av 90-talet än idag. Då fanns en medvetenhet om att Sverige hade unika möjligheter bland annat genom denna snabba spridningen av hemdatorer som skett då anställda fick möjlighet att med förmånliga villkor skaffa sig en egen dator via arbetsgivaren. Då diskuterades hur en statlig e-legitimation skulle kunna införas som en central infrastrukturkomponent. Själv tyckte jag att det var en rimlig förlängning av ett statlig åtagande: folkbokföring, personnummer och sedan e-legitimation skulle fullfölja en lång linje i svensk förvaltningshistoria som skulle kunna vara byggstenen för många andra lösningar. Men sedan hände ingenting, varje år sas det att i september – då kommer den att komma! Vet ej varför just september var en så bra månad för att lansera e-leg men i min något osäkra minnesbild var det så. En myndighet (E-nämnden) bildades 2003 för att leva i två somrar med uppdrag att stödja utvecklingen av ett säkert effektivt elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter och mellan myndigheter och enskilda genom att beslut om vilka standarder för informationsutbyte myndigheter under regeringen skulle använda sig av. Detta inkluderade även e-legfrågan. Men som sagt någon statlig e-legitimation blev det inte då vilket jag är ganska övertygad berodde på ideologiska skäl. Politiker av olika schatteringar gick all in för nyliberalism och ville hellre att ”marknaden” skulle hantera e-legitimationerna vilket säkert påverkade införande och fördröjde en säker infrastruktur-utveckling. Att jag tagit upp denna gamla historia är mest för att peka på ett annat återkommande tema i den svenska digitaliseringen, nämligen att det saknats öppna och tydliga diskussioner om hur staten och marknaden ska samverka på bästa sätt för gynna samhället. Istället har framtagandet av digitala lösningar skett i en ideologisk blindhet som lett mycket stora kostnader (tänk bara Hälsa för mig) utan att det lett till de resultat som eftersträvats. Och vad är det då för resultat som eftersträvas? Man skulle tycka att med den stora förväntan på digitalisering och AI som lösningen på alla problem liksom de miljarder som pytsats in att även utan plan så skulle det vara nödvändigt att ha någon slags tydliga mål som går att följa upp. Så är dock inte fallet om man inte räknar det outsägligt fåniga målet att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter” som tydligt. Istället vimlar det av fluffiga utsägelser som digitaliseringen ska rädda allt från äldreomsorgen till exportindustrin och självklart skolan. Exakt hur det här ska gå till beskrivs vad jag kan se varken av , eller digitaliseringsevangelisterna trots att man skrivit vad man kallar mål och strategier. Det förväntas bara ske. Det ligger något av en paradox i att digitaliseringslösningar idag så ofta används för att mäta som en del i det rådande NPM-paradigmet när det samtidigt sker så litet av formell utvärdering av vad digitaliseringen faktiskt leder till. Om man går in de traditionella utvärderarna av ”vad f-n får vi för pengarna?” som Riksrevisionen, Statskontoret och, när det gäller e-hälsa, Myndigheten för vårdanalys finns påfallande få granskningar och rapporter skrivna just om digitalisering. Riksrevisionen publicerade 2016 en som knappast är en av dem som länder revisionen till heder med tanken på kvaliteteten som kontrollerar om myndigheter digitaliserat tillräckligt mycket – inte vad digitaliseringen lett till. Detta är i sig en generell tendens, att se digitaliseringen i sig som något ”gott” samtidigt som man i nästa andetag säger att digitaliseringen inte är självändamål. Men vad kan vara mer självändamål än att ha som mål att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”? Däremot kom 2019 en om digitalisering och nyföretagande som faktiskt sätter nyföretagandet i centrum – inte digitaliseringen. Utöver detta finns det inte mycket att hämta om digitalisering hos Riksrevisionen om man är intresserad av resultatet av statens insatser på området. Statskontoret har skrivit myndighetsanalyser av bl.a. E-delegationen, Digisam och Digitaliseringsrådet (spoiler alert: de har inte lyckats så bra) men egentligen inget vad jag kan se om digitaliseringen i sig. Riksrevisionens och Statskontorets uppdrag kan möjligen göra dem något begränsade i sina granskningar men att Myndigheten för vårdanalys inte haft detta som ett starkt granskningsområde förvånar mig starkt. Med tanke på hur e-hälsa, välfärdsteknologi, AI och digitalisering lyfts fram som vårdens frälsare borde utfallet av detta vara mycket angeläget att kontinuerligt följa. Som det nu är hittar jag egentligen bara en som handlar om cancervården specifik. Ett om äldreomsorgens digitalisering ska slutlevereras 2023 och inriktningen ”Myndigheten ska bedöma hur digitaliseringen av äldreomsorgen bidrar till verksamhetsutveckling, med särskilt fokus på kostnadseffektivitet.” – alltså hur ska digitaliseringen ”effektivisera” äldreomsorgens. Sammanfattande kan jag förstå om det är svårt att göra granskningar med så fluffiga mål för vad är det egentligen som ska följas upp? Min egen anekdotiska upplevelse är att den svenska digitaliseringen lider svårt av ett marshmallowssyndrom. Ni vet det där gamla experimentet om uppskjuten tillfredställelse som sedan har ifrågasatts men som jag ändå använder här som bild. På Stanford university erbjöds fyraåring att marshmallows med förutsättningen att om de kunde motstå att genast sluka den godbit de fick och kunde vänta några minuter kunde de istället få två. Tanken var att de som kunde planera och motstå frestelsen blev framgångsrika längre fram i livet. Den svenska digitaliseringen tyckte jag ofta har liknat barnen som inte kunde låta bli att genast tillfredsställa sitt sötsug. De politiker, tjänstemän och företag som drivit på digitaliseringen har dock styrts av starkare tobak än marshmallows men kontentan blir att det idag saknas en plan. Det tycks som man ofta gör saker för att man inte för att man analyserat och kommit fram till att det är rätt steg i en bestämd riktning. Detta leder också till den intressanta frågan vems intressen tjänar den nuvarande digitaliseringen. Som redan nämnts är äldreomsorgen ett frestande område att digitalisera, mindre så digitaliseringsbyråkraternas egna jobb. Jag ska inte ge mig in på David Graebers tankar om Bullshit jobs (läs gärna själva!) men tanken på de undersköterskor som flänger omkring som torra skinn i äldreomsorgen är de som ska effektiviseras och inte de som har bullshit jobs är djupt störande. Jag tänker också på vad en äldre människa tjänar på att inte få en människa som kommer och hjälper till med matning utan en robot. Detta borde vi prata mycket mer om. För att ingen ska missförstå ovanstående: jag vet och uppskattar den ständigt puttrande digitaliseringen men skulle uppskatta en plan. I mitt förra inlägg hävdade jag att arbetet med informationssäkerhet alltför ofta kännetecknas av byråkratiska aktiviteter utan reell säkerhetshöjande effekt men däremot med ett anspråkstagande av verksamheters resurser på ett orimligt sätt. Det är ju inte heller enbart kärnverksamhetens resurser som används på ett sätt som kan etiskt ifrågasättas. Att säkerhetsarbetet bedrivs utan hänsyn till hur effektiv användningen av resurser är samtidigt som den oavlåtliga klagovisan ljuder att säkerhetsarbetet får för litet resurser, ständigt för litet resurser, är paradoxalt. För den som arbetar med säkerhet borde det ha högsta prioritet att få fram arbetssätt som ger största möjliga utdelning av säkerhetshöjande effekter i förhållanden till insatta resurser. Tyvärr har jag sett mycket litet av den typen av analyser och jag kan t.o.m. tycka att säkerhetsområdet får rejält med pengar sammantaget utan det riktigt framgår vad som kommit ut av det. Rubriken på blogginlägget är aningen ironisk eftersom det väl nu är allmänt känt att effektiviseringar sällan leder till bättre verksamhet. Jag tycker ändå att det är klädsamt om vi som jobbar informationssäkerhet, som är en stödfunktion, håller upp spegeln och ser vad vi kan göra när kärnverksamheten i många organisationer är hårt pressad av krav på besparingar. Att försöka göra saker bättre och mer kostnadseffektiva behöver inte heller vara till nackdel för metodutveckling, jag dristar mig att anse att det skulle vara en fördel om det fanns ROI-perspektiv på både planerade och genomförda säkerhetsåtgärder. Jag tror det skulle vara ett stort stöd för många informationssäkerhetsansvariga som nu ibland verkar beta av ett antal aktiviteter utan att kunna bedöma vad det egentligen leder till. Vissa aktiviteter kan vara stora och dyrbara men det handlar också om annat där kostnaden kanske inte är så stor men effekten ännu mindre. Att genomföra generiska e-utbildningar är enligt min erfarenhet tämligen bortkastat mensom initierat dem kan bocka av en ruta. För mig betyder detta mekaniska tillvägagångssätt, förutom pengar och medarbetares tid i sjön, att organisationen invaggas i en vilseledande och farlig falsk trygghet. Det tämligen obefintliga effektivitetspressen inom säkerhetsområdet, som är så kännbar i andra sektorer, tycker jag mig se leda till en lättja i tanke och i handling. Det är lätt att glömma bort men informationssäkerhet handlar i grunden om att . Har man inte det så har man inte en fungerande informationssäkerhet. Med detta i bakhuvudet så kan den seriösa informationssäkerhetsarbetaren inte leva efter bekvämlighetsprincipen och hela tiden göra det som känns enklast. Att enbart identifiera information som råkar finnas i system som man redan känner till är som, för att använda en mycket uttjatad bild, att leta efter den borttappade nyckeln under gatlyktan eftersom det är enklast. Tyvärr är det så jag uppfattar rätt mycket av de insatser som går under beteckningen ”informationsklassning” som inte leder till kontroll över den information som är viktig för verksamheten utan den som redan finns bekvämt paketerad i en behållare a.k.a ett ”system”. Ibland när jag får ”verktyg” för informationsklassning som är obegripligt efterfrågade presenterade för mig kan jag inte låta bli att fnissa till och tänka på min bekant som var kommunal it-chef på 1990-talet. Hen hävdade att det var en underbar tillvaro där hen sågs som en wizzard som på vilken fråga som helst (i princip) från verksamheten kunde hacka ihop ett it-verktyg för att lösa en uppgift. ”Stöd” sågs helt enkelt som synonymt med någon slags programvara. Tyvärr tycks denna uppfattning leva kvar bland många i informationssäkerhetsbranschen trots att det ofta är de icke-digitala delarna i en aktivitet som är svåra. I informationsklassning (se nedan) är den stora frågan exempelvis att göra rätt analyser, inte att hålla reda på genomförda klassningar. Innehåller verktygen dessutom generiska skyddsåtgärder uppstår en annan problematik: vem tar då egentligen ansvar för att det är korrekta skyddsåtgärder i förhållande till risken? Efter denna salva känner jag mig förpliktigad att ge exempel på alternativ. Här kommer därför ett förslag på arbetssätt motsvarande informationssäkerhetens kinderägg. De tre fördelarna med mitt förslag är att man faktiskt arbetar med information – inte system, att man kan bygga upp en likvärdig säkerhet i likartade verksamheter och att kostnader i form av pengar och tid radikalt skulle kunna minskas samtidigt som får ökad kvalitet/säkerhet. Med avsikt har jag valt en mycket säkerhetskänslig funktion som även är mycket vanligt förekommande: processen för läkemedelshantering i äldreomsorgen. För att ge en kort bakgrund så ombesörjs äldreomsorgen med de 290 kommunerna som huvudman. Kommunerna kan bedriva omsorgen själva eller anlita underleverantörer som privata vårdföretag. Oavsett vilket så är det kommunen som har ansvar som sjukvårdshuvudman och ska därmed säkerställa att omsorgen bedrivs på ett säkert och likvärdigt sätt oavsett utförare. En central del i omsorgen av äldre är läkemedelshanteringen. Äldre som inte får rätt läkemedel i rätt dos vid rätt tidpunkt löper en avsevärd hälsorisk, i värsta fall med döden som utgång. Omsorgen sker dygnet runt av ett antal medarbetare som vid varje givet tillfälle måste ha korrekt och spårbar information tillgänglig. Samtidigt berör uppgifterna om läkemedel omsorgstagarens hälsotillstånd vilket gör dem till känsliga personuppgifter som måste omges med ett mycket starkt skydd mot obehörig åtkomst. Utöver detta finns en särskild risk i läkemedelshanteringen, narkotiska preparat och även andra är mycket stöldbegärliga. Även detta stärker det utpräglade behovet av spårbarhet där varje händelse kan följas och och kopplas till person som i en lång verifikationskedja. En generisk processbeskrivning på övergripande nivå skulle kunna se ut så här. Inga konstigheter i det men man kan gå ett fördjupande steg till utan att beskrivningen skulle tappa särskilt mycket i allmängiltighet med däremot fånga upp vilken information som hanteras, se detta utsnitt ur processen: Processen startar med att en av regionens läkare gör en läkemedelsordination vilket dokumenteras i regionens vårdsystem samt i den nationella läkemedelslistan. Dessa moment ligger utanför processbeskrivningen ovan som startar med att information om ordination överförs till kommunen som en pappersutskrift vilket startar processen. Den intresserade kan notera följande: Detta är inte på något sätt unikt för den här processen utan gäller för många andra. Slutsatsen man kan dra är att om man seriöst så räcker det sannerligen inte med att ”klassa” ett enskilt system utan måste få kontroll över hela informationshanteringen. Inte heller att enbart titta på digital information utan det är just helheten som måste fångas för att rätt åtgärder ska kunna vidtas. Även för dataskyddet är detta en självklarhet – man kan liksom inte bara skydda personuppgifter i digital form. I den ovan beskrivna processen finns t.o.m. bärare som apodos-påsar som måste omhändertas på ett korrekt sätt. Det kan tyckas ansträngande att inte bara få ägna sig åt färdigpaketerad information prydligt avgränsad i system men här finns istället stora effektivitetsvinster att göra. Det går att klassa informationsmängden ”ordination” och så vidare så att det går att använda som en i samtliga kommuner oavsett vilka bärare man för tillfället råkar använda. Dagens rekommendation från myndigheter och SKR är att 290 kommuner med vissa fall flera förvaltningar som bedriver äldreomsorg ska klassa system i varje förvaltning. Dessutom måste samma manöver upprepas av de privata vårdgivare som anlitas av kommunerna. Enligt beräkningar fanns 2019 14900 företag som ägnade sig åt vård och omsorg. Jag har inte riktigt tid att fördjupa mig i exakt hur många av dessa som bedriver äldreomsorg men för saken skull så utgår jag från att det åtminstone finns 500 privata äldreboenden. Sammantaget kanske det då behöver göras 850 klassningar av olika vårdgivare. Låt oss höfta och säga att resursåtgången per klassning är minst 100 timmar inklusive förberedelser och dokumentation (detta är extremt lågt räknat med tanke på att det ofta är ett flertal deltagare på klassningarna) för att klassa ett system som stödjer en liten del av ordinationsprocessen. Lustigt nog kommer det också att bli samma system som klassas gång på gång med varierande resultat. Kontentan blir alltså bristande kontroll över informationen och bristande likvärdighet mellan olika äldreomsorgsverksamheter till en sammantagen resursåtgång av 85 000 timmar. Betänk också att detta bara är en av flera processer bara i äldreomsorgen. Mitt förslag är att man istället slår ihop sina påsar, tar fram gemensamma normerande klassningar skyddsnivåer. Skyddsnivåerna måste då tas fram i stor öppenhet där det redovisas hur man ser på olika risker och hur de föreslagna skyddsåtgärderna avses reducera dessa. Koppling till krav i föreskrifter med mera bör även finnas. Skyddsnivåerna måste även innefatta skydd av andra bärare än system och molntjänster, t.ex. fysiskt skydd av papper. En jätteuppgift är att hålla skyddsnivåerna uppdaterade så att de inte ger förlegade rekommendationer. Då ska vi komma ihåg att detta ändå skulle kräva en bråkdel av de resurser som skulle gå åt om varje vårdgivare skulle genomföra alla moment själv. Jag kan mycket väl tänka mig att man i många fall även kan ge förslag på arbetsrutiner. Vad skull då detta kunna innebära i praktiken? Naturligtvis skulle ansvaret för säkerheten aldrig kunna delegeras men exempelvis en vårdgivare skulle kunna gå i ett bibliotek av olika verksamhetsprocesser, välja ut den aktuella och få fram en bild av generisk process samt en normerande klassning av typen nedan (fast ifylld): Därefter jämför vårdgivaren med sin egen verksamhet hur väl det presenterade materialet stämmer överens. Gör det det i stora drag, kanske med litet annorlunda benämningar, så skulle vårdgivaren med detta stöd kunna ta sig ner till nivå att kunna köpa rätt skåp att förvara den enskilde vårdtagarens medicin i. Att krav på digitala lösningar ingår är naturligtvis självklart. Som en bonus kan även krav på bevarande och gallring läggas in. Det kan kännas som en överväldigande uppgift att ta itu med men minns då att den redan är överväldigande och idag tynger kärnverksamheten på ett orimligt sätt. Kan vi åtminstone ta fram normerande klassningar för generiska processer i samhällsviktig verksamhet skulle vi ge möjlighet att höja samhällssäkerheten högst väsentligt och dessutom kunna reducera resursåtgången. Eftersom myndigheterna med särskilt ansvar för informationssäkerhet förefaller skeptiska till den här typen av stöd finns det utrymme för andra aktörer att träda fram. Statskontorets publikationer är en underskattad men ständig källa om inte till glädje så till mycket nyttig kunskap. Under sommaren har jag en forskningsantologi kallad . Min bedömning är att denna antologi är ett måste för den som arbetar med informationshantering eller informationssäkerhet i offentlig sektor. Här får man så mycket sammanhang och tankar att man går ur boken som en tjänsteperson eller konsult stärkt och betydligt bättre rustad att hantera sitt uppdrag. Ur en informationssäkerhetskonsults vinkel är det framför allt avsnitten om hur förpappring, managementbyråkrati, användning av standarder och konsulter riskerar leda inte bara till onödig administration utan också till bristande styrförmåga. Tyvärr är det mycket som känns obehagligt välbekant. Det är dystert att blir varse om hur det område man själv jobbar inom liksom man själv kanske är en förgiftad gåva till uppdragsgivaren, att det kostar mer än det smakar. Vi kanske ödmjukt borde inseltför ofta ger upphov till mer byråkrati än nytta, till mer krångel än säkerhet. En ständigt närvarande fråga borde vara hur kan vi skapa bättre säkerhet utan att tynga våra uppdragsgivare och utan att ta kraft från organisationernas verkliga uppgifter. Hur mycket har alla de icke-fungerande ledningssystem inte kostat i pengar, incidenter och en falsk trygghet som hindrat att man vidtagit reella säkerhetsåtgärder. Slutligen är det för mig oetiskt att ta mer resurser från kärnverksamheten till säkerhet om det inte går att påvisa att det är nödvändigt. Givna frågor borde vara: Varför fungerar då så mycket avt så dåligt trots de avsevärda resurser som läggs på det från olika håll? Efter att ha begrundat Statskontorets antologi vill jag på prov lansera hypotesen att många av informationssäkerhetens tillkortakommande beror på att arbetet bedrivits som en del i den new public management-trend som varit rådande i svensk förvaltning de senaste decennierna. NPM diskuteras frekvent i antologin och många av dessa resonemang kan med lätthet översättas till informationssäkerhetsområdet. Kännetecknande för NPM är bland annat en strävan att styrformerna i offentlig förvaltning ska likna de i privata företag. Konsekvenserna blir i korthet decentralisering, ram/mål-styrning, standarder och en massa mätande. Det som regleras är som ska göras men inte Ansvaret för hur åtgärder ska genomföras trycks ner i den decentraliserade strukturen. Någon som kommer att tänka på den så omtalade ansvarsprincipen kanske? NPM kan låta lockande men jag skulle säga att informationssäkerheten nationellt och i de enskilda organisationerna lidit stor skada av att det inte funnits en inriktning att ge tydliga direktiv om olika säkerhetsåtgärder ska utföras. Det är en närmast kuslig suboptimering att varje organisation ska räkna ut allt själva. Kravet på kortsiktig leverans och mätbarhet gör att det strategiska arbetet försummas. Dessutom leder till en bristande samordning i en alltmer integrerad informationsinfrastruktur där en parts investering i säkerhet görs helt urarva genom att andra aktörer har gjort andra bedömningar och därmed inte infört samma skydd. Fokus ligger också på dokument, standarder och rapportering, allt i enlighet med NPM:s styrfilosofi. Jag tror inte att motståndet mot att få en konkretare styrning i säkerhetsfrågor ligger hos enskilda myndigheter, kommuner eller regioner, tvärtom är en vanlig utgångspunkt i diskussioner att man vill ha tydlighet och stöd i att veta vilka säkerhetsåtgärder som är adekvata och uppdaterade. Snarare uppfattar jag att myndigheterna med föreskriftsrätt duckar och inte vill ta det ansvar som det innebär att peka med hela handen. Det är liksom lättare att klaga på den bristande säkerheten i förvaltningen än att ge ett ändamålsenligt stöd. Jag vill lansera ett förslag som jag haft sedan jag jobbade på MSB som exempel på hur vi skulle kunna bryta med ovanstående ineffektiva styrning och få en bättre och billigare säkerhet. Mitt förslag är och har varit att erbjuda stöd i form av standardiserade skyddsnivåer och det jag kallar normerande klassningar. Skyddsnivåer har jag skrivit om tidigare så därför koncentrerar jag mig på de normerande klassningarna. Det mest uppenbara exemplet på hur det skulle kunna fungera gäller kommunal verksamhet. Tänk er att det finns 290 kommuner med samma tio obligatoriska uppgifter. Det leder till att man har i grunden har mycket likartade processer även om man ofta har egna beteckningar på förvaltningar, processer och informationsmängder. I större kommuner kan det vara så att flera organisatoriska enheter ägnar sig åt samma slags verksamhet, exempelvis förskola eller äldreomsorg. Man kan också anlita utomstående leverantörer för att driva verksamhet som till exempel ett äldreboende. En viktig grundprincip för kommunal verksamhet är likvärdighet, dvs. att invånare har rätt att förvänta sig samma kommunala service oavsett var man bor eller vem som är utförare. I det här sammanhanget bör det tolkas som att invånare har rätt till samma säkerhet och integritet. Detta uppnås dock knappast om informationsklassningar genomförs på tusentals olika sätt med helt olika resultat (jag kommer inte att ta upp SKR:s KLASSA här eftersom jag gjort det på annat ställe och kommit fram till att det inte är ett verktyg för informationsklassning utan möjligen för att ställa baskrav på enskilda system och som dessutom ger precis samma risk för olikartade bedömningar som om man inte använde verktyget). Vad som skulle leda till både ensartade bedömningar och dramatiskt minskad resursåtgång är att göra normerande klassningar på prioriterade processer i kommunal verksamhet. Man skulle då gå igenom en generisk process, exempelvis utbetalning av försörjningsstöd, se vilka informationsmängder som stödjer och skapas i de olika aktiviteterna i processen. Därefter kan informationsmängderna klassas och den normerande klassningen användas av samtliga som utbetalar försörjningsstöd. I och med att aktiviteter och informationsmängder är förvånansvärt konstanta över tid i många processer (tro mig, jag har gått igenom ett stort antal processer även i ett ”historiskt” perspektiv) så skulle denna grund kunna användas under lång tid. Uppdateringar måste göras då exempelvis lagstiftning eller andra nya förutsättningar leder till att en förändrad bedömning blir nödvändig. Även denna förvaltningsinsats har allt att vinna på att genomföras kollektivt och inte av varje informationsägare. Och, observera, den normerande klassningen är bara ett stöd. Det står varje informationsägare fritt att välja en annan nivå eftersom ansvaret för säkerheten kvarstår hos hen. Ytterligare en poäng är att det här finns mycket stora samordningsvinster att göra även med dataskydd och arkiv. Jamen systemen och it-tjänsterna säger ni uppbragt – varför finns inte de med i konceptet??? Det gör de faktiskt eftersom it-säkerheten hanteras i de standardiserade skyddsnivåerna och gör man sin processorienterade informationskartläggning rätt så identifierar man inte bara de digitala lösningar som används som bärare utan även de andra medier som faktiskt används. Dessutom förekommer idag information i många fall i flera versioner på olika bärare så därför kan man inte gå nerifrån och upp. Slutligen är bärarna inte alls lika konstanta som aktiviteter och informationsmängder så att ha dem som utgångspunkt för strategiskt styrning skulle vara göra sig själv en stor otjänst. En passant kan sägas att samma synsätt sannolikt skulle kunna användas av SÄPO till allas nytta. Att göra generiska säkerhetsskyddsanalyser för exempelvis kommuner och regioner skulle avlasta dessa aktörer och ge ett mer likvärdigt skydd. (Jag flyr nu eftersom jag vet att detta är en helig ko som absolut inte får besudlas….). Min förutsägelse är att det inte finns något ljus som automatiskt kommer att slås på i denna mörka byråkratiska tunnel utan det är vi själva genom att tänka fritt och nytt som måste skapa det. Det är inte i mängden dokument säkerheten sitter. Antalet konsulter har tillväxt kanske inte explosionsartat men massivt under de senaste decennierna. Det skulle föra för långt att ta upp alla bakomliggande orsaker till detta i ett kort blogginlägg. Jag tänkte istället ägna mig åt litet självspäkning så här i slutet av sommaren och resonera litet om informationssäkerhetskonsulter och vilken eventuellt nytta eller skada vi kan bidra till. För dessa resonemang har jag inte något specifikt stöd gällande konsulter inom informationssäkerhetsområdet men utgår från forskning angående managementkonsulteri generellt. Tankarna som presenteras nedan bygger dock främst på mina egna erfarenheter från båda sidor upphandlingsbordet samt av de studier av de palimpsestlika konsultinsatser som man alltför ofta stöter på som konsult. Det vill säga de ofta flerfaldiga lager av tidigare uppdrag som inte lett till något varaktigt säkerhetsarbete men som lever kvar som bortglömda power points, ibland regelverk som är copy paste ur standarden och som resignation i organisationen: ”vi har ju redan försökt och det gick inte”. Marknaden för informationssäkerhetskonsulter har som sagt växt. Många organisationer, både privata och offentliga, ser behov externa specialister för att förbättra sin säkerhet. Men flera faktorer försvårar redan i upphandlingsskedet. En sådan faktor är att det är marknad där ”varan” saknar en tydlig definition för vad ska egentligen en sådan konsult ha för bakgrund och kompetens? När det inte ens finns en tydlig överenskommelse om vad informationssäkerhet ÄR och än mindre krav på enhetliga utbildningar med fastställt innehåll så är förvirring en självklar konsekvens. Vanligaste förvirringen är sammanblandningen av informations- respektive it-säkerhet där både leverantör och kund ofta har inriktning på teknisk säkerhet snarare än den organisatoriska säkerhet som är grunden för informationssäkerheten. Leverantör och kund kan med denna bakgrund ha helt olika uppfattningar om vad som ska levereras. Genomgående har leverantörer ett kunskapsövertag – det är ju de som förväntas sitta på expertisen. Om kunden inte har gjort ett ordentligt förarbete med analys av vilken typ specialiststöd man egentligen behöver kan leverantören på olika sätt styra vad som faktiskt kommer att levereras. Detta moment 22, att man har alltid för litet intern kompetens för att kunna beskriva vad som behövs innan man har upphandlat kompetens, gäller inte bara för enskilda organisationer. Under åren har jag sett ett rätt stort antal gemensamma ramavtal som haft samma brist. Upphandlingen tycks formad av önskan att hitta en informationssäkerhetens Mary Poppins som bara glider in och fixar till saker utan att besvära organisationen. Resultatet blir bland annat att rena teknikföretag kan kapa åt sig uppdrag där organisatorisk kompetens är helt nödvändig. När ingen annan kan beskriva vad en ”informationssäkerhetsspecialist” är och vad som krävs för att arbeta som en sådan är det naturligtvis ett omöjligt krav att ställa att just den upphandlande organisationen ska göra det. I ett antal upphandlingar och även anställningsförfarande har varit med om att några yrkesgrupper anser sig kompetenta även om de aldrig arbetat med informationssäkerhet, läs militärer och poliser. Tidigare har jag skrivit om att informationssäkerhet fortfarande i hög grad är en erfarenhetsbaserad kunskap där juniora utövare lär sig av seniora dito. Men hur ska krav på denna typ av erfarenhet ställas i en upphandling och hur mycket enklare vore det inte med någon typ av examen kompletterad med praktik under x antal år? Under senare år har det dykt upp krav på att konsulter ska vara certifierade. Detta menar jag är ett attraktivt villospår. De certifieringar som ofta refereras till lider dels av att vara utformade främst för amerikanska förhållande, dels ha teknisk inriktning. Det är inte till mycket hjälp när man ska få till en organisatorisk styrning i en svensk kommun eller myndighet.Själv skulle jag alltid ge företräde till en konsult med akademisk examen i samhällsvetenskapliga ämnen framför någon med aldrig så många certifieringar men utan examen. Ett trick som ibland har använts när upphandlingarna inte varit tillräckligt tydliga i kraven är att leverantören erbjuder en senior konsult men det sedan i praktiken blir juniora konsulter som får genomföra uppdraget. Till viss del kan sådana ageranden uppmuntras genom upphandlingens konstruktion och hur man hanterar dilemmat att å ena sidan försöka uppnå en trygg leverans av konsultkraft från leverantören, å andra sidan få tillgång till verkligt kvalificerade konsulter. Om betoningen läggs på att leverantörens förmåga att leverera kvantitet finns det en risk att konsulter ses som utbytbara. En annan nackdel är att mindre leverantörer utesluts från möjligheten att lämna anbud. Med risk att trampa folk på tårna är min erfarenhet att många av de mest kvalificerade konsulterna inom informationssäkerhetsområdet väljer att starta eget eller att arbeta i mindre bolag så att satsa på kvantitet i upphandlingen kan leda till att man kanske missar kvalitet. Sedan är den upphandlingstekniska utformningen som ska formulera vad kunden prioriterar. Ska man göra en bred utannonsering eller räcker det med att vända sig till några få leverantörer? Är det priset, kvaliteten eller tiden som är viktigast? För offentliga organisationer finns också omfattande regelverk som LOU att följa när det gäller den här typen av frågor. Ett mer grundläggande problem är hur man egentligen ska prissätta konsulttjänster. Fortfarande är den vanliga linjen att man använder timpris vilket är förståeligt men ofta vilseledande. För en duktig konsult kan naturligtvis leverera mycket mer kvalitet på kortare tid än en mer orutinerad. Ur kundens synvinkel får man alltså mer kvalitet till lägre pris om man väljer en dyrare konsult (under förutsättning att den dyrare konsulten verkligen är bättre). Det rimliga vore att sätta priset utifrån nyttan som levereras till kunden oavsett hur lång tid det tar att utföra uppdraget. Nu är det ofta så att upphandlingar görs av ett visst antal timmar vilket om det kombineras med alltför stor betoning av timpriset leder till att kunden får en sämre konsult till ett högre sammanlagt pris. Jag menar också att det fordras en ansenlig mängd icke-fakturerbar tid för att utveckla sin kompetens och hålla sig uppdaterad vilket påverkar det som blir timpris ut. För en medveten kund bör detta vara en aspekt värd att noggrant analysera innan upphandlingsunderlag skickas ut. Kunder väljer ofta att upphandla x antal timmar eller ett fastprisuppdrag för att få kontroll och inte en löpande räkning utan slut. Själv brukar jag istället föreslå att kunden köper en timbank med fritt avrop. Då ligger makten hos kunden som inte behöver avropa fler timmar än man faktiskt använder och dessutom, om man inte trivs med konsulten, kan kunden på ett smidigt sätt avsluta relationen. Eftersom det ofta är svårt att avgöra hur omfattande uppdraget blir innan man börjar med en mer konkret planering så ger detta kunden en flexibilitet som på ett avgörande sätt kan minska kostnaderna för uppdraget. Jag tycker också det är rimligt att leverantören tar risken i affären eftersom man har kunskapsövertaget och möjligheten att påverka uppdragets utförande. Det handlar ju också om att ställa krav som går att utvärdera på ett bra sätt vilket ju är något enklare för tekniska prylar än då man ska köpa mänsklig kompetens. Kompetensen är som sagt svår att beskriva vilket leder till att den är även är svår att kontrollera. Med beaktande att kunden ofta inte har möjlighet att göra en riktigt rättvis bedömning så tycker jag ändå att det finns vissa krav som kan leda till en bättre uppfattning om vad leverantörens erbjudande innebär. Exempelvis skulle jag numera som kund ställa krav på exakt vilka konsulter som är aktuella i anbudet samt efterfråga skriftprov och andra underlag som just dessa konsulter skrivit. Vid referenstagning skulle jag försöka tala med andra än den eller de som konsulten arbetar närmast hos en tidigare uppdragsgivare eftersom jag upplever att det är rätt vanligt att det finns en aningen symbiotisk relation mellan exempelvis informationssäkerhetsansvarig hos kunden och konsulten. Kunden bör också få möjlighet att träffa den tilltänkta konsulten för att skaffa sig en bättre bild av personen och det intryck den ger. Särskilt vikt bör i samtalet läggas vid vilken faktiskt erfarenhet av och förståelse för kundens verksamhet som konsulten har. Utan denna förförståelse kommer kunden att få betala för leverantörens kompetenshöjning då konsulten måste sätta sig in i förutsättningarna för kundens organisation. Men inte ens dessa varianter på krav garanterar på något sätt att man hittar ”rätt” konsult. Inte bara kunden behöver göra analyser av chansen/risken för att uppdraget avlöper framgångsrikt. Även leverantören har all anledning att försöka klargöra hur redo kundens organisation är för genomförandet av det aktuella uppdraget. Inte så sällan tackar jag nej till uppdrag. Det kan handla om att kunden har satt en alldeles för snäv tidsram för att de organisatoriska åtgärderna ska hinna tas fram, processas, beslutas och genomföras eller att jag inte uppfattar att ledningen verkligen är beredd på vad som kommer att vara nödvändiga förutsättningar. Om ett avtal sluts uppstår omedelbart ett antal nya frågeställningar. En del av dem uppkommer genom att leverantören och kunden inte har riktigt samma intressen. Många leverantörer är starkt inriktade på att genomföra uppdrag på sitt sätt, inte minst därför att det lönar sig bättre att ”ta från hyllan” än att utveckla saker tillsammans med kunden (såvida man inte har uppdrag på löpande räkning). Att vara alltför lyhörd och explorativ kan äventyra vinsten i ett fastprisuppdrag med definierad leverans men även uppdrag med begränsat antal timmar. Juniora konsulter är också av naturliga skäl rädda att släppa sargen och överge mallar som tagits fram av arbetsgivaren. För en konsult är det också en svår balansgång mellan att göra för mycket alternativt för litet. Det är ofta svårt frestande att ta över alltmer avt, alldeles särskilt om förväntan finns på att man ska vara Mary Poppinslikt allfixande. Det är praktiskt för konsulten eftersom man då kan genomföra arbetet på sitt sätt vilket gör att man har kontroll och det på ett sätt går snabbare. För kunden kan det dock bli en nackdel om konsulten blir alltför dominerande eftersom man då riskerar få en leverans som inte är avpassad för verksamheten och att behovet av att bygga upp egen kompetens försummas. Om detta finns mycket mer att skriva men eftersom det är sommar och sol får det vänta till ett senare tillfälle. Jag tror att vi måste bli mycket mer öppna om att det är svårt både att vara kund och att vara leverantör när det kommer till att upphandla konsulttjänster. En förbättrad dialog i de enskilda uppdragen där konsulten är följsam och öppen inför hur kunden uppfattar leveransen höjer kvaliteten inte bara i uppdraget utan kan bidra till en långsiktig utveckling av branschen. Ja, det verkar självklart men vid ett stort antal tillfällen har jag träffat på kunder som varit missnöjda med tidigare konsult men inte tyckt sig kunna nå fram utan istället valt att så snabbt som möjligt avsluta uppdraget. Vi måste också ha diskussioner generellt om hur man får till en bra upphandling där kund och leverantör har samförstånd om vad och hur uppdraget ska levereras och med vilken kompetens. Kanske kan informella men allmänt accepterade paketeringar av olika typer uppdrag tas fram. Detta försvåras dock av att det inte finns någon sammanhållande branschorganisation. En flink människa skulle ju också kunna ta fram en ratingsida där olika konsultinsatser betygssätt ungefär som ett restaurangbesök – det vore nog smärtsamt men nyttigt för många av oss.
di|© Fia Ewald 2016-
li|demokratiaspekter genom insyn och transparens forskningens tillgång till information på lång och kort sikt förtags behov av råvara till olika typer av tjänster inklusive AI Toppledarforum E-nämnden (Nämnden för elektronisk förvaltning) 24-timmarsmyndigheten Verva E-delegationen E-legitimationsnämnden Digitaliseringskommissionen Digitaliseringsrådet DIGG Merparten av informationsmängderna är även de att betrakta som tämligen generiska Merparten av informationen hanteras i pappersform, detta särskilt i kritiska aktiviteter i processen En stor del av informationen finns på flera bärare samtidigt I hela processen är spårbarheten är essentiell för patientsäkerheten Har den här åtgärden en säkerhetshöjande effekt som står i paritet med den kostnad och krångel som den orsakar verksamheten? Är den här åtgärden verkligen avpassad till och tar hänsyn till verksamhetens egentliga behov av säkerhet? Indirekt: vet jag som vill lansera den tillräckligt mycket om verksamhetens behov för att kunna avgöra det? Kommer den här åtgärden verkligen att fungera i praktiken eller är den en ren pappersprodukt? Och kommer den även att fungera över tid, t.ex. när konsulten lämnat skeppet? Finns det verkligen inte ett effektivare sätt att reducera risken till en acceptabel nivå?
st|inte inte behov bred kan, ha kontroll över sin information normerande klassning och vad hur. hur
h1|Meny Inläggsnavigering
sp|MENU MENU Postat av MSB fick den 19 september 2019 i uppdrag av regeringen att ta fram en struktur för uppföljning av det systematiskat i den offentliga förvaltningen. Uppföljningsstrukturen ska syfta till att aktörer i offentlig förvaltning regelbundet ska erbjud as att medverka i uppföljningen och få återkoppling som omfattar en bedömning om vilken nivå derasbefinner sig på samt förslag på åtgärder som bör vidtas för att uppnå en högre nivå påt. Uppföljnings strukturen ska även syfta till att MSB regelbundet ger regeringen en samlad bedömning om nivån på det systematiskat i den offentliga förvaltningen. Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av → Postad i , , , , , , , Tagged , , , , , , , Postat av Postad i Postat av Postad i , , , Tagged , , Postat av miljoner Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av Rekommendationerna hänvisar inte till några allmänna standard er eller Postad i , , , Tagged , , , , , , , Postat av Postad i , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , , Postat av Postad i , , Tagged , , , ← Sök efter:
em|Tack Calle Lilius för bilderna! Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet
pa|Jag har arbetat med informationssäkerhet i ett par decennier nu och tycker fortfarande att det är lika intressant. Som informationssäkerhetschef i ett landsting, som konsult och som nu senast enhetschef för s på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har jag haft förmånen att lära känna området ur många olika aspekter. Det har också gett mig erfarenhet från enskilda organisationer inom både offentlig och privat sektor samt informationssäkerhetsfrågor på den nationella nivån. Som konsult vill jag hjälpa er med att både skapa esom förebygger att störningar inträffar och med att skapa förståelse för varför informationssäkerhet är viktig för just er organisation. Hej Fia, Jag gillar ditt engagemang och din sajt. Ser att vi har gemensam skepsis till hur saker och ting sköts i Sverige, inte minst inom e-hälsans område. Tror att min nästa roman kan intressera dig. ”En skamlös upphandling” heter den och baksidestexten beskriver kort vad den handlar om. Kommer ut i vår. ”När Ingrid Karlbergs son dör på operationsbordet är hon inte bara en sörjande mor. Hon är också en framgångsrik affärskvinna som får sitt livs största utmaning. Om sjukhuset haft fungerande rutiner och system och använt den it-lösning hennes företag First-Aid-IT erbjuder, hade sonen fortfarande varit vid liv. Det driver Ingrid in i en kamp om att vinna en offentlig upphandling av ett nytt sjukvårdssystem – till varje pris. Men konkurrensen är hård och den politiskt styrda beslutsprocessen svår att bemästra. Hon kastas in i en härva med allt från ohejdad girighet, lögner, inkompetens och fejknyheter till rena mutor och utpressning. Sonens död får inte ha varit förgäves. Ska hon lyckas? ”En skamlös upphandling” är den andra fristående delen i en verklighetsbaserad tetralogi om människor i it-världen. Historien utspelas i ett Sverige där den ena skandalen i vården avlöser den andra. Oegentligheter och skyhöga kostnader på Nya Karolinska och läckta samtal till 1177 är bara två exempel. Hur ska regeringens vision om att vi ska vara bäst i världen på e-hälsa år 2025 kunna uppnås?” Obligatoriska fält är märkta
di|© Fia Ewald 2016-
h1|Meny
h2|En reaktion på ” ”
h3|Lämna ett svar
sp|MENU MENU Om mig skriver: Din e-postadress kommer inte publiceras. * * * Sök efter:
pa|Att förena informationssäkerhet med verksamhetsnytta har varit min målsättning när jag jobbat med sjukvård, med kommuner, med myndigheter eller med privata företag. Att utgå från verksamhetens processer och se hur informationen stödjer dessa processer är nödvändigt för att kunna skapa säkerhet med rätt profil och nivå. Två erfarenheter är särskilt viktiga för mig. Den första ärltid kostar men att det finns ett val. Antingen kan pengarna läggas på panikåtgärder vid incidenter och på bristande funktionalitet. Eller så kan de läggas på ett systematiskt och kvalitetshöjande arbete som ger organisationen ordning och struktur även i andra avseenden som till exempel i informationshanteringen generellt. Den andra är att de åtgärder som vidtas för att förbättra säkerheten aldrig fungerar bra om de inte vilar på engagemang och medvetenhet i organisationen. Att utveckla den goda säkerhetskulturen får inte bara bli ord utan en kollektiv medvetenhet där säkerhet inte upplevs som en belastning och repressivt inslag utan en förutsättning för att organisationen ska kunna utföra uppdrag på bästa sätt. Min inriktning som konsult är att sträva efter att ständigt utveckla min verktygslåda och inte kränga standardlösningar. Det finns inga absoluta sanningar om vad som är rätt eller fel säkerhetsåtgärder utan att vara en bra konsult är att förstå vad kunden faktiskt behöver just nu. Att driva mitt eget företag har inte bara gett mig möjlighet att förverkliga yrkesmässiga ambitioner utan också att kunna omsätta mina personliga värderingar i företagets inriktning. En fråga som starkt engagerat mig sedan tonåren är miljö- och klimatfrågan. Jag tror inte vi på individuell basis kan lösa miljöproblemen men att det är ändå viktigt att göra markeringen av dess betydelse. I det lilla kan jag nu ha min egen miljöpolicy i som innebär att jag inte gör tjänsteresor med flyg eller bil om det inte är absolut nödvändigt och det har det faktiskt inte varit sedan maj 2016. De konferenslokaler jag bokar för kurser måste vara miljömärkta och jag försöker undvika att överkonsumera teknisk utrustning.
di|© Fia Ewald 2016-
h1|Meny
sp|MENU MENU Sök efter:
pa|Mail: Fia[at]fiaewald.se Telefon: 0705-741431 Organisationsnummer: 559050-9088
di|© Fia Ewald 2016-
h1|Meny
sp|MENU MENU Sök efter:
pa|Jag har alltid haft svårt för den oreflekterade gruppkänslan, när tillhörigheten till en grupp blir så viktig för ens (yrkes)identitet att det skuggar tankens klarhet. Tyvärr tycker jag att säkerhetsbranschen ofta drabbas en överdriven gruppkänsla som leder till ett grupptänk och inte minst av en oförståelse för hur det ser ut i ”verkligheten”. Att predika för kören, d.v.s. för andra säkerhetsmänniskor, är enklare än att öppet diskutera säkerhetsfrågor med människor som har andra och kanske viktigare prioriteringar än säkerhet. Själv måste jag erkänna att jag grips av en skamkänsla över att erbjuda lösningar som tar så mycket tid från kärnverksamheten, dessutom med oklart resultat. Trots att säkerhetsbranschen av tradition är högerlutande, vilket i normala fall skulle leda till ett ifrågasättande av byråkrati, krångel, förmynderi och slöseri med skattemedel, så godtas orimligt insatskrävande säkerhetsåtgärder i just skattefinansierade verksamheter. Ganska hemmablint kan man tycka. Låt mig bara ta några exempel. I Sverige finns runt grundskolor. Såsom praxis och stöd är utformade ska då informationsklassning genomföras om inte i samtliga grundskolor så åtminstone per förvaltning eller grundskoleområde, gärna med stöd av SKR:s KLASSA. Många kommuner väljer dessutom att ta in konsulter för att genomföra klassningarna med KLASSA för dyra pengar och utan att den så viktiga dialogen uppstår mellan verksamhet och informationssäkerhetsansvarig. Åtgärderna som levereras ur KLASSA är inte i de flesta fall konkreta utan snarare på en nivå som kräver en egen utredning för framtagning av åtgärder hos kommunen som använder verktyget. För mig känns det som en mycket dyrbar metod som ger ett resultat som i bästa fall är tveksamt. Som jag tidigare betraktar jag inte det som ett sätt att effektivisera säkerhetsarbetet och föreslår andra möjligheter. Några andra som inte är så ängsliga för att ta säkerhetsresurser i anspråk är MSB. Myndigheten har nu tagit fram en egen som såvitt jag kan se inte har något vetenskapligt stöd (däremot en närmast rörande metodbeskrivning med formel och allt). Det framgår inte heller varför man inte tydligare anslutit till ISO 27004 som visserligen nämns men lämnar få spår i utformningen. MSB har gått så långt att man skrivit in ISO 27001/27002 i sin föreskrift för statliga myndigheter så det skulle känts rätt logiskt att man då gått all in i standardfamiljen även då det gäller uppföljning. Rapporten är ett svar på ett regeringsuppdrag: Detta skulle kunna tolkas som något som liknar frivillig tillsyn eller revision men istället har MSB knåpat ihop något som enligt min bedömning (jag har ändå rätt många år i mätbranschen) kommer att ta avsevärd tid att hantera för de organisationer som väljer att delta utan egentlig nytta. Ja, visst får ledningen en överblick men även den som är mest besatt av mantrat ”ledningens genomgång” måste någon gång landa i att det är praktiska åtgärder som måste vidtas för att förbättra säkerheten – det räcker inte att rapportera aldrig så mycket. Jag vet hur betvingande det är med spindeldiagram, jag har stått inför otaliga ledningsgrupper och showat med gott resultat, men det som gav verklig nytta var något annat. Det var de insatser vi lade ner på att skriva detaljerade rekommendationer noggrant anpassade efter den specifika organisationens förutsättningar och risker. Efter att ha läst MSB:s rapport kan jag inte förstå hur denna typ av frågeställningar öht ska kunna besvaras och vad eventuella svar skulle kunna ha för kvalitet: Hur räknar man ens procent på åtgärder? Är åtgärden att sätt lås på ett dokumentskåp lika mycket värd som att ändra backup-rutiner liksom? Måste åtgärderna att ha varit fullständigt genomförda för att räknas eller räcker det att de är påbörjade? Om det endast fullständigt genomförda åtgärder som ingår kommer då organisationen att prioritera kortsiktiga åtgärder och välja bort de som tar lång tid men som kanske har större betydelse för säkerheten? Att med så många grundläggande osäkerhet försöka tillämpa en formel som denna ger mig ett intryck av ett helt verklighetsfrämmande projekt. Ett tredje ack så resurskrävande villospår är de externa revisioner som många organisationer väljer att göra. Det är ett enkelt men kostsamt beslut att ta för ledningen. Och när man ser på leveranserna från inte minst större välrenommerade företag blir man ofta beklämd. Rapporterna, som inte sällan kommer i power point-format, är så uppenbart standardrekommendationer som av juniora konsulter klippts samman till något som inte är anpassat till kundens verksamhet och i vissa fall inte ens till svensk kontext. Hur svårtolkade (en eufemism) rapporterna kan vara tyder den absurda upplevelse som jag stött på när ett revisionsbolag anlitas för att uttolka ett annat revisionsbolags rapport och försöka göra om den till något som liknar förslag på begripliga åtgärder. Och nej, det blev inte så mycket begripligare i nästa led. Trots den bristande kvaliteten i många revisionsrapporter får de orimligt stor betydelse i många organisationer. Ledningar tar dem på stort allvar och tycker sig ha fått ett underlag både för den så omtalade ”benchmarketingen” och för att att kunna vidta rätt säkerhetsåtgärder. Det är inte så konstigt; ledningen tycker sig ha betalat dyrt för att få en professionell genomgång av ett område som man själv i de flesta fall är dåligt insatt i. Att ställa kritiska frågor är inte aktuellt, särskilt om det skulle kunna avslöja ens egen bristande kunskap. Vid ett inte oväsentligt antal tillfällen har jag tyckt när jag läst rapporterna att de varit mer eller mindre vilseledande när det gäller vilka åtgärder som rekommenderas. Eftersom de som utfört revisionen på ett industriellt sätt inte haft möjlighet att sätta sig in i kundens förutsättningar kan fokuseringen på de prefabricerade åtgärderna leda till både dubbelarbete när vissa element faktiskt redan finns på plats men under annan benämning än revisionsbolagets och till att väsentliga risker missas. Dessutom är hänsyn sällan tagen till beroendeförhållandet mellan olika åtgärder, något som kan göra att kundens åtgärdsarbete blir alldeles i onödan ineffektivt. Ibland betonar revisorerna väldigt specifika åtgärder som den som arbetar med säkerhet i organisationen vet att man redan klarat av på annat sätt eller att avsaknaden av åtgärden innebär en mycket liten risk. Detta går dock inte fram till ledningen som sätter en större tillit till den ytliga granskningen än till den egna personalens bedömningar – onödig kraft läggs då på att checka av åtgärdsförslagen istället för på att reducera verkliga risker. Säkerhetsarbetet kan därmed snedvridas på avgörande sätt för lång tid fram över. Detta är bara tre exempel, det finns många fler metoder och krav som kan ses som på det hela taget tämligen improduktiva. Det är naturligtvis inte en slump att compliance och rapportering är så populärt. Det är betydligt lättare att ”granska” än att skapa fungerande säkerhetsåtgärder – tro mig, jag har varit på båda sidorna. Ibland skulle jag vilja gå så långt som att det borde vara förbjudet föreslå metoder och åtgärder för den som inte själv stått i det praktiska slitet att försöka förbättra säkerheten i en faktiskt existerande organisation. Det är först då en djupare förståelse för hur komplicerat det är att förbättra den verkliga säkerheten, inte bara den som finns i kolumner och poängsättning. Säkerhetsbranschen har anammat synsätten som leder till största nackdelen med NPM med oklara rambeskrivningar, mätningar och rapporteringar en masse. Trots att aktörerna i branschen som sagt ofta i andra sammanhang klagar på administration tycks man blind för den negativa byråkrati man själv skapar och som äter upp resurserna som skulle gjort så mycket större nytta i kärnverksamheten. Informationssäkerhetskraven såsom de ser ut idag trängs med likartade strukturer för hållbarhet, miljö, jämställdhet, ekonomi m.m. som alla är viktiga men samtidigt tar kraft från det egentliga uppdraget. Det är tyvärr inte så stor risk att vi råkar ut för något ansvarsutkrävande men vi borde verkligen se oss i spegeln och ställa frågan om vi är närande eller tärande. Sannolikt mest det senare vilket borde sporra oss till att tänka på att varje timme vi tvingar alternativt uppmuntrar andra till att lägga på att svara på frågor och rapportera tas från en sjuksköterska eller lärare eller någon som producerar något vettigt. Tre rapporter rörande obligatorisk incidentrapportering har kommit sedan årsskiftet: två från MSB och en från IMY (Integritetsskyddsmyndigheten). Spännande läsning men säger rapporterna något väsentligt som jag kan dra nytta av i mitt säkerhetsarbete? Under senare år har det nationella och även europeiska säkerhetsarbetet präglats av en klockarkärlek till obligatorisk inrapportering av incidenter. Själv känner jag mig mer ambivalent. Å ena sidan kan det tyckas som en självklarhet att det ska finnas en nationell lägesbild över vad som händer både för det akuta läget men även för att dra nytta av erfarenheterna som det brukar heta. Å andra sidan är incidentrapportering en aktivitet som rusar i komplexitet när man bara börjar skrapa på ytan, det räcker att försöka rigga en fungerande process i den egna organisationen för att inse det. Se bara den enkla processbeskrivning jag tagit fram som stöd för den enskilda organsiationer: Tyvärr måste jag medge att jag inte är alldeles övertygad om att kvantitativa insamlingar av något så komplext som incidenter är det bästa sättet att bringa klarhet i vilka verksamhetsstörningar och andra typer av realiserade hot som kan kopplas till it-incidenter (vilket är det som MSB och NIS-direktivet fokuserar på). Förutom att det tynger de inrapporterande verksamheterna i kritiska faser undrar jag generellt om kvaliteten på rapporteringen och vilken säkerhetshöjande effekt den har. Generellt är det ett problem att det saknas systematik i det nationella säkerhetsarbetet. I myndigheter, kommuner, regioner och företag försöker vi få till en PDCA-snurra med ett tydligt C men i de nationella satsningarna för att stödja säkerhetsarbetet tycks inte utvärdering ses som ett nödvändigt steg. För att ta ett par exempel så har jag frågat MSB om vilken utvärdering som skett av det s.k. Metodstödet som ligger ute Informationssäkerhet.se och vilken säkerhetshöjande effekt det haft samt ställt samma typ av fråga till SKR angående KLASSA. I båda fallen var svaret att man inte genomfört någon utvärdering och några planer i den riktningen nämndes inte heller. Det finns en risk att mycket blir vad jag brukar kalla ”religiös säkerhet”, d.v.s. åtgärder som vidtas i god tro men där det krävs just tro istället för evidens för att se resultaten. Ofta handlar det om det som jag redan skrivit om som Graeberskt: när arbetet stannar vid dokument som skrivs, mallar som fylls i, enkäter som besvaras och engångsutbildningar som inte leder till någon djupare kunskap. När en kommun glatt skriver om att deras styrande dokument blivit ”godkända” av tillsynsmyndigheten men att man inte tittat på hur det faktiskt ser ut i verkligheten tycker jag mig leva i Graebers värld av BS jobs. Det finns en risk att nationell incidentrapportering blivit så populär just för att den kan röra sig i denna värld. Vad kommer man då fram till i rapporterna? För att få litet grepp om frågan har jag gjort en sammanställning av 2020 års inrapporterade incidenter: Under de (alltför) många år jag arbetat med informationssäkerhet har ingen företeelse varit mer omhuldad än de standarder som använts som stöd i arbetet. När jag började var det BS 77 99 och nu har vi en hel 27000-familj. Även om jag under alla år har haft en god hjälp av standarderna har jag aldrig riktigt kunna gripas av samma entusiasm som de många, inklusive utgivare av myndigheters föreskrifter, som sett standarderna som ett magiskt spö som det i princip räcker att hänvisa till så försvinner säkerhetsproblemen. Jag har redan skrivit ett antal inlägg, bl a och berör den ganska problematiska övertro som finns i Sverige till standardens kraft att skapa bättre informationssäkerhet. Med tiden har jag kommit att fråga mig om sättet att se på framför allt ISO 27000 kanske snarare stjälpt än hjälptt. En rejäl tankeställare fick jag när jag hade uppdraget att försöka få in säkerhetsperspektivet i en utredning om e-hälsa. Få saker har jag misslyckats så kapitalt med och en av orsakerna, förutom mina egna brister, var att både utredaren och utredningens sekretariat så fort frågan kom upp smashade bort den som en irriterande fluga med: vi gör en hänvisning till att standarder ska användas. Eftersom jag inte förstår en vink när jag får den eller snarare bryr mig om den så fortsatte jag och försökte även få ett förtydligande vilka standarder som skulle användas och hur. Som ni säkert förstår fick jag aldrig några svar på mina frågor utan det ansågs helt tillfyllest att säkerhetsproblem skulle hanteras via ”standarder”. Självklart förstår jag lockelsen i att det skulle kunna fungera så. Problemet är att det inte gör det. Om man tittar bakåt så var standarder i industrisamhällets begynnelse en typ av nationella och internationella överenskommelser om framför allt utformningen av tekniska produkter och mått. En av mina favoriter är standarden för avstånd mellan hålen för . Det är ju ett sant kaos som väntar om hålslagen utformas hur som helst och ingen vet vilka pärmar som kan användas för vilka papper. Men vad händer egentligen när man flyttar över standardiseringsidéen från vidden för järnvägsspår till hur organisationer ska styra olika verksamhetsområden? När standarder som framtagits utan kontroll från lagstiftare och den egna förvaltningen ska leva sida vid sida med den ordinarie styrningen? I en mycket intressant från Örebros universitet har författarna (Andersson, Karlsson och Hedström) genom diskursanalys försökt förstå hur framtagandet av standarder i 27000-serien egentligen går till. Som en bakgrund gör de en åtskillnad mellan s.k. de facto-standarder som ta fram av ett företag eller flera företag tillsammans som har ett konkret behov av standardisering. Den andra typen av standarder benämns de jure-standarder som kan utvecklas av olika lagstiftande organ alternativt myndigheter eller av oberoende standardorganisationer som ISO. 27000-serien är alltså en de jure-standard men ligger utanför det lagstiftande området. Artikeln lyfter också fram att denna typ av standarder strävar efter att skapa en konsensus av vad som bland experter inom området anses vara ”best practice” vilket även framgår tydligt i arbetet med informationssäkerhetsstandarden: De jure standards play a central role in information security, and organizations are increasingly required to demonstrate compliance with them ( ; ). Standards are said to be consensus-based; they reflect “best practices,” as negotiated by experts. In fact, on their website, ISO refers to “standards” and “best practices” interchangeably. “Best practice” is generally referred to as “a working method or set of working methods that is officially accepted as being the best to use in a particular business or industry” ( ). The rhetoric is that standardization is “governed by the principles of consensus, openness, transparency, national commitment and technical coherence” ( ) where “groups of experts from all over the world” ( ) make “top quality standards” ( 1423). Thus, the negotiation between experts takes place in discourses, where best practices are constructed through wordings of the standards. De jure information security standards are likewise made valid and legitimate through an “appeal to common practice and authority” ( ). However, there is a lack of empirical evidence for what is considered best practice in standardization, because the discourses governing the reasoning remains hidden from public view. It is, therefore, difficult to evaluate the reliability and objectivity of information security standards ( ). Thus, when considering the pervasive and normative role these best practices have on safeguarding information, information systems, and infrastructures controlled by such systems, it is important to understand the discourses that construct them. If these standards do not represent best practices, then a large number of countermeasures would share the same type of vulnerabilities. Det kan alltså ifrågasättas vad standardens ställningstagande egentligen bygger, om dess anspråk på att vila på ”best practice” uppfylls. Eftersom den inte bygger på evidens skulle dess USP bestå just i en erfarenhetsbaserad kunskap. Om inte denna grund finns påverkas naturligtvis standardens legitimitet. Senare i artikeln framgår på ett litet roande och samtidigt avslöjande sätt hur ytterst få som deltar i standardarbetet även om man tågat omkring på standardiseringsmötena som en fåmansprocession under beteckningen ”Sweden”. Artikelförfattarna gör en maktanalys av själva arbetet med framtagandet av standarder men jag tycker att en vidare maktanalys av hur en mycket liten krets knutna till standardarbetet har haft ett helt dominerande inflytande över svensk förvaltnings arbete med informationssäkerhet. Resultatet har blivit en hegemonisk doktrin om att ISO 27000 är den enda framkomliga vägen att arbeta med informationssäkerhet i svensk förvaltning trots att denna doktrin vare sig bygger på evidens eller ”best practice”. Så här 11 år efter att ISO 27000 pekades ut som vägledande för svenska myndigheters arbete med informationssäkerhet i MSB:s föreskrift MSBFS 2009:10 (ytterligare markerat i de följande föreskrifterna fram till den nu gällande MSBFS 2020:6) så tycker jag inte det är uppenbart att det var ett helt lyckat vägval. Detta bygger jag på attt knappast kan ses som särdeles framgångsrikt mätt med tillgängliga måttstockar, d.v.s. de granskningar som gjorts både generellt och de som gjorts med inriktning på samhällsviktiga sektorer som exempelvis sjukvård. Låt oss komma ihåg att detta inte är den enda möjliga vägen att välja. I Finland antogs i år en av informationshanteringsnämnden under finansministeriet som explicit undviker att hänvisa till någon standard: referensramar och ger inga anvisningar om tekniska lösningar, som kan förändras till och med snabbt. Utifrån en riskbedömning som görs från fall till fall ska varje myndighet välja tillräckligt säkra tekniska lösningar som är lämpliga i den aktuella situationen. Jag kommer ihåg att ansvariga för Normen i Norge förde samma resonemang i sina reglervården, man ville inte referera till någon särskild standard. Uppfattningen var att det var möjligt att plocka ut det man ville ha ur standarder utan att behöva ansluta sig till en helhet som inte kunde kontrolleras av norsk sjukvård. När standarder lämnar tekniska specifikationer och övergår till organisatorisk styrning uppstår paradoxala effekter. Jag tänker nu på att ISO 27000 innehåller mycket allmänna krav, att det ska finnas informationsklassning men inte hur den ska utföras eller vilken normskala som ska tillämpas. Varje organisation ska själv ta fram sitt eget komplexa ledningssystem med de komponenter som anvisas i standarden men utformningen och tillämpningen kommer att se väldigt olika ut, det tror jag varje erfaren konsult kan intyga. Istället för centrala regler som specificerar olika lösningar får vi alltså en mängd olika regelverk som ska användas i samma infrastruktur. Standarden leder alltså sannolikt till mindre standardisering på grund av sin inriktning på enskilda organisationer istället för på helhet. Bräckligheten i kunskapsunderlaget och det fragmentiserade resultatet är två orsaker att ompröva ISO 27000 ställning i den offentliga verksamhetensi Sverige. Vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet men vi måste våga ifrågasätta doktrinen även om de som har byggt upp en stark ställning med hjälp av standarden riskerar att ta illa upp. Informationssäkerhet är en för viktig fråga för att vi ska ha råd med heliga principer som inte tål att diskuteras. Statskontorets publikationer är en underskattad men ständig källa om inte till glädje så till mycket nyttig kunskap. Under sommaren har jag en forskningsantologi kallad . Min bedömning är att denna antologi är ett måste för den som arbetar med informationshantering eller informationssäkerhet i offentlig sektor. Här får man så mycket sammanhang och tankar att man går ur boken som en tjänsteperson eller konsult stärkt och betydligt bättre rustad att hantera sitt uppdrag. Ur en informationssäkerhetskonsults vinkel är det framför allt avsnitten om hur förpappring, managementbyråkrati, användning av standarder och konsulter riskerar leda inte bara till onödig administration utan också till bristande styrförmåga. Tyvärr är det mycket som känns obehagligt välbekant. Det är dystert att blir varse om hur det område man själv jobbar inom liksom man själv kanske är en förgiftad gåva till uppdragsgivaren, att det kostar mer än det smakar. Vi kanske ödmjukt borde inseltför ofta ger upphov till mer byråkrati än nytta, till mer krångel än säkerhet. En ständigt närvarande fråga borde vara hur kan vi skapa bättre säkerhet utan att tynga våra uppdragsgivare och utan att ta kraft från organisationernas verkliga uppgifter. Hur mycket har alla de icke-fungerande ledningssystem inte kostat i pengar, incidenter och en falsk trygghet som hindrat att man vidtagit reella säkerhetsåtgärder. Slutligen är det för mig oetiskt att ta mer resurser från kärnverksamheten till säkerhet om det inte går att påvisa att det är nödvändigt. Givna frågor borde vara: Varför fungerar då så mycket avt så dåligt trots de avsevärda resurser som läggs på det från olika håll? Efter att ha begrundat Statskontorets antologi vill jag på prov lansera hypotesen att många av informationssäkerhetens tillkortakommande beror på att arbetet bedrivits som en del i den new public management-trend som varit rådande i svensk förvaltning de senaste decennierna. NPM diskuteras frekvent i antologin och många av dessa resonemang kan med lätthet översättas till informationssäkerhetsområdet. Kännetecknande för NPM är bland annat en strävan att styrformerna i offentlig förvaltning ska likna de i privata företag. Konsekvenserna blir i korthet decentralisering, ram/mål-styrning, standarder och en massa mätande. Det som regleras är som ska göras men inte Ansvaret för hur åtgärder ska genomföras trycks ner i den decentraliserade strukturen. Någon som kommer att tänka på den så omtalade ansvarsprincipen kanske? NPM kan låta lockande men jag skulle säga att informationssäkerheten nationellt och i de enskilda organisationerna lidit stor skada av att det inte funnits en inriktning att ge tydliga direktiv om olika säkerhetsåtgärder ska utföras. Det är en närmast kuslig suboptimering att varje organisation ska räkna ut allt själva. Kravet på kortsiktig leverans och mätbarhet gör att det strategiska arbetet försummas. Dessutom leder till en bristande samordning i en alltmer integrerad informationsinfrastruktur där en parts investering i säkerhet görs helt urarva genom att andra aktörer har gjort andra bedömningar och därmed inte infört samma skydd. Fokus ligger också på dokument, standarder och rapportering, allt i enlighet med NPM:s styrfilosofi. Jag tror inte att motståndet mot att få en konkretare styrning i säkerhetsfrågor ligger hos enskilda myndigheter, kommuner eller regioner, tvärtom är en vanlig utgångspunkt i diskussioner att man vill ha tydlighet och stöd i att veta vilka säkerhetsåtgärder som är adekvata och uppdaterade. Snarare uppfattar jag att myndigheterna med föreskriftsrätt duckar och inte vill ta det ansvar som det innebär att peka med hela handen. Det är liksom lättare att klaga på den bristande säkerheten i förvaltningen än att ge ett ändamålsenligt stöd. Jag vill lansera ett förslag som jag haft sedan jag jobbade på MSB som exempel på hur vi skulle kunna bryta med ovanstående ineffektiva styrning och få en bättre och billigare säkerhet. Mitt förslag är och har varit att erbjuda stöd i form av standardiserade skyddsnivåer och det jag kallar normerande klassningar. Skyddsnivåer har jag skrivit om tidigare så därför koncentrerar jag mig på de normerande klassningarna. Det mest uppenbara exemplet på hur det skulle kunna fungera gäller kommunal verksamhet. Tänk er att det finns 290 kommuner med samma tio obligatoriska uppgifter. Det leder till att man har i grunden har mycket likartade processer även om man ofta har egna beteckningar på förvaltningar, processer och informationsmängder. I större kommuner kan det vara så att flera organisatoriska enheter ägnar sig åt samma slags verksamhet, exempelvis förskola eller äldreomsorg. Man kan också anlita utomstående leverantörer för att driva verksamhet som till exempel ett äldreboende. En viktig grundprincip för kommunal verksamhet är likvärdighet, dvs. att invånare har rätt att förvänta sig samma kommunala service oavsett var man bor eller vem som är utförare. I det här sammanhanget bör det tolkas som att invånare har rätt till samma säkerhet och integritet. Detta uppnås dock knappast om informationsklassningar genomförs på tusentals olika sätt med helt olika resultat (jag kommer inte att ta upp SKR:s KLASSA här eftersom jag gjort det på annat ställe och kommit fram till att det inte är ett verktyg för informationsklassning utan möjligen för att ställa baskrav på enskilda system och som dessutom ger precis samma risk för olikartade bedömningar som om man inte använde verktyget). Vad som skulle leda till både ensartade bedömningar och dramatiskt minskad resursåtgång är att göra normerande klassningar på prioriterade processer i kommunal verksamhet. Man skulle då gå igenom en generisk process, exempelvis utbetalning av försörjningsstöd, se vilka informationsmängder som stödjer och skapas i de olika aktiviteterna i processen. Därefter kan informationsmängderna klassas och den normerande klassningen användas av samtliga som utbetalar försörjningsstöd. I och med att aktiviteter och informationsmängder är förvånansvärt konstanta över tid i många processer (tro mig, jag har gått igenom ett stort antal processer även i ett ”historiskt” perspektiv) så skulle denna grund kunna användas under lång tid. Uppdateringar måste göras då exempelvis lagstiftning eller andra nya förutsättningar leder till att en förändrad bedömning blir nödvändig. Även denna förvaltningsinsats har allt att vinna på att genomföras kollektivt och inte av varje informationsägare. Och, observera, den normerande klassningen är bara ett stöd. Det står varje informationsägare fritt att välja en annan nivå eftersom ansvaret för säkerheten kvarstår hos hen. Ytterligare en poäng är att det här finns mycket stora samordningsvinster att göra även med dataskydd och arkiv. Jamen systemen och it-tjänsterna säger ni uppbragt – varför finns inte de med i konceptet??? Det gör de faktiskt eftersom it-säkerheten hanteras i de standardiserade skyddsnivåerna och gör man sin processorienterade informationskartläggning rätt så identifierar man inte bara de digitala lösningar som används som bärare utan även de andra medier som faktiskt används. Dessutom förekommer idag information i många fall i flera versioner på olika bärare så därför kan man inte gå nerifrån och upp. Slutligen är bärarna inte alls lika konstanta som aktiviteter och informationsmängder så att ha dem som utgångspunkt för strategiskt styrning skulle vara göra sig själv en stor otjänst. En passant kan sägas att samma synsätt sannolikt skulle kunna användas av SÄPO till allas nytta. Att göra generiska säkerhetsskyddsanalyser för exempelvis kommuner och regioner skulle avlasta dessa aktörer och ge ett mer likvärdigt skydd. (Jag flyr nu eftersom jag vet att detta är en helig ko som absolut inte får besudlas….). Min förutsägelse är att det inte finns något ljus som automatiskt kommer att slås på i denna mörka byråkratiska tunnel utan det är vi själva genom att tänka fritt och nytt som måste skapa det. Det är inte i mängden dokument säkerheten sitter. Det är lätt att bli tidsblind men jag tror att vi även efterhand kommer att uppfatta våren 2020 som den värsta krisperioden i Sverige sedan andra världskriget. Skadad av historiska studier är jag väl medveten om hur svårt det är att bedöma nutiden medan den pågår men har ändå blivit fascinerad av hur den nationella beredskapen fungerar när det som alla pratar om men ingen sett inträffar. Det vill säga den stora samhällskrisen. En termometer på hur väl det svenska krissystemet mår är den centrala myndigheten för dessa frågor Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag hade egentligen, efter att ha studerat ett ganska stort antal allmänna handlingar, tänkt skriva om hur myndigheten hanterat det beryktade enkätverktyget. Det är i sig en intressant historia som i delar redan skildrats av flera medier, kanske mest heltäckande av Arbetaren bland annat . När man läser handlingarna är det så många överraskande steg allt sedan regeringen den 19 mars ger MSB ett uppdrag (Ju2020/01165/SSK) : Regeringen uppdrar åt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att säkerställa att myndigheternas information med anledning av utbrottet av det nya coronaviruset är samordnad och tydlig samt att det finns effektiva kanaler för att föra ut informationen. I uppdraget ingår att skyndsamt utarbeta ett nationellt informationsmaterial som på ett effektivt sätt ska kommuniceras till så många som möjligt. MSB får 75 miljoner (!) för att genomföra uppdraget under 2020, ett uppdrag som till synes inte på något sätt innehåller smittspårning eller insamlande av uppgifter. Kanske är det de 75 miljonerna som snedvrider uppdraget från början, kanske lockar de 75 miljonerna till sig aktörer som ger myndigheten tips om vad de skulle kunna hitta på för att sätta sprätt på pengarna. I vilket fall så är det inte MSB:s professionella kommunikatörer som får lead i detta jättelika kommunikationsuppdrag utan Avdelningen för cybersäkerhet och säkra kommunikationer. Det formella beslutet på denna interna delning kommer den 26 mars, dagen efter att MSB bjudit in Folkhälsomyndigheten till ett möte där den förra myndigheten erbjuder den senare ett digitalt verktyg, allt enligt minnesanteckning från mötet: Kort möte med GD Folkhälsomyndigheten (FHM) sen em 25/3. MSB tar upp initiativ kring digitalt verktyg för digital självskattning. GD FHM positiv, betonar att ett sådant här verktyg inte ska driva fysisk testning i fel riktning. Viktigt att anpassa svar på självskattning så respondenten inte förväntar sig att bara för att man gör digitalt test så får man fysiskt test. Vad som händer under veckan där MSB:s samordningsuppdrag för myndigheters kommunikation angående corona övergår till att handla om ett digitalt verktyg för självskattning av smitta är för mig okänt men det är uppenbart att det är MSB som vill ha verktyget. Litet småaktigt vill jag poängtera det eftersom jag själv blivit åthutad på sociala medier av en i utvecklingsarbetet involverad konsult när jag hävdade att det var så det låg till. Några dagar efter åthutningen gick MSB officiellt ut och sa att det var på deras initiativ som verktyget . Note to self som konsult: undvik att agera som dina kunders talesperson om du inte formellt blivit ombedd. Enligt den juridiska utredning som MSB låter en extern byrå genomföra framgår det att det inte ingår i MSB:s uppdrag att bedriva smittspårning. Därför måste man ha med sig expertmyndigheten FHM för att kunna genomföra projektet med digital självskattning. Redan här går det se de problem som snart kommer att göra att projektet blir en återvändsgränd. Rollen som samordnande myndighet kräver respekt för olika aktörers uppdrag och mandat och detta särskilt i trängda lägen, inte att man försöker ta över andra myndigheters uppgifter. Sedan följer en närmast smärtsam historia fram till slutlig nedläggning via ett antal anhalter där det blir allt tydligare att ingen utom MSB (och leverantör samt konsulter) är intresserade av verktyget. Kontentan blir x antal miljoner i sjön (konsultkostnaderna är inte medräknade i de 6,4 miljoner som MSB ska betala till leverantören), en granskning av Konkurrensverket och ett rejält tapp i anseende när MSB som bäst skulle behöva det. Sannolikt har MSB tappat i förmåga att genomföra det egentliga uppdraget från regeringen: att samordna myndigheters information angående corona vilket knappast kan glädja uppdragsgivaren. Det går att föreställa sig mindre trivsamma samtal på regeringskansliet. Som en slutkommentar till Arbetaren säger MSB:s pressekreterare: Vi tar hellre kritik för att vi skyndar på att ta fram en lösning som på något sätt kan vara till hjälp när människor dör, än att få kritik för att vi sitter på händerna och inte gör något. Vi ansåg att vi var, och är, i ett läge där det var viktigt att agera när det handlar om människoliv. MSB reagerar alltså exakt på det sätt som jag skrivit om i ett tidigare , att göra NÅGOT känns alltid bättre även om detta något är inte leder framåt eller förbättrar situationen. I krissituation är det viktiga tillit och att alla vet vem som ska göra vad. I bakhuvudet gnager en liten olustig känsla av att myndigheten kan ha reagerat på yttre påverkan vilket lett fram till haveriet. Det är lätt att glömma bort att de vanligaste påverkanskampanjerna är de ekonomiska. Det skulle vara lätt att göra sig lustig över denna tragikomiska historia. Det är inte min intention. Istället får den mig, liksom många andra i dessa dagar, att reflektera över den svenska beredskapen och myndigheters förmåga. Framförallt funderar jag på hur MSB (och andra myndigheter) förefaller så synnerligen oförberedda på en pandemi att man är tvungen att kasta sig in i så äventyrliga och ofruktbara aktiviteter som webenkäten. Pandemi är verkligen inte en svart svan i ett riskperspektiv utan snarare vad Michele Wucker kallar en ”grå noshörning”: A “gray rhino” is a highly probable, high impact yet neglected threat: kin to both the elephant in the room and the improbable and unforeseeable black swan. Gray rhinos are not random surprises, but occur after a series of warnings and visible evidence. Pandemier har redan inträffat och har varit på MSB:s short list över samhällsrisker ända sedan myndigheten startade. Ändå tycks inte nödvändiga förberedelser för samordning i en pandemisituation ha gjorts. Detta ska inte MSB lastas för utan snarare de regeringar som styrt under perioden. Kanske måste djurmetaforerna gå vidare till svarta strutsar (ja, jag vet att det inte är så i verkligheten att strutsar gräver ner huvudet vid annalkande fara men det är en bra metafor). Nu pratas det i alla politiska läger om vikten av att förbättra den civila beredskapen och kanske till och med snegla tillbaka till beredskapens guldålder i Sverige: . Problemet med detta är att det innebär att ett antal av dagens heliga kor måste slaktas om det ska fungera. Det är inte bara mycket stora ekonomiska resurser som behövs. Vi har under närmare 40 år demonterat den starka staten som är en förutsättning för en sammanhållen nationell beredskap och istället privatiserat och fragmentiserat ansvaret utan tanke på hur alla skärvor ska kunna skapa en helhet då det behövs. Typexemplet på detta är ansvarsprincipen som inte är inskriven i någon lag men som har haft en förödande inverkan på den gemensamma styrningen av krisberedskapen. Fragmentiseringen har inte kompenserats med en stark myndighet som nationellt nav. MSB:s roll är istället att försöka samordna utan sammanhållen nationell planering och i stort utan mandat att faktiskt styra samhällsviktiga aktörer. Fallet med webenkäten får tolkas som ett utslag av MSB:s omöjliga roll och borde vara ett exempel av många som bör leda till att ansvarsprincipen omprövas och att en verklig krisberedskapsmyndighet med fullt mandat skapas. Kriser har den fördelen att de oftast tar slut. Att framgångsrikt hantera kriser bygger därför på att man inte bara hanterar nuet utan även framtiden. Folkhälsomyndigheten har varit beundransvärda i att de lyckats hålla blicken uppe och fått allt fler att förstå att bekämpningen av coronaviruset inte bara handlar om drastiska åtgärder här och nu utan att vi både måste tänka på nästa virusvåg som kanske kommer redan i höst. Ett annat budskap är att vad som ska värnas är folkhälsa där virusbekämpningen inte får överskuggande sekundäreffekter som i skapar större ohälsa och död än själva viruset. Däremot når nu MSB:s insatser en sådan nivå att de t.o.m. får vara med i satirinslaget i P1, en ynnest som är få myndigheter förunnad. Inslaget handlar förstås om den famösa enkätappen som jag omnämnde i mitt förra och som nu även tagits upp i MSB har hintat om lanseringen av appen med en näraliggande men okänd startpunkt. Tyvärr har myndigheten inte någon kommunikationslinje i frågan, vid konkreta frågor som i Eko-inslaget kommer endast undflyende svar. Jag kan förstå det. Det är svårt att sälja in en lagring av personuppgifter på befolkningsnivå i en amerikansk molntjänst. Eftersom jag själv varit engagerad i svagheterna i projektet Hälsa för mig så har jag svårt att känna stark tilltro till att det snabbt går att vispa ihop en dylik tjänst med tillräcklig säkerhet och med tillräcklig respekt för dataskyddsförordningen. Det är ju liksom ingen slump att eSam gjort ett om det olämpliga i att använda molntjänster när personuppgifter eller annan känslig information förekommer. Vid sidan om själva enkätappen är MSB:s kommunikation den lika märklig. Grunden för fungerande kriskommunikation är att inte skapa mer oro än nödvändigt utan delge de fakta som finns och som är relevanta i den aktuella situationen. MSB har nu haft några olyckliga veckor trots att de ska vara samhällets experter på kriskommunikation. Kanske tröttnade man att vara transportsträckan i dagliga presskonferensen på Folkhälsomyndigheten och att det var orsaken till att man helt plötsligt spicade upp sin monotona redogörelse om samordningsmöten med länsstyrelserna med att föranstalta en möjlig vattenbrist. En signal som ledde till att redan hårt tyngda kommuner fick svara på helt irrelevanta frågor om icke-existerande vattenbrister från oroliga medborgare och medier. Sedan detta smyglanserande av enkätappen som skapar frågor som inte besvaras utan skjuts till en obestämd framtid. Detta leder inte till en större tillit i krisen. Någon skulle kunna invända att nu när vi står inför en så stor kris som denna blir frågor som säkerhet och integritet underordnade. Jag håller inte med om detta utan som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det när vi är som mest pressade som vi måste försöka tänka klart och följa de rutiner vi satt i normalläget, t.ex. gällande riskbedömningar. Vi ser nu hur det runt om i världen sker överträdelser mot grundläggande rättigheter och att auktoritära medel som inkräktar på individens sfär alltför villigt vidtas. I Sverige har vi en lång stabil tradition av tillit och respekt men det finns ingen garanti att vi klarar att bevara detta. Att myndigheterna sköter sig, inte genar eller agerar impulsivt är också grunden för den tillit som krävs för krisbekämpningen – inklusive att genomföra smittspårning m.m. Efterklokt skulle man möjligen kunna kritisera myndigheterna för att de inte tagit fram ett smittspårningsverktyg i mellantiden sedan svininfluensan för ett decennium sedan utan börja ad hoca nu för då skulle säkerhetsfrågorna sannolikt kunnat hanteras på ett systematiskt sätt men det båtar föga. Naturligtvis skulle man kunna säga att det är dumt att spekulera när så litet är känt och allt det jag skriver nu står på en mycket vacklande grund. Ändå är detta en så viktig fråga att det är svårt att låta bli och spekulationernas kvalitet blir även den ett resultat av MSB:s kommunikationsplan. För mig är det svårt att förstå hur en kombination av inloggning med BankID, amerikansk molntjänst och och känsliga personuppgifter inte skulle leda till mycket stora risker och att dataskyddsförordningen inte kan efterlevas. MSB:s gedigna juridiska kompetens har möjligen gjort en annan bedömning men det är just den man skulle vilja ta del av, särskilt som den rimligen redan är färdigställd om breddlanseringen ska ske i dagarna. Med den som underlag skulle kriskommunikationen kunna ske utan att orimliga spekulationer och onödig oro uppstår. Mitt förslag är att, särskilt efter medieuppmärksamheten, MSB omedelbart presenterar den som är av stort intresse särskilt för oss som följt diskussionerna efter eSams uttalande. Har MSB lyckats knäcka den nöten så är det stora nyheter för både Eller så har jag och en hel del andra missuppfattat upplägget (inte alls otroligt) och då vore det ju bra om MSB gick ut och beskrev hur det egentligen ser ut. Är det så att MSB inte har ett vattentätt underlag så kommer man att underminera det mycket mödosamma arbete som bedrivs i många, om inte de flesta, organisationer, idag för att nå fram till ett ansvarsfull sätt att hantera molntjänster. Detta menar jag vore förödande för MSB som den myndighet som ska samordna samhälletsslarvar med säkerheten. Det skulle leda till att det svenska samhället skulle få ännu svårare att bemästra de mycket utmanande uppgifter vi redan står inför. MSB:s egen verksamhet är ett show room för hur det är tänkt att andra myndigheter ska agera och förutom legitimitet finns det också mycket reell säkerhet att förlora om inte MSB klarar sin roll att leda genom sitt exempel. MSB:s skrift Om krisen eller kriget kommer har en aningen märklig titel som om det finns ett krisfritt alternativ. Jag tror både myndigheten och vi andra skulle tjäna på att ”när” snarare än om, i alla fall när det gäller kriser. När krisen verkligen kommer skapas ett skilje där organisationer och individer ofrivilligt visar sitt virke, om man klarar att fungera rationellt även under press. Planering för vad som ska göras när allt står på ända är ett bra sätt att stärka sitt virke. Så än mer att kunna upprätthålla sina principer och sin planering när krisen väl inträffar. Länge fanns en syn att säkerhet var ett hinder för en fungerande verksamhet. Långsamt har vi tagit oss till en situation där allt fler ser att säkerhet inte är hinder för verksamheten utan en förutsättning, och då alldeles särskilt i svåra situationer. Vi kan inte gå tillbaka till ett antingen det ena eller det andra, vi måste fortsätta kämpa för både effektivitet och säkerhet. Det är bra om MSB befinner sig på rätt sida i det arbetet så att inte nya stora problem har skapats som ger utslag när krisen väl är över. Jag kommer nu att ikläda mig rollen av glädjedödare i dessa ändå så svåra tider – jag ber om ursäkt för det. Under de senaste veckorna i coronans tid så blommar olika personligheter och mänskliga beteenden för att hantera kriser ut. I denna vilda blandning av känslor och rationalitet är det inte lätt att urskilja vad som är vad. Jag tänker nu oftare än vanligt på hur viktigt individens men också organisationens sätt att agera varit i de mer kritiska situationer jag varit inblandad i och vem jag skulle vilja ha vid min sida i en verkligt akut situation. Att inte låta känslorna styra i en krissituation kan nog alla hålla med om i teorin. Vi vet att stress försämrar vår tankeförmåga och att det därför i krissituationer är lätt att tillgripa helt fel lösningar eller missa uppenbara svagheter i handlingsalternativen. Likaså är historien rik på exempel där boten varit värre än soten, d.v.s. att de åtgärder man vidtagit för att hantera ett akut problem på kort eller lång sikt lett till värre konsekvenser än det ursprungliga problemet kunnat orsaka. En illustration på detta är agapaddan som trettiotalet importerades till Australien från Hawaii som ett slags biologiskt bekämpningsmedel av en skalbagge som hotade sockerbetsodlingar. Nu finns det över 100 miljoner av den giftiga paddan som hotar djur- och växtlivet på hela kontinenten. Detta försvåras av att de sekundära problemen kanske uppstår inom ett helt annat område än där den ursprungliga krisen rör sig. De som arbetar med krishanteringen kan därmed inte överblicka de möjliga sekundära konsekvenserna eftersom man kanske inte ens har rätt kompetens för att upptäcka dem. Jag ska inte här gå in på det utslitna filosofiska järnvägsproblemet där olika liv ställs mot varandra utan nöjer mig med att säga att ALLA mår bra av att läsa filosofi och dessutom tänka några extra varv. När vi blir utsatta för en pressande situation får många individer och organisationer ett starkt behov av att agera. Att agera är ångestdämpande i sig för det ger känslan av att påverka hotet oavsett effekten av åtgärderna. Just här menar jag att det just nu finns ett riskabel situation när både individer och myndigheter i positiv anda försöker bekämpa coronan eftersom man i vissa fall tycks släppa sitt ordinarie säkerhetstänkande (vilket väl i ärlighetens namn inte är på toppnivå ens i normalläget). Samma sak med integritet och skyddet av personuppgifter. De nya och provisoriska arbetssätten leder till nya risker som måste fångas upp och reduceras. Anekdoter om hur man helt plötsligt fått oväntat besök i sitt Teams- eller Zoom-möte florerar utan att det observeras som ett säkerhetsproblem. Okritiska reportage om hur kreativa elever fått skolor att börja använda (!) i skolans uppgifter. Entreprenörer som flashar om att de håller på att utveckla appar för smittspårning. Säkerhet och integritet nämns ytterst sällan och då bara i formuleringar som ”liv går före allt” vilket implicit tycks betyda ”vi struntar i informationssäkerhet och integritet”. Extra betänksam blir jag av att många tycks inspirerade av Kinas övervakningsmetoder och i denna uppskruvade anda inte tycks se vad de kostar. När det i fredags kom ett kort meddelande på Ekot att MSB håller på att ta fram någon form av app för smittspårning åt FHM men inte vill kommentera hur den ska utformas undrar jag hur genomtänkt den lösningen egentligen är (särskilt ironiskt med tanke på att MSB varit en bastion spårbarhet som säkerhetsdimension). Eller är detta myndigheter som drabbats av ett akut behov av att se verksamma ut och därför är beredda att hoppa över säkerhetsskacklarna? Det är svårt att se hur en sådan lösning skulle kunna tas fram med tillräcklig legal och säkerhetsmässig analys på så kort tid. När jag pratar om vikten av säkerhet avser jag inte enbart konfidentialitet. Om man ska skapa olika rapporteringstjänster måste även behovet av riktighet, spårbarhet och tillgänglighet bedömas – annars riskerar man faktiskt att få lösningar där boten är värre än soten. En lösning för akut rapportering som bygger på sms (förekommer faktiskt) leder till falsk trygghet och att nödvändiga åtgärder kanske inte sätts in för att ta ett enkelt exempel. Det är just i krissituationer som det systematiskat prövas. Det är nu som informationsklassningar och riskanalyser har som störst betydelse för att medvetna risker ska kunna tas av den som är riskägare. Jag vill inte att all kreativitet och god vilja ska kväsas men vi måste arbeta på ett sätt som inte leder till större skador på sikt. Även om det är kontraintuitivt så måste medvetna bedömningar göras av risker och lagstiftning respekteras. Appar som används för rapportering av symptom för diagnos är exempelvis medicinsk-teknisk utrustning och måste uppfylla kraven på sådan. Vi kan inte ge oss hän åt våra känslor utan måste låta systematiken ge oss tillgång till rationaliteten. Extra illa om en myndighet som MSB signalerar att säkerhet skulle vara av underordnad betydelse i krislägen. Det är nu vi som mest behöver vårt förnuft och då är det inte alltid bäst att göra ”något” utan vi måste göra så rätt som möjligt. Jag ska nu kort återkomma med en uppdatering gällande SKR och överföring av känslig information till denna intresseförening, för bakgrund se . För att sammanfatta frågan så har SKR växt som en gökunge i den svenska förvaltningen och fått/tagit allt fler myndighetsliknande uppgifter trots att man, som SKR själva ivrigt hävdar, inte är en myndighet utan en arbetsgivare- och intresseförening. Därav följer att SKR inte har det ansvar och den insyn som en myndighet och vi som medborgare egentligen saknar möjlighet att kontrollera och utkräva ansvar av föreningen. SKR ligger helt enkelt utanför den styrning som den svenska förvaltningen bygger på och det är svårt att ens se vilken lagstiftning som är tillämplig. Detta förhindrar den kritiska granskning som offentlighetsprincipen möjliggör för myndigheter även om SKR ibland försöker vilseleda genom att hävda att de handlingar som hanteras inom föreningen blir offentliga när de inkommer till medlemmarna. Häromdagen fick jag detta l mig tillsänt där Marie Morell (m), ordförande för sjukvårdsdelegationen på SKR, hävdar just detta i en fråga som har en ekonomisk betydelse för enskilda: – Vi har kontaktat dem och skickat ut material till dem vid ett flertal tillfällen. Det är viktigt att de skapar någon form av branschråd så att vi har en motpart att arbeta med. Vi är en ideell förening och som sådan lyder vi inte under offentlighetsprincipen. Men handlingarna blir offentliga så fort de inkommer till respektive region eller kommun, säger Marie Morell. Det finns alltså ingen insyn i själva processen och som jag tidigare visat är det högst tveksamt vilka av SKR:s många ”interna” dokument som verkligen ses som inkomna till medlemmarna. Att inte ens handlingar i beredande organ hos SKR blir allmänna handlingar hos de regioner/kommuner som har representanter i dessa organ är för mig tämligen hårresande och jag försöker förstå vem en sådan representant tror sig vara. En privatperson som blivit invald i hembygdsföreningens styrelse (inget ont om hembygdsföreningar)? Nu när offentlighetsprincipen är hotad från olika håll känns det extra angeläget att slå vakt av denna för Sverige (och Finland) unika medborgerliga rättighet. I mitt framförde jag dock att det är likaledes viktigt att se vilka risker det innebär att kommunicera känslig information med en aktör där OSL inte kan tillämpas. Grunden för att kunna skydda känslig information när den utbyts med utomstående parter är att reglera hur informationen får hanteras. När det gäller utbyte mellan myndigheter finns denna reglering i huvudsak redan på plats genom lagstiftningen (även om jag tycker att det ofta finns anledning att förtydliga relationen myndigheter emellan). Här intresserar jag mig inte för säkerhetsskyddsområdet utan framför allt den lagstiftning som gäller normala verksamhetsförhållande men där mycket starkt krav på konfidentialitet finns t.ex. gällande samhällsviktig verksamhet. Notera att det där även finns annan lagstiftning som är ytterst relevant som exempelvis Krisberedskapsförordningen. Denna reglering saknas då information ska utbytas med privata aktörer som företag och, som i det aktuella fallet, föreningar. Då måste menar jag ett avtal slutas som beskriver villkoren för att informationen ska kunna lämnas ut, åtgärder som ska vidtas och ansvarsförhållanden. För att reducera att konfidentiell information kommer i orätta händer bör man även minimera informationen som utlämnas till det absolut nödvändiga samt ålägga motparten att säkerställa att endast de som verkligen behöver informationen kan ta del av den. Enligt mitt resonemang är det alltså en självklarhet att myndigheter måste använda sekretessavtal eller motsvarande när de tänker utbyta information med företag och föreningar. Därför frågade jag två myndigheter som på olika sätt har ett ansvar för samhällsviktig verksamhet om de slutit sekretessavtal med SKR. Först gick frågan till MSB som ju har ett mycket omfattande ansvar i dessa frågor: Hej! MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB. Efter tämligen lång tid och en påstötning fick jag följande svar: Jag måste först beklaga att du fått vänta på ett besked men på grund av olyckliga omständigheter har beskedet fördröjts. Genom en sökning i vårt diarium har vi hittat två avtal med SKR: Du har rätt att begära ett skriftligt beslut som går att överklaga. Skriv till . För ögonblicket är jag inte så intresserad av det civila försvaret som ju knappt kommit igång så därför gick jag in på . Det är upp till varje läsare att ta ställning men jag kan inte se att detta dokument på något sätt reglerar sekretessen i förhållande till SKR. Detta kan synas extra anmärkningsvärt i dessa coronaapokalysens tidevarv när Socialstyrelsen sekretessbelägger information för media om vårdens p medan intresseföreningen SKR sitter med på MSB:s samordningskonferens i samma fråga. Visserligen togs sannolikt inga känsliga frågor upp då SKR var med men det visar den vinglighet som finns då det gäller just SKR . Jag ställde samma fråga till eHälsomyndigheten som tillsammans med bland annat SKR arbetar med den nya in (återkommer inom kort angående detta alster) och där man får gissa att det för en del diskussioner om kritiskt infrastruktur osv. Från denna myndighet fick jag bara ett kort nej på frågan. Detta är förstås bara två stickprov men ändå från myndigheter som är vana att hantera sekretess. Det kan tyckas litet märkligt efter allt som hänt med Transportstyrelsen och andra incidenter där information överförts på oklara grunder. Mitt intryck (bekräftat av ett antal tjänstepersoner på andra myndigheter) är att myndigheterna helt enkelt inte tänker på att SKR inte är en myndighet utan utgår från att föreningen är som vilken deltagare som helst i myndighetssamarbetena. Inte heller kommuner och regioner verkar reflektera särskilt över detta utan överför utan förbehåll känslig information till det de i vissa fall verkar se som en ”överordnad” aktör. Detta även då det gäller informationssäkerhet. Nyligen skickades ett mail ut från SKR: Klassa 4.0 har varit efterfrågat länge och nu finns finansiering för ett projekt som inleds i nästa vecka. Det blir flera förändringar i den nya versionen, bland annat förbättringar av befintlig funktionalitet, bland annat uppdateringar av kravkataloger som genererar uppgifter till handlingsplanen och en nödvändig översyn av upphandlingskraven. Dessutom blir det en hel del ny funktionalitet, t.ex.: – En ny modul för att mäta organisationens mognad, – Möjlighet till uppföljning och att ta ut nyckelvärden för organisationen och anpassat till målgrupp, – Möjlighet för SKR att ta ut nationell uppföljning på aggregerad nivå, – Stöd för CISO i det systematiska arbetet och – Modul för riskanalys. Dessutom kommer SKR att förstärka sin organisation för att kunna avsätta mer resurser till förvaltning av Klassa. Det kommer att öppnas en möjlighet för statliga myndigheter att använda Klassa. Verktyget kommer dock fortsatt att ägas av SKR med kommuner och regioner som primär målgrupp. Detta menar jag är ett projekt som bör utsättas för en mycket grundlig riskanalys! Dessutom kan det verkligen ifrågasättas varför denna nationellt intressanta information ska ägas av en förening utan insyn och där det inte heller går att bedöma säkerhetsriskerna. Det är dags för en mer omfattande diskussion om SKR:s roll. Myndigheterna bör också ha en konsekvent linje i förhållande till ”förvaltningsskvadern” – antingen är man en myndighet med det fulla ansvar som en sådan har eller så få man återgå till att vara en arbetsgivarorganisation en arbetsgivarorganisation som i huvudsak ägnar sig åt sina medlemmars avtalsfrågor. Sekretessavtal bör i dagsläget vara ett minimikrav för alla myndigheter, inklusive kommuner och regioner, som utbyter känslig information med SKR på samma sätt som man reglerar relationen med vilken privat aktör som helst. Efter att till största delen fåfängligt tröskat runt om SKL/SKR:s (hädanefter benämner jag organisationen SKR trots att den hetat SKL) hittar jag plötsligt en från Riksrevisionen som tar upp EXAKT samma saker som jag skrivit om! Hur har jag kunnat missa det – det var ju inte längre än sedan 2017 den skrevs? Jag rekommenderar alla intresserade av offentlig styrning att läsa rapporten eftersom här summeras en rad väsentliga frågor. Rapporten handlar framför allt om hälso- och sjukvård men kan även läsas som en mer generell beskrivning av hur SKR fungerar. Som jag i tidigare inlägg försökt återge har styrningen inom den offentligt finansierade sjukvården helt förskjutits i och med att Socialstyrelsen slagits i bitar. Den svenska förvaltningen bygger på att det finns beredande myndigheter som fungerar som ett mellanled mellan olika intressenter och regeringen. I detta fall har denna mekanism upphört att verka och SKR har istället kunnat förhandla direkt med regeringen och i vissa fall t.o.m. haft en dubbelroll där man kunnat ge sig själv uppdrag. I huvudsak har det handlat om att förmedla statsbidrag som (rapportens beteckning) vilket paradoxalt gett SKR en roll de facto överordnad sina medlemmar. Just detta har ibland framskymtat i samtal med representanter för vården, att gäller att hålla sig väl med SKR eftersom det i annat fall kan påverka den ekonomiska fördelningen. Sant eller inte, denna roll har inte enbart varit till godo för SKR, särskilt som det inte är små summor man har fått både för att fördela till sjukvårdshuvudmännen och till sin egen organisation. SKR:s mycket stärkta roll har flera orsaker men en viktig sådan är just de otraditionella styrmedel som regeringen under ett drygt decennium (över-?) använt särskilt i vården där regeringen velat höja ambitionsnivån men varit delvis förhindrad att styra genom det kommunala självstyret. Lösningen har varit olika typer av riktade bidrag och överenskommelser som SKR fått i uppdrag att förmedla: Överenskommelserna har inte ingåtts med enskilda landsting utan med SKL för samtliga landsting. Det har praktiska orsaker. Det var enligt dåvarande socialministern helt enkelt enklare att teckna överenskommelser med SKL än med 21 — Inom ramen för utvecklingsarbetet framkom också en del kritiska synpunkter från enskilda tjänstemän när det gäller SKL:s roll i överenskommelserna. Ett exempel är att några tjänstemän ställde sig frågande till SKL:s kapacitet att hantera långsiktighet och mer förvaltande uppgifter i samband med överenskommelserna. Flera pekade på att SKL i sin roll har att hantera konflikten i att vara en del i en statlig satsning och samtidigt värna medlemmarnas intressen. Några enskilda tjänstemän tyckte att överenskommelser kan ses som ett slags symptom på att myndigheterna inte fungerar bra; att regeringen i brist på välfungerande myndigheter väljer att vända sig till SKL. Detta har skapat det SKR som vi känner idag: Regeringen har använt sig av otraditionell styrning som i stor utsträckning involverat SKL, vilket gjort SKL till en central aktör i styrningen. Riksrevisionens bedömning är att detta skett utan att regeringen aktivt tagit ställning till vilken roll SKL ska ha i styrningen av vården. Att SKL fått stort inflytande kan snarare ses som ett resultat av att regeringen allt oftare valt att ingå överenskommelser som vid varje enskilt tillfälle gett SKL lite mer att säga till om. Att SKL påverkar villkoren för kommuner och landsting är naturligt. (min kursivering) Givet de begränsningar som finns för regeringen att direkt styra vården är det begripligt att regeringen valt att använda sig av SKL. Mycket talar för att regeringen helt enkelt ansåg att det inte var möjligt att få samma effekt med hjälp av de statliga myndigheterna på vårdområdet. I praktiken har det emellertid inneburit att regeringen har gett SKL en myndighetsliknande roll. Riksrevisionen kan konstatera att det saknas normativa principer för när, och i så fall hur, regeringen kan använda icke-offentliga aktörer för att genomföra sin politik. Det finns fördelar men också nackdelar med att använda SKL i styrningen av vården. (min kursivering). SKL har naturligt närmare till landstingens verksamhet och kan därmed fungera som en viktig länk mellan staten och landstingen. Det har också framkommit att det ur regeringens perspektiv kan upplevas som en snabb och flexibel väg för att nå ut till vårdens huvudmän. (min kursivering) Riksrevisionen noterar även att SKR fått uppdrag gällande kunskapsstyrning vilket bland annat handlar om att ta fram kunskapsunderlag på ungefär samma sätt som Socialstyrelsen: I och med att regeringen har involverat SKL i styrningen av vården har det uppstått något som kan liknas vid en konkurrenssituation mellan den centrala förvaltningsmyndigheten och huvudmännens medlemsorganisation. Båda organisationerna arbetar med kunskapsstöd till kommuner och landsting. Vidare arbetar både SKL och Socialstyrelsen med att ta fram kunskap om hur vården fungerar. Socialstyrelsen arbetar alltid på uppdrag av regeringen, och SKL på uppdrag av medlemmarna. Inom ramen för överenskommelserna agerar SKL även som genomförare av regeringens politik. Det är svårt att dra gränsen för vad som är SKL:s respektive Socialstyrelsens roll eftersom uppgifterna överlappar varandra. Vidare har det framkommit i våra intervjuer, även med SKL, att det är vanligt att SKL uppfattas som en myndighet. Ett sådant kunskapsunderlag som tas upp är väntetidsdatabasen som infördes i samband med vårdgarantin: Som en följd av vårdgarantin infördes en skyldighet för landstingen att lämna uppgifter om väntetider till en nationell databas. Regeringen har i författningar reglerat att landstingen ska lämna uppgifterna ”till den nationella väntetidsdatabas som förs av Sveriges kommuner och landsting”. Databasen förvaltas av SKL men har finansierats av staten. Detta udda arrangemang lyfts fram av Riksrevisionen eftersom de bara kunnat hitta ett annat liknande fall: Att databasen hanteras av en intresseorganisation är en ovanlig lösning. Riksrevisionen har endast funnit ett delvis liknande exempel inom svensk förvaltning: ett jaktregister som tidigare fördes av Svenska Jägarförbundet, och som nu hanteras av Naturvårdsverket. I (min kursivering) . I fallet med väntetidsdatabasen tillkommer även komplikationen att staten är beställare av vård av SKR:s medlemmar – att då leverantörernas intresseorganisation kontrollerar möjligheten för beställaren att bedöma i vilken grad ”beställningen” uppförts. (min kursivering) Att regeringen inte tagit ställning i ägarskapsfrågan innebär i praktiken att det som tagits fram på SKL stannar på SKL. Det är Riksrevisionens uppfattning att regeringen behöver utvärdera samarbetet med SKL för att på ett principiellt plan ta ställning till formerna för samverkan. Regeringen har en ambition att minska detaljstyrningen på vårdområdet, men utvecklingen går långsamt. Regeringen har uttryckt att antalet överenskommelser ska minska. Trots detta har antalet överenskommelser på vårdområdet inte förändrats, och den ordning som har uppstått där SKL har en mycket central roll i regeringens styrning av vården tycks vara svår för regeringen att ta sig ur. Om det nära samarbetet med SKL, i form av t.ex. överenskommelser, ska fortsätta behöver regeringen säkra tillgången till det som tas fram med statliga medel. Det kan t.ex. handla om att reglera insyn och förvaltning under och efter en satsning. . (min kursivering) Den omfattande styrningen genom SKL har också lett till att rollfördelningen mellan SKL och Socialstyrelsen uppfattas som otydlig. (min kursivering) SKR har alltså suttit på dubbla stolar: dels företrätt sina medlemmars intresse, dels agerat som statens förlängda arm och att det dessutom är svårt att avgöra på vems initiativ olika aktiviteter genomförs: Det har framkommit i flera intervjuer att SKL har stor initiativmakt när det gäller statens styrning av vården. Enligt såväl Socialstyrelsens före detta som den nuvarande generaldirektören har regeringen ett nära samarbete med SKL: ”Regeringen beslutar, men [SKL] har stor möjlighet att föreslå. Detta bidrar också till finansiering från staten i många fall.” I intervjuer med både SKL och dåvarande socialministern har det framkommit att överenskommelser ibland uppstått på initiativ från SKL och ibland från regeringen. SKL är involverade både i att generera ämnen för överenskommelser och innehåll, t.ex. indikatorer. Men SKR har inte bara fått maktmedlet att fördela avsevärda resurser, man har även fått pengar från staten direkt till den egna organisationen. Totalt för perioden 2009−2016 har staten utbetalt 1 078 miljoner kronor till SKL centralt för hälso- och sjukvård. Dessa medel har bl.a. finansierat utvecklingsarbete, nationell samordning och uppföljning av landstingens arbete.131 SKL har därmed kunnat bygga upp betydande kompetens och förvaltning med hjälp av de statliga medlen. Enligt Socialdepartementet kan SKL:s arbete konkret handla om it-stöd, metod- och implementeringsstöd, kommunikationsinsatser, resurser för samordning centralt, regionalt och lokalt etc. Eftersom Riksrevisionen påpekar att det varit svårt att få en samlad bild av hur staten finansierar SKR:s interna verksamhet har jag inte ens gjort något försök att se vad som hänt efter 2016 men en rimlig gissning är väl att kostnaderna för staten inte på något remarkabelt sätt minskat. Utöver detta tillkommer de medel som medlemsorganisationerna tillför. Sammantaget kan det tyckas som SKR lever ganska gott vilket väl faktumet att man har anställda och ett kontor i Bryssel i sin kansliorganisation. Litet spydigt så skulle man kunna tycka att SKR skulle använda sin universalmedicin ”effektivisering genom digitalisering” på sin egen organisation – kanske skulle en AI-lösning kunna framställa peppiga digitaliseringskampanjer utan mänsklig handpåläggning? Riksrevisionen jämför i sin rapport de statliga anslagen gällande vårdområdet (för SKR tillkommer ju även andra statliga medel eftersom man inte enbart hanterar vård) och det visar ganska tydligt att SKR får ett rejält tillskott även jämfört med myndigheterna. Relationen mellan framförallt Socialstyrelsen och SKR är komplicerad på flera sätt: I samtliga intervjuer med chefer och medarbetare på Socialstyrelsen har det framkommit att man betraktar SKL som en stark aktör. I flera intervjuer har chefer och utredare på Socialstyrelsen beskrivit att de upplever att myndigheten urholkats eller ”hamnat i bakvattnet” i jämförelse med SKL. Företrädare för SKL har i våra intervjuer varit noga med att betona att deras roll är att ta till vara medlemmarnas intressen och att SKL inte kan bestämma över landstingen. Samtidigt har chefer på SKL gett uttryck för att organisationen kan och bör vara något mer än en intresseorganisation: ”Utan att vara en formell myndighet kan vi i vissa stycken ha en funktion som stödjer och utvecklar t.ex. kunskapsstyrning genom vårt arbete.”När det gäller statens roll har företrädare för SKL uttryckt en uppfattning om att staten inte ska vara inne i det verksamhetsnära och att statens uppgift är att göra det som ”ingen annan kan”. En sammanfattande bedömning från Riksrevisionen är: Riksrevisionens bedömning är att regeringen har låtit samarbetet med SKL − och därmed SKL:s inflytande över styrningen av vården – växa i alltför stor omfattning. Riksrevisionen noterar att medlen till SKL ökar. Enligt Riksrevisionens mening vore det rimligt att riksdagen informerades om omfattningen och utvecklingen av medlen till SKL. Anledningen är att de medel som tilldelats SKL centralt är i nivå med förvaltningsanslagen på vårdområdet som riksdagen beslutar om samtidigt som SKL är en intresseorganisation. Det är Riksrevisionens uppfattning att regeringen behöver utvärdera samarbetet med SKL för att på ett principiellt plan ta ställning till formerna för samverkan. Detta var skrivet 2017 och tyvärr har regeringen hittills inte, vad jag kan se, följt Riksrevisionen när man säger att regeringen behöver bland annat utvärdera samarbetet med SKR och reglera insyn, förvaltning och ägande när SKR används. Det otydliga samarbetet mellan staten och SKR är inte isolerat till vårdområdet. De negativa konsekvenserna av att använda en intresseorganisation för myndighetsuppdrag gäller inte heller bara bortfall av offentlighetsprincipen, bristande möjlighet till ansvarsutkrävande, snurrig styrning och oklar uppföljning av hur ekonomiska medel fördelas och används. Många andra myndigheter samarbetar med SKR och jag har blivit nyfiken på hur man reglerar säkerheten i informationsutbytet eftersom t.ex. inte OSL gäller för en intresseförening. I min värld borde det slutas samma typ av avtal med en förening som med ett kommersiellt bolag innan känslig information kan utbytas. Även mellan myndigheter kan överenskommelser behövas slutas men den stora skillnaden är att alla myndigheter måste följa sekretessreglerna i OSL även om inte avtal sluts. Av ren bekvämlighet valde jag MSB, en myndighet som jag ju vet hanterar känslig information, och skickade för drygt två veckor sedan en fråga: Hej! MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB. Hittills har jag trots en vänlig påminnelse inte fått något svar. Personligen tycker jag inte denna märkliga hybridform av offentlig aktör som växt fram hör hemma i svensk förvaltning där offentlig verksamhet och offentliga medel flyttas över till en oreglerad och ogenomtränglig sfär. Jag har svårt att tro att SKR självmant kommer att vilja lämna denna softa tillvaro som skapats. Det är därför hög tid att regeringen följer Riksrevisionens råd och utvärderar sitt samröre med SKR. För den som vill läsa regeringens något svala reaktion på Riksrevisionens granskningsrapport finns en länk Jag läste en så fantastisk metafor i Jennifer Clements roman Gun love. Romanen handlar Pearl och hennes mamma Margot som bor i baksätet i en bil. Miljön är den där sortens misär som bara finns i USA med hemlösa människor som helt saknar riktning i sitt liv. Redan tidigt i boken finns följande passus: Mamma och jag flyttade in i Mercuryn när hon var sjutton och jag var nyfödd. Så den bilen, som stod i utkanten av en trailerpark mitt i Florida, var det enda hem jag kände till. Livet var en prick-till-prick-teckning och vi bekymrade oss inte stort om framtiden. Bilden av prick-till-prick-teckningen hakade fast i mig och jag fick en stark känsla av hur de här romanfigurerna levde sitt liv. Så är det ju ofta med god litteratur, den lever vidare inom en. Men hjärnan är en märklig sak och vips började jag associera metaforen med hur jag uppfattar digitalisering och informationssäkerhet på samhällsnivå, som prickar till synes utan samband. Finns det en dold teckning under prickarna så kan i alla fall inte jag se den. Att jag började tänka på det berodde på den nya rapport som regeringens uppdrag tagits fram av sju myndigheter om säkert och effektivt informationsutbyte i offentlig . Lustigt nog var varken MSB eller någon annan myndighet med säkerhetsprofil bland de sju myndigheterna trots att uppdraget rörde just säkert informationsutbyte. Detta var säkert en bakgrund till de slängar som slungades från MSB på sociala medier men efter en genomläsning av rapporten får det sägas att de avsnitt som skrivits om säkerhet knappast skrivits av någon med erfarenhet från detta område. Att Försäkringskassan är en av de myndigheter som ingått i arbetet med att ta fram rapporten känns aningen illavarslande när man läser budgetproppen där det står om Försäkringskassans allt större roll som intern it-leverantör i staten: Förhoppningsvis är det andra som ska stå för den leveransen än de som skrivit om säkerhet i rapporten. Ändå är rapporten positiv i andra avseende, främst genom att man pratar om en gemensam digital infrastruktur. Detta är något jag försökt driva i olika sammanhang utan påtaglig effekt. Jag vill självklart inte framhäva min egen roll utan bara säga att detta är en inriktning som tidigare saknats på ett mer uttalat sätt och som jag tror i sig har en tydligt säkerhetshöjande effekt. Att notera detta positiva anslag känns viktigt även om den stora bilden av infrastrukturen inte kan anas och på sin höjd tre prickar sammanfogats. Problemet är inte endast att det tycks sakna en ritning för utveckling av digitaliseringen utan även för samhällets informationssäkerhet. MSB:s handläggare (ja, jag vet att hen liksom många andra tjänstemän friskriver sig på sociala medier genom att hävda att de ”twittrar som privatperson” – ett oskick jag beskrivit ) ansåg att rapporten var ett ”hafsverk” och att rapportförfattarna inte tagit till sig MSB:s synpunkter. Nyfiken som jag efterfrågade jag då de diarieföra synpunkter som det hänvisades till och fick ut detta mail: Det avslöjar inte mycket av ett eventuellt infrastrukturellt synsätt. Informationssäkerhetsområdet tycks alltså ha sin egen mycket ofullständiga prick-till-prick-teckning. Liksom arkivväsendet som även det har en stor betydelse för den offentliga informationshanteringen. Sammantaget så är planeringen av vår gemensamma informationshanteringsinfrastruktur uppenbart fragmentiserad och där olika myndigheter ritar sina prickar oberoende av varandra trots att de åtminstone borde vara i samma teckning. I detta dystra scenario är det inspirerande att snegla österut. I Finland har nämligen antagits en ny lag med om informationshantering inom den offentliga förvaltning. I som låg till grund för lagen ges inriktningen: Det är fråga om en allmän lag som ska reglera informationshanteringen inom den offentliga sektorn. Lagen avses gälla all informationshantering som sker inom myndigheternas verksamhet. Genom lagen säkerställs en enhetlig förvaltning och en informationssäker behandling av myndigheternas informationsmaterial i syfte att genomföra offentlighetsprincipen. Dessutom har lagen bestämmelser om elektronisk överföring av information mellan olika myndigheters informationssystem. Genom regleringen effektiveras myndigheternas informationshantering så att myndigheterna kan tillhandahålla förvaltningskunderna sina tjänster på ett kvalitativt sätt som är förenligt med god förvaltning och kan sköta sina uppgifter på ett resultatgivande sätt. Syftet med lagen är att främja också interoperabiliteten mellan informationssystemen och informationslagren. träder i kraft vid årsskiftet och innebär också att en informationshanteringsnämnd ska säkerställa samordningen mellan informationshantering (inklusive arkiv), digitalisering och informationssäkerhet. I dagarna har även en ny cyberstrategi antagits. För mig förefaller denna ordning mycket ändamålsenlig särskilt om det även blir ett gemensamt myndighetsansvar. I Sverige skulle det kunna kopieras så att DIGG får skärpa till sig och samtidigt överta ansvaret för samhällets informationssäkerhet och se till att det blir integrerat i hela digitaliseringensprocessen. De myndigheter som redan idag framför allt är intresserade av internationella antagonistiska hot och cyberkrig kan fortsätta med detta med gott samvete. På detta sätt skulle prickarna åtminstone fyllas i på samma teckning. Jag vet att detta är en överdriven förenkling och att det inte går att dra snörräta linjer mellan olika säkerhetsområden men jag tror vi måste komma tillbaka till en situation där normallägets funktionalitet respekteras och där bygget av en gemensam infrastruktur kan ske med god säkerhet.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Har den här åtgärden en säkerhetshöjande effekt som står i paritet med den kostnad och krångel som den orsakar verksamheten? Är den här åtgärden verkligen avpassad till och tar hänsyn till verksamhetens egentliga behov av säkerhet? Indirekt: vet jag som vill lansera den tillräckligt mycket om verksamhetens behov för att kunna avgöra det? Kommer den här åtgärden verkligen att fungera i praktiken eller är den en ren pappersprodukt? Och kommer den även att fungera över tid, t.ex. när konsulten lämnat skeppet? Finns det verkligen inte ett effektivare sätt att reducera risken till en acceptabel nivå? Överenskommelse om kommunernas krisberedskap (dnr MSB 2018-09779) Överenskommelse om kommunernas arbete med civilt försvar (dnr MSB 2018-05681) Bilaga 1 omfattas av försvarssekretess (15 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lämnas inte ut.
st|bred vad hur. hur om mot En av nätläkarna tycker att det verkar ha varit en bristfällig konsekvensanalys inför beslutet och att det är märkligt att SKL:s handlingar inte omfattas av offentlighetsprincipen.
h1|Meny MSB Inläggsnavigering
sp|MENU MENU Postat av MSB fick den 19 september 2019 i uppdrag av regeringen att ta fram en struktur för uppföljning av det systematiskat i den offentliga förvaltningen. Uppföljningsstrukturen ska syfta till att aktörer i offentlig förvaltning regelbundet ska erbjud as att medverka i uppföljningen och få återkoppling som omfattar en bedömning om vilken nivå derasbefinner sig på samt förslag på åtgärder som bör vidtas för att uppnå en högre nivå påt. Uppföljnings strukturen ska även syfta till att MSB regelbundet ger regeringen en samlad bedömning om nivån på det systematiskat i den offentliga förvaltningen. Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av → Postad i , , , , , , , Tagged , , , , , , , Postat av Rekommendationerna hänvisar inte till några allmänna standard er eller Postad i , , , Tagged , , , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , , Postat av Postad i , , Tagged , , , Postat av Säker och samordnad it-drift Försäkringskassan har påbörjat anslutning av sex myndigheter inom regeringsuppdraget att er- bjuda samordnad och säker statlig it-drift (Fi2017/03257/DF). Intresset är stort och flera statliga myndigheter har inlett dialog med Försäkringskassan med avsikt att ansluta sin it- drift. Postad i , , , , , Tagged , , ← Sök efter:
em|Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet ett otraditionellt styrmedel I Riksrevisionens granskningar har det dock framkommit att SKL kommit att få ett stort inflytande även över den statliga styrningen av vården . Det är Riksrevisionens bedömning att regeringen inte i tillräcklig utsträckning har tagit hänsyn till konsekvenserna av att använda en intresseorganisation som en del av förvaltningen Eftersom SKL inte är en myndighet lyder organisationen inte under förvaltningslagen eller regeringsformen. Möjligheterna till ansvarsutkrävande är inte heller samma som om SKL hade varit en myndighet. SKL företräder offentliga organ, men är i sig själv inte ett sådant. Därmed kan varken regeringen, andra myndigheter eller medborgarna ställa samma krav på objektivitet och trans-parens på SKL som på Socialstyrelsen. SKL är en organisation som ska bevaka sina medlemmars intressen och det är därför naturligt för SKL att slå vakt om det kommunala självstyret. Det gör att man inte kan förvänta sig samma objektivitet från SKL som från en statlig myndighet. SKL kan dessutom ha ett intresse av att hålla nere kostnader för sina medlemmar . regeringens utredning Jaktens villkor konstaterades att förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område som innebär myndighetsutövning inte annat än i undantagsfall borde fullgöras av intresseorganisationer. Såväl in-formations-, rättssäkerhets-, som konkurrenssynpunkter talade för att en myndighet skulle ta över ansvaret för registret Det är Riksrevisionens bedömning att det i praktiken är oklart vem som egentligen äger den kunskap och de databaser som tas fram inom ramen för överenskommelserna. Regeringen har därmed inte säkrat tillgången till den kompetens som byggts upp med statliga medel. Riksrevisionen kan konstatera att det inte finns någon diskussion inom Socialdepartementet om att överföra databaser från SKL till Socialstyrelsen . Riksrevisionens bedömning är att regeringen har låtit samarbetet med SKL − och därmed SKL:s inflytande över styrningen av vården – växa i alltför stor omfattning. Granskningen visar att de medel som tilldelas SKL utan krav på att fördelas vidare till landstingen beloppsmässigt kan jämföras med förvaltningsanslagen till de större vårdmyndigheterna. Departementet har inte heller haft en samlad bild av hur de medel som har gått till SKL centralt har utvecklats över tid Riksrevisionen noterar att medlen till SKL ökar. Riksdagen har inte informerats om omfattningen och utvecklingen av dessa medel. Enligt Riksrevisionens mening vore det rimligt att riksdagen informerades om medlen till SKL. Anledningen är att de medel som tilldelats SKL centralt är i nivå med förvaltningsanslagen på vårdområdet som riksdagen beslutar om, samtidigt som SKL är en intresseorganisation . Varken företrädare för Socialdepartementet, SKL eller Socialstyrelsen kan beskriva vilken typ av uppgifter regeringen ger till respektive aktör. Riksrevisionen bedömer att en förklaring till detta är att det inte har funnits någon sådan logik i styrningen . Tillägg 2020-02-20:
pa|Efter långt om länge släppte nu äntligen Datainspektionen (snart Integritetsskyddsmyndigheten) sina av åtta vårdgivare. Även om jag var väl förberedd på innehållet så är det en chockerande dyster läsning när den fulla konsekvensen av vad jag redan visste blev förtydligad på detta sätt. Låt mig först understryka att det Datainspektionen ställer krav på inte är några nya krav för vården utan de har funnits sedan länge bland annat i Socialstyrelsens och i PuL. De brister som framkommer i granskningar har inte heller de nyhetens behag utan är de samma som i de granskningar av vården som Socialstyrelsen respektive Datainspektionen gjorde typ 2012. Det är alltså inte så att vårdgivarna är tagna på sängen med helt ny rafflande krav utan det är väl kända försummelser som regioner och vårdgivare medvetet underlåtit att rätta till. Egentligen räcker det att läsa följande stycke i granskningen gällande Capio S:t Görans Sjukhus AB för att se vidden av hur undermålig säkerheten och skyddet för integriteten är: Ytterligare försvårande omständigheter är att behandlingen av uppgifter om patienter i huvudjournalsystemet hör till kärnan i en vårdgivares verksamhet, att behandlingen omfattar många patienter och möjligheten till åtkomst avser en stor andel av de anställda. Inom ramen för den inre sekretessen har mer än 2700 medarbetare åtkomst till uppgifter som rör närmare 490 000 patienter. Utöver det har mer än 600 medarbetare, inom ramen för den sammanhållna journalföringen, åtkomstmöjligheten till uppgifter rörande cirka 3 patienter i TakeCare. För att strö ytterligare salt i såret kan man läsa om Aleris sjukvård AB: Aleris har ett dokument som benämns ”Behovs-och riskanalys-TakeCare”. Dokumentet har sett ut som det gör idag sedan den 28 maj 2012 då Take Care infördes och gäller både för den inre sekretessen och inom ramen för den sammanhållna journalföringen. Av dokumentet framgår de olika profilerna, så kallade behörighetsgrupper. Dokumentet visar bland annat läsrättigheterna samt skrivrättigheterna för respektive behörighetsgrupp. Alla profiler förutom tekniker har tilldelats läsbehörighet till uppgifterna i TakeCare. Då ska noteras att man hade 796 350 unika patienter i maj 2019 och 1058 aktiva användarkonton av vilket det absoluta flertalet alltså har läsrättigheter till samtliga patienter oavsett om de har en vårdrelation eller inte. Att Aleris slänger fram en oförändrad riskanalys från 2012 säger nog det mesta om nivån på säkerhetsarbetet liksom när Capio hävdar att de visst har en behov- och riskanalys men att den av okänd anledning är borttappad. Capio St Göran fick 30 miljoner i sanktionsavgift och Aleris Sjukvårds AB 15 miljoner (plus ytterligare 12 miljoner från sitt andra bolag Aleris Närsjukvård AB) men de är långt ifrån unika. Bristerna hos övriga granskade vårdgivare (granskningen av Kry ännu ej beslutad) bekräftar det vi redan vet bland annat från tidigare granskningar. Säkerheten i den svenska sjukvården är helt undermålig och det gäller inte bara vad gäller integritetsrelaterade frågor som de Datainspektionen granskat utan generellt. Jag har begärt en större del av underlagen från Datainspektionens granskningar och ska fördjupa mig ytterligare i dem. I detta blogginlägg ska jag ta upp några fenomen som aktualiseras i de granskningsfynd som presenteras i de offentliggjorda rapporterna. Utgångspunkten är att den usla säkerhet som indikeras genom granskningarna är en följdriktig konsekvens av ett konsekvent förhållningssätt till integritet och säkerhet i vården från olika aktörer. För att förstå hur samtliga granskade vårdgivare (Kry inte inräknade än så länge) så flagrant bryter mot lagstiftningen måsta man känna till att lagtrots när det gäller integritet och säkerhet i digitala lösningar är normen i den svenska vården – inte undantaget. Att endast medarbetare med vårdrelation eller något annat mycket tydligt definierat skäl ska ha åtkomst till patientuppgifter är ett krav som har kommit med dataskyddsförordningen utan har funnits i princip sedan journalerna övergick från att vara räkenskapsmaterial till att vara vårddokumentation. Vi rör oss alltså någonstans i början av förra seklet (hur gärna skulle jag inte vilja gå in på detaljerna i denna historia men inser att alla kan inte vara totala journalnördar – skulle någon vilja veta mer så får ni skicka ett mail). På den tiden pappersjournalerna gällde fanns de inlåsta i journalarkiv med strikta regler för vem som fick ta del av dem. Det kan sägas att ha rått en minimalistisk åtkomstprincip innan begreppet var uppfunnet. Återkommande klagomål fanns på att det var för många som ändå kunde slinka in och läsa det de inte fick men möjligheten får ändå säga vara mikroskopisk jämfört med det som skildras i de aktuella granskningsrapporterna. När de tidiga journalsystemen introducerades på slutet av 1980-talet hade de inte funktionalitet för en effektiv behörighetsstyrning på individ- och rollnivå vilket var ett första steg på färden mot dagens situation. Istället för att tvinga leverantörerna tillbaka till ritbordet för att konstruera system som följde lagstiftningen började man (med ”man” avses i det följande den grupp av leverantörer, it-chefer, byråkrater, politiker och andra makthavare inom vården som ansvarat för digitaliseringen) tänja på normerna och hävda att det gick lika bra att styra med logguppföljning som med behörigheter. Istället för att organisatoriskt och tekniskt begränsa åtkomsten hävdade man att logguppföljning var en jämförbar säkerhetsåtgärd (!). Denna för svensk sjukvård unika bedömning var ett fatalt vägval ligger bakom en stor del av de säkerhetsproblem som finns i vården idag. De negativa konsekvenserna begränsas inte enbart till att det på dryga tjugo år utvecklats de organisatoriska och tekniska lösningar som är nödvändiga för följa lagen och ha ens ett basalt skydd för patientuppgifterna. Det har även lett till att man för att motivera det stora felsteget gjort dygd av nödvändigheten genom att hävda att ALLA inom sjukvården behöver tillgång till ALLA patientuppgifter hela tiden – allt annat vore en risk för patientsäkerheten. I målande ordalag beskrevs hur nödvändig patientinformation inte skulle finnas tillgänglig för vårdpersonalen vid behandlingar olika slag vilket skrämde upp en hel del läkare och sköterskor som därmed köpte den konstruerade motsättningen mellan patientsäkerhet och integritet. Det ledde till en ond spiral där krav på korrekt behörighetshanteringen inte ens ställts vid upphandlingar och stora utvecklingsprojekt trots att lagstiftningen är tydlig på denna punkt vilket i sin tur knappast motiverat leverantörer av vårdinformationssystem att utveckla sådan funktionalitet. Det är därför en särskild glädje att Datainspektionen i granskningen av Capio S:t Göran slår fast att loggning kan ersätta att begränsa åtkomst via behörighetshantering: Capio S:t Görans anger att de använder systematisk logguppföljning för att reducera risken för att medarbetare otillbörligen tar del av patientuppgifter. Datainspektionen konstaterar att patientdatalagen inte lämnar något utrymme förvårdgivare att kompensera frånvaron av behovs-och riskanalys, eller en allt för bred tilldelning av behörighet tillåtkomst, med en omfattande logguppföljning. Inte heller fiktiva åtkomsthinder som ”journalfilter” eller ”aktiva val” godkänns av Datainspektionen som tillräckligt för att begränsa åtkomsten vilket kan vara en bra tumregel att ha med sig in framtida projekt. Det känns också bra att Datainspektionen drar undan mattan för det i digitala sammanhanget urgamla svepskälet för att ha lagstridig hantering av personuppgifter, nämligen att hävda att man har en akutverksamhet. Ytterligare en konsekvens är att den lättsinniga hållningen till lagstiftning sedan dess blivit en tradition inom vård-it. Ett aktuellt exempel är när Region Skåne först beslutat att medvetet gå emot bättre vetande och upphandla en som går emot dataskyddslagstiftningen och sedan i sista minuten sig. Hur mycket denna utsvävning kostat i pengar och förlorad tid är oklart. Argumentationsfelen för att använda exempelvis molntjänster är desamma som medvetet praktiserats under par decennier i vården: ”ja men det blir ju bättre än det vi har” och så bygger man fast sig i bristfällig lösning som det tar åratal att ta sig ur istället för att ställa rätt säkerhetskrav från början och se till att de levereras. Själv kan jag inte räkna alla gånger som jag, när jag påpekat brister i tänkta lösningar, fått kommentarer som ”ja men det är ju bättre än det som finns idag”, d.v.s. att legitimera kända risker i nya lösningar med den falska jämförelsen med dagsläget. Detta är ytterligare en väsentlig bakgrund till dagens situation och som bygger på samma knäppa riskhantering som är den andra återkommande bristen i Datainspektionens aktuella granskningar, nämligen risk- och sårbarhetsanalyser där vårdgivarna återkommande endast analyserar och inte risker. För en sansad människa framstår det kanske som obegripligt varför man över huvud taget bryr sig om att göra riskanalyser om man inte är intresserad av att identifiera och reducera risker. Jag ser det mer som en del i den svenska digitaliseringskulturen där det inte får finnas problem utan vi ständigt är glittrande glada. Och har vi inte identifierat några risker så behöver vi ju inte några säkerhetsåtgärder och då är ”utmaningen” (inte problemet) obefintlig. Tydliga ansvarsförhållanden är grunden för all fungerande säkerhet. Saknas denna förutsättningen kommer säkerheten oundvikligen att bli lidande och det går inte heller att genomföra ett ansvarsutkrävande. I den trassliga spaghettistruktur som är svensk vård-it blir detta synligt även i Datainspektionens granskningar. En konstruktion som skulle behöva synas beskrivs i rapporten om Aleris Sjukvård AB: Federation Samverkan TakeCare (FSTC) är beställare av journalsystemet Take Care och Compu Group Medical (CGM) är leverantör av journalsystemet och ansvarar för de funktioner som systemet har för att styra behörigheter. Alla funktioner i journalsystemet är skapade av CGM, men det är Aleris som väljer vilka funktioner som en viss personalkategori ska ha tillgång till bland de funktioner som finns inlagda. Aleris har inga tekniska möjligheter att göra ändringar i Take Care eftersom Aleris inte har någon rådighet över journalsystemet. Aleris är endast användare av systemet. Aleris har inte kunnat ställa några krav på CGM vid upphandlingen av journalsystemet. Bolaget har till exempel påpekat att det funnits problem med journalsystemet bestående i, så vitt avser behörighetstilldelningen, att systemet inte kan separera läs-och utskriftbehörigheter för en läsfunktion. CGM har inte varit intresserade av att ändra detta trots synpunkter från Aleris. Det är FSTC som kan beställa ändringar av funktionerna och det är sedan upp till CGM om de vill utföra ändringarna eller inte. Aleris har en representant i FSTC som kan framföra Aleris önskemål. Aleris har dock inte fått något gehör för bolagets synpunkter. Här förefaller det alltså omöjligt för vårdgivaren som även är personuppgiftsansvarig att genomdriva sina säkerhetskrav eftersom en organisation utan formellt ansvar förhindrar det. Om vi nu hypotetiskt litar blint på att Aleris verkligen ställt rätt säkerhetskrav är det alltså FSTC som drivs av Region Stockholm som inte bara förorsakat kränkningar av ett mycket stort antal patienters integritet utan också ”användarna” Aleris sanktionsavgifter. Det borde finnas ett intresse åtminstone från ”användarna” att reda ut ansvarsförhållandena och skapa garantier för att man kan få påverkansmöjlighet på de gemensamma it-systemen så at de följer lagstiftningen även om regionen inte prioriterar den frågan. Trots att det i övrigt finns en mycket god säkerhetskultur i vården har man alltså inte lyckats inympa informationssäkerhet i den. Det huvudsakliga ansvaret för detta ligger naturligtvis hos regionerna som sjukvårdshuvudmän tillsammans med SKR som sedan mitten av 90-talet utlovat gemensamma regler för informationssäkerhet men hittills inte lyckats uppvisa något som ens liknar det. Är det någonstans där Datainspektionen bör göra nästa granskning så är det hos SKR:s it-bolag Inera. Detta är särskilt angeläget eftersom lösningar som NPÖ som tillhandahålls av Inera saknar adekvat behörighetshantering (se ovan) som inte bara drabbar den enskilde vårdgivare utan samtliga vårdgivare som använder. En annan aktör som väcker viss tveksamhet är IVO vars granskningar hittills inte alls verkar ha genomförts på samma grundliga nivå som Datainspektionen. Några granskade verksamheter hänvisar till granskningar som IVO gjort och som på något sätt skulle gett klartecken för den säkerhetsnivå som de nu ligger på. Förhoppningsvis kan tillsynsansvaret i och med NIS-direktivet leda till att IVO utvecklar sina granskningsmetoder. Jag tror att det är centralt att myndigheterna samverkar här och ser informationssäkerheten i ett helhetsperspektiv och förstår att det är en sammanhängande säkerhetsarkitektur där brister i ett hänseende skapar risker på flera olika sätt. Det skulle även vara en fördel att ha gemensamma granskningsmetoder och kanske t.o.m. genomföra granskningar tillsammans. Många tillsynsmyndigheter kan lära sig mycket genom att studera med vilken noggrannhet och stringens Datainspektionens granskningar genomförts. I rättvisans namn ska sägas att vården inte fått särskilt mycket hjälp från myndighetshåll att utveckla sin säkerhet. Jag har tidigare om att MSB:s knytning till ISO 27000 och det metodstöd som utvecklats i denna anda knappast är till hjälp för vårdens infrastruktur och jag kan inte heller se andra satsningar som tagits fram för att stödja denna i sanning samhällsviktiga verksamhet. Datainspektionens granskningar som endast rör ett par aspekter av säkerheten borde ge upphov till ett större samordnande projekt lett av myndigheter för att långsiktigt höja vården säkerhet eftersom detta är en fråga som regionerna med all önskvärd tydlighet visat att de inte klarar av. En helt nödvändig insats är att tvinga regioners och SKR:s makthavare att erkänna att det finns ett mycket stort säkerhetsunderskott i vården och istället för att stoppa huvudet i ta sitt ansvar och börja bygga för framtiden. Häromveckan kom en OECD-rapport där det framkom att Sverige enligt de måttstockar som användes inte var så bra på digitalisering. Rapporten väckte förvåning och upprördhet i vissa kretsar. Jag kan på sätt och vis förstå att det kan upplevas som en kalldusch med tanke på hur mycket offentlig ”digitalisering” haussas och sponsras. Samtidigt får jag litet drygt medge att jag inte är såååå häpen. Den svenska digitaliseringen har under decennier fört en haltande tillvaro trots att den ständigt varit omgiven av jublande kaskader av pepp. Under dessa år har olika mystiska nationella organisationer skapats, marknadsförts och sedan dött utan att lämna några imponerande spår efter sig. Ur minnet kan jag rada upp följande: Utöver detta har diverse ännu mer kortlivade initiativ tagits av regeringar i form av råd och kanske den mest luftiga av alla: en nationell CIO, en funktion som lyckligtvis evaporerade efter mindre än ett år. Av allt detta finns idag bara DIGG kvar – en myndighet med oklart ansvar och mandat. Efter att ha rört mig i både närmare centrum och och för det mesta i periferin av dessa cirklar så finns det vissa genomgående drag som jag tycker mig kunnat notera. Bara uppräkningen av alla flyktiga organisationer som haft en förväntan på sig att samordna den svenska digitaliseringen visar på det kanske främsta problemet: bristen på kontinuitet. Det har aldrig funnits en långsiktig plan med prioriteringar för hur den offentliga digitaliseringen ska rullas ut. Bristen på strategisk inriktning skulle i sig kunna vara en strategi, att den svenska staten gjort en välavvägd bedömning att en organisk framväxt utan styrning av digitala lösningar på sikt skulle gynna samhället bäst. Om detta har varit planen har den dock hållits väl dold. Verkligheten tyder på, i alla fall för mig, att planering och tydlig inriktning hade varit mycket önskvärt för att skapa en fungerande digital infrastruktur. Kanske var vi närmare en möjlighet att skapa en infrastruktur på slutet av 90-talet än idag. Då fanns en medvetenhet om att Sverige hade unika möjligheter bland annat genom denna snabba spridningen av hemdatorer som skett då anställda fick möjlighet att med förmånliga villkor skaffa sig en egen dator via arbetsgivaren. Då diskuterades hur en statlig e-legitimation skulle kunna införas som en central infrastrukturkomponent. Själv tyckte jag att det var en rimlig förlängning av ett statlig åtagande: folkbokföring, personnummer och sedan e-legitimation skulle fullfölja en lång linje i svensk förvaltningshistoria som skulle kunna vara byggstenen för många andra lösningar. Men sedan hände ingenting, varje år sas det att i september – då kommer den att komma! Vet ej varför just september var en så bra månad för att lansera e-leg men i min något osäkra minnesbild var det så. En myndighet (E-nämnden) bildades 2003 för att leva i två somrar med uppdrag att stödja utvecklingen av ett säkert effektivt elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter och mellan myndigheter och enskilda genom att beslut om vilka standarder för informationsutbyte myndigheter under regeringen skulle använda sig av. Detta inkluderade även e-legfrågan. Men som sagt någon statlig e-legitimation blev det inte då vilket jag är ganska övertygad berodde på ideologiska skäl. Politiker av olika schatteringar gick all in för nyliberalism och ville hellre att ”marknaden” skulle hantera e-legitimationerna vilket säkert påverkade införande och fördröjde en säker infrastruktur-utveckling. Att jag tagit upp denna gamla historia är mest för att peka på ett annat återkommande tema i den svenska digitaliseringen, nämligen att det saknats öppna och tydliga diskussioner om hur staten och marknaden ska samverka på bästa sätt för gynna samhället. Istället har framtagandet av digitala lösningar skett i en ideologisk blindhet som lett mycket stora kostnader (tänk bara Hälsa för mig) utan att det lett till de resultat som eftersträvats. Och vad är det då för resultat som eftersträvas? Man skulle tycka att med den stora förväntan på digitalisering och AI som lösningen på alla problem liksom de miljarder som pytsats in att även utan plan så skulle det vara nödvändigt att ha någon slags tydliga mål som går att följa upp. Så är dock inte fallet om man inte räknar det outsägligt fåniga målet att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter” som tydligt. Istället vimlar det av fluffiga utsägelser som digitaliseringen ska rädda allt från äldreomsorgen till exportindustrin och självklart skolan. Exakt hur det här ska gå till beskrivs vad jag kan se varken av , eller digitaliseringsevangelisterna trots att man skrivit vad man kallar mål och strategier. Det förväntas bara ske. Det ligger något av en paradox i att digitaliseringslösningar idag så ofta används för att mäta som en del i det rådande NPM-paradigmet när det samtidigt sker så litet av formell utvärdering av vad digitaliseringen faktiskt leder till. Om man går in de traditionella utvärderarna av ”vad f-n får vi för pengarna?” som Riksrevisionen, Statskontoret och, när det gäller e-hälsa, Myndigheten för vårdanalys finns påfallande få granskningar och rapporter skrivna just om digitalisering. Riksrevisionen publicerade 2016 en som knappast är en av dem som länder revisionen till heder med tanken på kvaliteteten som kontrollerar om myndigheter digitaliserat tillräckligt mycket – inte vad digitaliseringen lett till. Detta är i sig en generell tendens, att se digitaliseringen i sig som något ”gott” samtidigt som man i nästa andetag säger att digitaliseringen inte är självändamål. Men vad kan vara mer självändamål än att ha som mål att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”? Däremot kom 2019 en om digitalisering och nyföretagande som faktiskt sätter nyföretagandet i centrum – inte digitaliseringen. Utöver detta finns det inte mycket att hämta om digitalisering hos Riksrevisionen om man är intresserad av resultatet av statens insatser på området. Statskontoret har skrivit myndighetsanalyser av bl.a. E-delegationen, Digisam och Digitaliseringsrådet (spoiler alert: de har inte lyckats så bra) men egentligen inget vad jag kan se om digitaliseringen i sig. Riksrevisionens och Statskontorets uppdrag kan möjligen göra dem något begränsade i sina granskningar men att Myndigheten för vårdanalys inte haft detta som ett starkt granskningsområde förvånar mig starkt. Med tanke på hur e-hälsa, välfärdsteknologi, AI och digitalisering lyfts fram som vårdens frälsare borde utfallet av detta vara mycket angeläget att kontinuerligt följa. Som det nu är hittar jag egentligen bara en som handlar om cancervården specifik. Ett om äldreomsorgens digitalisering ska slutlevereras 2023 och inriktningen ”Myndigheten ska bedöma hur digitaliseringen av äldreomsorgen bidrar till verksamhetsutveckling, med särskilt fokus på kostnadseffektivitet.” – alltså hur ska digitaliseringen ”effektivisera” äldreomsorgens. Sammanfattande kan jag förstå om det är svårt att göra granskningar med så fluffiga mål för vad är det egentligen som ska följas upp? Min egen anekdotiska upplevelse är att den svenska digitaliseringen lider svårt av ett marshmallowssyndrom. Ni vet det där gamla experimentet om uppskjuten tillfredställelse som sedan har ifrågasatts men som jag ändå använder här som bild. På Stanford university erbjöds fyraåring att marshmallows med förutsättningen att om de kunde motstå att genast sluka den godbit de fick och kunde vänta några minuter kunde de istället få två. Tanken var att de som kunde planera och motstå frestelsen blev framgångsrika längre fram i livet. Den svenska digitaliseringen tyckte jag ofta har liknat barnen som inte kunde låta bli att genast tillfredsställa sitt sötsug. De politiker, tjänstemän och företag som drivit på digitaliseringen har dock styrts av starkare tobak än marshmallows men kontentan blir att det idag saknas en plan. Det tycks som man ofta gör saker för att man inte för att man analyserat och kommit fram till att det är rätt steg i en bestämd riktning. Detta leder också till den intressanta frågan vems intressen tjänar den nuvarande digitaliseringen. Som redan nämnts är äldreomsorgen ett frestande område att digitalisera, mindre så digitaliseringsbyråkraternas egna jobb. Jag ska inte ge mig in på David Graebers tankar om Bullshit jobs (läs gärna själva!) men tanken på de undersköterskor som flänger omkring som torra skinn i äldreomsorgen är de som ska effektiviseras och inte de som har bullshit jobs är djupt störande. Jag tänker också på vad en äldre människa tjänar på att inte få en människa som kommer och hjälper till med matning utan en robot. Detta borde vi prata mycket mer om. För att ingen ska missförstå ovanstående: jag vet och uppskattar den ständigt puttrande digitaliseringen men skulle uppskatta en plan. 1910 blev Karlstads lasarett det andra i Sverige som blev s.k. delat lasarett (efter Falun). Att ett lasarett blev delat betydde att det fanns både en medicinsk och en kirurgisk verksamhet. I korthet var detta första steget på den snabba utveckling pådriven av en framgångsrik forskning där ögon, öron, ortopedi, röntgen, BB, barn, gynekologi o.s.v, o.s.v. , blev egna specialiteter och subspecialiteter i ett allt finmaskigare nät. Till detta kommer allmänmedicin och annan öppenvårdsverksamhet för att inte glömma psykiatrin i olika former. Alla dessa med tiden hundratals olika kompetensområden måste organiseras i avdelningar, kliniker, mottagningar m.m. för att få bästa möjliga vård för patienten till en för samhället rimlig kostnad. Det räcker dock inte med att organisera vårdens olika verksamhet i förhållande till varandra utan vården måste styckevis och delt även passas in i samhällets generella styrning som i sin tur består av förvaltning respektive den politiska styrningen. För Sveriges del har det i huvudsak inneburit inpassning i kommun, landsting/region och stat eftersom vården varit offentligt finansierad (även detta i huvudsak) sedan lång tid tillbaka. Historiskt har vårdverksamheten i delar vandrat mellan huvudmännen. Att allmänmedicin och psykiatri var ett statligt ansvar fram till 1960-talet och äldrevård en landstingsangelägenhet fram till ÄDEL-reformen då den överfördes till primärkommunerna är bara två exempel. Vad jag vill säga med denna skamligt korta sammanfattning är att sjukvård är EXTREMT svårt att styra med en fullständigt oöverblickbar komplexitet i tre dimensioner: den interna styrningen av vårdarbetet och förvaltningsstyrningen samt den politiska styrningen. Fram till 1970-talet var inriktningen för att hantera denna komplexitet bland annat att försöka skapa mer enhetliga huvudmannaskap vilket var en av orsakerna till att exempelvis allmänmedicin och psykiatri överfördes till landstingen från staten. Denna trend avlöstes av den glada NPM-eran när styrningen av offentlig verksamhet fragmentiserades bland annat för att underlätta för privata alternativ. Det var då äldreomsorgen och den social omsorgen fördes till den kommunala sektorn vilket bland annat har lett till bollandet av gamla multisjuka mellan två huvudmän – något vi sett de avskräckande konsekvenserna av nu efter covid-19. Det är ett ganska väl beforskat hur organisatorisk komplexitet leder till det som slarvigt brukar kallas byråkrati men som jag hellre skulle benämna administration som inte är direkt kopplad till kärnverksamhetens uppgifter. Ju större antal aktörer som ska förmås att röra sig i samma riktning eller åtminstone samspela, desto fler samordnade aktiviteter krävs för att hålla ihop helheten. Det blir strategier, policies, planer, möten, kontroller och rapporteringar i olika riktningar. Genom privatiseringen av offentlig verksamhet har dessutom ytterligare behov av upphandlingar, kravställningar, regelverk, beställningar och uppföljningar tillkommit. Detta skapar kohorter av nya typer av administratörer, alltså inte den gamla typen som skötte budget, bokföring och löneutbetalningar. Istället har kvalitetsutvecklare, upphandlingsspecialister, digitaliseringsstrateger, e-hälsosamordnare och (visst, jag kackar i eget bo) informationssäkerhetsansvariga tillkommit. Och så naturligtvis kommunikatörer, kommunikatörer och åter kommunikatörer. Utan jämförelser i övrigt kommer jag osökt att tänka på den här gamla klassiska bilden där jag föreställer mig vårdpersonalen dignar under hela lasset av administration upp till sjukvårdspolitiker och vårdbolagschefer. Det är med detta i bakhuvudet jag läser i DN som drar en lans för förstatligande av sjukvården. För mig framstår det som ett relevant förslag. 1962 gav de flesta landsting ut historiker över sina första hundra år. Dessa historiker rymmer en fascinerande motsättning mellan beständighet och föränderlighet. Landstingen hade funnits i respektingivande hundra år men vad ett landsting var och skulle syssla med hade ständigt förändrats under dessa är. Vad detta lär oss är att hur samhällets basala funktioner ska organiseras ständigt måste omprövas för att institutionerna ska vara ändamålsenliga och anpassade till rådande behov. Historiskt har detta skett kontinuerligt som jag snabbskissat ovan och det finns ingen anledning att tro att just den organisation av sjukvården har idag är den enda möjliga oavsett vad som händer i samhället i övrigt. Själv hyser jag inte någon ohejdad tilltro till att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla eller ens merparten av problem som vården har att leva med men i all enkelhet skulle åtminstone ett lager i pyramiden försvinna. Förhoppningsvis skulle grundläggande mål som likvärdig vård vara enklare att uppnå. En annan effekt är att den samordnade byråkratin internt mellan de idag 21 regioner skulle kunna plockas bort (även om den säkert delvis skulle komma tillbaka i en annan form). Att inte bara DN utan även andra med viss energi börjar ifrågasätta regionernas roll väcker oro i regionsleden, inte minst hos särintressets främsta företrädare SKR vars ordförande Anders Knape som skrev ett kanske aningen sentimentalt på DN:s ledare. Han, liksom regionala företrädare, lobbar ivrigt för att regionernas USP är den politiska styrningen av regionerna som hypotetiskt skulle göra sjukvården regionalt anpassad och därmed ”bättre”. Med viss bombasm skriver Knape: den lokala och regionala nivåns omkring 40.000 förtroendevalda utifrån kunskap om invånarna lokalt och regionalt. Deras kraft är oslagbar. För den som något fördjupat sig i landstingens/regionernas historia väcker denna beskrivning antagligen skuggan av ett leende. Inga sjukvårdsstrider har varit så infekterade som de enskilda landsting där sedan åtminstone 1920-talet omfattande manifestationer skett för att sjukstugor skulle placeras i ”rätt” samhälle eller rörande nedläggningar av sjukhus. Knapes uttalande pekar snarare på en klassisk problemställning inom svensk sjukvård: den potentiella motsättningen mellan regional särart å ena sidan och likvärdighet nationellt å andra. För mig framstår denna argumentationslinje också som alltmer paradoxal då SKR själva så intensivt försöker samla nationell styrning hos sig själva. Som jag tidigare skrivit om har alltfler frågor börjat samordnas via SKR och därmed flyttats från den regionala nivån till en nationell. Om SKR starkaste argument mot ett förstatligande är det demokratiska värde som finns i den regionala politiska styrningen verkar det ju vara att såga av sin egen viktigaste sittgren om makten förs från dessa demokratiska församlingar in i det mörker som föreningen SKR utgör. Själv skulle jag alla dagar i veckan föredra en normal svensk myndighet framför SKR som nationellt samordnande. Ibland dristar jag mig till och med till att tycka att det kanske är en demokratisk fördel om sjukvården lyfts bort från bypolitiken. Knape har förstås en poäng när han lyfter fram mindre lyckade statliga experiment och då även inom digitaliseringsområdet. Tyvärr måste jag dock säga att det är en boll som är svår att inte smasha tillbaka för den som strävar mot förstatligande av sjukvården. INGEN fråga har engagerat SKR så mycket som digitalisering som lösning på all och jag misstänker att man har en gemensam morgonbön i SKR-palatset som går ungefär så här: Digitalisering, låt ditt namn bli helgat Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden som i molnet. Ge oss i dag vårt dagliga bröd . Och glöm våra misslyckade projekt, så som vi glömmer dem själva. Och för oss inte in i verkligheten, utan fräls oss från ansvar. Förlåt, det är semester… Min poäng är att trots den närmast religiösa inställning som SKR har till digitalisering i teorin så ser i praktiken digitaliseringen av den svenska sjukvården som ett härke trots de enorma resurser som tillförts. Jag sitter mycket tungt på mina händer för att inte skriva något om den totala frånvaron av samordning av informationssäkerhet och det provocerande ointresset för integritetsfrågor där SKR knappast agerat som insiktsfull vägledare för sina medlemmar. Om verkligheten ska användas som betygssättare för regionernas och SKR:s förmåga att skapa en nationellt sammanhållande och långsiktigt fungerande vård så ser det rätt illa ut för Knapes linje. För att komma vidare vore det önskvärt med en hederlig gammaldags utredning som inte helt styrdes av särintressen inom vården. Personligen lutar jag svagt åt att behovet av nationell samordning av sjukvården bäst hanteras genom ett förstatligande åtminstone av delar av vården. Det kommer visserligen att skapa nya gränslinjer – hur ska exempelvis äldreomsorgen hanteras med större medicinsk kompetens – men jag tror verkligen det är dags att ompröva dagens situation. Jag ska nu kort återkomma med en uppdatering gällande SKR och överföring av känslig information till denna intresseförening, för bakgrund se . För att sammanfatta frågan så har SKR växt som en gökunge i den svenska förvaltningen och fått/tagit allt fler myndighetsliknande uppgifter trots att man, som SKR själva ivrigt hävdar, inte är en myndighet utan en arbetsgivare- och intresseförening. Därav följer att SKR inte har det ansvar och den insyn som en myndighet och vi som medborgare egentligen saknar möjlighet att kontrollera och utkräva ansvar av föreningen. SKR ligger helt enkelt utanför den styrning som den svenska förvaltningen bygger på och det är svårt att ens se vilken lagstiftning som är tillämplig. Detta förhindrar den kritiska granskning som offentlighetsprincipen möjliggör för myndigheter även om SKR ibland försöker vilseleda genom att hävda att de handlingar som hanteras inom föreningen blir offentliga när de inkommer till medlemmarna. Häromdagen fick jag detta l mig tillsänt där Marie Morell (m), ordförande för sjukvårdsdelegationen på SKR, hävdar just detta i en fråga som har en ekonomisk betydelse för enskilda: – Vi har kontaktat dem och skickat ut material till dem vid ett flertal tillfällen. Det är viktigt att de skapar någon form av branschråd så att vi har en motpart att arbeta med. Vi är en ideell förening och som sådan lyder vi inte under offentlighetsprincipen. Men handlingarna blir offentliga så fort de inkommer till respektive region eller kommun, säger Marie Morell. Det finns alltså ingen insyn i själva processen och som jag tidigare visat är det högst tveksamt vilka av SKR:s många ”interna” dokument som verkligen ses som inkomna till medlemmarna. Att inte ens handlingar i beredande organ hos SKR blir allmänna handlingar hos de regioner/kommuner som har representanter i dessa organ är för mig tämligen hårresande och jag försöker förstå vem en sådan representant tror sig vara. En privatperson som blivit invald i hembygdsföreningens styrelse (inget ont om hembygdsföreningar)? Nu när offentlighetsprincipen är hotad från olika håll känns det extra angeläget att slå vakt av denna för Sverige (och Finland) unika medborgerliga rättighet. I mitt framförde jag dock att det är likaledes viktigt att se vilka risker det innebär att kommunicera känslig information med en aktör där OSL inte kan tillämpas. Grunden för att kunna skydda känslig information när den utbyts med utomstående parter är att reglera hur informationen får hanteras. När det gäller utbyte mellan myndigheter finns denna reglering i huvudsak redan på plats genom lagstiftningen (även om jag tycker att det ofta finns anledning att förtydliga relationen myndigheter emellan). Här intresserar jag mig inte för säkerhetsskyddsområdet utan framför allt den lagstiftning som gäller normala verksamhetsförhållande men där mycket starkt krav på konfidentialitet finns t.ex. gällande samhällsviktig verksamhet. Notera att det där även finns annan lagstiftning som är ytterst relevant som exempelvis Krisberedskapsförordningen. Denna reglering saknas då information ska utbytas med privata aktörer som företag och, som i det aktuella fallet, föreningar. Då måste menar jag ett avtal slutas som beskriver villkoren för att informationen ska kunna lämnas ut, åtgärder som ska vidtas och ansvarsförhållanden. För att reducera att konfidentiell information kommer i orätta händer bör man även minimera informationen som utlämnas till det absolut nödvändiga samt ålägga motparten att säkerställa att endast de som verkligen behöver informationen kan ta del av den. Enligt mitt resonemang är det alltså en självklarhet att myndigheter måste använda sekretessavtal eller motsvarande när de tänker utbyta information med företag och föreningar. Därför frågade jag två myndigheter som på olika sätt har ett ansvar för samhällsviktig verksamhet om de slutit sekretessavtal med SKR. Först gick frågan till MSB som ju har ett mycket omfattande ansvar i dessa frågor: Hej! MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB. Efter tämligen lång tid och en påstötning fick jag följande svar: Jag måste först beklaga att du fått vänta på ett besked men på grund av olyckliga omständigheter har beskedet fördröjts. Genom en sökning i vårt diarium har vi hittat två avtal med SKR: Du har rätt att begära ett skriftligt beslut som går att överklaga. Skriv till . För ögonblicket är jag inte så intresserad av det civila försvaret som ju knappt kommit igång så därför gick jag in på . Det är upp till varje läsare att ta ställning men jag kan inte se att detta dokument på något sätt reglerar sekretessen i förhållande till SKR. Detta kan synas extra anmärkningsvärt i dessa coronaapokalysens tidevarv när Socialstyrelsen sekretessbelägger information för media om vårdens p medan intresseföreningen SKR sitter med på MSB:s samordningskonferens i samma fråga. Visserligen togs sannolikt inga känsliga frågor upp då SKR var med men det visar den vinglighet som finns då det gäller just SKR . Jag ställde samma fråga till eHälsomyndigheten som tillsammans med bland annat SKR arbetar med den nya in (återkommer inom kort angående detta alster) och där man får gissa att det för en del diskussioner om kritiskt infrastruktur osv. Från denna myndighet fick jag bara ett kort nej på frågan. Detta är förstås bara två stickprov men ändå från myndigheter som är vana att hantera sekretess. Det kan tyckas litet märkligt efter allt som hänt med Transportstyrelsen och andra incidenter där information överförts på oklara grunder. Mitt intryck (bekräftat av ett antal tjänstepersoner på andra myndigheter) är att myndigheterna helt enkelt inte tänker på att SKR inte är en myndighet utan utgår från att föreningen är som vilken deltagare som helst i myndighetssamarbetena. Inte heller kommuner och regioner verkar reflektera särskilt över detta utan överför utan förbehåll känslig information till det de i vissa fall verkar se som en ”överordnad” aktör. Detta även då det gäller informationssäkerhet. Nyligen skickades ett mail ut från SKR: Klassa 4.0 har varit efterfrågat länge och nu finns finansiering för ett projekt som inleds i nästa vecka. Det blir flera förändringar i den nya versionen, bland annat förbättringar av befintlig funktionalitet, bland annat uppdateringar av kravkataloger som genererar uppgifter till handlingsplanen och en nödvändig översyn av upphandlingskraven. Dessutom blir det en hel del ny funktionalitet, t.ex.: – En ny modul för att mäta organisationens mognad, – Möjlighet till uppföljning och att ta ut nyckelvärden för organisationen och anpassat till målgrupp, – Möjlighet för SKR att ta ut nationell uppföljning på aggregerad nivå, – Stöd för CISO i det systematiska arbetet och – Modul för riskanalys. Dessutom kommer SKR att förstärka sin organisation för att kunna avsätta mer resurser till förvaltning av Klassa. Det kommer att öppnas en möjlighet för statliga myndigheter att använda Klassa. Verktyget kommer dock fortsatt att ägas av SKR med kommuner och regioner som primär målgrupp. Detta menar jag är ett projekt som bör utsättas för en mycket grundlig riskanalys! Dessutom kan det verkligen ifrågasättas varför denna nationellt intressanta information ska ägas av en förening utan insyn och där det inte heller går att bedöma säkerhetsriskerna. Det är dags för en mer omfattande diskussion om SKR:s roll. Myndigheterna bör också ha en konsekvent linje i förhållande till ”förvaltningsskvadern” – antingen är man en myndighet med det fulla ansvar som en sådan har eller så få man återgå till att vara en arbetsgivarorganisation en arbetsgivarorganisation som i huvudsak ägnar sig åt sina medlemmars avtalsfrågor. Sekretessavtal bör i dagsläget vara ett minimikrav för alla myndigheter, inklusive kommuner och regioner, som utbyter känslig information med SKR på samma sätt som man reglerar relationen med vilken privat aktör som helst. Efter att till största delen fåfängligt tröskat runt om SKL/SKR:s (hädanefter benämner jag organisationen SKR trots att den hetat SKL) hittar jag plötsligt en från Riksrevisionen som tar upp EXAKT samma saker som jag skrivit om! Hur har jag kunnat missa det – det var ju inte längre än sedan 2017 den skrevs? Jag rekommenderar alla intresserade av offentlig styrning att läsa rapporten eftersom här summeras en rad väsentliga frågor. Rapporten handlar framför allt om hälso- och sjukvård men kan även läsas som en mer generell beskrivning av hur SKR fungerar. Som jag i tidigare inlägg försökt återge har styrningen inom den offentligt finansierade sjukvården helt förskjutits i och med att Socialstyrelsen slagits i bitar. Den svenska förvaltningen bygger på att det finns beredande myndigheter som fungerar som ett mellanled mellan olika intressenter och regeringen. I detta fall har denna mekanism upphört att verka och SKR har istället kunnat förhandla direkt med regeringen och i vissa fall t.o.m. haft en dubbelroll där man kunnat ge sig själv uppdrag. I huvudsak har det handlat om att förmedla statsbidrag som (rapportens beteckning) vilket paradoxalt gett SKR en roll de facto överordnad sina medlemmar. Just detta har ibland framskymtat i samtal med representanter för vården, att gäller att hålla sig väl med SKR eftersom det i annat fall kan påverka den ekonomiska fördelningen. Sant eller inte, denna roll har inte enbart varit till godo för SKR, särskilt som det inte är små summor man har fått både för att fördela till sjukvårdshuvudmännen och till sin egen organisation. SKR:s mycket stärkta roll har flera orsaker men en viktig sådan är just de otraditionella styrmedel som regeringen under ett drygt decennium (över-?) använt särskilt i vården där regeringen velat höja ambitionsnivån men varit delvis förhindrad att styra genom det kommunala självstyret. Lösningen har varit olika typer av riktade bidrag och överenskommelser som SKR fått i uppdrag att förmedla: Överenskommelserna har inte ingåtts med enskilda landsting utan med SKL för samtliga landsting. Det har praktiska orsaker. Det var enligt dåvarande socialministern helt enkelt enklare att teckna överenskommelser med SKL än med 21 — Inom ramen för utvecklingsarbetet framkom också en del kritiska synpunkter från enskilda tjänstemän när det gäller SKL:s roll i överenskommelserna. Ett exempel är att några tjänstemän ställde sig frågande till SKL:s kapacitet att hantera långsiktighet och mer förvaltande uppgifter i samband med överenskommelserna. Flera pekade på att SKL i sin roll har att hantera konflikten i att vara en del i en statlig satsning och samtidigt värna medlemmarnas intressen. Några enskilda tjänstemän tyckte att överenskommelser kan ses som ett slags symptom på att myndigheterna inte fungerar bra; att regeringen i brist på välfungerande myndigheter väljer att vända sig till SKL. Detta har skapat det SKR som vi känner idag: Regeringen har använt sig av otraditionell styrning som i stor utsträckning involverat SKL, vilket gjort SKL till en central aktör i styrningen. Riksrevisionens bedömning är att detta skett utan att regeringen aktivt tagit ställning till vilken roll SKL ska ha i styrningen av vården. Att SKL fått stort inflytande kan snarare ses som ett resultat av att regeringen allt oftare valt att ingå överenskommelser som vid varje enskilt tillfälle gett SKL lite mer att säga till om. Att SKL påverkar villkoren för kommuner och landsting är naturligt. (min kursivering) Givet de begränsningar som finns för regeringen att direkt styra vården är det begripligt att regeringen valt att använda sig av SKL. Mycket talar för att regeringen helt enkelt ansåg att det inte var möjligt att få samma effekt med hjälp av de statliga myndigheterna på vårdområdet. I praktiken har det emellertid inneburit att regeringen har gett SKL en myndighetsliknande roll. Riksrevisionen kan konstatera att det saknas normativa principer för när, och i så fall hur, regeringen kan använda icke-offentliga aktörer för att genomföra sin politik. Det finns fördelar men också nackdelar med att använda SKL i styrningen av vården. (min kursivering). SKL har naturligt närmare till landstingens verksamhet och kan därmed fungera som en viktig länk mellan staten och landstingen. Det har också framkommit att det ur regeringens perspektiv kan upplevas som en snabb och flexibel väg för att nå ut till vårdens huvudmän. (min kursivering) Riksrevisionen noterar även att SKR fått uppdrag gällande kunskapsstyrning vilket bland annat handlar om att ta fram kunskapsunderlag på ungefär samma sätt som Socialstyrelsen: I och med att regeringen har involverat SKL i styrningen av vården har det uppstått något som kan liknas vid en konkurrenssituation mellan den centrala förvaltningsmyndigheten och huvudmännens medlemsorganisation. Båda organisationerna arbetar med kunskapsstöd till kommuner och landsting. Vidare arbetar både SKL och Socialstyrelsen med att ta fram kunskap om hur vården fungerar. Socialstyrelsen arbetar alltid på uppdrag av regeringen, och SKL på uppdrag av medlemmarna. Inom ramen för överenskommelserna agerar SKL även som genomförare av regeringens politik. Det är svårt att dra gränsen för vad som är SKL:s respektive Socialstyrelsens roll eftersom uppgifterna överlappar varandra. Vidare har det framkommit i våra intervjuer, även med SKL, att det är vanligt att SKL uppfattas som en myndighet. Ett sådant kunskapsunderlag som tas upp är väntetidsdatabasen som infördes i samband med vårdgarantin: Som en följd av vårdgarantin infördes en skyldighet för landstingen att lämna uppgifter om väntetider till en nationell databas. Regeringen har i författningar reglerat att landstingen ska lämna uppgifterna ”till den nationella väntetidsdatabas som förs av Sveriges kommuner och landsting”. Databasen förvaltas av SKL men har finansierats av staten. Detta udda arrangemang lyfts fram av Riksrevisionen eftersom de bara kunnat hitta ett annat liknande fall: Att databasen hanteras av en intresseorganisation är en ovanlig lösning. Riksrevisionen har endast funnit ett delvis liknande exempel inom svensk förvaltning: ett jaktregister som tidigare fördes av Svenska Jägarförbundet, och som nu hanteras av Naturvårdsverket. I (min kursivering) . I fallet med väntetidsdatabasen tillkommer även komplikationen att staten är beställare av vård av SKR:s medlemmar – att då leverantörernas intresseorganisation kontrollerar möjligheten för beställaren att bedöma i vilken grad ”beställningen” uppförts. (min kursivering) Att regeringen inte tagit ställning i ägarskapsfrågan innebär i praktiken att det som tagits fram på SKL stannar på SKL. Det är Riksrevisionens uppfattning att regeringen behöver utvärdera samarbetet med SKL för att på ett principiellt plan ta ställning till formerna för samverkan. Regeringen har en ambition att minska detaljstyrningen på vårdområdet, men utvecklingen går långsamt. Regeringen har uttryckt att antalet överenskommelser ska minska. Trots detta har antalet överenskommelser på vårdområdet inte förändrats, och den ordning som har uppstått där SKL har en mycket central roll i regeringens styrning av vården tycks vara svår för regeringen att ta sig ur. Om det nära samarbetet med SKL, i form av t.ex. överenskommelser, ska fortsätta behöver regeringen säkra tillgången till det som tas fram med statliga medel. Det kan t.ex. handla om att reglera insyn och förvaltning under och efter en satsning. . (min kursivering) Den omfattande styrningen genom SKL har också lett till att rollfördelningen mellan SKL och Socialstyrelsen uppfattas som otydlig. (min kursivering) SKR har alltså suttit på dubbla stolar: dels företrätt sina medlemmars intresse, dels agerat som statens förlängda arm och att det dessutom är svårt att avgöra på vems initiativ olika aktiviteter genomförs: Det har framkommit i flera intervjuer att SKL har stor initiativmakt när det gäller statens styrning av vården. Enligt såväl Socialstyrelsens före detta som den nuvarande generaldirektören har regeringen ett nära samarbete med SKL: ”Regeringen beslutar, men [SKL] har stor möjlighet att föreslå. Detta bidrar också till finansiering från staten i många fall.” I intervjuer med både SKL och dåvarande socialministern har det framkommit att överenskommelser ibland uppstått på initiativ från SKL och ibland från regeringen. SKL är involverade både i att generera ämnen för överenskommelser och innehåll, t.ex. indikatorer. Men SKR har inte bara fått maktmedlet att fördela avsevärda resurser, man har även fått pengar från staten direkt till den egna organisationen. Totalt för perioden 2009−2016 har staten utbetalt 1 078 miljoner kronor till SKL centralt för hälso- och sjukvård. Dessa medel har bl.a. finansierat utvecklingsarbete, nationell samordning och uppföljning av landstingens arbete.131 SKL har därmed kunnat bygga upp betydande kompetens och förvaltning med hjälp av de statliga medlen. Enligt Socialdepartementet kan SKL:s arbete konkret handla om it-stöd, metod- och implementeringsstöd, kommunikationsinsatser, resurser för samordning centralt, regionalt och lokalt etc. Eftersom Riksrevisionen påpekar att det varit svårt att få en samlad bild av hur staten finansierar SKR:s interna verksamhet har jag inte ens gjort något försök att se vad som hänt efter 2016 men en rimlig gissning är väl att kostnaderna för staten inte på något remarkabelt sätt minskat. Utöver detta tillkommer de medel som medlemsorganisationerna tillför. Sammantaget kan det tyckas som SKR lever ganska gott vilket väl faktumet att man har anställda och ett kontor i Bryssel i sin kansliorganisation. Litet spydigt så skulle man kunna tycka att SKR skulle använda sin universalmedicin ”effektivisering genom digitalisering” på sin egen organisation – kanske skulle en AI-lösning kunna framställa peppiga digitaliseringskampanjer utan mänsklig handpåläggning? Riksrevisionen jämför i sin rapport de statliga anslagen gällande vårdområdet (för SKR tillkommer ju även andra statliga medel eftersom man inte enbart hanterar vård) och det visar ganska tydligt att SKR får ett rejält tillskott även jämfört med myndigheterna. Relationen mellan framförallt Socialstyrelsen och SKR är komplicerad på flera sätt: I samtliga intervjuer med chefer och medarbetare på Socialstyrelsen har det framkommit att man betraktar SKL som en stark aktör. I flera intervjuer har chefer och utredare på Socialstyrelsen beskrivit att de upplever att myndigheten urholkats eller ”hamnat i bakvattnet” i jämförelse med SKL. Företrädare för SKL har i våra intervjuer varit noga med att betona att deras roll är att ta till vara medlemmarnas intressen och att SKL inte kan bestämma över landstingen. Samtidigt har chefer på SKL gett uttryck för att organisationen kan och bör vara något mer än en intresseorganisation: ”Utan att vara en formell myndighet kan vi i vissa stycken ha en funktion som stödjer och utvecklar t.ex. kunskapsstyrning genom vårt arbete.”När det gäller statens roll har företrädare för SKL uttryckt en uppfattning om att staten inte ska vara inne i det verksamhetsnära och att statens uppgift är att göra det som ”ingen annan kan”. En sammanfattande bedömning från Riksrevisionen är: Riksrevisionens bedömning är att regeringen har låtit samarbetet med SKL − och därmed SKL:s inflytande över styrningen av vården – växa i alltför stor omfattning. Riksrevisionen noterar att medlen till SKL ökar. Enligt Riksrevisionens mening vore det rimligt att riksdagen informerades om omfattningen och utvecklingen av medlen till SKL. Anledningen är att de medel som tilldelats SKL centralt är i nivå med förvaltningsanslagen på vårdområdet som riksdagen beslutar om samtidigt som SKL är en intresseorganisation. Det är Riksrevisionens uppfattning att regeringen behöver utvärdera samarbetet med SKL för att på ett principiellt plan ta ställning till formerna för samverkan. Detta var skrivet 2017 och tyvärr har regeringen hittills inte, vad jag kan se, följt Riksrevisionen när man säger att regeringen behöver bland annat utvärdera samarbetet med SKR och reglera insyn, förvaltning och ägande när SKR används. Det otydliga samarbetet mellan staten och SKR är inte isolerat till vårdområdet. De negativa konsekvenserna av att använda en intresseorganisation för myndighetsuppdrag gäller inte heller bara bortfall av offentlighetsprincipen, bristande möjlighet till ansvarsutkrävande, snurrig styrning och oklar uppföljning av hur ekonomiska medel fördelas och används. Många andra myndigheter samarbetar med SKR och jag har blivit nyfiken på hur man reglerar säkerheten i informationsutbytet eftersom t.ex. inte OSL gäller för en intresseförening. I min värld borde det slutas samma typ av avtal med en förening som med ett kommersiellt bolag innan känslig information kan utbytas. Även mellan myndigheter kan överenskommelser behövas slutas men den stora skillnaden är att alla myndigheter måste följa sekretessreglerna i OSL även om inte avtal sluts. Av ren bekvämlighet valde jag MSB, en myndighet som jag ju vet hanterar känslig information, och skickade för drygt två veckor sedan en fråga: Hej! MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB. Hittills har jag trots en vänlig påminnelse inte fått något svar. Personligen tycker jag inte denna märkliga hybridform av offentlig aktör som växt fram hör hemma i svensk förvaltning där offentlig verksamhet och offentliga medel flyttas över till en oreglerad och ogenomtränglig sfär. Jag har svårt att tro att SKR självmant kommer att vilja lämna denna softa tillvaro som skapats. Det är därför hög tid att regeringen följer Riksrevisionens råd och utvärderar sitt samröre med SKR. För den som vill läsa regeringens något svala reaktion på Riksrevisionens granskningsrapport finns en länk Här kommer en summering av min diskussion med SKR angående ett eventuellt tillämpande av offentlighetsprincipen även inom SKR. Jag inledde med ett i Dagens samhälle där jag försökte resonera angående varför det vore lämpligt att SKR skulle omfattas av offentlighetsprincipen. De 3500 tecken som står till buds för en debattartikel omöjliggör naturligtvis en rättvis behandling av de frågeställningar som skulle behövas för en så komplicerad fråga som den jag lyfte. Ändå tyckte jag än då att det tydligt i min artikel framgick att det finns ett antal skäl till varför SKR:s ställning som ”ideell förening” borde omprövas. En resonerande inställning där olika argument prövas är dock inget som intresserar SKR. Istället skickades föreningens VD för att ge ett . Kanske det ändå inte blev så dräpande som önskat eftersom en hel del läsare (t.ex. och och ) reagerade på SKR:s icke-svar och den attityd varmed det förmedlades. Litet orolig blir man ju med tanke på att Isling rekryterats till SKR för .” Själv tycker jag att SKR ofta verkar lida av ett attitydproblem där tjänstemännen antingen uttrycker sig med viss arrogans eller inte alls då motiverade frågor ställs. Isling är i detta fall inget undantag och är hans förhållningssätt ett exempel på den nya inriktningen för SKR bör man kanske sätta sig och titta litet på på kartan för att ta ut en annan riktning. I min försökte jag visa att SKR har stora möjligheter att uppnå den öppenhet som Isling menar att man vill men inte kan (enligt honom) ha. Jag pekar på paradoxen att Inera valt att frivilligt tillämpa öppenhet men inte SKR men det vilar en kanske en ännu större paradox i att SKR ska ge för att utveckla demokratin kommuner och regioner. Den som ska ge stöd i demokratiutvecklingen borde rimligen vinna på att vara ett föredöme. För att förstå SKR:s ställning måste man förstå kommunernas (inklusive landstingskommuners även om de kallar sig regioner) ställning i det svenska styrelseskicket. Även om man ofta pratar om det kommunala självstyret är alla den makt och det inflytande som kommuner har en delegation från den centrala statsmakten. Kommuners existensberättigande ligger framför allt i att de har en territoriell förankring, d.v.s. de har en delegation för styrning av vissa frågor inom ett avgränsat geografiskt område samt beskattningsrätt för samma område. Kommunerna ska alltså kunna utgöra en motpol till den nationella styrningen och tillgodose lokalsamhällets interna behov utan att först behöva passera den nationella nivån (mycket förenklat uttryckt). Även i detta perspektiv är SKR något av en paradox. Genom sin ständiga tillväxt och överförande av allt fler kommunala frågor till en nationell nivå så blir legitimiteten hos det kommunala självstyret i samma takt naggat i kanten. Mitt intresse i debattartikeln var dock främst inriktat på informationshanteringen där information som i kommunerna hanteras enligt TF och OSL blir utslussad till en ideell förening som inte alls har samma krav på sin hantering av samma information. Det gäller öppenheten där t.ex. stora framtidsfrågor som digitalisering och e-hälsa beslutas helt utan insyn och medborgardialog. Men det gäller även skyddet för känslig information som i ursprungskommunerna styrs av OSL. Jag tänkte på det när jag läste om SKR gjort en stor enkätundersökning om informationssäkerhet i alla kommuner och började då fundera på hur denna känsliga information hanterades inom SKR. Har de deltagande kommunerna slutit sekretessavtal med SKR och vilken information har de fått om hur informationen hanteras? Jag läser också om SKR:s där det inte står ett ord om statistiksekretess. Ytterligare en fråga där sekretessen är av central betydelse är civilt försvar där ett alltmer aktivt deltagande kommer att krävas av kommunerna. Vilken information i dessa frågor är möjlig att lämna till SKR? Det är möjligt att dessa frågor hanteras på ett utmärkt sätt men just i och med avsaknaden av tillämplig lagstiftning föreställer jag mig att behovet av avtal blir stort och något krångligt att administrera liksom att ansvarsförhållanden ständigt måste redas ut. Jag ser en risk för något jag skulle vilja kalla ”trust by proxy”, d.v.s. att man förutsätter att SKR har samma styrning som de ingående medlemmarna och därmed inte vidtar de skyddsåtgärder som är nödvändiga. Om jag låter omotiverat misstänksam ber jag om ursäkt men bakgrunden är delvis att det är mycket svårt att få uppgifter om säkerheten inom SKR. När jag exempelvis ställde en fråga för ett tag sedan om föreningen har en säkerhetsskyddschef fick jag till svar att de behövde man inte svara på eftersom man inte är en myndighet… Sammantaget tror jag man skulle ha mycket att vinna på att vara tydligare i dessa frågor och då inte bara visavi medlemmar. Alla dessa viktiga välfärdsfrågor som SKR i allt högre grad hanterar så att de därmed försvinner från offentligheten är inte bara viktiga i nuet utan också för framtiden. Tanken att framtida forskning inte kommer att ha ett grundmaterial att utgår från för att kunna förstå hur vitala offentliga frågor beslutats svider verkligen. Att SKR inte har ett krav på sig att bevara och tillhandahålla denna information är en förlust för hela samhällsutvecklingen! Som en liten julklapp till SKR kommer jag här med ett förslag på lösning på problemet så att SKR också kan bedriva verksamheten med den öppenhet man säger sig vilja ha. Idag är man alltså en ”ideell förening” vilket känns aningen märkligt med tanke på verksamhet och finansiering. Det gör att det i finns mycket litet av som påverkar hur verksamheten ska bedrivas vilket i och för sig gör det fullt möjligt att tillämpa TF och OSL på samma sätt som Inera beslutat göra. Å andra sidan finns det en i mitt tycke betydligt mer stabil lösning, nämligen att SKR omvandlas till ett kommunalförbund som det beskrivs i . På det sättet skulle man både få en verksamhet som är effektiv, har reglerade styrformer och de krav på informationshantering som finns i medlemsorganisationerna. Det skulle bryta den nuvarande rörelsen där delaktighet och insyn försvinner när betydelsen av frågorna ökar men också ge betydligt bättre grund för samarbete mellan stat och kommuner. I annat fall undrar jag var gränsen för SKR som ideell förening går – hur mycket kommunala uppgifter kan en förening egentligen ta över? Mottar tacksamt motargument mot omvandlingen till kommunalförbund eftersom för mig känns den lösningen ganska praktisk men säkert har jag förbisett några för andra självklara förutsättningar som talar emot en sådan lösning. Trots min julklapp tror jag ärligt talat att intresset för att ens överväga övergång från förening till kommunalförbund är mycket svalt inom SKR, det är sällan de som har privilegier som arbetar för att ta bort dem. Däremot är det en idé att försöka få igång en debatt i riksdagen vilket kan vara en målsättning för 2020. Ibland är man tvungen att återvända till gamla jaktmarker. Där är jag nu. Efter en sensommar och höst då jag funderat en hel över Inera och i förlängningen SKR blev frestelsen för stor och jag började plocka fram gamla luntor ur bokhyllan. Luntor som jag framför allt samlat på mig när jag började forskarutbildningen i ekonomisk historia med ambitionen att skriva en avhandling om landstingens roll i den svenska modellen. Sedan kom barn och livet emellan så det blev aldrig mer än en ambition. Däremot ledde det till ett fortfarande pågående stort intresse för den regionala styrningen och sjukvård samt, som sagt, till en inte obetydlig samling litteratur i frågan. Livet är cirkulärt och nu gläds jag över att återigen ha anledning att dyka in mina gamla böcker (verkligen gamla). Jag läser om hur Svenska Landskommuners Förbund, Svenska Landstingsförbundet och Svenska Stadsförbundet via Landstings- respektive Kommunförbundet utvecklats till SKR. Från att ha varit renodlade arbetsgivarorganisationer med uppgift att ge medlemmarna stöd i förhandlingarna med de anställdas organisationer har SKR nu utvecklats till en organisation med ständigt växande antal anställda och som lika kontinuerligt påtar sig nya operativa uppgifter. Mycket stora skattemedel fördelas via SKR och en inte på alldeles anspråkslös summa (understatement) går till SKR:s egen interna organisation, se budgeten på sida 49 i denna redovisning jag fått ut från SKR. Alltså c.a. per medborgare och år enligt SKR själva. Slutligen leds SKR av indirekt valda politiker som även har kontroll över de bolag som ingår i SKR-sfären. Enligt svensk lagstiftning ska offentlighetsprincipen tillämpas i alla myndigheter (inklusive kommuner och regioner) samt kommunala bolag m.m.. I OSL 2 kap står det följande: Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndigheter ska i tillämpliga delar gälla också handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Sådana bolag, föreningar och stiftelser ska vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter. Kommuner och landsting ska anses utöva ett rättsligt bestämmande inflytande om de ensamma eller tillsammans 1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening med mer än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen, 2. har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en stiftelse, eller 3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag. Vid tillämpningen av andra stycket 1-3 ska inflytande som utövas av en juridisk person över vilken en kommun eller ett landsting bestämmer på det sätt som anges i de nämnda punkterna anses utövat av kommunen eller landstinget. Första stycket gäller också för handlingar som efter medgivande av en kommun eller ett landsting för viss bestämd tid förvaras hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser där kommuner eller landsting tidigare har utövat ett rättsligt bestämmande inflytande. Vad som föreskrivs om kommuner och landsting i första-tredje styckena tillämpas också på kommunalförbund. För en ytlig betraktare förefaller SKR uppfylla alla kriterier som t.ex. att kommuner/regioner utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Ändå omfattas inte SKR av offentlighetsprincipen, ett förhållande som är allt mer förvånande ju mer man tänker på det. Bristen på insyn i en politiskt styrd organisation med den makt SKR har är en anomali i det svenska systemet som sannolikt har sin upprinnelse i de ursprungliga förhandlingsorganisationernas uppgifter. I arbetsgivarorganisationer med enda syfte att förhandla arbetsvillkor kan möjligen hemlighetsmakeriet accepteras – i en organisation som för kommuners och regioners talan i en mängd frågor, opinionsbildar på ett inte helt okontroversiellt sätt och dessutom leder allt fler operativa verksamheter kan det det inte. Inte minst att det inte går att utkräva ansvar borde ses som en mycket missklädande fläck i det offentliga Sverige. Att slutna sällskap inte är nyttiga ens för sig själva är en ganska uppenbar slutsats efter i Svenska Akademien. Samma faror av vänskapskorruption lurar i SKR, dessutom är man utsatta för ett starkt kommersiellt tryck i exempelvis digitaliseringsfrågorna. Vad synen att digitalisering är lösningen på i princip alla samhällsfrågor bygger på när inga seriösa siffror som underbygger detta väcker frågan vems intressen som egentligen tjänas av SKR. Ökad öppenhet i denna och andra frågor skulle ställa krav på samma typ av underlag och ansvar som i de kommuner och regioner som skickat delegater till SKR. Istället urlakas den demokratiska processen markant i och med överförandet av frågor till SKR. Det finns även andra skäl att göra en reglering i OSL så att även SKR omfattas av kraven på offentlighet och sekretess. Ett starkt sådant är att SKR allt mer fungerar som en mellanstation mellan statliga och kommunala myndigheter också kan komma att hantera känslig information som rör exempelvis informationssäkerhet. Eftersom OSL inte gäller kan det vara svårt för myndigheterna att reglera eller överblicka hur informationen hanteras i föreningen SKR. Samtidigt är det svårt för kommuner och regioner att ifrågasätta att lämna ut information om sina förhållanden till SKR. Ytterligare ett skäl är kopplingen till arkivlagen som ställer krav på att allmänna handlingar ska bevaras inte bara av insynsskäl utan även för att garantera rättssäkerhet och möjlighet till forskning. Risken för att den helt offentligt finansierade verksamheten SKR med sin allt tyngre samhällsroll inte lämnar ett bra forskningsmaterial efter sig är överhängande. Min enkla poäng är att om SKR agerar som en myndighet ska man behandlas som en myndighet. Det är dags för SKR att inte bara byta namn utan även vara beredda att ta ansvar i förhållande till sitt inflytande. Hur OSL och kanske TF behöver förändras och kompletteras med en rad som inkluderar SKR i dess räckvidd bör vara en ganska enkel juridisk manöver (jag är ju inte jurist så jag kan ju unna mig att ta lätt på frågan). Sannolikt är det en betydligt svårare politisk process att tvinga ut SKR:s makthavare ur den så behagliga hemliga stugvärmen men icke förty är detta vad demokratisk anständighet kräver. Ett obligatoriskt men till intet förpliktigande uttryck sedan länge är ”transparens”, ibland så flitigt använt att man riskerar att glömma bort hur viktigt det faktiskt är med öppenhet. Öppenheten är central för samhällsklimatet och delaktigheten men också för att kunna tillvarata den samlade kompetensen. I Sverige har vi varit gynnade av den unika institution som offentlighetsprincipen utgjort sedan 1700-talet och som visserligen på många sätt hotas men som fortfarande är ett omhuldat ideal. Att få insyn i och i förlängningen möjlighet att påverka de stora samhällsfrågorna är det stora värdet med öppenhet för de offentliga verksamheter där offentlighetsprincipen ska tillämpas. Öppenhet är av samma skäl obekvämt för makthavare, det är liksom bekvämare om man får arbeta ostört och göra som man vill. Misstag behöver heller inte upptäckas och att slippa stå till svars för det ena och det andra är naturligtvis behagligt. Sjukvård rankas som den viktigaste frågan av väljarna. I Sverige är sjukvården offentligt finansierad. Dessa två premisser sammantaget ger att ett stort mått av öppenhet i hanteringen av sjukvårdsfrågor borde vara en självklarhet. Tyvärr är inte så fallet när det gäller e-hälsa. Även för en som tämligen noggrant följt utvecklingen inom området i 25 år är det mycket svårt att få en överblick ens över hur området styrs. Då menar jag i form institutioner och presenterade inriktningar som rör sig på en konkret nivå. Under de senaste tio åren har jag sett en rörelse där allt större inflyttande över e-hälsan flyttats över från staten och regionerna till SKL. Jag har tidigare skrivit om Inera som ändå fattat beslut om att följa offentlighetsprincipen trots att man inte är skyldig att göra det. Värre är det med SKL som är en arbetsgivarorganisation för regioner och kommuner. Trots den litet udda konstruktionen att man som intresseorganisation tillskjuts mycket stora offentliga medel från staten och man styrs av folkvalda politiker så har inte kravet på öppenhet följt med. Bristen på insyn blir mycket påtaglig när man ser på den för digitalisering som tillsattes efter valet och består av politiker från regioner och kommuner. Det är alltså ett indirekt valt politiskt organ. Uppdraget är stort och spännande för den som är intresserad av e-hälsa: Beredningen hanterar strategiska frågor om grundläggande gemensamma förutsätt­ning­ar för digital utveckling, exempelvis fråge­ställ­ningar kopplat till effektivisering genom digitalisering, automation och artificiell intelligens (AI), inno­vations- och förändringsledning, data som strategisk resurs, säker informations­hante­ring och nationell digital infrastruktur. Vidare ska beredningen hantera rättsliga för­utsättningar för en digital samverkande förvaltning. I uppdraget ingår också att följa SKL-koncernens samverkan för att gemensamt stötta med­lem­marna i deras verk­sam­hetsutveckling med stöd av digitalisering. Inte minst blir man ju sugen på att läsa mer om hur beredningen ska hantera de rättsliga förutsättningar efter SKL kanske inte helt klargörande angående molntjänster häromveckan där man inte ens nämner eSams rättsliga uttalande där man avråder från att använda molntjänster. Detta trots att SKL själva uppger följande i sin rapport: Undersökningen från Radar visar att cirka 50 procent av kommunerna använder Microsoft Office 365 (MS O365) och att 100 procent av de större kommunerna använder denna tjänst. Hur som helst blev jag intresserad av att ta del av beredningen för digitalisering har för arbete på gång, vilka frågor man ventilerade och vilka insatser som planerades. Detta visade sig vara en stängd dörr för när jag skickade dessa frågor till SKL:s presstjänst (de har ju inget diarium): Jag skulle vilja veta: – vilka handlingar som finns relaterade till Beredningen för digitalisering – vilka av dessa handlingar som jag kan få ta del av fick jag följande, kanske väntade svar: Tack för att du kontaktar oss. SKL är en intresse- och arbetsgivarorganisation och omfattas inte av skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen. Vi kan därmed inte hjälpa dig med din förfrågan. Du kan läsa mer om SKL och vår organisation på . Jag gjorde ett par försökt med kommuner och regioner, varav ett par med representanter i beredningen, om de fått in några handlingar men helt utan resultat. Ofrivilligt parafraserar jag Tom Waits gamla låt i huvudet och får en öronmask: what are they building in there? Men det är inte bara att man faktiskt inte lämnar ut handlingar som är utestängande. När jag läser programmet till den med underrubriken En dag. En vision. Oändliga möjligheter. känner jag en lätt yrsel. Där kommer de usual suspects att prata om ungefär samma saker som vanligt på de otaliga konferenser som går av stapeln (även om jag känner ett visst intresse för den handlingsplan för 2020-2022 som ska diskuteras) medan många av oss andra känner en mycket stor oro för de många alarmerande händelser som tydligt visar att kostnaderna skenar för för e-hälsan och att nya mycket allvarliga säkerhetsbrister hela tiden avslöjas. Nu senast var det av ett nytt vårdinformationssystem där det avslöjas att det finns stora risker för både patientsäkerhet och integritet: I rapporten pekas på att rutinerna för riskanalys i arbetet med Skånes digitala vårdsystem, SDV, är för dåliga – informationsklassificeringen görs för sent och avklarade riskanalyser sammanställs inte centralt så att de kan följas upp. Riskanalysverktyget anses dessutom vara svårt att hantera. Organisationskulturen i sig finns också med bland de identifierade bristerna. Det finns helt enkelt ingen kommunicerad agenda för informationssäkerhet med verktyg för att rapportera brister i arbetet med den nya vårdinformationsplattformen. Det gör att brister riskerar att förbises och att ”medarbetare genom uppgivenhet både upplever och bidrar till en tystnadskultur”. I sin tur leder det till att oro ventileras i korridorerna vilket leder till ytterligare risker. Naturligtvis fick jag inte ut någon rapport från Region Skåne när jag efterfrågade den utan ett listigt svar att någon sådan rapport inte fanns diarieförd. Min fråga: Jag undrar då om en sådan rapport inte finns utan att CS blivit vilseförda eller om den finns men man valt eller missat att diarieföra den? besvarades med att den sannolikt var ett internt arbetsmaterial. Det mest deprimerande i detta är att upprepningstvånget. Trots att svenska sjukvården gång på gång råkar ut för stora säkerhetsproblem, trots ett antal liknande projekt i bland annat och med miljardinvesteringar inte fungerar på ett säkert sätt så är det som denna information inte tränger i genom väggarna på den svenska e-hälsans fort. Att dessa fullkomligt vitala frågor inte tas upp på en konferens om framtidens e-hälsa gör att verkar som vi lever i två olika världar: verkligheten respektive e-hälsans utopia. Detta är inte en bra grund för ett mycket komplicerat samhällsutvecklingsarbete! Den tystnadskultur som den interna rapporten som CS tagit del av pekar på en mycket central risk, nämligen tystnadskulturen som gör det omöjligt att föra fram risker eftersom man då avfärdas som negativ. För den som arbetar med säkerhet och vet hur betydelsefull en positiv säkerhetskultur är för ett fungerande säkerhetsarbete förstår på djupet hur destruktivt det här förhållningssättet är. Tyvärr praktiseras samma förhållningssätt även på nationell nivå t.ex. konferensprogram av typen Nationella e-hälsodagen och när en företrädare för SKL på en konferens säger att ”det är mycket enklare att vara emot”, underförstått att resa rationella frågor uppfattas som fientligt. Jag kan möjligen förstå att SKL som lobbyorganisation jobbar med ensidiga marknadsföringsknep även om jag som skattebetalare inte skulle vilja se pengar som så väl behövs i vården gå till detta. Däremot tycker jag att myndigheterna borde nyktra till och kunna föra en diskussion där även nyanser är tillåtna. Jag tror alla kan stå ut med litet av den dåliga stämning som uppstår när folk visar sig ha olika åsikter. För säkerheten i framtidens e-hälsa är det nödvändigt att kunna prata om risker och reducera dem innan de lett till ett nytt och ett nytt och ett nytt haveri. Den minnesgode kommer ihåg att jag bett att få se Ineras ledningssystem för informationssäkerhet, blivit nekad och hänvisad till Kammarrätt för att framföra mina besvär över detta, förloppet finns beskrivet . Själv måste jag medge att jag fann Ineras agerande aningen besynnerligt. Om det nu finns styrande dokument för informationssäkerheten vid sidan om den A4 som utgör policy (vilket Inera hävdar) så förefaller det märkligt att varje ord i dessa dokument skulle utgöra en sådan betydande risk för Ineras säkerhet att de inte kan lämnas ut. För den som jag som arbetat med utlämnande av allmänna handlingar är väl bekant med rutinen att maska dokumenten så att de delar som bedöms som sekretesskänsliga inte kan läsas – ytterst sällan är dokumenten i sin helhet känsligt. Kanske har inte Inera upparbetat rutinen för maskning än men efter att ha läst Kammarrättens utslag så är det nog dags att komma igång med det nu. Jag är naturligtvis nöjd med utslaget och väntar nu på mina handlingar. Samtidigt väcker ju historien med Inera en hel del tankar. En är att vi alla är betjänta av största möjliga öppenhet om de regler gällande säkerhet som finns olika organisationer. Vi behöver lära av varandra och vi behöver närma oss mer av praxis både på branschnivå och i samhället i stort. Ett överdrivet hemlighetsmakeri skapar en negativ säkerhetskultur och förhindrar processen mot en nödvändig samsyn om hur styrningen av säkerhet bör utformas. Ineras förhållningssätt pekar också på ett annat mer praktiskt problem, nämligen vikten av att utforma sin hierarki av styrande dokument rätt. Om man, som Inera tycks ha gjort, blandar principer,ansvarsfördelning och andra faktorer som bör kunna vara helt öppna i random organisation med detaljbeskrivningar av säkerhetslösningar, risker och sårbarheter har man ju skapat ett regelverk som knappast går att sprida ens internt och ännu mindre till externa parter som kunder. En betydligt mer positiv erfarenhet var det att begära ut samma information hos eHälsomyndigheten där jag inte bara fick ta del av de handlingar som på ett övergripande sätt styr säkerhetsarbetet utan även en bild av de handlingar som är av mer känslig karaktär. Tyvärr bekräftades dock min bild av bristande styrning av säkerheten inom vården då två av de stora aktörerna inom svensk e-hälsa inte har ett gemensamt regelverk. Detta är en mycket stor fråga som måste lösas innan vi kan säga att vi är på väg mot en säker e-hälsa. Efter diskussionerna om 1177-skandalen och andra händelser inom e-hälsoområdet har jag efterfrågat en nationell genomlysning av hur det egentligen står till med informationssäkerheten i den svenska vården. I väntan på en större aktör som kan genomföra en omfattande analys av den i mitt tycke centrala frågan så tänkte jag börja dra några små strån till stacken och titta närmare på hur några viktiga aktörer inom e-hälsoområdet hanterar informationssäkerhetsfrågan. Hälso- och sjukvården är också en av de utpekade branscher där aktörer åläggs att bedriva ei NIS-direktivet. Att sanktionsavgifter kan utdömas från både dataskyddsmyndigheten och från IVO i det här fallet borde vara en starkt pådrivande faktor för att förbättra säkerheten. En naturlig startpunkt är Inera som presenterar sig så här: Inera ägs av SKL Företag, regioner och kommuner. Genom att erbjuda kompetens inom digitalisering stödjer Inera ägarnas verksamhetsutveckling. Inera koordinerar och utvecklar gemensamma digitala lösningar till nytta för invånare, medarbetare och beslutsfattare. och Inera utvecklar och förvaltar nationella tjänster inom e-hälsa och digitalisering på uppdrag av regioner och kommuner. Ungefär 35 digitala tjänster drivs idag av Inera, bland annat 1177 Vårdguiden, Nationell patientöversikt och Journalen. Vissa tjänster används av invånare, andra av vårdpersonal. Arbete pågår med nuvarande tjänster och på vilket sätt de kan anpassas för kommunerna. Inera ansvarar också för den gemensamma infrastruktur och it-arkitektur som ligger till grund för många av tjänsterna. Därmed har Inera uppdraget från sjukvårdshuvudmännen att koordinera och utveckla gemensamma e-hälsolösningar – en supertungviktare inom e-hälsoområdet alltså. Av detta följer att man har ett lika tungt ansvar när det gäller informationssäkerheten i de lösningar man erbjuder. Detta faktum accentueras av att sjukvårdshuvudmän och vårdgivare i de flesta fall inte kan välja andra lösningar än de som Inera erbjuder eftersom de är nationella tjänster som det är nödvändigt att använda för att kunna bedriva vård. Till skillnad mot om man skulle anlita kommersiell leverantör där man både kan styra med kravspecifikation och genom att byta leverantör om man inte är nöjd med säkerheten. Dessutom ska Inera stödja digitalisering av regioners och kommuners verksamheter genom att tillhandahålla kompetens och material. Bland annat säger man sig ta fram regelverk för informationssäkerhet, juridik och kvalitetssäkring. Det vore konstigt om man inte skulle bli intresserad av hur Inera arbetar med informationssäkerhet då dessa olika uppdrag presenteras. När man bedömer en organisations förutsättningar för att bedriva eär den vanliga metoden att utgå från vilka styrande dokument som tagits fram och beslutats. Inte för att styrande dokument i sig med nödvändighet leder till bättre säkerhet men de ger ramarna för arbetet och beskriver förhoppningsvis det organisatoriska maskineri med bland annat ansvar och roller som förlängningen ska snurra igång det systematiska arbetet. I korthet: regelverk är en nödvändig men absolut inte tillräcklig förutsättning för fungerande informationssäkerhet och det finns definitivt olika kvalitet på regelverk. Dessutom innehåller regler på högre nivå mycket sällan någon som helst känslig information och skulle det återfinnas någon liten del som bedöms som känslig är den lätt att maskera vid ett utlämnande (tro mig – jag har begärt ut regler i stor omfattning från myndigheter, kommuner och regioner). Innan vi går vidare ska jag för transparensens påpeka att jag för ett femtontal år sedan gjorde ett par konsultuppdrag för Ineras föregångare och jag hade även kontakt med Inera under den tid jag arbetade på MSB. Mitt sammantagna intryck är att det varit motigt att införa ett systematisktt trots uppdraget Inera och dess föregångare haft. Men åter till nuläget. Med ovan beskrivna bakgrund var ett första steg för mig att be att få ta del av Ineras regelverk vilket jag gjorde den 6 augusti: Hej! Jag skulle vilja ta del av: – Ineras interna ledningssystem för informationssäkerhet (LIS) som tillämpas i Ineras verksamhet – Aktuella regelverk och stödmaterial för informationssäkerhet som Inera tagit fram som stöd för sina kunder Jag skulle dessutom vilja veta när Inera senast genomförde en mer omfattande informationssäkerhetsrevision av den egna verksamheten. Tack på förhand! Jag fick snabbt ett automatsvar som kvitterade att mitt ärende tagits emot. Sedan dröjde det och dröjde det. Till slut kom ett svar den 22 augusti: Ni har begärt utlämnande av Ineras interna ledningssystem för informationssäkerhet (LIS), som tillämpas i Ineras verksamhet, samt vidare aktuella regelverk och stödmaterial för informationssäkerhet, som Inera tagit fram som stöd för sina kunder. Ineras informationssäkerhetspolicy återfinns på . Regelverk och stödmaterial inom informationssäkerhet och arkitektur, som delas med kunder, återfinns på . Beträffande LIS gör Inera följande bedömning: Informationssäkerhet syftar till att hindra information från att läcka ut, förvanskas eller förstöras samt säkerställa att informationen finns tillgänglig för en legitim användare. Ineras produkter och tjänster håller en sådan säkerhetsnivå att kunder kan känna förtroende för Inera som leverantör och uppnå en hög nivå av informationssäkerhet. Den senaste mer omfattande informationssäkerhetsrevisionen gjordes den 2 maj 2019. Inera har ett ledningssystem för informationssäkerhet, som är baserat på ISO 27001. Systemet består bl.a. av regelverk som beskriver krypteringsnivåer, autentiserings-metoder, säkerhetsåtgärder i driftsmiljön m.m. I systemet ingår vidare modeller förificering, incidenthantering, etc., liksom uppföljning i form av interna och externa revisioner samt säkerhetstester. Sekretess gäller enligt 18 kap. 8 § 3 offentlighets- och sekretesslagen för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information. LIS innehåller uppgifter av sådan art att ett utlämnande typiskt sett är ägnat att medföra skada för det intresse som skall skyddas genom den aktuella bestämmelsen. Handlingarna kan därför inte lämnas ut. Om ni inte är nöjd med sekretessbedömningen har ni rätt att begära ett formellt beslut. Med vänlig hälsning Inera Detta var ett intressant svar av flera skäl. För det första är den informationssäkerhetspolicy som bifogas och som också ligger ute på Ineras så sällsynt innehållslös och består enbart av det som i andra policys brukar ligga under rubriken ”mål”. Bland annat saknas helt inriktning för ansvarsförhållanden vilket är av stor betydelse att definiera för en leverantör . Att policyn är beslutad den 14 juni i år väcker även det en hel del tankar (mer om innehållet i de dokument jag fått ut längre ner). Det riktigt förvånande är dock att Inera anser att övriga styrande dokument i sin helhet går att sekretesslägga och det med hänvisning till OSL trots att man inte tillhör de offentliga organisationer som faller under offentlighetslagstiftningen! Detta sporrade min nyfikenhet och som den jobbiga människa jag är måste jag ställa ytterligare frågor med vändande post: Tack för svar! En formfråga: har Inera fattat ett beslut att tillämpa OSL generellt för sin verksamhet? Till svar fick jag följande: I Ineras bolagsordningen (från 2017) står följande: Allmänheten ska ha rätt att ta del av handlingar hos bolaget enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen. Här tätnade mystiken för mig. 2 kap TF och OSL handlar om hanteringen av allmänna handlingar. Inera har per definition inte några allmänna handlingar och vad betyder då egentligen paragrafen i Ineras bolagsordning? En generös tolkning är att man menar att Ineras handlingar ska hanteras som allmänna handlingar i myndigheter, regioner och landsting. För att den handlingsoffentligheten ska fungera krävs bland annat diarieföring av handlingar där ärenden/handlingar får unika identiteter som går att söka fram och begära ut. Om myndigheten, i det här fallet icke-myndigheten Inera, bedömer att det finns grund i OSL för sekretess för hela eller delar begärda handlingar ska ett sådant beslut lämnas skyndsamt med besvärshänvisning så begäran prövas i Kammarrätten. Min nästa fråga blev därför: Tack! Det innebär alltså att jag kan få ett formellt beslut med besvärshänvisning inom typ tre dagar? Och svaret kom pronto: Ja, det stämmer. Vill du alltså helst få ett formellt beslut? Självklart vill jag ha ett formellt beslut men på vad? Jag var tvungen att skriva tillbaka för klarläggande: Hej igen! För att följa ert beslut om att efterleva OSL och TF bör jag få ta del av vilka handlingar och dess unika ID så att jag kan begära ut dem. I policyn står inget om vilka övriga styrande dokument om ingår i ledningssystemet så därför behöver jag uppgifter om detta. Exempel kan vara Riktlinje för åtkomst osv. Dokumentnamnet kan inte falla under den sekretess ni hänvisar till. Tyvärr har ni ju inget diarium på nätet så att jag själv kan söka reda på dessa uppgifter. Jag skulle också vilja se beslut om till vilken instans ni skickar besvär i utlämnandefrågor. När jag fått dessa uppgifter kan jag göra en formell begäran om utlämnande. En vecka senare (30 augusti) kom svaret med en bilaga Hej Fia, Bifogad fil innehåller en beskrivning av Ineras ledningssystem och dess komponenter. Den instans som är aktuell i besvärsfrågor är Kammarrätten. Återkommer till innehållet i dokumentet senare men efter att ha läst beskrivningen skickade jag in följande begäran: Tack! Jag har alltså fått en beskrivning av ert ledningssystem där ni bedömer att samtliga ingående dokument i sin helhet faller under OSL 18:8 § 3. Förutom att jag tycker att det är tämligen unikt för Inera att se hela regelverket som fallande ur sekretess blir jag litet fundersam över vilka dokument i beskrivningen som är framtagna och beslutade. Är beskrivningen en plan över vad som ska tas fram eller finns omnämnda dokument? Och kommer Kammarrätten verkligen att anse att de är en instans för besvär gällande utbegäran om icke-allmänna handlingar (eftersom Inera inte är skyldiga att följa TF och OSL utan har det mer som en policyinriktning)? Eftersom jag håller på att skriva om det just nu vill jag gärna pröva detta så jag begär ett formellt beslut angående utlämnande av följande dokument (eftersom de saknar unik identitet anger jag den beteckning som anges i beskrivningen): Jag förutsätter att ni gör en sekretessprövning som innebär att de delar av dokumenten som inte faller under reglerna för sekretess lämnas ut. Förhoppningsvis håller ni också den praxis som gäller för skyndsam handläggning för denna typ av ärenden, d.v.s. beslut inom tre arbetsdagar. Trevlig helg! Idag den 3 september fick jag ett formell avslag med en besvärshänvisning där beslutet där samtliga handlingar i ledningssystemet förutom policyn i sin helhet bedöms i behov av sekretess. Besvärshänvisningen är till Kammarrätten som kan göra en annan bedömning. Själv är jag tveksam till om besvärshänvisningen verkligen fungerar eftersom Inera formellt inte faller under offentlighetsprincipen och de handlingar jag begärt ut därmed inte är att betrakta som allmänna vilket också fastslagits i ett liknande fall, då gällande (SKI). Av rent intresse kommer jaag ändå att skicka in ett besvär. Om vi ser till själva processen tycks Inera lägga betoningen på S snarare än O i OSL. Det är tyvärr inte en ovanlig attityd bland myndigheter, det är klart att det är mycket bekvämare att arbeta bakom lyckta dörrar, men en mycket tråkig utveckling i ett samhälle där vi berömt oss för vår fina offentlighetsprincip. Min fråga här blir hur syftet med informationsklassningen som säkerhetsåtgärd skulle kunna skadas om Inera lämnade ut beskrivningen av sin metod. Eller hur riktlinjersin helhet skulle kunna vara känsliga. För att undvika missförstånd: självklart finns det ingående beskrivningar av tekniska lösningar alternativt risker/sårbarheter som bör hållas skyddade för obehöriga (särskilt som Inera paradoxalt nog är frikostiga med tekniska beskrivningar . Men styrande dokument på en högre nivå borde Inera ha all anledning att vilja sprida om man tar sitt uppdrag att ”koordinera och utveckla digitala lösningar” på allvar. Eftersom vi vet att informationssäkerheten är så illa utvecklad inom sjukvården borde Inera föregå med gott exempel och visa upp vilken säkerhet man själv har i sin instans av 1177 till skillnad mot Medhelps hantering. Vad skulle nyttan vara i att begränsa harmlös information om sitt säkerhetsarbete till sina ”kunder” om man hanterar personuppgifter för hela befolkningen och ett mycket stort antal aktörer är berörda av dessa regler på olika sätt? En mer cynisk människa än jag skulle ifrågasätta att de dokument jag efterfrågar över huvudtaget finns annat än på ritbordet med tanke på att policyn antogs i mitten av juni i år och övriga dokument rimligen borde vara underdokument till den. Jag väljer att tro att dokumenten i beskrivningen verkligen finns men det ledningssystem som framtonar liknar inget jag tidigare sett i en organisation med Ineras betydelse och ambition att följa ISO/IEC 27001/27002. Policyn är som jag tidigare skrivit torftig och innehåller inte delar som ändå får uppfattas som praxis som exempelvis ansvar och roller, incident och kontinuitet vilket även är centrala aspekter för en tjänsteleverantör. Dessa frågor återkommer inte heller på anvisningsnivå. Inledningsvis sägs att: Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt. Det är alltså en intern policy för bolaget Inera men vad säger det om informationssäkerheten i tjänsterna? Och i relationen med kunderna? När så basala frågor lämnas öppna är frågan vad policyn egentligen fyller för syfte. Sammantaget är den bild jag får att detta inte ens om det blir genomfört skulle bli ett fungerande ledningssystem på det sätt som beskrivs i standarden. Men då har jag som sagt inte sett själva dokumenten. Kanske någon som är ”kund” i Ineras mening kan kolla på dessa dokument och återkomma med en beskrivning? Ineras hemlighetsmakeri blir ännu mer märkligt med tanke på att ett flertal av de ägare som Inera kallar kunder villigt lämnat ut sina styrande dokument för informationssäkerhet när jag frågat. Varför skulle större sekretess råda hos Inera? Kanske är det ovanan att leva med en god offentlighetskultur som präglar Ineras synsätt. På samhällsnivå är det i så fall ett stort problem om viktig information flyttas från öppna organisationer till slutna som Inera och SKL. Jag tror att överdrivet sekretessläggande är till stor nackdel för säkerhetsarbete generellt men alldeles särskilt i sammanhang då en ett antal aktörer ska dela information, tjänster och infrastruktur. Det måste finnas en grundlig kännedom och diskussion om gemensamma regler hos de som är aktörer i samarbetet men det måste också gå att presentera utanför den snävaste kretsen för att kunna skapa tillit. Konsulter och leverantörer måste även de få inblick för att kunna utveckla sina tjänster så att de passar. Detta gäller än mer om Inera ska axla rollen att stödja kommunerna i deras digitalisering. Min förslag har sedan länge varit att ta fram gemensamma regelverk och skyddsnivåer för att skapa gemensam säkerhet och dessutom slippa de stora konverteringsproblem som uppstår då aktörer med olika regelverk ska samverka i samma infrastruktur. Svensk digitalisering är i sig planlös men det skulle kunna gå att riva det Babels torn av språkförbistring som redan finns inom informationssäkerhetsområdet genom att skapa just gemensamma regelverk. Jag gjorde ett försök 2014 när jag jobbade på MSB att få olika centrala aktörer att samverka men denna strategi har fallit i glömska trots ett flertal tunga undertecknare (bland annat SKL och Inera). Idag är behovet av fungerande informationssäkerhet i vården större än någonsin finns det definitivt utrymme för Inera att kliva fram och göra mer av sitt uppdrag att ta fram regelverk för informationssäkerhet än det som nu finns presenterat på n, detta särskilt som SKL säger att man ska arbeta ”resolut” med att förbättra informationssäkerheten. Ska man lyckas med det krävs dock öppenhet och dialog med de många aktörer som måste ingå i ett sådant förbättringsarbete. Att hävda att sekretess råder för varje mening i styrande dokument på hög nivå är inte ett tecken på vilja till öppenhet och dialog.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Toppledarforum E-nämnden (Nämnden för elektronisk förvaltning) 24-timmarsmyndigheten Verva E-delegationen E-legitimationsnämnden Digitaliseringskommissionen Digitaliseringsrådet DIGG Överenskommelse om kommunernas krisberedskap (dnr MSB 2018-09779) Överenskommelse om kommunernas arbete med civilt försvar (dnr MSB 2018-05681) Bilaga 1 omfattas av försvarssekretess (15 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lämnas inte ut. Riktlinje informationssäkerhet Anvisning för informationsklassicering Anvisning för informations- och it-säkerhet för medarbetare
st|inte inte behov kan, Folkviljan utövas genom inom En av nätläkarna tycker att det verkar ha varit en bristfällig konsekvensanalys inför beslutet och att det är märkligt att SKL:s handlingar inte omfattas av offentlighetsprincipen. OFFENTLIGHET
h1|Meny SKR Inläggsnavigering
sp|MENU MENU Postat av miljoner Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , , Postat av Postad i , , Tagged , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , Postat av Hej! Postad i , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , ← Sök efter:
bo|3 §
em|ett otraditionellt styrmedel I Riksrevisionens granskningar har det dock framkommit att SKL kommit att få ett stort inflytande även över den statliga styrningen av vården . Det är Riksrevisionens bedömning att regeringen inte i tillräcklig utsträckning har tagit hänsyn till konsekvenserna av att använda en intresseorganisation som en del av förvaltningen Eftersom SKL inte är en myndighet lyder organisationen inte under förvaltningslagen eller regeringsformen. Möjligheterna till ansvarsutkrävande är inte heller samma som om SKL hade varit en myndighet. SKL företräder offentliga organ, men är i sig själv inte ett sådant. Därmed kan varken regeringen, andra myndigheter eller medborgarna ställa samma krav på objektivitet och trans-parens på SKL som på Socialstyrelsen. SKL är en organisation som ska bevaka sina medlemmars intressen och det är därför naturligt för SKL att slå vakt om det kommunala självstyret. Det gör att man inte kan förvänta sig samma objektivitet från SKL som från en statlig myndighet. SKL kan dessutom ha ett intresse av att hålla nere kostnader för sina medlemmar . regeringens utredning Jaktens villkor konstaterades att förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område som innebär myndighetsutövning inte annat än i undantagsfall borde fullgöras av intresseorganisationer. Såväl in-formations-, rättssäkerhets-, som konkurrenssynpunkter talade för att en myndighet skulle ta över ansvaret för registret Det är Riksrevisionens bedömning att det i praktiken är oklart vem som egentligen äger den kunskap och de databaser som tas fram inom ramen för överenskommelserna. Regeringen har därmed inte säkrat tillgången till den kompetens som byggts upp med statliga medel. Riksrevisionen kan konstatera att det inte finns någon diskussion inom Socialdepartementet om att överföra databaser från SKL till Socialstyrelsen . Riksrevisionens bedömning är att regeringen har låtit samarbetet med SKL − och därmed SKL:s inflytande över styrningen av vården – växa i alltför stor omfattning. Granskningen visar att de medel som tilldelas SKL utan krav på att fördelas vidare till landstingen beloppsmässigt kan jämföras med förvaltningsanslagen till de större vårdmyndigheterna. Departementet har inte heller haft en samlad bild av hur de medel som har gått till SKL centralt har utvecklats över tid Riksrevisionen noterar att medlen till SKL ökar. Riksdagen har inte informerats om omfattningen och utvecklingen av dessa medel. Enligt Riksrevisionens mening vore det rimligt att riksdagen informerades om medlen till SKL. Anledningen är att de medel som tilldelats SKL centralt är i nivå med förvaltningsanslagen på vårdområdet som riksdagen beslutar om, samtidigt som SKL är en intresseorganisation . Varken företrädare för Socialdepartementet, SKL eller Socialstyrelsen kan beskriva vilken typ av uppgifter regeringen ger till respektive aktör. Riksrevisionen bedömer att en förklaring till detta är att det inte har funnits någon sådan logik i styrningen . Tillägg 2020-02-20:
pa|Att införa ett ledningssystem för informationssäkerhet enligt ISO/IEC 27001 och 27002 innebär att ge ledningen för organisationen ett verktyg för att styra informationssäkerheten så att den motsvarar verksamhetens behov. Ledningssystemet bör därför i mesta möjliga mån integreras i organisationens övriga styrning samtidigt som det blir en styrning som täcker informationssäkerhetens samtliga delar. Stödet för att införa ett ledningssystem innebär genomgång av förutsättningar för organisationen, stöd med en långsiktig planering samt stöd för att ta fram grundläggande dokument samt hjälp i förankringsarbetet. För att kunna bygga upp ett långsiktigtsom stödjer verksamheten är det nödvändigt att både ha analyserat organisationens behov och nivån på den befintliga informationssäkerheten. En nulägesanalys ger grunden för att kunna skräddarsy den säkerhet organisationen behöver. En nulägesanalys genomförs i form av dokumentgranskningar och intervjuer och levereras i rapportform med rekommendationer för det fortsatta arbetet. Ett fungerandeutgör ett svar på de risker som organisationen är utsatt för. Arbetet med riskanalyser och riskhantering är det som ger dynamiken och förmågan att dimensionera säkerhetsåtgärderna så att de blir effektiva. Att ha en systematisk riskhantering innebär att ha en struktur för att identifiera risker och sedan kunna reducera dem på ett strukturerat sätt. I tjänsten ingår stöd för riskanalyser på olika nivåer (för hela organisationen, för en verksamhetsprocess eller för ett projekt till exempel). Stöd kan även ges för de årliga risk- och sårbarhetsanalyser som statliga myndigheter, kommuner och landsting ska genomföra enligt MSB:s föreskrifter. Framtagande av en grundläggande struktur för en systematisk riskhantering i organisationen. Alla organisationer är idag beroende av sin informationshantering och när en större störning i informationshanteringen inträffar påverkar det organisationens möjlighet att fortsätta att bedriva sin verksamhet. Det är därför nödvändigt att ha en planering för hur man ska hantera en störning så de mest prioriterade funktionerna i organisationen ändå kan upprätthållas. I tjänsten ingår bland annat att kartlägga vilka av organisationens verksamheter och funktioner som är prioriterade av ledning samt identifiera vilka beroenden som finns till informationshanteringen. Därefter tas förslag fram på organisation och planering för att kunna möta störningar. Trots all planering inträffar ändå incidenter i informationshanteringen som leder till större eller mindre störningar. När det händer är det viktigt att närmare analysera vad som orsakat incidenten och vilken effekt den fått i verksamheten. Därefter kan kunskapen som uppnåtts användas för att förbättra skyddet så att liknande incidenter inte händer igen. I händelseanalysen ligger fokus på vad som incidenten lett till för konsekvenser för organisationen. Resultatet presenteras i rapport och i en presentation för ledningen eller annat forum. En allt större del av en organisations informationshantering sker genom outsourcing eller molntjänster. Liksom vid upphandling av traditionella it-system är informationssäkerheten en central fråga att beakta och som bör tas med redan initialt i upphandlingsprojektet. I många organisationer är upphandlingarna få och det kan därför upplevas som att man saknar den erfarenhet och kompetens som behövs för att kraven på informationssäkerhet skall komma med i upphandlingen på ett bra sätt. Upphandlingsstödet kan vara mer eller mindre omfattande beroende på kundens önskemål, från att konsulten deltar i hela upphandlingsprojektet till att konsulten validerar framtagna säkerhetskrav från kundens projektgrupp. Kontroll av att säkerhetskrav efterlevs är en väsentlig komponent i ett systematiskt. Kontrollen ger stöd för fortsatt utveckling av det interna säkerhetsarbetet och är också ett viktigt underlag då organisationer ska ha en gemensam informationshantering, t.ex. i form av e-förvaltningstjänster. Revisionen sker enligt ett fastställt revisionsprogram som framför allt är inriktad på organisationens förmåga till styrning av informationssäkerheten. Resultatet är den dokumenterad rapport i två delar; en mer utförlig för det interna förbättringsarbetet och en mer komprimerad som utan risk kan kommuniceras till externa parter. För många organisationer kan det vara svårt att hålla en tillräcklig kompetens inom informationssäkerhetsområdet i den egna organisationen. Även för en organisation som har egen personal som arbetar med säkerhetsfrågor kan känna att omvärldsbevakningen blir otillräcklig och att det skulle vara bra att ha en extern expert att diskutera risker och åtgärder med. Organisationen kan välja i vilken omfattning och vilket sätt säkerhetsrådgivaren ska ge stöd. Säkerhetsrådgivaren ersätter aldrig egen kompetens utan ska ses en diskussionspartner som finns som resurs för interna medarbetare. Informationsklassning ses som en av de centrala aktiviteterna i det systematiskat. Ändå är det mycket få organisationer som faktiskt genomför informationsklassningar och ännu färre som har utvecklat skyddsnivåer med åtgärder som svarar på klassningens krav. Orsaken till att så organisationer verkligen arbetar med informationsklassning är sannolikt att det är en komplex aktivitet där många delar av organisationen måste vara engagerade. I tjänsten ingår att ta fram en modell för informationsklassning som passar kundens behov samt även stödja kunden i att ta fram rutiner för att införa informationsklassning på ett systematiskt sätt. Det finns även möjlighet att ta fram underlag för skyddsnivåer. För att skapa en väl fungerande informationssäkerhet krävs kunniga och engagerade medarbetare på alla nivåer. Finns det växer en god säkerhetskultur fram där ledning och medarbetare inte bara följer beslutade regler utan också är förberedda på att hantera nya situationer som utgör en risk för informationshanteringen. Informationssäkerhetsområdet utvecklas snabbt och därför behövs ständig vidareutveckling av kompetensen hos alla medarbetare. Kunden kan själv välja målgrupp och omfattning för utbildningen. Rekommenderat är en två-timmars genomgång med ledningsgruppen som ger en överblick över området. Genomgången innehåller också en presentation av risker, externa förväntningar och interna behov av säkerhet. Bredare medarbetarutbildning är ett annat bra steg för en organisation som vill gå vidare och förbättra sin säkerhet. Myndigheter, kommuner och landsting inför allt fler lösningar för informationshantering för att utveckla sin e-förvaltning. Lösningar kan vara e-tjänster i den egna verksamheten men ofta handlar det om samverkan mellan olika organisationer. Oavsett om det är en tjänst som skapas inom en kommun eller en myndighet måste den kunna hantera information på ett säkert vilket förutsätter välgrundad kunskap om hur säkerheten bör utformas. E-förvaltning förutsätter en säker informationshantering för att mötas av tillit och förtroende hos den enskilde. Stöd ges för att analyser av behovet av informationssäkerhet i planerade och befintliga e-förvaltningstjänster. Särskild betoning läggs på processkartläggning, ansvarsförhållanden och förutsättningar samverkan. Den svenska sjukvården har ambitionen att utveckla och förbättra det nationella e-hälsoområdet. För att utveckla den fulla potentialen inom e-hälsoområdet är dock informationssäkerhet är en avgörande fråga. De e-hälsolösningar som tas fram måste både ge patientsäkerhet och integritet för att de ska kunna fungera effektivt och skapa tillit. Det kräver också att både de nationella lösningarna och de enskilda vårdaktörerna kontinuerligt arbetar med organisatoriska och tekniska åtgärder i ett inbördes samspel. Stöd ges för att analyser av behovet av informationssäkerhet i planerade och befintliga e-hälsotjänster. Målsättningenen ska skapa möjligheter för god tillgänglighet, hög grad av integritet samt uppfylla de mycket höga krav på riktighet och spårbarhet som finns i vård och omsorg. Dataskyddsförordningen innebär betydande förändringar för organisationer som hanterar personuppgifter. Framförallt måste personuppgiftsansvariga ha en starkare kontroll över hur personuppgifterna hanteras. Detta kräver både organisatoriska och tekniska åtgärder. I tjänsten ingår ledningsinformation av vad förordningen innebär och stöd för kartläggning av organisationens processer och hur dessa använder personuppgifter. Därtill kommer en riskanalys och förslag på vilka organisatoriska åtgärder som bör vidtas. Förslag kan även tas fram för det obligatoriska inrapporteringssystemet för incidenter samt åtgärder för åtgärder i prioriterade it-system. Informationssäkerhet handlar i hög grad om kommunikation som leder till medvetenhet och engagemang. Att nå fram till andra än de redan frälsta är nödvändigt om informationssäkerhet ska bli en viktig fråga i den enskilda organisationen och i samhället. På ledningsgruppsmöten, på konferenser och seminarier kan en dialog skapas som lägger grunden för ett arbete med hög delaktighet som kan förbättra informationssäkerheten. Med en mycket lång erfarenhet som föreläsare kan jag hjälpa er att moderera samtal och med att själv föreläsa så att informationssäkerhet både blir en begriplig fråga och så att deltagarna känner sig engagerade.
di|© Fia Ewald 2016-
h1|Meny
h2|Ledningssystem för informationssäkerhet (LIS) Nulägesanalys Riskanalyser och systematisk riskhantering Kontinuitetshantering Händelseanalys Upphandlingsstöd Revision av informationssäkerhet Informationssäkerhetsrådgivare Informationsklassning och skyddsnivåer Utbildning Stöde-förvaltning Stöde-hälsa Stöd för att efterleva dataskyddsförordningen Moderator och föreläsare
sp|MENU MENU Sök efter:
pa|Som en inledning på höstens äventyr tänkte jag bara göra några kompletterande anmärkningar till en debatt i Dagens samhälle. Den inleddes med där jag ventilerade min oro efter vad som framkommit om Region Stockholms informationssäkerhet i den granskningsrapport som initierades av 1177-skandalen. På inlägget följde två svar. Det kom från ett par tjänstemän från SKL där man hävdade att regionerna arbetar resolut med informationssäkerhet. I svaret är man tillämpar man ad hominem-argumentet att ett flertal gånger understryka att jag är ”konsulten”. Det är ju förståeligt med tanke på NKS och i vilket vanrykte konsulter hamnat i efter den hanteringen men det som bekymrar mig är snarare att baktanken sannolikt är att göra mina argument ointressanta på grund av att jag inte representerar någon organisation. Detta riktar i och för sig ljuset på ett tråkigt fenomen, att inträdesbiljetten i samtalet om samhällets gemensamma frågor förutsätter att deltagaren representerar ett särintresse. Personligen tycker jag i stället att det demokratiska samtalet skulle tjäna på att många fler deltog, även de som inte har något annat intresse än att de är engagerade i att försöka förbättra samhället precis som när jag ställer upp som blodgivare. Detta tillsammans med debattörernas åsikt att öppenhet om inträffade incidenter i offentlig verksamhet på något sätt skulle vara optional tycker jag också visar på det problematiska i SKL:s alltmer utvidgade roll. Allt mer beslutsfattande och operativ verksamhet för in i en organisation där offentlighetsprincipen inte gäller och insynen, precis som debattörerna antyder, inte är en rättighet utan något som kan ges på nåder. Att en arbetsgivarorganisation kan överta all fler uppgifter från demokratiskt valda organisationer och dessutom emellanåt kalla sig saker som ”koncernen SKL” (litet som om Almega skulle kalla sig koncernen Almega där alla tjänsteföretag skulle vara underordnade föreningen) leder till ett demokratiskt underskott som borde bekymra fler än mig. För att inte falla i samma fälla och bara diskutera SKL:s svar utifrån vilka de är och inte utifrån deras argument ska jag här gå något djupare än jag kunde göra i mitt . Företrädarna hävdar att regionerna arbetar resolut med informationssäkerhet men de exempel som ges på vad man gör tyder snarare på att man fortfarande är kvar i huvudsak teoretiska aktiviteter som möjligen kan få en säkerhetshöjande effekt längre fram. Det skulle kunna tyckas vara gott nog om informationssäkerhet vore en helt ny fråga. Det är det inte – behovet av informationssäkerhet i vården har lyfts fram som en kritisk fråga i flera decennier, det har funnits lagstiftning och föreskrifter som ställt krav på sjukvårdshuvudmän och vårdgivare ungefär lika länge. Problemet är bara att frågan inte prioriterats och nödvändiga åtgärder inte vidtagits. Att då litet förnärmat när vi närmar oss år 2020 hävda att man nu minsann är på gång med att ta fram mognadsmodeller och skrivit in i en egenstrategi att man anslutit sig till den nationella för informations- och cybersäkerhet känns inte, mja, som något som kommer att hindra incidenter och höja säkerhetsnivån inom den närmaste tiden. Man säger också att SKL erbjuder sina medlemmar konkret stöd men där är problemet att det stöd som erbjuds t.ex. i form av informationsklassningsverktyget KLASSA inte skulle ha utgjort ett stöd när det gäller upphandlingen av 1177 eftersom det är ett verktyg för att klassa system, inte informationen i processer. SKL menar att jag bara gnäller utan konstruktiva lösningar. Själv tycker jag att jag verkligen anstränger mig för att komma med förslag på förbättringar som att göra en gemensam analys för att kunna prioritera rätt åtgärder o.s.v. men att vara konstruktiv innebär inte att man bortser från problemen. Kanske har SKL fastnat i en föreställning att man ska verka som ett företag och att endast positiva marknadsbudskap ska förmedlas vilket följande ger intrycket av. Jag tycker istället att ett rationellt hanterande av offentliga medel måste bygga på tydliga och ansvarsfulla problemformuleringar. Sjukvården är i en ständig förändring där numera digitaliseringen spelar en avgörande roll. Min enda önskaen tas på samma allvar som säkerheten i andra aspekter. Ett läkemedel skulle aldrig introduceras utan noggranna tester, däremot är det fortfarande comme il faut att föra in nya digitala lösningar i skarp drift utan närmare tester. Även Daniel Forslund (L), digitaliseringslandstingsråd i Region Stockholm och tycket att jag ensidigt fokuserat på revisionsrapporten när jag bedömde som regionens informationssäkerhet var undermålig. Jag håller inte med. Även om det var en kortfattad rapport pekade den på mycket basala systemfel som påverkar hela regionens säkerhetsarbete. Men eftersom jag försöker ha någorlunda torrt på fötterna innan jag uttalar mig så har jag skrivit till regionen och bett att få ta del av regionens styrande dokument inom informationssäkerhetsområdet. Utan att förhäva mig utan bara för att skapa kontext i frågan kan jag säga att jag genom åren som konsult och i andra roller sett ett mycket stort antal ledningssystem och också arbetat med att mäta befintlig informationssäkerhet i olika typer av organisationer. Det är med denna bakgrund som jag bedömer att Region Stockholm saknar rimliga förutsättningar för att bedriva ett systematiskt. Att regionen på hösten 2018 upphandlar en så känslig tjänst så sent som hösten 2018 utan att ställa relevanta säkerhetskrav är en bekräftelse på ett systemfel och inte en incident som inte kunnat undvikas. Den som är intresserad får gärna ta del av de dokument jag fått från Region Stockholm för att göra en egen och möjligen annan bedömning. Jag har tagit del av den granskningsrapport som KPMG genomfört på uppdrag av Region Stockholm efter 1177-skandalen och som av en händelse (?) publicerades dagen för midsommarafton. Rapportens omfång motsvarar på intet sätt skandalens omfång utan är ett luftigt dokument på 14 sidor inklusive bilagor. Att rapporten är tunn räknat i sidor behöver naturligtvis inte påverka skärpan i analysen men som rätt luttrad granskare av informationssäkerhet känns de 14 sidorna som rätt kraftigt i obalans med uppdragets genomförande och omfattning: Granskningen har omfattat en kombination av IT-revision, inhämtning av information från tillgänglig dokumentation av karaktären styr- och stöddokument, uppföljningsrapporter samt intervjuer med nyckelpersoner. Granskningen har utgått från vedertagna granskningsmetoder inom området informationssäkerhet, vilket omfattat såväl Vårdgivaren och dennes underleverantörer som Region Stockholm genom HSF. En lista över de personer som intervjuats återfinns i bilaga 2. Granskningen har genomförts under maj-juni 2019. Vidare är rapportens utformning i avvikelseformat där endast väsentliga iakttagelser har lyfts fram med förslag på förbättringsåtgärder, inklusive eventuella behov att förtydliga avtal, uppföljningsrutiner och processer för att minimera att motsvarande inträffar igen. Att på så få sidor beskriva Region Stockholms, Medhelps och ett antal underleverantörers styrning av sin informationssäkerhet, vad som gått fel och vad som bör göras för att undvika att systemfel som det inträffade upprepas känns inte riktigt seriöst. Den sammanfattande bedömningen är dock på allvar oroande: Vår övergripande bedömning är att HSF bör se över kravställningen på informationssäkerheten i samband med upphandlingar samt att uppföljningsprocessen behöver struktureras och formaliseras för icke funktionella krav, däribland informationssäkerhet. I allt väsentligt behöver kravställningen preciseras för att säkerställa att leverantörerna är införstådda i HSF:s förväntningar, men även för att öka den interna förståelsen för hur kraven ska följas upp. Att avtalskraven beträffande informationssäkerhet är allmänt hållna, samtidigt som standarden inom området inte är fullt integrerad i HSF:s verksamhet, innebär i praktiken att Vårdgivarens hantering av informationssäkerhet endast har följts upp i begränsad omfattning. Vad gäller Vårdgivaren kan vi konstatera att det inte finns något dokumenterat ledningssystem för informationssäkerhet samt att det förekommit brister i rutinen för utvärdering och uppföljning av underleverantörer till vårdtjänsten. Vi noterar dock att Vårdgivaren, sedan incidenten, arbetar med en åtgärdsplan för att förbättra informationssäkerheten, rutiner beträffande kontroll av leverantörer samt planerar för en certifiering inom ISO 27001. Vi noterar att de akuta bristerna hänförliga till incidenten har hanterats, bland annat genom den skyndsamma nedstängningen av den felkonfigurerade servern, uppsägningen av avtalet med underleverantören som givit upphov till incidenten samt inhämtandet av all patientinformation till Vårdgivarens egen tekniska lösning. Vi har dock identifierat ett antal framåtblickande förbättringsområden som rör HSF:s övergripande arbetssätt beträffande informationssäkerhet, fördelningen av roller och ansvar samt metoden för hantering och uppföljning av leverantörer. Vidare har vi även identifierat åtgärder hänförliga till Vårdgivarens arbete med informationssäkerhet och den planerade ISO-certifieringen samt sättet till vilket Vårdgivaren arbetar med att vidareförmedla HSF:s avtalskrav beträffande informationssäkerhet. HSF är alltså Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Region Stockholm och vårdgivaren Medhelp. Att Region Stockholm inte lyckas formulera tydliga säkerhetskrav i upphandlingar i en så central tjänst som 1177 är i sig skandalöst. Att sedan Medhelp som vårdgivare helt saknar ledningssystem för informationssäkerhet och att Region Stockholm inte ens ställt krav på en så grundläggande nivå är information som bekräftar min bild att den svenska sjukvården fortfarande ignorerar behovet av informationssäkerhet. 1177-skandalen var trots allt bara sten som vändes, om än stor. Det som verkligen oroar är de brister i Region Stockholm säkerhetsarbete som avslöjas indirekt i rapporten. Dessa brister gör det mycket sannolikt att 1177 bara är en del i större systemfel där patienters hälsa och integritet är i en ständig riskzon om rapportens uppgifter stämmer. Ta till exempel följande iakttagelse från granskarna: HSF saknar ett fullständigt ledningssystem för informationssäkerhet (LIS). Enligt den regionsövergripande informationssäkerhetspolicyn ska varje nämnd införa ett lokalt ledningssystem för informationssäkerhet. I förekommande fall har HSF tagit fram lokala styrande dokument för informationssäkerhet, men dessa återspeglar i allt väsentligt de styrdokument som finns på regional nivå. Graden av verksamhetsanpassning är relativt låg och förvaltningen har inte tagit fram några instruktioner eller utvecklat processer för hanteringen av informationssäkerhet. Vi noterar att instruktioner håller på att arbetas fram, men dessa berör hanteringen av portabel IT-utrustning och syftar således inte till att tydliggöra riktlinjerna för hur förvaltningen. Region Stockholm har alltså inte tagit fram säkerhetsregler för avpassade för sjukvården utan i huvudsak nöjt sig med de generella för regionen (trots att det funnits en föreskrift att så ska göras sedan 2008 SOSFS 2008:14) och att man inte heller är på väg att göra det för mer än för bärbar utrustning. Jag tror redan den som rent tillfälligt jobbat med informationssäkerhet i vården förstår hur mycket arbete och eftertanke som krävs för att anpassa generella regler så att de fungerar i vården, t.ex. bara att ge en uttolkning av ansvasförhållandena för informationshanteringen är en mycket komplex fråga. Situationen i Region Stockholm gäller även hos Medhelp som inte heller har förmåga att ställa relevanta krav på sina underleverantörer: Processer och rutiner ska finnas för att säkerställa uppfyllandet av Socialstyrelsens krav på informationssäkerhet. Vårdgivaren har inget dokumenterat LIS och det är vår bedömning att vissa processer saknas för att kunna försäkra att kraven uppfylls. Vi noterar exempelvis att Vårdgivaren, i enlighet med vedertagna standarder och god praxis, inte har ställt ändamålsenliga krav på samt följt upp leverantörers hantering av informationssäkerhet. Vidare anger Socialstyrelsen att vårdgivare ska ha en informationssäkerhetspolicy som anger mål och inriktning på verksamhetens arbete med informationssäkerhet. Vi har identifierat att Vårdgivaren har antagit en informationssäkerhetspolicy i maj 2019. Vi noterar i sammanhanget att Vårdgivaren planerar för en certifiering inom ISO 27001 till kvartal 2, 2020 samt har ett ledningssystem för GDPR. Den här råttan-på-repet situationen illustrerar väl varför startpunkten för att förbättra säkerheten i vården på måste ligga på sjukvårdshuvudmännen eftersom det är huvudmännen som utformar förutsättningarna för de övriga aktörerna. Tyvärr har ju lagstiftning och föreskrifter i huvudsak varit inriktade på vårdgivarna vilka i praktiken numera har svårt att ens den egna informationssäkerheten eftersom informationen hanteras i gemensamma lösningar. Det är därför extra nedslående när sjukvårdshuvudmännen väljer att inte driva frågan ens i den egna verksamheten och inte heller att respektera de föreskrifter som finns. Framför allt är det en fråga där det inte skulle behövas en föreskrift för att få de styrande i Sveriges största sjukvårdshuvudman att inse behovet av att styra informationshanteringen så att patienterna kan lita på att få god och säker vård. I den kommentar som regionens ansvariga för vård upprepar man att man ska införa emen fokuserar i åtgärderna huvudsakligen på underleverantörerna. Men att styra underleverantörerna utan ett eget fungerande regelverk är ett moment 22 som även granskarna noterar: HSF ställer inte tillräckligt tydliga krav på sina privata vårdgivare vad gäller deras informationssäkerhet. Kravställningen på informationssäkerhet sker genom tillämpningen av en standardbilaga, vilken anger att leverantörer/vårdgivare ska följa regionövergripande styrande dokument för informationssäkerhet. Vi noterar att de styrande dokumenten, i sin tur, anger att informationssäkerheten hos de som arbetar på uppdrag av Region Stockholm ska regleras genom avtal. Vår bedömning är att dessa hänvisningar kan ge upphov till skiljande uppfattningar gällande kravbilden på informationssäkerheten. Med hänsyn till att Socialstyrelsen anger som krav att vissa kontrollmål ska uppfyllas beträffande informationssäkerheten, företrädesvis med stöd av ett LIS enligt standarder i ISO 27000-serien, är det även vår bedömning att HSF:s tillkommande avtalskrav endast ger en begränsad effekt vad gäller att tydliggöra förväntningarna på de privata vårdgivarna. Jag ska inte tjata mer om hur uppseendeväckande det är att Region Stockholm trots föreskrifter, alla incidenter och trots alla granskningar genom åren ändå inte prioriterar att införa ens ett regelverk för vården att utgå ifrån. Det gör att man vare sig kan ha ett internt systematiskteller ställa relevanta krav på underleverantörer, det senare framgår på ett nästan tragikomiskt sätt i relationen med Medhelp. Informationssäkerheten i vården är ingen ny fråga utan har varit uppmärksammad sedan åtminstone första hälften av nittiotalet. Den stora frågan är Region Stockholm (och övriga sjukvårdshuvudmän) år efter år undviker att komma till rätta med bristerna. Varför tycker man att det är rimligt att utsätta verksamheten och patienterna för de stora risker som den bristande säkerheten leder till samtidigt som man är beredd att investera ofattbara resurser i experiment som NKS? Och nej, det går inte att säga att 1177 var ett undantag från en i övrigt fungerande situation. KPMG:s rapport är den senaste i en rad av rapporter som visar att den bristande säkerheten är ett systemfel som genomsyrar hela den svenska vården – har man inte styrning av informationssäkerheten så finns den inte mer än fläckvis och utan möjlighet att reducera riskerna. En relaterad fråga är om NIS-direktivet kommer att ha någon positiv inverkan över huvud taget eller om även denna styrning mot ekommer att ignoreras. Om läsaren tycker att jag ger en alltför mörk bild av Region Stockholms informationssäkerhet rekommenderar jag att ni läser KPMG:s knapphändiga rapport som ändå ger en antydan om regionens förmåga rörande informationssäkerhet. Tillägg 2019-06-24: Lägger ut rapporten som pdf här: Först en disclaimer. Denna text är skriven med ett visst undertryckt ursinne. Under 7-8 år under mina vittflygande studier jobbade jag samtidigt på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta barm och ungdomar. Den erfarenheten gör att jag framförallt tänker på de patienter och anhöriga som drabbats av 1177-skandalen men också på den vårdpersonal som till skillnad från digitaliseringsbyråkrater, ”visionärer” och ”evangelister” möter patienter. De ska nu leva i oro över hur deras arbetsgivare hanterar den information som de i förtroende tar emot och där samtal från hjälpsökande patienter studsar vidare för hantering i Thailand. Jag jobbade också i ett landsting under 90-talet då politiker, it-leverantörer och byråkrater gick in i en lustiger dans om digitalisering som var mycket lösligt kopplad till verksamhetsbehov. Att försöka skjuta in frågor om informationssäkerhet eller kvalitet i informationshanteringen stämplades som närmast illojalt eller i bästa fall som tugg som man måste genomlida innan man gick vidare precis som förut. Det var New public management utan management. Sedan dess har det bara fortsatt. Filifjonkan på bilden har inte bara med ångestridna patienter att göra utan också känslan av den annalkande katastrofen som hon symboliserar. Det finns inget som är så lätt som att förutspå framtiden i efterhand. Många är nu chockade och totalt överraskade över vad som framkommit om 1177 och dess underleverantörer. Jag: not so much. Att försöka påpeka vikten av god informationssäkerhet vid digitaliseringen har som sagt varit ett arbete i stark motvind för att inte säga full stormstyrka i 25 år. Ofta har den berättigade oron för den alltmer bristande säkerheten inom vård-it utmålats som ett Filifjonka-aktigt beteende och att varningarna för riskerna skulle ha lika litet med vår verklighet att göra som Filifjonkans permanenta ängslighet i Mumindalens idyll. När det nu exempelvis framkommer att Region Värmland har anlitat en underleverantör för att hantera den extremt känsliga informationen i telefonrådgivning endast med dessa säkerhetskrav: Leverantören ska skydda sin information mot otillbörlig åtkomst och förstörelse i enlighet med gällande lagar, förordningar och föreskrifter. Hur skyddet genomförs ska dokumenteras. Leverantören ska på begäran kunna uppvisa denna dokumentation för landstinget. Leverantören ska följa landstingets vid var tid gällande riktlinjer för informationssäkerhet. ger det en indikation om hur relevant oron faktiskt var/är. Observera att inga ytterligare krav ställts till exempel i form av en säkerhetsbilaga som förtydligar vad det är man vill ha, inte ens ett personuppgiftsbiträdesavtal i någondera riktningen finns. Otroligt nog verkar hela den massiva hypen kring dataskyddsförordningen gått regionen förbi. Med tanke på att hela härvan ännu inte är utredd ska jag, för att undvika förhastade slutsatser, inte kommentera alla juridiska och tekniska detaljer. Enkla lösningar är det redan alltför många som kommer med. Inte heller finner jag det meningsfullt att ägna mer tid åt den lyteskomik som svaren från de olika leden i leverans av telefontjänsten i 1177 gett utrymme för. Istället ska jag försöka ringa något av det systemfel som ligger som grund för den uppkomna situationen. Grundproblemet ligger i att vård-it i Sverige under trettio år har fått växa fram inte som en sammanhängande infrastruktur utan som en brädhög där olika aktörer kunnat lägga på sin egen bräda utan att behöva ta hänsyn till någon gemensam plan. Detta skapar naturligtvis en låg grad av funktionalitet trots de enorma resurser som lagts på digitaliseringen men dessutom har det också skapar de oöverblickbara säkerhetsrisker som 1177-skandalen är ett av de mest flagranta exemplen på. Den främsta säkerhetsrisken är att det i många fall är omöjligt att klarlägga ansvaret för säkerheten vilket med all önskvärd tydlighet framgår i fallet med 1177. Intuitivt skulle nog de flesta säga att det största ansvaret ligger hos sjukvårdshuvudmännen, det vill säga främst regionerna/landstingen som i den svenska förvaltningsmodellen delegerats ansvaret för och där ansvaret definieras i hälso- och sjukvårdslagen: Med huvudman avses i denna lag det landsting eller den kommun som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet. När det gällde hanteringen av information inklusive säkerhet var detta ansvar inte särskilt besvärligt att definiera på den tiden då landstingen också utförde den absoluta merparten av vården. Då var journalerna allmänna handlingar som tillhörde landstinget och det också ställdes tydliga krav på hanteringen (ja, jag vet att det inte alltid funkade jättebra i verkligheten men jag rör mig nu på systemnivå). I och med kommunalisering (ÄDEL) och privatiseringsvågen blev ansvaret otydligare. Som en andra skänkel i saxen som klippte av tydligheten i ansvarsfördelningen fungerade rörelsen mot alltfler samarbeten mellan landsting som exempelvis Sjunet och de nationella tjänsterna. Det är här jag menar att juridiken inte hängt med, inte genom att ställa krav på integritet i det nya landskapet. Det juridiska ansvaret läggs nämligen främst på vårdgivaren: Med vårdgivare avses i denna lag statlig myndighet, landsting, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. Vårdgivaren kan vara vilken aktör som helst som bedriver någon form av vård, till exempel Medhelp. Denne har också ansvaret för informationssäkerheten vilket mycket specifikt beskrivs i Socialstyrelsens föreskrift med regler för vårdens Problemet är bara att den mest säkerhetsmedvetne vårdgivaren ändå inte kan hålla sig för sig själv utan måste fungera i brädhögen av oklara ansvar eftersom man till exempel med nödvändighet måste använda bland annat nationella tjänster. I och med detta faller alla de många goda råd som även säkerhetsexperter av olika dignitet framfört de senaste dagarna om att det bara är att ha tydliga upphandlingsrutiner, följa upp krav o.s.v. Inte ens dataskyddet faller ut som man skulle kunna tro när man läser i avtalet mellan Region Stockholm och Medhelp och ser att regionen är personuppgiftsbiträde åt Medhelp och inte tvärtom…. Det som måste understrykas är att den digitala världen inte bygger på bilaterala relationer utan på multilaterala och att vi saknar verktyg att hantera den nya situationen. Även trogna gamla kämpar som tillsynsvapnet riskerar att bli tandlöst eftersom tillsynen gäller enskilda organisationer. Att skapa ansvarsförhållanden och möjlighet till ansvarsutkrävande avpassade för multilaterala infrastrukturer bedömer jag som den mest fundamentala säkerhetsåtgärden för vård-it. Detta är inte något som en enskild vårdgivare kan ta ansvar för utan måste byggas upp på nationell nivå. Tyvärr har denna grundläggande förutsättning totalt negligerats i de utredningar om e-hälsa som genomfört under senare år. Mer om de moderna strukturerna finns att läsa i den nyligen utkomna antologin . Ansvaret är alltså idag osynkroniserat med den nationella informationsinfrastrukturen och även med den tekniska infrastrukturen. Ändå tror jag det är viktigt med ett ansvarsutkrävande. Tyvärr kommer nog inte Region Stockholms innovationsregionråd ta sitt ansvar och avgå, inte heller hans motsvarigheter i Region Värmland och Sörmland. SKL:s programansvarige för e-hälsa kommer att på motsvarande sätt skjuta ansvaret ifrån sig och Inera har snabbt varit ute och sagt att de går skuldfria ur denna förödande situation. Tyvärr, inte för att vi behöver ett melodramatiskt utspel som när Toyota-chefen gråtande bad om ursäkt för sina fel eller syndabockar, men för att ge en reboot för vård-it. Om ett antal digitaliseringspotentater inom vården åtminstone hade omdömet att säga: ”jag har villigt tagit emot all cred för att framstå som nyskapande och innovativ, nu tar jag lika villigt mitt ansvar när det visar sig att vi kört totalt fel inom e-hälsoområdet.”. Detta vore en mycket viktig signal att vi nu inte ska fortsätta som förut utan gå in i en ny tid. Det jag skriver ovan kan nog de flesta hålla med om på någon nivå men varför ser det då ut som det gör? Jag skulle vilja hävda att det inte enbart beror på inkompetens utan i lika hög grad på attityd, möjligen arrogans. Detta är en något nedslående tanke för sannolikheten för att kunna omvandla inkompetens till kompetens är större en att rå på decennier av negativ säkerhetskultur. Jag förstår att det är mycket behagligare att ständigt mana framåt och inte hänga upp sig på problem och hinder. I 1177-skandalen är patientens integritet som allvarligt skadats vilket är ett värde som talföra debattörer inom digitaliseringen och e-hälsa till och med i många sammanhang förnekat. Den bristande samordningen kan också ses som ett resultat av SKL:s framgångsrika arbete som lobbyorganisation. SKL är en intresseorganisation för regioner och kommuner som arbetsgivare och har med stor frenesi hävdat det kommunala självstyret inom hälso- och sjukvård. Varje försök till styrning från staten nagelfars och min bedömning är att staten efter nedmonteringen av Socialstyrelsen inte ens har möjlighet till en effektiv myndighetsstyrning vilket lämnat fältet ännu mer fritt för SKL. Ur ett samhällsperspektiv har det även lett till en starkt minskad insyn eftersom SKL, trots att man är helt finansierad av offentliga medel, inte lyder under offentlighetsprincipen. Vad som pågår inom SKL och vilken agenda som drivs är därför svårgenomträngligt. Under den tid jag jobbade på MSB och, bland annat inspirerad av den norska lösningen Normen, försökte få till en styrning bättre avpassad till de multilaterala relationerna fick jag ofta känna av SKL:s maktanspråk. Ärligt talat så var intresset inte särskilt stort ens i min egen myndighet och inte heller i de andra myndigheter som hade uppdrag i någon form som påverkade säkerhetsaspekterna i vården. Men var det ett svalt umgänge i myndighetssfären så var SKL:s engagemang i frågan på nollpunkten. Mitt käcka erbjudande om att MSB skulle kunna samordna och tillföra väsentliga resurser och kompetens för att göra den så skakiga informationssäkerheten i vården bättre möttes mycket kallsinnigt. Budskapet var att detta var en uppgift som regionerna kunde klara själva (med SKL:s hjälp) och att myndigheter inte hade i territoriet att göra. Själv kände jag mig som en ovälkommen budbärare från de många medlemsorganisationer som satt med sin usla säkerhetssituation utan reell möjlighet att göra något åt den. Med ett avancerat tjat lyckades det till slut att få SKL att skriva under den gemensamma strategi som jag tagit fram som underlag och som nu litet patetiskt ligger kvar på MSB . Någon gemensam styrning á la Normen är lika fjärran som då strategin skrevs. SKL har alltså haft alla möjligheter att själva ta fram de stöd som så väl skulle behövas i deras medlemsorganisationer. Så har inte skett förutom det tveksamma verktyget för informationsklassning som jag skrivit om Något gemensamt regelverk för att hantera den multilaterala ansvarssituationen inom vården kan jag fortfarande inte hitta på SKL: s webbsida. Intressant nog har ju inte SKL något formellt ansvar för informationssäkerheten i vården eftersom man är en intresseorganisation och kommer säkerligen inte att påta sig något sådant nu heller. När nu nästa trend är AI i vården blir man inte direkt lugnare, särskilt inte när SKL:s programansvarige för e-hälsa ifrågasätter lagstiftningen snarare än ansvarskänslan hos införarna som . I mina dystrare stunder tror jag vi nått vår kollektiva inkompetensnivå där vi ska skapat ett it-monster som ingen längre kan styra. Vi har en situation med i princip outtömliga tekniska möjligheter promotas av aggressiva leverantörer. Tekniken möter en omogen organisationsstruktur där verklig styrning ersatts av fritt spelrum för särintressen. Till detta kommer den bristande självinsikten om att det är så här det ser ut och den negativa säkerhetskulturen inom vården. Och slutligen juridik och företrädare för informationssäkerhet som fortsätter att leverera lösningar gjorda för enstaka organisationer eller möjligen bilaterala relationer vilken inte är till någon större hjälp i den dagens multilaterala arkitekturer. Självklart kan vi inte ge upp utan istället ställa oss frågan hur vi kan genomföra de absolut nödvändiga förändringar som skulle göra vård-it till en seriös verksamhet. Här vill jag anslå en ny ton för att markera att detta är mycket komplexa frågor som vi idag i huvudsak saknar svar på. Det är inte enkla förbättringar av upphandlingsrutiner som kan leda framåt utan förändringar av en helt annan dimension som är nödvändiga. Det är inte beställningar mellan kund och leverantör som är det verkliga problemet utan beställningen från regeringen till sjukvårdshuvudmännen som inte fungerar där sjukvårdshuvudmännen som leverantörer inte klarar av att skapa en säker vård-it. Mina förslag, som jag inte när något större hopp om att de kommer att anammas, är att likna vid ett undantagstillstånd. Det kan tyckas dramatiskt men allvaret i situationen kräver extraordinära åtgärder . Parallellt med åtgärderna bör även en attitydförskjutning initieras där vi slutar se digitalisering som ett självändamål utan blir förmögna att ta in olika perspektiv som till exempel säkerhet. Utgångspunkten bör också att det är en nationell struktur som ska byggas och förvaltas där de gamla organisationsgränserna inte längre får sätta käppar i hjulet. Här kan man ana att en del integritetsnihilister vädrar morgonluft men bedra er inte; målet är att stärka integriteten, inte nedmontera den ytterligare!
di|© Fia Ewald 2016-
li|Inför ett moratorium inom vård-it och inför inte några nya lösningar som inte är absolut nödvändiga. Gör en heltäckande genomgång av säkerhetsbristerna inom den svenska vård-it. Stärk Socialstyrelsens roll i förhållande till sjukvårdshuvudmän vårdgivare när det gäller vårdens informationshantering. Detta bör även gälla myndigheter som främst ska leverera e-tjänster som E-hälsomyndigheten. Utred hur ansvarsförhållandena för informationshanteringen i vården ser ut och hur de borde se ut. En central fråga är det reella ansvarsutkrävandet. Säkerställ att även det långsiktiga behovet av vårdinformationen beaktas, både den enskilda patientens behov och samhällets behov av informationen för forskningsändamål. Ta fram en strategi och en arkitektur för den nationella nivån som inte bara är fluff. Ta fram en gemensam styrmodellvården och låt den förvaltas av myndigheter – inte av intresseorganisationer eller utförare i första hand. Skapa ett ackrediteringssystem för anslutning till den nationella arkitekturen. Skapa verktyg för systematisk uppföljning av informationssäkerheten inom vård-it och lita inte på att tillsyn av enskilda organisationer skapar säkerhet. Utveckla utbildningar för de somen i vården. Utveckla ett forskningsprogram för informationssäkerhetsstyrning i miljöer med multilaterala ansvarsförhållanden.
st|en varför
h1|Meny 1177
sp|MENU MENU Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , , Sök efter:
bo|2 § 3 §
pa|Även för den som är relativt insatt i svensk hälso- och sjukvård och dessutom fortlöpande läst DN:s långa rapportering om alla turer i NKS:s skandalen är ”Kampen om Karolinska. Konsulterna” av journalisterna Anna Gustafsson och Lisa Röstlund en upprörande och i vissa stycken hjärtslitande läsning. Sammanställningen av en lång rad av medvetna beslut av den politiska majoriteten under ett antal år som lett till en alltmer katastrofal situation är skakande och i förstone närmast obegriplig. Att denna politiska revolution av den stockholmska sjukvården kunnat genomföras trots att den kantats av ekonomiska haverier i en hittills okänd skala, personal som flyr eller är helt uppgivna samt i sin yttersta konsekvens patienter som faktiskt dör på grund av omorganisationen. Boken ger en mycket grundlig och researchad beskrivning av förloppet, dessutom välskriven. Jag kommer inte här att gå in på djupet i boken utan rekommenderar den som sommarläsning för alla. Som konsult kan jag särskilt uppmuntra andra konsulter läsning och därefter visst begrundade av vilken skada man kan göra om man som konsult driver sin egen agenda i kundens organisation. Det är inte en särskilt hårfin skillnad mellan att ha integritet och att driva sina egna intressen hos kunden. Efter att ha arbetat i offentlig sektor är det vissa drag i historien obehagligt välbekanta som övertron på att gigantiska omorganisationer löser problem och managementkonsulter som löper amok och kör över alla som har någon slags kompetens, d.v.s. personalen. Den tystnadskultur som drivits fram vid NKS där enbart lovprisning av den värdebaserade vården tolererats är inte heller den ett unikt fenomen utan en sjuka som enligt min uppfattning äter sig allt djupare in i den offentliga sektorn generellt. Det till synes oreflekterade upphöjandet av nya organisationsteorier som frälsningslära är inte heller unikt för NKS med sin värdebaserade vård. Själv har jag varit med om allt från LOTS till Lean via lärande organisation, det sistnämnda något ironiskt eftersom varken landstingspolitiker eller myndighetschefer verkar lära sig något av de misslyckade organisationsexperimenten – snabbt är man på nästa modeteori. Själv har jag mycket liten tilltro till att omorganisationer löser större problem, och för detta finns det heller föga stöd i forskningen. Men för den ledare som vill sätta sitt märke på kommunen, regionen eller myndigheten kan en stor omorganisation vara det som skapar synlighet och inge en känsla av handlingskraft. Region Stockholm har dock tagit vissa fenomen till en ny nivå. Varför den borgerliga majoriteten med m och kd i spetsen valde en ekonomisk driftform (OPS) som blivit många gånger dyrare än att bygga och drifta det nya sjukhuset i egen regi saknar fortfarande rimliga svar förutom att de drevs av en nyliberal överideologi. För den intresserade som vill djupdyka i denna del finns SvD-journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgrens bok ”Sjukt hus: om Nya Karolinska – svindlerierna, skandalerna och sjukvårdskrisen i Stockholm”, också den mycket läsvärd. Stockholmare kommer att dras med effekterna av denna mycket dåliga affär i decennier framåt. Att man dessutom låtit konsulter från BCG skicka in juniora konsulter, fakturera vilt samt anställa sina gamla kollegor är även det ganska många snäpp mer än vad som brukar förekomma. Lägg därtill alla turer där anställda på KI även driver företag tillsammans med amerikanska intressen och försöker påverka utvecklingen av den stockholmska sjukvården så det gynnar de egna företagen snarare än patienterna och vi har en soppa som inte skådats i Sverige i modern tid. Särskilt oroande blir detta med tanke på att hälso- och sjukvård är en av de sektorer som är mest utsatta för korruption vilket det finns ett aktuellt Konflikt om .Det tål att påminnas om den gamla sanningen att Sverige löper en stor risk för korruption eftersom vår självbild är att vårt samhälle är immunt mot korruption. För mig har det dock varit av särskilt intresse att ta några steg tillbaka och sätta den värdebaserade vården och den informationshantering som följt med den i ett större historiskt och politiskt perspektiv. Jag pratar då inte om de ”normala” it-haveriförloppen inom den svenska sjukvården och framför allt Region Stockholm där först politiker går ut med löften om fantastiska nya som sedan . Därefter glöm, få andra att glömma och upprepa. Nu pratar vi om en informationshantering med risker på en hel annan nivå och inbyggda i själva styrningen av sjukvården. Den värdebaserade vårdens ledande företrädare Michael Porter (forskare i management och strategi, inte medicin) brukar enligt författarna av sammanfatta sin teori i ekvationen . Resultatet mäts i hög grad utifrån patientens upplevelse, inte ett faktiskt mätbart resultat vilket känns fascinerande paradoxalt eftersom modellen i övrigt bygger på att mäta, mäta och åter mäta. Observera att jag inte på något sätt ifrågasätta patientens rätt att känna sig nöjd med och delaktighet i sin vård utan invändningen ligger i att det finns få så luriga mått som upplevd nöjdhet samt att detta är ett mått är skräddarsytt för en konkurrensstyrd kommersiell verksamhet. Redan här kan man se hur valet av vårdmodell klickar i den ideologiska revolutionen av den stockholmska sjukvården. Den värdebaserade vården satt i system förutsätter en gigantisk datainsamling för att verkligen kunna bedöma vilken aktör som vid varje tillfälle lyckas lösa Porters ekvation bäst. Förutom att i sig skapar det NPM-inferno som även känns igen från den svenska skolan med överdokumentation och rapportering med efterföljande stress är detta en modell som illa överensstämmer med en offentligt finansierad vård. Istället för att ta det ansvar som krävs för bland annat multisjuka äldre maximeras istället vinsten i modellen för de vårdgivare som avverkar enskilda vårdepisoder snabbast. Som så ofta i den moderna vårdens historia har frälsare av Porters typ fått dominera och hävda att sjukvård kan ses på precis samma sätt som bilfabriker. Och varje gång havererar de löpande bandsprinciperna utom i vissa specifika operationstyper eftersom människor envisas med att ha kroppar och sinnen som är så mycket mer unika och komplexa än nyproducerade bilar. Skandalen på NKS gör dock att jag (och förhoppningsvis andra) får upp ögonen för hur det ekonomiska skede vi lever i fungerar. Sedan åtminstone 70-talet har vi vetat att vi lever i ett informationssamhälle men vad betyder egentligen det? Inte bara att vi får en massa nya coola prylar och kan kommunicera via the world wide ( wild) webb utan att vi faktiskt gått in i en ekonomi som har information som sin huvudsakliga råvara. Den amerikanska professorn i social psykologi Shoshana Zuboff har i sin mycket omskriva beskrivit framväxten av hur det ekonomiska systemet byggt på information som råvara fungerar. Ofta tolkas hennes teorier endast i förhållande till Google, Facebook och liknande plattformar som . Att se Zuboffs bok snävt som en beskrivning av hur Google och Facebook fungerar är fel menar jag. Bland annat den globala hälso- och sjukvårdsmarknaden fungerar idag enligt samma grundprinciper. I fallet med NKS, BCG och den värdebaserade vården blir det uppenbart hur ekonomiska intressen utanför NKS, Region Stockholm och Sverige ser den svenska sjukvården som en naturresurs att utvinna. Zuboff är inte ensam i sitt uppsåt att skildra den digitala ekonomins framväxt men hon gör det på ett sammanfattande och övertygande sätt (och med en titel som för tankarna till favoriten bland författare till breda historiska exposéer Hobsbawm). Mycket grovt förenklat kan Zuboffs skildring av övervakningskapitalismens era ses som ett skede där teknisk innovation korrelerar med framför allt två huvudsakliga faktorer: att det från 70-talet växer fram en nyliberal hegemoni i västvärlden och efter 11 september 2001 ett samhällsklimat som präglas av en allt starkare befogad eller obefogad känsla av otrygghet. Nyliberalismens huvudkonflikt kan, även detta starkt förenklat, ses som en maktkamp mellan statlig/samhällelig reglering och de fria marknadskrafterna. Under de senare decennierna av förra århundradet och de två i vårt nuvarande har en systemförändrande avreglering skett och ersatts av metoder som compliance och standarder där marknaden påstår sig kunna reglera sig själv. Kombinerad med den konsekventa nedmonteringen av rätten till integritet som motiverats av att kunna förhindra terrorism och andra brott har kapat både samhällets och individens förmåga att på ett effektivt sätt skydda sig, eller ens vilja skydda sig, mot att personlig information utan insyn och kontroll används som råvara. När informationen blivit råvara förflyttas äganderätten av uppgifterna från individen till det företag som kan hävda sig ha ”förädlat” den (här finns en intressant koppling till Nozick som jag inte hinner utveckla närmare men låt mig ändå säga att jag ser Nozick som själva gudfadern till berättigandet av utvecklingen). Eller som Zuboff beskriver det i fallet Google: That Google had the power to choose secrecy is itself testament to the success of its own claims. This power is a crucial illustration of the difference between “decision rights”and “privacy.” Decision rights confer the power to choose whether to keep something secret or to share it. One can choose the degree of privacy or transparency for each situation. US Supreme Court Justice William O. Douglas articulated this view of privacy in 1967: “Privacy involves the choice of the individual to disclose or to reveal what he believes, what he thinks, what he possesses. — Surveillance capitalism lays claim to these decision rights. The typical complaint is that privacy is eroded, but that is misleading. In the larger societal pattern, privacy is not eroded but redistributed, as decision rights over privacy are claimed for surveillance capital. Instead of people having the rights to decide how and what they will disclose, these rights are concentrated within the domain of surveillance capitalism. Google discovered this necessary element of the new logic of accumulation: it must assert the rights to take the information upon which its success depends. I denna historiska korsväg utvecklar först Google och därefter bl.a. Facebook sina tjänster. I lika hög grad som att erbjuda användarna möjlighet att utbyta information sinsemellan börjar företagen exponentiellt samla allt mer information om användarnas beteende. I förstone motiveras detta med att det ska ge underlag för att ge användarna allt bättre tjänster för att sedan allt mer tydligt ge stöd för riktad marknadsföring. Med den fullständigt enorma informationsbas av överskottsinformation som Google byggde upp kunde de göra så annonsörerna kunde få stor träffsäkerhet i sin annonsering. Steget efter att ge sökvägar till annonsörerna var det som Zuboff menar är det verkligt revolutionerande: ett överskott av information rörande användarnas beteende som med algoritmernas hjälp går att användarnas behov: Instead, we are the objects from which raw materials are extracted and expropriated for Google’s prediction factories. Predictions about our behavior are Google’s products, and they are sold to its actual customers but not to us. We are the means to others’ ends. Förutsägelserna berör inte bara den enskilda användarna utan, viktigare, på gruppnivå. Ett positivt exempel är när det genom användares sökningar på Internet går att förutse influensaepidemier. Obehagligare när en kvinna börjar få annonser om mammakläder i sitt flöde redan innan hon själv vet att hon är gravid… Den verkliga vinsten i att inte bara veta hur folk/kunder beter sig när de får hålla på som de vill utan när tjänsteleverantörerna påverkar kunderna att agera på ett sätt som gynnar leverantören utan att ens fatta det. Tjänste- och plattformsleverantörer har, som Zuboff visar, ända sedan början haft ett gemensamt intresse och samarbete med statliga myndigheter i USA och annorstädes vilket inte gör osynliga men obetvingliga styrningen mycket skrämmande. Den generellt positiva syn som många säkerhetsmänniskor har till övervakning blir satt i detta sammanhang oroande naiv. Marknadspotentialen i att ha tillgång till oceaner av information om beteenden är omätbar inte bara i första läget för det egna företaget utan framför allt som en förpackad kommoditet som kan säljas vidare. Sätt då detta i korrelation med en bransch som omsätter mellan 10 och 20 % av BNP i västvärldens länder, är i snabb global tillväxt och dessutom samlar in och bearbetar känslig personlig information om alla invånare. Landskapet som NKS och den värdebaserade vården sätts i kan liknas vid det El dorado som conquistadorerna drömde om, med skillnaden att Sverige verkligen finns och har kvalitetsregister och patientjournaler för hela befolkningen. Det vill säga ett verkligt El dorado för inte bara vård- och läkemedelsföretag utan även försäkringsbranschen. Cyberrymden är en ny jättekontinent som exploatörerna vill hålla så fri från reglering som möjligt. De fantastiska marknadsmöjligheter som ligger i att kunna prognosticera patienter och försäkringstagarnas utveckling är oöverblickbara. Denna sanning uttrycks explicit i ett citat av en högt uppsatt tjänsteman på Karolinska som inleder avsnittet som är mycket lämpligt benämnt ”Guldet” i DN-journalisternas bok: Det är en sak som BCG och bolagen de jobbar med främst vill åt. Det är patientdata som är deras bitcoins. Däri ligger den stora affären i värdebaserad vård. Vi måste lära oss att leva med att Sverige med sin långtgående nyliberalism i kombination med de kvalitetsregister som på frivillig basis byggts upp under mycket lång tid tillsammans alla övriga patientdata kommer att ha ofattbar dragningskraft på internationella företag. Det gäller på samma sätt för all annan information inklusive personuppgifter som sammanställs av svenska myndigheter. Det viktiga är att detta hanteras på ett öppet sätt där inte bara företagen blir nöjda utan att även kärnverksamheten och dess avnämare som patienter och medborgare. När man ser mekanismerna som varit i kraft vid NKS kan jag inte låta bli att undra över exempelvis satsningen på När satsningen presenterades av Göran Hägglund (numera tryggt förankrad i privata vårdföretag) framställdes som en särskild USP att app-leverantörer och andra entreprenörer skulle kunna bygga tjänster på de datamängder som insamlades. Vad var egentligen hönan och vad var ägget i Hälsa för mig? Den medvetna sammanblandning av offentliga och privata intressen som Zuboff beskriver när det gäller Google: Fortifications have been erected in four key arenas to protect Google, and eventually other surveillance capitalists, from political interference and critique: (1) the demonstration of Google’s unique capabilities as a source of competitive advantage in electoral politics; (2) a deliberate blurring of public and private interests through relationships and aggressive lobbying activities; (3) a revolving door of personnel who migrated between Google and the Obama administration, united by elective affinities during Google’s crucial growth years of 2009–2016; and (4) Google’s intentional campaign of influence over academic work and the larger cultural conversation so vital to policy formation, public opinion, and political perception. The results of these four arenas of defense contribute to an understanding of how surveillance capitalism’s facts came to stand and why they continue to thrive. kan ses i full careta när det gäller även härvan på NKS och den värdebaserade vården. Lobbyismen, parasiterandet på akademin och de vilseledande budskapen om vem som gynnades. Utan att ta partipolitisk ställning tycks för närvarande samhällets förmåga att hantera en skandal som den vid NKS undermålig. Inget ansvarsutkrävande av de verkligt ansvariga, d.v.s. de politiker som fattat samtliga beslut både när det gäller byggnation, värdebaserad vård, konsultanvändande och it-system, har skett. Fristående och seriös journalistik förefaller vara det enda sättet för att skapa den insyn och kontroll som de offentliga institutionerna inte är intresserade av att själva bygga upp vilket i sig är en dyster insikt. I detta sammanhang är en stilla önskan att hela e-hälsoområdet kommer att locka till sig lika envetna, seriösa och välskrivande journalister som de som nu skrivit ”Konsulterna”. Ett helt ofarligt löfte att ge är att det finns lika mycket att gräva fram om e-hälsa som om NKS! Det är lätt att hamna i en politisk depression när man funderar över hur digitaliseringens starka krafter ska kunna tyglas för att dra åt ett håll som gynnar hela samhället och så att individen har en basal möjlighet att upprätthålla sin integritet. Att krafterna som motverkar integritet är mycket kraftfulla är uppenbart och argumentationen från de kommersiella aktörerna mot integritet som hindrar affären dominerar även i ett stort antal myndighetsutredningar har jag länge observerat. Den sittande majoriteten i Region Stockholm gjorde det till och med till ett vallöfte att göra stockholmarnas patientdata tillgängligt för industrin. Trots detta drabbades jag litet av en chock när jag i slutet av ”Konsulterna” får läsa att OECD antagit värdebaserad vård som strategisk inriktning och kräver att medlemsländerna, däribland Sverige, ska dela patientdata via en jättelik gemensam databas, ”Parisdatabasen” där OECD är ägare till uppgifterna. Detta sker i samarbete med – BCG… Databasen vars nytta bedöms oklar av Socialstyrelsen och vars syfte inte klart har definierats anses ändå oumbärlig. Särskilt upprörande är att det inte går att avtala vem som ska få tillgång till informationen utan har beskrivits som ”OECD och framtida samarbetspartners”. Ganska långt från dataskyddsförordningens regler är väl ett understatement. Jag uppmanar alla intresserade att hålla ögonen på detta projekt, särskilt som det verkar som att OECD i aggressiva ordalag kräver in uppgifter trots svenska myndigheters tveksamhet. Landsting och regioner är däremot föga förvånande positiva, en nödvändig levnadsregel är nog: lita aldrig på en region i integritetsfrågor. Vad kan då göras? Jag menar att vi måste kunna införa ett slags samhälleligt marshmallows-test där vi vågar utreda vår nya situation och skaffa oss nödvändiga redskap för att styra utvecklingen åt ett håll som gynnar flertalet och inte bara viljelöst följa med. Oavsett politisk uppfattning bör vi kunna komma överens om att de intressekonflikter som finns i den digitala utvecklingen måste lyftas fram och diskuteras så att åtminstone invånare i demokratier har möjlighet att ställning till hur de vill ha framtiden. Ett konkret förslag är att tillsätta en etisk kommitté med uppdrag att fortlöpande utvärdera och ta ställning till större initiativ inom digitaliseringsområdet. DIGG kan vara sammankallande och sköta kansliet för kommittén men ett antal mycket fristående och erkänt motspänstiga ledamöter av typen filosofer bör ingå. Otillräckligt men kanske ett första steg på att erkänna att varje mynt har åtminstone två sidor, så även digitaliseringen. Slutligen måste jag understryka att jag inte ger någon av de nämnda böckerna rättvisa utan uppmanar alla att själva läsa dem och bilda sig en egen uppfattning. Själv fick jag min nya Fitbit igår… Tillägg 2019-06-18: Ett visst hopp angående möjligheten att OECD:s planer kan ändå skönjas i och med regeringens beslut att inte delta i uppbyggnaden av . Sjukvårdsminister Gabriel Wikström har nu uttalat att uppgifter kring aborter ska hanteras som övriga patientuppgifter i vården . Detta är intressant eftersom hans resonemang ställer ett antal principiella frågor på sin spets. För att inte bli alltför tjatig kommer jag här att lämna den ständigt återkommande falska motsättningen mellan patientsäkerhet å ena sidan och integritet å den andra där hän även om den är högst relevant. Insamlandet av känsliga personuppgifter i register sker för det ”greater good”, alltså inte för den enskilda patientens patientsäkerhet. Få, särskilt i Sverige, skulle argumentera emot den medicinska registerforskningens stora betydelse både för enskilda och för samhället i stort. Det finns en mycket lång tradition att använda medicinska och andra personuppgifter för forskningsändamål så det får sägas finnas en stor acceptans att vara leverantör till allehanda forskning. Betydelsen av möjlighet till registerforskning har också fått en aktuell beskrivning i Bengt Westerbergs 2014 . Förutsättningen för att upprätthålla legitimiteten i registerforskningen är att patienternas integritet i hanteringen vilket Bengt Westerberg uttryckligen hade att utreda. Han har dock fått kritik för att inte tillräckligt att beakta den intresseavvägning som måste göras och inte heller att ta hänsyn till den kritik som Datainspektionen framfört gällande brister i säkerheten i registerhanteringen. När Gabriel Wikström nu presenterar sitt förslag lyser hela denna diskussion med sin frånvaro. Istället sker en märklig omformulering där integriteten i hanteringen av patientuppgifter ses som att man tabubelägger vissa åkommor. Den ganska självklara och lagstadgade uppfattningen att känsliga uppgifter om hälsa ska hanteras så att de bara är tillgängliga för de som deltar i vården av den enskilda patienten framställs som en litet gammaldags känsla av skam. Underförstått ska en modern och neurosfri människa glatt dela med sig av dessa uppgifter till de instanser och företag som tycker sig ha nytta av dem. Förutom att det strider mot det etiska ställningstagande som finns hos allmänheten och i rådande lagstiftning är det också djupt störande ur andra synpunkter. Uppgifter om sexuell hälsa inklusive abort kan utgöra en verklig risk för patienten om de kommer i orätta händer. Risken för hedersvåld och vanlig ”hederligt svensk” kvinnomisshandel finns om uppgifter om abort kommer i orätta händer. Tyvärr har även RFSU som annars brukar vara vaksamma för kvinnors rättigheter negligerat denna . Ministern hävdar att det saknas anledning för oro. Registren kommer att omges med nödvändig säkerhet och dessutom finns det inga uppgifter om incidenter i tidigare registerhantering. Båda dessa påståenden måste som ytterst tveksamma. Säkerheten i registerhanteringen är en förlängning av säkerheten hos de vårdgivare som lämnar uppgifter till registren. Det räcker kanske med att ta ett enda aktuellt som visar på skakigheten i den generella informationssäkerheten i sjukvården och dessutom tillägga att det i dag inte sker någon systematisk insamling av it-incidenter i sjukvården över huvud taget. Jag vågar, utan att darra på manschetten, att informationssäkerheten som är förutsättningen för integriteten i sjukvården är klart undermålig och att ministern därför saknar fog för sitt lugnande besked kring hanteringen. Datainspektionens utlåtanden om själva registren indikerar även de på påtagliga brister. Det är inte bara för forskning som sjukvårdshuvudmännen och andra vill återanvända uppgifter insamlade i samband med patientens vård. I en något märklig förra veckan hävdar ett antal administratörer med emfas rätten till patientuppgifterna. Självklart finns ett ekonomiskt och etiskt intresse av att säkerställa att de ersättningar som privata vårdgivare erhåller från sjukvårdshuvudmännen verkligen går till vård av patienter. Det är dock ett logiskt felslut att med svepande formuleringar om tystnadsplikt hävda att det innebär att administratörer hos landstingen måste ha direktåtkomst till alla patienters person- och hälsouppgifter hos de privata vårdgivarna. För att försöka förtydliga frågan. Det finns starka och legitima skäl att använda patientuppgifter för andra ändamål än för vården av den enskilda patienten. Det finns också laglig rätt att göra detta för sjukvårdshuvudmän och vårdgivare. Men detta måste ske så att patientens integritet kan skyddas och det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att skapa säkra lösningar för både uppföljning och forskning. Detta är naturligtvis ingen omöjlighet att åstadkomma om viljan finns. Istället för att formulera indignerade debattinlägg om hur integriteten hindrar sjukvårdshuvudmännens administration är det detta man bör koncentrera sig på. Jag skrev själv ett i Läkartidningen 2010 om möjligheten att avidentifiera patientuppgifter för att öka säkerheten. Jag tycker fortfarande att det är den typen av lösningar som borde analyseras närmare, särskilt nu när informationssystem inom hälso- och sjukvård i allt högre grad blivit attraktiva mål för externa parter. Aktörer inom hälso- och sjukvårdsområdet måste också ta risken med integritetsbrott för den enskilda patienten på allvar. Och när det gäller abortregistret och de undersystem som ska leverera information till registret så måste hanteringen utformas så att det skyddar den egentliga riskägaren, nämligen den kvinna som riskerar sitt liv och sin hälsa om informationen kan läsas av fel personer.
di|© Fia Ewald 2016-
st|förutse
h1|Meny Etik
sp|MENU MENU Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , Sök efter:
em|Konsulterna vårdresultat/kostnad=värde The Age of Surveillance Capitalism
pa|Den minnesgode kommer ihåg att jag tyckte det saknades några frågor vid den öppna utfrågningen i riksdagens försvarsutskott om cybersäkerhet för ett par veckor sedan. För att inte bara planlöst gnälla ska jag formulera några av de frågor jag själv skulle ställt i rollen som en hyfsat insatt folkvald ledamot i försvarsutskottet. Rollen kräver ju en något mer nobel approach än den som småaktig bloggare. Jag kommer därför naturligtvis inte att ställa tråkiga frågor som vad cybersäkerhet betyder eller vad det är för värden på axlarna på MSB:s bild över utvecklingen av digitalisering respektive cybersäkerhet även om jag grubblat över detta sedan jag såg den. Jag ska heller inte göra banala zingers av typen ”här ser vi hur man försöker lösa morgondagens frågor med gårdagens lösningar.”. Istället kommer jag att försöka ställa fem övergripande frågor som jag menar är av betydelse för samhället och inte bara för samhällets säkerhet. – Herr ordförande, vi har nu fått en genomgång av ett statsråd och fyra myndighetsföreträdare. Tyvärr kan inte genomgången ha lett till en bra helhetsbild av frågan. Varje myndighetsrepresentant har presenterat sin myndighets perspektiv på ett sätt som får åhöraren att känna sig som på toppen av ett utsiktstorn där det bara är möjligt att beskåda utsikten genom fyra fastlåsta och begränsade kikare. Själva vyn är osynlig genom dessa tunnlade perspektiv. När vi som folkvalda får en presentation där cyberförsvar, säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet, och den vardagliga informationssäkerheten presenterade som helt separerade spår är det lätt att förstå den vanmakt som många aktörer som förväntas göra något i praktiken känner. I NISU-utredningen 2015 var det första åtgärdsförslaget för att förbättra informationssäkerheten att utveckla en nationell styrmodell för informationssäkerhet: En nationell styrmodell för informationssäkerhet består av ett antal komponenter som måste utvecklas och förvaltas över tid. En del är ett sammanhållande regelverk som innehåller olika nivåer av reglering under föreskriftsnivån, det vill säga en regelhierarki som motsvarar ett ledningssystem inom en organisation. Förutom de resurser som krävs för att utveckla och förvalta styrmodellen krävs en lösning för anslutning och efterlevnadskontroll som löpande samordnas med andra intressenter. I detta ligger också omfattande utbildningsinsatser. I styrmodellen är informationsklassning den mest omfattande aktiviteten som går från processorienterad informationskartläggning via själva klassningsmomentet till utvecklade gemensamma skyddsnivåer. För att skyddsnivåerna ska kunna fylla sin funktion krävs omfattande insatser av både egen och extern kompetens inom områdena administrativ, fysisk och it-inriktad säkerhet. Slutligen förutsätter en nationell styrmodell en väl utvecklad kunskapsstyrning. Kunskap kan i detta sammanhang röra sig om kunskap om metoder men i ännu högre grad om att kunna ge ett vederhäftigt underlag för en styrning utifrån risk. Det innebär att kunna förmedla en uppdaterad riskbild och att samtidigt kunna förmedla stöd för riskreducerande åtgärder. Behovet av en nationell styrmodell förefaller större än någonsin, inte minst sett i perspektivet av att försöka samordna digitalisering och säkerhet. Min fråga till statsrådet är därför var detta förslag hamnat. En följdfråga till myndighetsföreträdarna är om det är omöjligt att utan ett formellt uppdrag från regeringen börja samarbeta på ett sätt som leder till konkreta samordnade stöd för – Herr ordförande, två konkreta frågor angående molntjänster. I efterdyningarna av skandalen vid Transportstyrelsen har molntjänster blivit en huvudfråga för regeringen när det gäller säkerhet. Samtidigt vet vi att molntjänster redan används i stor omfattning av svenska myndigheter, kommuner och regioner/landsting, att de ger effektiva lösningar och i många fall bättre säkerhet än om verksamheterna själva skulle drifta och förvalta i egen miljö. Många av de tjänster som idag finns även som applikationer för egen förvaltning kommer snart enbart att finnas som molntjänster. Samtidigt är det svårt för Söpple kommun att ställa krav på Microsoft och Google angående säkerhet och integritetsskydd. En lösning som skulle kunna ge både bättre säkerhet och nödvändig effektivitet var om svenska staten på samma sätt som den tyska sluter ett gemensamt avtal med några av de stora jättarna. Jag förstår problematiken när det gäller konkurrensfrågor m.m. men vill ändå ställa frågan om detta är något regeringen överväger eller om varje kommun och myndighet även fortsättningsvis ska försöka lista ut om det är juridiskt korrekt att använda Office 365 samt ta fram sina egna avtal. Jag skulle också vilja fråga om den ändring som redan skett, nämligen att SÄPO och Försvarsmakten tilldelats en vetorätt när det gäller utkontraktering av information från säkerhetskänslig verksamhet. Detta ställer ju ansvarsprincipen på ända och jag funderar i detta sammanhang om regeringen ser framför sig även andra förändringar i denna grundpelare i svensk förvaltning. Vem tar ansvar för verksamheten i det här fallet – SÄPO eller verksamhetsledningen? -Herr ordförande, under dagens presentationer är det lätt att få föreställningen att säkerhet är ett enkelt och entydigt begrepp samt att säkerhetsåtgärder alltid är obestridligt ”goda”. Den som ägnat minsta tanke åt detta och kanske dessutom kanske ändå studerat lite samhällsvetenskap, historia eller filosofi vet naturligtvis att så inte är fallet. Säkerhet existerat alltid i en relation till andra värden. En supersäker lösning som skulle förhindra alla brott vore att låsa in alla medborgare och slänga bort nyckeln för att dra frågan över det löjligas gräns. Samtidigt måste jag som folkvald naturligtvis beakta de olika intressen som finns i samhället och som delvis står i konflikt med ”säkerhet”. För mig framstår det som det finns tre värden som ständigt kommer i konflikt med den renodlade säkerheten; effektivitet, demokrati och individens integritet. I digitaliseringssträvandena ligger önskan om effektivitet. Demokrati i den form vi känner den är ett centralt element insyn och delaktighet. Övervakning är per se en inskränkning i integritet. Jag hörde ingen av talarna ta upp dessa konflikter och ställer därför frågan om myndighetsföreträdarna ser det som liggande utanför sitt uppdrag att även ta hänsyn till denna typ av aspekter. Det är i så fall viktigt att veta eftersom utgångspunkten då måste vara att myndigheterna agerar som ”säkerhetsnördar” och de övriga perspektiven måste tillföras från annat håll innan beslut tas i viktiga frågor. – Herr ordförande, jag tror vi alla är överens om att det finns ett stort behov av att utveckla informationssäkerheten i Sverige. En absolut vital förutsättning för att kunna göra det är att det finns tillgänglig kunskap och kompetens på olika nivåer. Min bedömning är att detta behov är skriande idag alltifrån den vetenskapliga nivån till att det saknas tusentals informationssäkerhetsansvariga företag, kommuner, landsting och myndigheter. Detta leder till att vi inte vet vad vi ska göra för att faktiskt vara effektiva och att det saknas operativ förmåga att bedriva det säkerhetsarbete som åläggs olika aktörer. Situationen kommer knappast att förbättras av sig själv eftersom det idag endast finns en handfull utbildningsplatser per år för att utbilda kompetenta informationssäkerhetsansvariga. Många av de som idag är informationssäkerhetsansvariga (eller kallar sig certifierade och informationssäkerhetsexperter) saknar helt utbildning inom området. Fortbildningsbehovet är därför oerhört stort. Ytterligare en aspekt är att kunskapsuppbyggnad bygger på ett kritiskt tänkande och en öppen dialog. Ett intryck från säkerhetsområdet är att det ofta präglas av en tystnadskultur och en anti-intellektualism. Detta bygger, tror jag, på tradition, på att det saknas arenor för ett intellektuellt utbyte i säkerhetsfrågor och på att en osäker profession sluter sig inom sig själv i kotterier. För att komma vidare och hitta den goda säkerhetskulturen som skapar kunskap och insikt även på den nationella nivån krävs insatser även från myndigheterna. Min fråga är hur det stora kunskaps- och kompetensbehovet ska tillgodoses och hur myndigheterna kan verka för en god säkerhetskultur med kritiskt tänkande även i de nationella sammanhangen. – Herr ordförande, en sista fråga. I de presentationer vi tagit del av lyfts diverse försumligheter och bristande medvetande hos samhällets aktörer fram. Däremot sägs mycket litet om och i så fall hur myndigheterna med särskilt ansvar för säkerhet bedriver en systematisk utvärdering av sina egna insatser. Utvärdering är ju en grundläggande aktivitet i ett systematiskt arbetssätt och det finns därför anledning att anta att denna kvalitetshöjande mekanism måste vara inbyggd i myndigheternas verksamhet. Detta framgår dock inte i de årsredovisningar jag tagit del av och inte heller i dagens presentationer. Därför skulle jag vilja ställa frågan om den bristande säkerheten alltid är någon annans fel eller om det är möjligt att myndigheterna sett anledning att även förbättra sina egna insatser? En rimlig ståndpunkt är att tydliga begrepp i de flesta fall är en förutsättning för en fungerande kommunikation. Personligen ser jag kommunikation som det viktigaste redskapet för att få till en fungerande informationssäkerhet både i den egna organisationen och nationellt. Därför är begrepp inom informationssäkerhet en avgörande faktor för att lyckas. Ett begrepp som gjort en raketkarriär är cyber. Det är inte bara en allmän känsla utan stöds också av en sökning i Retriever, se graf: I många sammanhang, även från regeringen, lyfts betydelsen av s.k. cybersäkerhet fram som en central fråga för det svenska samhället. Jag uppfattar försvarsminister Peter Hultqvist som en informell rekordhållare då han lyckades säga ”cyber” inte mindre än 36 gånger i ett men då krävdes det också stycken som det här för att lyckas: Cyberdomänen, eller cyberrymden, vad vi än väljer att kalla den, har kommit att bli en ytterligare arena för militär och annan verksamhet. Den trenden har varit tydlig under en tid. Tidigare rapporter från Försvarsberedningen har lyft fram de problem och risker som präglar cyberdomänen. Den tilltagande antagonistiska dimensionen i cyberrymden gör det nödvändigt att utveckla och stärka cyberförsvarsresurser. Vi kan se att ett flertal länder i världen har gjort just det. Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet från 2015 innehöll ett tydligt och nytt steg i arbetet med svenskt cyberförsvar. Här förekommer även sammansättningar som cyberdomänen respektive cyberrymden som antingen är samma sak eller möjligen inte eftersom begreppen används varannan gång t.o.m. det korta citatet ovan. Detta är kanske bara ett uttryck för språkglädje där man vill variera uttrycken. Hur som helst har begreppet ”cyber” här någon slags rumslig dimension. I den nationella strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet som regeringen presenterade 2017 och som statsrådet hänvisar till i sitt anförande saknas dock denna rumsliga dimension då begreppen som utgör strategins ämne definieras: Med informations- och cybersäkerhet avses i denna skrivelse en uppsättning säkerhetsåtgärder för bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information. Med konfidentialitet avses att obehöriga inte ska kunna ta del av informationen. Med riktighet menas att informationen inte förändras, manipuleras eller förstörs på ett obehörigt sätt. Med tillgänglighet menas att behöriga ska kunna ha tillgång till informationen på det sätt och vid den tidpunkt som tjänsterna erbjuder. För informationssäkerhet som avser digital information används i denna skrivelse även begreppet cybersäkerhet. I denna skrivelse används begreppen beroende av sitt sammanhang, där exempelvis cybersäkerhetsbegreppet är vanligt förekommande i en internationell . Det är litet svårt att se skillnaden mellan informations- respektive cybersäkerhet men jag tolkar det som att man ser cybersäkerhet som en delmängd av informationssäkerhet där cybersäkerhet bara handlar om ”digital information”. Cybersäkerhet anses också mer ”internationellt”. För mig är blir det aningen besynnerligt att tala om digital information eftersom det blir en mix av information och bärare– när man exempelvis klassar information är det ju inte mediet som klassas utan informationsinnehållet. För att få bättre bild av hur begreppet används av de myndigheter som har särskilda ansvar inom området och därmed ofta kommunicerar med begreppet i fokus skrev jag en enkel fråga till tre av dessa myndigheter; Försvarsmakten, SÄPO och MSB. Hej! Begreppet ”cyber” används flitigt för tillfället. Jag skulle behöva ha x:s definition av begreppet eftersom det används på olika sätt i olika sammanhang. Samma dag fick jag svar från Försvarsmakten med en hel ordlista ( ) med sammansättningar med ”cyber”, däribland cybersäkerhet: Cybersäkerhet är den samling av säkerhetsåtgärder, riskhanteringsmetoder och tekniker som kan användas i syfte att bevara konfidentialitet, riktighet, spårbarhet och tillgänglighet i cyberrymden. En stor eloge till FM för denna goda service! Definitionen pekar mindre på styrning på organisatorisk men desto mer på konkreta säkerhetsåtgärder, alltså ganska långt från ledningssystem. Åtgärderna ska vidtas i cyberrymden (med synonymer som cyberspace, cybermiljön, cyberarenan, cyberdomänen) som enligt begreppslistan är: Cyberrymden är den del av informationsmiljön som består av de sammanlänkade och av varandra beroende it-infrastrukturer, som möjliggör kommunikation, med tillhörande data och information. Den inkluderar internet, intranät, telekommunikationssystem, it-system samt inbyggda processorer och styrenheter. Jag uppfattar det som cyberrymden är den gemensamma tekniska infrastrukturen men inte informationen i sig. Från SÄPO kom efter en knapp vecka det något förvånande svaret: Hej, Säkerhetspolisen har ingen egen definition av begreppet cyber. Det är inte ett begrepp som används primärt i vår verksamhet. Förvånande eftersom ”cyber” förekommer flitigt på SÄPO:s webbplats, i olika rapporter och utåtriktad verksamhet som och för att bara ta ett par exempel. Slutligen då MSB där svaret satt hårdare inne och inte kom förrän efter en dryg månad: Hej! Ordet ”cyber ”kan inte anses stå för sig själv, utan används av MSB i sammansättning med andra ord, främst ”cybersäkerhet”. Beroende på sammanhanget använder MSB ordet ”cybersäkerhet” med något olika betydelse: MSB har under flera år engagerat sig i terminologifrågor och stöttar bl.a. SIS i arbetet med terminologi på informations- och cybersäkerhetsområdet. MSB planerar inte att ta fram en egen definition av begreppet cyber, eller cybersäkerhet. De definitioner/beskrivningar som myndigheten behöver kunna använda är, enligt ovan, bl.a. från regeringens strategier, standardiseringsorgan (ex SIS), FN, EU samt Nato. Cyber/cybersäkerhet förekommer i dag i förslag till reglering från EU (den s.k. cybersäkerhetsakten, COM(2017) 477 final). Myndigheten har därmed tre olika definitioner för olika sammanhang och har dessutom gjort en egen utveckling av den definition som fanns med i 2017 år nationella strategi. Detta blir aningen motsägelsefullt när man samtidigt säger sig använda befintliga definitioner/beskrivningar och inte utveckla egna. Formuleringen om SIS undviker elegant att MSB faktiskt inte använder den definition av cybersäkerhet (”cyber” i sig själv ingår inte) som finns terminologin SIS-TR 50:2015 (tyvärr är jag inte länka till terminologin eftersom den inte är fritt tillgänglig): bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information i cyberrymden Cyberrymden;telerymden har i sin tur definitionen: abstrakt rymd som utgörs av digital kommunikation mellan datornätverk och där all digital information befinner sig Med den förtydligande kommentaren: Cyberrymden innefattar all kommunikation via internet samt telekommunikation. Cyberattacker sker per definition via cyberrymden. En cyberrymd möjliggörs av den hårdvara och de system som ingår i en infrastruktur. Jag är inte alldeles säker på att jag förstår vad detta exakt betyder. Terminologin verkar dock ha den implicita uppfattningen att ”cyber” har med internationella konflikter och antagonism att göra vilket markeras redan i det inledande stycket till kapitlet om Samhällets informations- och cybersäkerhet: Varje dag utsätts svenska myndigheter och företag för cyberattacker. Detta har bidragit till att bl.a. frågor om cybersäkerhet och cyberresiliens har blivit mer aktuella inom olika branscher. Sverige, liksom många andra europeiska länder, har på senare år börjat uppmärksamma risken för cyberattacker som en global och militär hotbild. Det är därför viktigt att introducera cybersäkerhet inom olika branscher för att öka förståelsen och kompetensen för hur man kan skydda information från dessa hot. Cybersäkerheten har medfört nya termer, men eftersom området fortfarande är nytt kan dessa termer komma att ändras och det kommer att krävas fortsatt terminologiutredning inom detta område. Det verkar inte råda någon konsensus om skillnaden mellan informations- och cybersäkerhet, utan de två termerna används ibland omväxlande. Ibland används termen informationssäkerhet när inriktningen ligger på informationen och termen cybersäkerhet när det handlar om den digitala domänen; ibland ses cybersäkerhet som informationssäkerhet på en global nivå . Samtliga sammansatta ord med förleden cyber som presenteras i terminologin är företeelser som skulle kunna ingå i en krigföring eller terrorism på hög nivå (cyberattack, cyberavskräckande, cyberförsvar, cyberkrigföring, cyberoperation osv.). I en lustig cirkelrörelse hänvisar man i en fotnot till SOU 2015:23 (NISU) och den begreppsdiskussion som förs där på sidan 40: En grundläggande definitionsfråga för hela den svenska informationssäkerhetsnomenklaturen handlar just om innebörden av det svenska begreppet ”informationssäkerhet”. På engelska är detta begrepp uppdelat i två betydelser dels ”Information Security” som utgår från ett tekniskt perspektiv och återspeglas i ISO 27001-standarden, dels i ”Information Assurance” som utgår från ett nationellt säkerhetsperspektiv och där även organisation och policy ingår. I tidigare utredningsarbeten gjordes försök att särskilja det senare begreppet från det förra genom att introducera termen ”informationssäkring”, vilket också infördes i SIS-nomenklatur. Begreppet – liksom den förenklade varianten ”övergripande informationssäkerhet” – vann aldrig någon uppslutning i det offentliga Sverige då det ansågs för komplicerat att beskriva. Följden har dock blivit olyckliga sammanblandningar i begreppens innebörd – inte minst i internationella sammanhang. Cybersäkerhetsbegreppet är mer strategiskt och fokuserar mer på nationella och internationella nätverk. Därmed har cybersäkerhet en större internationell räckvidd med t.ex. folkrättsliga frågeställningar och normer på cyberområdet än det mer tekniska informationssäkerhetsbegreppet. Det senare har en större tyngdpunkt mot hård- och mjukvara samt standardisering. Motivet för fokus mot cybersäkerhet är att det är på detta område som statsmaktsperspektivet behöver utvecklas då frågeställningarna ligger ovanför myndigheternas ansvarsområden, samt att avdömningar mellan olika sektorsstrategier kan behöva göras inom ramen för ett svenskt koherent nationellt förhållningssätt gentemot EU och andra internationella . Detta är ju ett märkligt stycke där den uttalat organisatoriskt inriktade ISO 27001 framställs som fokuserade på tekniska åtgärder (!). Cybersäkerhet sägs vara mer ”strategiskt” och verkande på nationell nivå. Till att detta kommer alla företag som använder ”cyber” i olika konstellationer för sin produkter och tjänster som knappast är på nationell nivå. Sammantaget är användningen av begreppet ”cyber” högst inkonsistent och rör sig i en skala från å ena sidan normal it-säkerhet med vissa tillägg av informationssäkerhet till en del av det nationella försvaret. Vissa gemensamma drag tycks finnas som att det gäller digital infrastruktur i någon bemärkelse samt den renodlade inriktningen mot antagonistiska hot. I övrigt är det ganska fritt valt vilken betydelse man vill ge ordet. Är denna otydlighet då egentligen ett problem? Det kanske behövs ett sådant här amorft begrepp som beskriver en amorf verklighet och inte enbart för sexa till vilken konferensrubrik eller vilket tjänsteutbud i it-sektorn som helst? Kanske inte men jag måste ändå resa invändningen att om att vårt, enligt många, största hot förtjänar en något mer entydig beskrivning. Att måla upp ett förödande hot mot nationen och mot enskilda men göra det i så oklara termer är inte bra för samhällsklimatet i en demokrati (vilket jag skrivit om tidigare). Inte heller är det en fördel för kunder att erbjuda tjänster där det inte närmare går att avgöra vad tjänsten egentligen består i. Jag tycker därför att det är en rimlig önskan att åtminstone centrala myndigheter sätter sig ner för att begreppsmodellera vad ”cyber” är och vilken relation cybersäkerhet har till informationssäkerhet. Betänk språklagens krav på myndigheterna: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Förhoppningsvis har det inte förbigått någon att2018 kommer att ersätta den svenska personuppgiftslagen. Dataskyddsförordningen innebär att den enskildes rättigheter gällande skydd av personuppgifter stärks medan kraven blir strängare för myndigheter, företag och andra organisationer som hanterar personuppgifter. Ett förbättrat integritetsskydd är verkligen välkommet med tanke på hur det ser ut på integritetsfronten idag. Den kartläggning av som genomförts av Integritetskommittén genomfört (för transparensen skull är det väl bäst att meddela att jag suttit som expert i kommittén) visar på allvarliga brister i skyddet för den enskildes integritet i olika verksamheter. Särskilt bekymmersam beskrivs situationen i hälso- och sjukvården vilket inte på något sätt förvånar den som har någon inblick i hur sjukvårdens informationshantering är utformad idag. Jag kommer att återkomma till den fråga i ett senare inlägg men för den intresserade går det bra att ladda ner utredningen i sin helhet . Ett kapitel där jag varit närmare involverad handlar om integritet och informationssäkerhet. Dessa två storheter är nära länkade i ett antal avseenden. Skyddet för den personliga integriteten ingår med självklarhet i aspekten ”konfidentialitet” och att skapa förutsättningar för att upprätthålla integritet är därmed ett mål fört i en organisation. Informationssäkerhetsarbetets arsenal av åtgärder är de samma som måste användas i skyddet för integriteten. Detta kan tyckas vara självklarheter och sammankopplingen har gjorts på det nationella planet exempelvis i den så kallade Infosäk-utredningen som lade fram sitt slutbetänkande Säker information. I utredningen föreslogs som en av tio mål i en svensk informationssäkerhetsstrategi vara att skapa förtroende, trygghet, säkerhet, och öka integritetsskyddet. Tråkigt nog kan detta ses som en startpunkt för en nu decennielång tradition i det nationellat (liksom i e-förvaltnings- och e-hälsosatsningar på nationella planet); att säga att integritet är ett viktigt mål men inte komma med några konkreta förslag på åtgärder för att uppnå målet. Se även , och . I NISU var utredarens uppdrag bland annat att: Uppdraget kan tolkas som något otydligt då ordet integritet visserligen ingår men sannolikt i samma betydelse som det engelska Detta är ett återkommande problem som , att begreppet integritet används i två helt olika betydelser inom informationssäkerhetsområdet. Den första betydelsen är den definition av den personliga integriteten som återfinns exempelvis i personuppgiftslagen. Den andra har sitt ursprung i EU:s definition av informationssäkerhet där användningen av begreppet är synonymt med det engelska . Begreppet avser i detta sammanhang att en databas, ett nätverk, ett system alternativt en informationsmängd är skyddad från oavsiktlig förändring eller förlust av information. NISU väljer att över huvud taget inte behandla den personliga integriteten: Av vilken orsak utredaren gör denna avgränsning motiveras inte närmare. Därmed avviker NISU från det förhållningssätt som exempelvis ENISA och OECD rekommenderar. The European Union Agency for Network and Information Security (ENISA) har uppdraget att samordna EU:s arbete med nät- och informationssäkerhet. Integritetsfrågorna är en inte oväsentlig del av ENISA:s arbete där värnet av den personliga integriteten ses som en förutsättning för den it-utveckling som ska ge en viktig grund för den ekonomiska utveckling som eftersträvas för Europa. Som en följd av detta har ENISA genomfört olika insatser som bland annat resulterat i ett antal publikationer som behandlar integritet från policynivå ner till teknisk tillämpning. ENISA gjorde 2014 en ambitiös guide som beskriver hur skyddet av integritet kan utformas i praktiken i it-relaterade tjänster och system. De har här utvidgat begreppet för konceptet till att gälla Privacy and Data Protection by Design. I inledningen till vägledningen summeras integriteten i ett EU-perspektiv från ett överordnat värde till tekniska åtgärder som byggs in i it-lösningar: Även för OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development)har informationssäkerhet och integritet ett nära samband vilket bland annat demonstreras av en arbetsgrupp för informationssäkerhet och integritet (Working Party on Information Security and Privacy in the Digital Economy – WPSPDE). Från Sveriges sida har Post- och telestyrelsen (PTS) deltagit i arbetet. 2015 presenterades den senaste vägledningen i informationssäkerhetsfrågor, Digital Security Risk Management, där ett viktigt paradigmskifte genomförts då man säger att informationssäkerhet inte är en teknisk fråga utan en ekonomisk. Informationssäkerheten ska därmed kopplas till den positiva ekonomiska utveckling som är OECD:s syfte. OECD har lyft fram integritetsfrågorna som en viktig framgångsfaktor för den ekonomiska utvecklingen. Skydd av personuppgifter vid dataöverföring och datalagring måste vara utformat så att det underlättar för fria dataflöden över landsgränser. 2013 kom en ny version av The OECD Privacy Framework där organisationen framhåller att man under decennier spelat en viktig roll i främjandet av integritet som ett fundamentalt värde och som ett villkor för ett fritt flöde av personuppgifter över landsgränser. I ramverket ingår ett antal principer bland annat rörande insamling av personuppgifter, datakvalitet, syftet, användningen, säkerhet, öppenhet, individens rättigheter samt ansvar för datahanteringen. Vad som tillkommit i revisionen 2013 är att man förordar ett riskbaserat förhållningssätt på samma sätt som i övrigtsamt krav på incidentrapportering. Här är OECD:s linje att det bör finnas en nationell strategi för hantering av personuppgifter. Eftersom i princip alla organisationer hanterar personuppgifter i större eller mindre omfattning så har också i princip alla organisationer legala krav på hur hanteringen ska ske. De flesta organisationer har också behov av att kunna uppvisa en ansvarsfull hantering av personuppgifter för att kunna upprätthålla sin legitimitet och för att kunna skapa tillit hos olika omgivande aktörer. Legitimiteten som kommer av förmågan att kunna upprätthålla den personliga integriteten har, som både ENISA och OECD understryker, en stark påverkan på ekonomisk utveckling på både samhälls- och aktörsnivå. Kort sagt kan informationssäkerhet ha en mycket viktig funktion även för den ekonomiska utvecklingen nationellt och internationellt. Att man i Sverige då valt en linje med svaga kopplingar mellan områdena är märkligt. Förhoppningsvis kan svenska myndigheter samordna sig i konkreta frågor som att MSB:s obligatoriska it-incidentrapportering integreras med den rapportering av incidenter som ska utifrån kraven i dataskyddsförordningen så dubbelrapportering undviks. Men för att stödja olika verksamheter så att de kan bedriva ettsom stödjer de allt starkare kraven på skydd av personliga integriteten kommer enligt min bedömning att kräva betydligt mer. Detta kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Såsom beskrivet i skrivelsen Nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet (Skr. 2016/17:213, Justitiedepartementet) där definitionen är ”informationssäkerhet som avser digital information”. För att inte riskera en snäv tolkning som att det enbart omfattar it- och nätverkssäkerhet anser MSB att cybersäkerhet i detta sammanhang avser säkerhetsåtgärder på samhällelig strategisk nivå, främst reglerande och samordnade åtgärder, som behövs så att samhällets aktörer kan bedrivapå organisatorisk nivå, främst för information som hanteras digitalt. Såsom beskrivet i Sveriges inlaga till FN:s generalförsamling att cybersäkerhet tydligare beskriver de skyddsåtgärder som innefattar konfidentialitet, tillgänglighet och riktighet för att inte blandas samman med den betydelse av informationssäkerhet som används av vissa länder eller organisationer som en del av en doktrin där synen att informationsinnehållet som sådant är ett hot. I de fall MSB har samverkan med andra organisationer (såsom EU, NATO och FN) kan viss annan betydelse av cybersäkerhet förekomma, utefter de samverkande organisationernas definition av begreppet.
h1|Meny NISU
sp|MENU MENU Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , , postat av Postad i , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , Tagged , , , , Sök efter:
em|Begrepp med definitioner för cyber Regeringens skrivelse 2009/10:124 Samhällets krisberedskap – stärkt samverkan för ökad säkerhet Strategi för samhällets informationssäkerhet 2010-2015 SOU 2015:23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige. Strategi och åtgärder för säker information i staten (NISU) föreslå övergripande mål för samhällets, och hur Sverige ska upprätthålla säkerhet och integritet i samhällsviktig it-infrastruktur. integrity. integrity I de delar utredningens förslag skulle kunna påverka den enskildes personliga integritet föreslår utredningen ytterligare utredningsåtgärder för att väga in sådana aspekter. Privacy and data protection constitute core values of individuals and of democratic societies. This has been acknowledged by the European Convention on Human Rights and the Universal Declaration of Human Rights2 that enshrine privacy as a fundamental right. With the progress in the field of information and communication technologies, and especially due to the decrease in calculation and storage costs, new challenges to privacy and data protection have emerged. There have been decades of debate on how those values—and legal obligations—can be embedded into systems, preferably from the very beginning of the design process.
pa|Förhoppningsvis har det inte förbigått någon att2018 kommer att ersätta den svenska personuppgiftslagen. Dataskyddsförordningen innebär att den enskildes rättigheter gällande skydd av personuppgifter stärks medan kraven blir strängare för myndigheter, företag och andra organisationer som hanterar personuppgifter. Ett förbättrat integritetsskydd är verkligen välkommet med tanke på hur det ser ut på integritetsfronten idag. Den kartläggning av som genomförts av Integritetskommittén genomfört (för transparensen skull är det väl bäst att meddela att jag suttit som expert i kommittén) visar på allvarliga brister i skyddet för den enskildes integritet i olika verksamheter. Särskilt bekymmersam beskrivs situationen i hälso- och sjukvården vilket inte på något sätt förvånar den som har någon inblick i hur sjukvårdens informationshantering är utformad idag. Jag kommer att återkomma till den fråga i ett senare inlägg men för den intresserade går det bra att ladda ner utredningen i sin helhet . Ett kapitel där jag varit närmare involverad handlar om integritet och informationssäkerhet. Dessa två storheter är nära länkade i ett antal avseenden. Skyddet för den personliga integriteten ingår med självklarhet i aspekten ”konfidentialitet” och att skapa förutsättningar för att upprätthålla integritet är därmed ett mål fört i en organisation. Informationssäkerhetsarbetets arsenal av åtgärder är de samma som måste användas i skyddet för integriteten. Detta kan tyckas vara självklarheter och sammankopplingen har gjorts på det nationella planet exempelvis i den så kallade Infosäk-utredningen som lade fram sitt slutbetänkande Säker information. I utredningen föreslogs som en av tio mål i en svensk informationssäkerhetsstrategi vara att skapa förtroende, trygghet, säkerhet, och öka integritetsskyddet. Tråkigt nog kan detta ses som en startpunkt för en nu decennielång tradition i det nationellat (liksom i e-förvaltnings- och e-hälsosatsningar på nationella planet); att säga att integritet är ett viktigt mål men inte komma med några konkreta förslag på åtgärder för att uppnå målet. Se även , och . I NISU var utredarens uppdrag bland annat att: Uppdraget kan tolkas som något otydligt då ordet integritet visserligen ingår men sannolikt i samma betydelse som det engelska Detta är ett återkommande problem som , att begreppet integritet används i två helt olika betydelser inom informationssäkerhetsområdet. Den första betydelsen är den definition av den personliga integriteten som återfinns exempelvis i personuppgiftslagen. Den andra har sitt ursprung i EU:s definition av informationssäkerhet där användningen av begreppet är synonymt med det engelska . Begreppet avser i detta sammanhang att en databas, ett nätverk, ett system alternativt en informationsmängd är skyddad från oavsiktlig förändring eller förlust av information. NISU väljer att över huvud taget inte behandla den personliga integriteten: Av vilken orsak utredaren gör denna avgränsning motiveras inte närmare. Därmed avviker NISU från det förhållningssätt som exempelvis ENISA och OECD rekommenderar. The European Union Agency for Network and Information Security (ENISA) har uppdraget att samordna EU:s arbete med nät- och informationssäkerhet. Integritetsfrågorna är en inte oväsentlig del av ENISA:s arbete där värnet av den personliga integriteten ses som en förutsättning för den it-utveckling som ska ge en viktig grund för den ekonomiska utveckling som eftersträvas för Europa. Som en följd av detta har ENISA genomfört olika insatser som bland annat resulterat i ett antal publikationer som behandlar integritet från policynivå ner till teknisk tillämpning. ENISA gjorde 2014 en ambitiös guide som beskriver hur skyddet av integritet kan utformas i praktiken i it-relaterade tjänster och system. De har här utvidgat begreppet för konceptet till att gälla Privacy and Data Protection by Design. I inledningen till vägledningen summeras integriteten i ett EU-perspektiv från ett överordnat värde till tekniska åtgärder som byggs in i it-lösningar: Även för OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development)har informationssäkerhet och integritet ett nära samband vilket bland annat demonstreras av en arbetsgrupp för informationssäkerhet och integritet (Working Party on Information Security and Privacy in the Digital Economy – WPSPDE). Från Sveriges sida har Post- och telestyrelsen (PTS) deltagit i arbetet. 2015 presenterades den senaste vägledningen i informationssäkerhetsfrågor, Digital Security Risk Management, där ett viktigt paradigmskifte genomförts då man säger att informationssäkerhet inte är en teknisk fråga utan en ekonomisk. Informationssäkerheten ska därmed kopplas till den positiva ekonomiska utveckling som är OECD:s syfte. OECD har lyft fram integritetsfrågorna som en viktig framgångsfaktor för den ekonomiska utvecklingen. Skydd av personuppgifter vid dataöverföring och datalagring måste vara utformat så att det underlättar för fria dataflöden över landsgränser. 2013 kom en ny version av The OECD Privacy Framework där organisationen framhåller att man under decennier spelat en viktig roll i främjandet av integritet som ett fundamentalt värde och som ett villkor för ett fritt flöde av personuppgifter över landsgränser. I ramverket ingår ett antal principer bland annat rörande insamling av personuppgifter, datakvalitet, syftet, användningen, säkerhet, öppenhet, individens rättigheter samt ansvar för datahanteringen. Vad som tillkommit i revisionen 2013 är att man förordar ett riskbaserat förhållningssätt på samma sätt som i övrigtsamt krav på incidentrapportering. Här är OECD:s linje att det bör finnas en nationell strategi för hantering av personuppgifter. Eftersom i princip alla organisationer hanterar personuppgifter i större eller mindre omfattning så har också i princip alla organisationer legala krav på hur hanteringen ska ske. De flesta organisationer har också behov av att kunna uppvisa en ansvarsfull hantering av personuppgifter för att kunna upprätthålla sin legitimitet och för att kunna skapa tillit hos olika omgivande aktörer. Legitimiteten som kommer av förmågan att kunna upprätthålla den personliga integriteten har, som både ENISA och OECD understryker, en stark påverkan på ekonomisk utveckling på både samhälls- och aktörsnivå. Kort sagt kan informationssäkerhet ha en mycket viktig funktion även för den ekonomiska utvecklingen nationellt och internationellt. Att man i Sverige då valt en linje med svaga kopplingar mellan områdena är märkligt. Förhoppningsvis kan svenska myndigheter samordna sig i konkreta frågor som att MSB:s obligatoriska it-incidentrapportering integreras med den rapportering av incidenter som ska utifrån kraven i dataskyddsförordningen så dubbelrapportering undviks. Men för att stödja olika verksamheter så att de kan bedriva ettsom stödjer de allt starkare kraven på skydd av personliga integriteten kommer enligt min bedömning att kräva betydligt mer. Detta kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg.
di|© Fia Ewald 2016-
h1|Meny OECD
sp|MENU MENU Postat av Postad i , Tagged , , , , Sök efter:
em|Regeringens skrivelse 2009/10:124 Samhällets krisberedskap – stärkt samverkan för ökad säkerhet Strategi för samhällets informationssäkerhet 2010-2015 SOU 2015:23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige. Strategi och åtgärder för säker information i staten (NISU) föreslå övergripande mål för samhällets, och hur Sverige ska upprätthålla säkerhet och integritet i samhällsviktig it-infrastruktur. integrity. integrity I de delar utredningens förslag skulle kunna påverka den enskildes personliga integritet föreslår utredningen ytterligare utredningsåtgärder för att väga in sådana aspekter. Privacy and data protection constitute core values of individuals and of democratic societies. This has been acknowledged by the European Convention on Human Rights and the Universal Declaration of Human Rights2 that enshrine privacy as a fundamental right. With the progress in the field of information and communication technologies, and especially due to the decrease in calculation and storage costs, new challenges to privacy and data protection have emerged. There have been decades of debate on how those values—and legal obligations—can be embedded into systems, preferably from the very beginning of the design process.
pa|Efter Kammarrättens utslag dröjde det bara några dagar innan jag fick ut de dokument som jag började jaga med en fråga den 6 augusti. Samtliga tre dokument har mycket marginella maskningar vilket jag återkommer till men som läsaren själv har möjlighet att bedöma eftersom jag lägger ut dem i sin helhet. Låt oss då se på dokumenten och då först till det mest övergripande: Riktlinje för informationssäkerhet. Detta dokument tycks ha ganska litet att göra med den policy som beslutades i och därts övergripande syfte anges vara att främja digitalisering samtidigt som tillit till informationshanteringen upprätthålls. De flesta skulle kanske anse att informationssäkerheten ska stödja kärnverksamhetens uppdrag, i det här fallet egentligen kundernas uppdrag, men Inera är sannolikt i detta fall ett offer för SKL:s överideologi där digitalisering är ett dominerande egenvärde.Inte ett ord om patientsäkerhet för att bara ta en sak som jag personligen anser aningen viktigare än att ”främja digitalisering”. Den sällsynt korta policyn innehåller ingenting om ansvarsförhållanden eller vem som egentligen ska styra säkerheten, däremot är ett mål att säkerhetsarbetet ska grundas på ”gemensamma regelverk, referensarkitekturer och styrande principer”. Gemensamma för vem och framtagna av vem kan man undra. Policyn ska tillämpas enbart internt och det saknas relation till kunderna trots att Ineras roll som leverantör: Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt. Policyn ger som jag ser det inte någon verksam strategisk ledning för Ineras säkerhetsarbete i rollen som tjänsteleverantör eftersom ansvar och relationer helt saknas. Hela upplägget med denna helt urvattnade policy känns litet märkligt när Inera dessutom arbetar baklänges och lägger den som olja på vattnet på redan framtagna underliggande dokument. Kanske har det funnits en annan policy tidigare som fadat bort utan kommentar. Låt oss lämna policyn och istället titta på riktlinjen som av naturliga skäl saknar den kopplingar till den beslutade policyn. En första observation som reser den alltid lika spännande frågan om kausalitet och korrelation. Av en händelse sammanfaller att jag efterfrågade riktlinjen den 6 augusti med en massiv uppdatering som skedde den 9 augusti när en mängd basala säkerhetsaspekter fördes in i riktlinjen (se revisionshistoriken). Detta var också första gången på tre och ett halvt år som en uppdatering skedde. Nog om detta lustiga sammanträffande. Inera är är ju en tjänsteleverantör av känsliga informationstjänster till vården och det som först slår mig då jag läser riktlinjen är att detta förhållande är i det närmaste osynligt i riktlinjen på samma sätt som i policyn. Riktlinjen gör ingen distinktion mellan Ineras interna informationssäkerhet och den säkerhet som ska finnas i de tjänster som levereras. Kundernas frånvaro i hanteringen blir närmast självlysande i definitionen av informationsägaren: För varje viktig informationsmängd ska det utses en informationsägare med uppdrag att hantera alla delar av informationssäkerheten som är relaterade till denna informationsmängd. För de tjänster som Inera tillhandahåller är detta normalt rollen Tjänsteansvarig. Här man alltså kortslutit systemet så kunderna är inte informationsägare och ska inte heller hantera exempelvis informationsklassning och riskanalys av den information som de faktiskt är ansvariga för. För att göra det extrem tydligt: Inera är inte en vårdgivare utan hanterar andra vårdgivares information i ett antal gemensamma tjänster. Vårdgivarna (offentliga och privata) är enligt lag och föreskrift ansvariga för sin information och att den hanteras på ett säkert sätt – det är bara att läsa HSLF-FS 2016:40 för att få en samlad bild av kraven. Samtidigt skriver man t.ex. under 15.3.1. om en informationsägare som sannolikt är kunden. Roller och begrepp är alltså inte konsistenta. Ytterligare ett tecken på att riktlinje inte tjänar Ineras verksamhet särskilt väl är att de ytterst knapphändiga beskrivningar av utveckling som finns i kapitlen 15.1 och 15.2. Detta är alltså riktlinjen där ansvar, principer och arbetssätt bör framgå. Som jag uppfattar det är Ineras huvudsakliga uppdrag att utveckla olika it-lösningar för vården vilket skulle föranleda att ett verksamhetsanpassat säkerhetsarbete skulle ha en tyngdpunkt just i utvecklings- och förvaltningsprocessen av erbjudna lösningar. I Ineras riktlinje är det dock inte så utan det känns snarare som en ytlig genomgång av kraven i ISO 27001 med mycket små modifikationer. Dessutom ingår den i det jag brukar tänka på som ”de öde regelverken” eftersom det inte bara kunderna som saknas utan även i hög grad andra aktörer. Istället upprepas riktlinjen igenom ”Inera ska…” utan att närmare definiera vilken roll inom Inera som ska utföra säkerhetsarbetet. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag har sett denna typ av regelverk ett otal antal gånger och ett genomgående drag är att när regelverk är så här diffusa så får de ingen eller ringa säkerhetshöjande effekt. Har ledningen inte pekat ut ansvar (vilket man här inte har i policyn och mycket litet i riktlinjen) så finns inget maskineri som drar runt säkerhetsarbetet. Att något i denna anonyma text skulle befinnas vara av den art att det går att sekretesslägga med hänvisning till OSL 18 kap. 8 §: Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier, tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart material eller radioaktiva ämnen, telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information, behörighet att få tillgång till upptagning för automatiserad behandling eller annan handling, den civila luftfarten eller den civila sjöfarten, transporter på land av farligt gods, eller hamnskydd. kändes märkligt. Än mer så Ineras ursprungliga beslut att hela dokumentet skulle utgöra risk om det spreds. På ett sätt skulle jag ironiskt kunna hålla med: kvaliteten på dokumentet indikerar en klar brist på styrning av säkerhetsarbetet vilket kan naturligtvis är en stor risk om det framkommer. Men det som nu maskats i dokumentet är endast sex passager där man mitt i den i övrigt så generella beskrivningen av allmänna säkerhetsåtgärder tydligen placerat in var datalagring sker samt tekniska beskrivningar av bland annat segmentering. Om dessa uppgifter är på detaljnivå har de knappast i riktlinjen att göra eftersom den då inte går att sprida i en vidare krets internt. Även detta är att starkt skäl att se över regelverket och styrningen i stort. Om vi sedan tittar på de två övriga dokument jag fått ta del av: så går maskningarna i dessa sammantaget att räkna på ena handens fingrar. Förutom att även dessa i huvudsak saknar anpassning till Ineras egentliga behov av styrning och även till SKL:s flaggskepp KLASSA är det svårt att se vad som föranlett Ineras rädsla för att sprida dem. Hela hanteringen av min begäran utlämnande av handlingar framstår som fånig och okunnig i mina ögon men har det goda med sig att det kanske hindrar andra från det överutnyttjande av 18.8 som jag tycker mig sett tecken på. Min sammantagna bild är att Inera saknar ett sammanhängande systematisktoch att den styrning som finns inte är är inriktad på rätt målbild som till exempel att ge kunderna möjlighet att styra sin egen säkerhet eller på patientsäkerhet. Ingenstans framgår att den informationsklassning som kunderna gör av sin information ger utslag i Ineras leverans, inte heller att Inera har ett kunderbjudande som är transparent och flexibelt. Jag är den första att erkänna att Ineras uppdrag är mycket komplicerat men just därför skulle det kännas betydligt tryggare om det gick att urskilja ett stort engagemang för säkerhetsfrågor som skulle ge både kunder och allmänheten i stort en anledning att hysa en stor tillit till Inera. Särskilt tänker jag på detta när nu Inera satt igång ett nytt projekt om säker digital . Visserligen står det ”säker” i rubriken men vilket stöd har projektet i Ineras LIS för att uppnås denna säkerhet? Finns det en risk att detta projekt hamnar i samma situation som den som kritiserades så hårt av MSB när det gäller säkerhetsaspekterna (trots att det är se att MSB bidrog på ett så särskilt strukturerat sätt)? Hälso- och sjukvård är ju i högsta grad en samhällsviktig verksamhet som borde få MSB:s mest djuplodande intresse när en ny nationell lösning ska tas fram. Möjligen har jag helt fel. Kanske är säkerheten i Ineras verksamhet mycket bättre än vad de styrande dokumenten ger intryck av. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig edär det inte finns en tydlig dokumenterad styrning. Självklart borde denna styrning omfatta mer än Inera – jag ska väl inte tjata om en nationell styrmodell á la Normen en gång till… Däremot vore det mycket önskvärt med en större granskning av samtliga större aktörer inom hälso- och sjukvård både för att bedöma den reella säkerheten och för att se vilka samordningsbehov som finns. Med detta som utgångspunkt går det sedan att börja skissa på den gemensamma styrmodellen. I väntan på detta mitt utopiska tillstånd är en rimlig inriktning att IVO koncentrerar sin tillsyn utifrån NIS-direktivet främst på dessa stora aktörer eftersom de har den största påverkan på vår gemensamma säkerhet. Den minnesgode kommer ihåg att jag bett att få se Ineras ledningssystem för informationssäkerhet, blivit nekad och hänvisad till Kammarrätt för att framföra mina besvär över detta, förloppet finns beskrivet . Själv måste jag medge att jag fann Ineras agerande aningen besynnerligt. Om det nu finns styrande dokument för informationssäkerheten vid sidan om den A4 som utgör policy (vilket Inera hävdar) så förefaller det märkligt att varje ord i dessa dokument skulle utgöra en sådan betydande risk för Ineras säkerhet att de inte kan lämnas ut. För den som jag som arbetat med utlämnande av allmänna handlingar är väl bekant med rutinen att maska dokumenten så att de delar som bedöms som sekretesskänsliga inte kan läsas – ytterst sällan är dokumenten i sin helhet känsligt. Kanske har inte Inera upparbetat rutinen för maskning än men efter att ha läst Kammarrättens utslag så är det nog dags att komma igång med det nu. Jag är naturligtvis nöjd med utslaget och väntar nu på mina handlingar. Samtidigt väcker ju historien med Inera en hel del tankar. En är att vi alla är betjänta av största möjliga öppenhet om de regler gällande säkerhet som finns olika organisationer. Vi behöver lära av varandra och vi behöver närma oss mer av praxis både på branschnivå och i samhället i stort. Ett överdrivet hemlighetsmakeri skapar en negativ säkerhetskultur och förhindrar processen mot en nödvändig samsyn om hur styrningen av säkerhet bör utformas. Ineras förhållningssätt pekar också på ett annat mer praktiskt problem, nämligen vikten av att utforma sin hierarki av styrande dokument rätt. Om man, som Inera tycks ha gjort, blandar principer,ansvarsfördelning och andra faktorer som bör kunna vara helt öppna i random organisation med detaljbeskrivningar av säkerhetslösningar, risker och sårbarheter har man ju skapat ett regelverk som knappast går att sprida ens internt och ännu mindre till externa parter som kunder. En betydligt mer positiv erfarenhet var det att begära ut samma information hos eHälsomyndigheten där jag inte bara fick ta del av de handlingar som på ett övergripande sätt styr säkerhetsarbetet utan även en bild av de handlingar som är av mer känslig karaktär. Tyvärr bekräftades dock min bild av bristande styrning av säkerheten inom vården då två av de stora aktörerna inom svensk e-hälsa inte har ett gemensamt regelverk. Detta är en mycket stor fråga som måste lösas innan vi kan säga att vi är på väg mot en säker e-hälsa. Efter diskussionerna om 1177-skandalen och andra händelser inom e-hälsoområdet har jag efterfrågat en nationell genomlysning av hur det egentligen står till med informationssäkerheten i den svenska vården. I väntan på en större aktör som kan genomföra en omfattande analys av den i mitt tycke centrala frågan så tänkte jag börja dra några små strån till stacken och titta närmare på hur några viktiga aktörer inom e-hälsoområdet hanterar informationssäkerhetsfrågan. Hälso- och sjukvården är också en av de utpekade branscher där aktörer åläggs att bedriva ei NIS-direktivet. Att sanktionsavgifter kan utdömas från både dataskyddsmyndigheten och från IVO i det här fallet borde vara en starkt pådrivande faktor för att förbättra säkerheten. En naturlig startpunkt är Inera som presenterar sig så här: Inera ägs av SKL Företag, regioner och kommuner. Genom att erbjuda kompetens inom digitalisering stödjer Inera ägarnas verksamhetsutveckling. Inera koordinerar och utvecklar gemensamma digitala lösningar till nytta för invånare, medarbetare och beslutsfattare. och Inera utvecklar och förvaltar nationella tjänster inom e-hälsa och digitalisering på uppdrag av regioner och kommuner. Ungefär 35 digitala tjänster drivs idag av Inera, bland annat 1177 Vårdguiden, Nationell patientöversikt och Journalen. Vissa tjänster används av invånare, andra av vårdpersonal. Arbete pågår med nuvarande tjänster och på vilket sätt de kan anpassas för kommunerna. Inera ansvarar också för den gemensamma infrastruktur och it-arkitektur som ligger till grund för många av tjänsterna. Därmed har Inera uppdraget från sjukvårdshuvudmännen att koordinera och utveckla gemensamma e-hälsolösningar – en supertungviktare inom e-hälsoområdet alltså. Av detta följer att man har ett lika tungt ansvar när det gäller informationssäkerheten i de lösningar man erbjuder. Detta faktum accentueras av att sjukvårdshuvudmän och vårdgivare i de flesta fall inte kan välja andra lösningar än de som Inera erbjuder eftersom de är nationella tjänster som det är nödvändigt att använda för att kunna bedriva vård. Till skillnad mot om man skulle anlita kommersiell leverantör där man både kan styra med kravspecifikation och genom att byta leverantör om man inte är nöjd med säkerheten. Dessutom ska Inera stödja digitalisering av regioners och kommuners verksamheter genom att tillhandahålla kompetens och material. Bland annat säger man sig ta fram regelverk för informationssäkerhet, juridik och kvalitetssäkring. Det vore konstigt om man inte skulle bli intresserad av hur Inera arbetar med informationssäkerhet då dessa olika uppdrag presenteras. När man bedömer en organisations förutsättningar för att bedriva eär den vanliga metoden att utgå från vilka styrande dokument som tagits fram och beslutats. Inte för att styrande dokument i sig med nödvändighet leder till bättre säkerhet men de ger ramarna för arbetet och beskriver förhoppningsvis det organisatoriska maskineri med bland annat ansvar och roller som förlängningen ska snurra igång det systematiska arbetet. I korthet: regelverk är en nödvändig men absolut inte tillräcklig förutsättning för fungerande informationssäkerhet och det finns definitivt olika kvalitet på regelverk. Dessutom innehåller regler på högre nivå mycket sällan någon som helst känslig information och skulle det återfinnas någon liten del som bedöms som känslig är den lätt att maskera vid ett utlämnande (tro mig – jag har begärt ut regler i stor omfattning från myndigheter, kommuner och regioner). Innan vi går vidare ska jag för transparensens påpeka att jag för ett femtontal år sedan gjorde ett par konsultuppdrag för Ineras föregångare och jag hade även kontakt med Inera under den tid jag arbetade på MSB. Mitt sammantagna intryck är att det varit motigt att införa ett systematisktt trots uppdraget Inera och dess föregångare haft. Men åter till nuläget. Med ovan beskrivna bakgrund var ett första steg för mig att be att få ta del av Ineras regelverk vilket jag gjorde den 6 augusti: Hej! Jag skulle vilja ta del av: – Ineras interna ledningssystem för informationssäkerhet (LIS) som tillämpas i Ineras verksamhet – Aktuella regelverk och stödmaterial för informationssäkerhet som Inera tagit fram som stöd för sina kunder Jag skulle dessutom vilja veta när Inera senast genomförde en mer omfattande informationssäkerhetsrevision av den egna verksamheten. Tack på förhand! Jag fick snabbt ett automatsvar som kvitterade att mitt ärende tagits emot. Sedan dröjde det och dröjde det. Till slut kom ett svar den 22 augusti: Ni har begärt utlämnande av Ineras interna ledningssystem för informationssäkerhet (LIS), som tillämpas i Ineras verksamhet, samt vidare aktuella regelverk och stödmaterial för informationssäkerhet, som Inera tagit fram som stöd för sina kunder. Ineras informationssäkerhetspolicy återfinns på . Regelverk och stödmaterial inom informationssäkerhet och arkitektur, som delas med kunder, återfinns på . Beträffande LIS gör Inera följande bedömning: Informationssäkerhet syftar till att hindra information från att läcka ut, förvanskas eller förstöras samt säkerställa att informationen finns tillgänglig för en legitim användare. Ineras produkter och tjänster håller en sådan säkerhetsnivå att kunder kan känna förtroende för Inera som leverantör och uppnå en hög nivå av informationssäkerhet. Den senaste mer omfattande informationssäkerhetsrevisionen gjordes den 2 maj 2019. Inera har ett ledningssystem för informationssäkerhet, som är baserat på ISO 27001. Systemet består bl.a. av regelverk som beskriver krypteringsnivåer, autentiserings-metoder, säkerhetsåtgärder i driftsmiljön m.m. I systemet ingår vidare modeller förificering, incidenthantering, etc., liksom uppföljning i form av interna och externa revisioner samt säkerhetstester. Sekretess gäller enligt 18 kap. 8 § 3 offentlighets- och sekretesslagen för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information. LIS innehåller uppgifter av sådan art att ett utlämnande typiskt sett är ägnat att medföra skada för det intresse som skall skyddas genom den aktuella bestämmelsen. Handlingarna kan därför inte lämnas ut. Om ni inte är nöjd med sekretessbedömningen har ni rätt att begära ett formellt beslut. Med vänlig hälsning Inera Detta var ett intressant svar av flera skäl. För det första är den informationssäkerhetspolicy som bifogas och som också ligger ute på Ineras så sällsynt innehållslös och består enbart av det som i andra policys brukar ligga under rubriken ”mål”. Bland annat saknas helt inriktning för ansvarsförhållanden vilket är av stor betydelse att definiera för en leverantör . Att policyn är beslutad den 14 juni i år väcker även det en hel del tankar (mer om innehållet i de dokument jag fått ut längre ner). Det riktigt förvånande är dock att Inera anser att övriga styrande dokument i sin helhet går att sekretesslägga och det med hänvisning till OSL trots att man inte tillhör de offentliga organisationer som faller under offentlighetslagstiftningen! Detta sporrade min nyfikenhet och som den jobbiga människa jag är måste jag ställa ytterligare frågor med vändande post: Tack för svar! En formfråga: har Inera fattat ett beslut att tillämpa OSL generellt för sin verksamhet? Till svar fick jag följande: I Ineras bolagsordningen (från 2017) står följande: Allmänheten ska ha rätt att ta del av handlingar hos bolaget enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen. Här tätnade mystiken för mig. 2 kap TF och OSL handlar om hanteringen av allmänna handlingar. Inera har per definition inte några allmänna handlingar och vad betyder då egentligen paragrafen i Ineras bolagsordning? En generös tolkning är att man menar att Ineras handlingar ska hanteras som allmänna handlingar i myndigheter, regioner och landsting. För att den handlingsoffentligheten ska fungera krävs bland annat diarieföring av handlingar där ärenden/handlingar får unika identiteter som går att söka fram och begära ut. Om myndigheten, i det här fallet icke-myndigheten Inera, bedömer att det finns grund i OSL för sekretess för hela eller delar begärda handlingar ska ett sådant beslut lämnas skyndsamt med besvärshänvisning så begäran prövas i Kammarrätten. Min nästa fråga blev därför: Tack! Det innebär alltså att jag kan få ett formellt beslut med besvärshänvisning inom typ tre dagar? Och svaret kom pronto: Ja, det stämmer. Vill du alltså helst få ett formellt beslut? Självklart vill jag ha ett formellt beslut men på vad? Jag var tvungen att skriva tillbaka för klarläggande: Hej igen! För att följa ert beslut om att efterleva OSL och TF bör jag få ta del av vilka handlingar och dess unika ID så att jag kan begära ut dem. I policyn står inget om vilka övriga styrande dokument om ingår i ledningssystemet så därför behöver jag uppgifter om detta. Exempel kan vara Riktlinje för åtkomst osv. Dokumentnamnet kan inte falla under den sekretess ni hänvisar till. Tyvärr har ni ju inget diarium på nätet så att jag själv kan söka reda på dessa uppgifter. Jag skulle också vilja se beslut om till vilken instans ni skickar besvär i utlämnandefrågor. När jag fått dessa uppgifter kan jag göra en formell begäran om utlämnande. En vecka senare (30 augusti) kom svaret med en bilaga Hej Fia, Bifogad fil innehåller en beskrivning av Ineras ledningssystem och dess komponenter. Den instans som är aktuell i besvärsfrågor är Kammarrätten. Återkommer till innehållet i dokumentet senare men efter att ha läst beskrivningen skickade jag in följande begäran: Tack! Jag har alltså fått en beskrivning av ert ledningssystem där ni bedömer att samtliga ingående dokument i sin helhet faller under OSL 18:8 § 3. Förutom att jag tycker att det är tämligen unikt för Inera att se hela regelverket som fallande ur sekretess blir jag litet fundersam över vilka dokument i beskrivningen som är framtagna och beslutade. Är beskrivningen en plan över vad som ska tas fram eller finns omnämnda dokument? Och kommer Kammarrätten verkligen att anse att de är en instans för besvär gällande utbegäran om icke-allmänna handlingar (eftersom Inera inte är skyldiga att följa TF och OSL utan har det mer som en policyinriktning)? Eftersom jag håller på att skriva om det just nu vill jag gärna pröva detta så jag begär ett formellt beslut angående utlämnande av följande dokument (eftersom de saknar unik identitet anger jag den beteckning som anges i beskrivningen): Jag förutsätter att ni gör en sekretessprövning som innebär att de delar av dokumenten som inte faller under reglerna för sekretess lämnas ut. Förhoppningsvis håller ni också den praxis som gäller för skyndsam handläggning för denna typ av ärenden, d.v.s. beslut inom tre arbetsdagar. Trevlig helg! Idag den 3 september fick jag ett formell avslag med en besvärshänvisning där beslutet där samtliga handlingar i ledningssystemet förutom policyn i sin helhet bedöms i behov av sekretess. Besvärshänvisningen är till Kammarrätten som kan göra en annan bedömning. Själv är jag tveksam till om besvärshänvisningen verkligen fungerar eftersom Inera formellt inte faller under offentlighetsprincipen och de handlingar jag begärt ut därmed inte är att betrakta som allmänna vilket också fastslagits i ett liknande fall, då gällande (SKI). Av rent intresse kommer jaag ändå att skicka in ett besvär. Om vi ser till själva processen tycks Inera lägga betoningen på S snarare än O i OSL. Det är tyvärr inte en ovanlig attityd bland myndigheter, det är klart att det är mycket bekvämare att arbeta bakom lyckta dörrar, men en mycket tråkig utveckling i ett samhälle där vi berömt oss för vår fina offentlighetsprincip. Min fråga här blir hur syftet med informationsklassningen som säkerhetsåtgärd skulle kunna skadas om Inera lämnade ut beskrivningen av sin metod. Eller hur riktlinjersin helhet skulle kunna vara känsliga. För att undvika missförstånd: självklart finns det ingående beskrivningar av tekniska lösningar alternativt risker/sårbarheter som bör hållas skyddade för obehöriga (särskilt som Inera paradoxalt nog är frikostiga med tekniska beskrivningar . Men styrande dokument på en högre nivå borde Inera ha all anledning att vilja sprida om man tar sitt uppdrag att ”koordinera och utveckla digitala lösningar” på allvar. Eftersom vi vet att informationssäkerheten är så illa utvecklad inom sjukvården borde Inera föregå med gott exempel och visa upp vilken säkerhet man själv har i sin instans av 1177 till skillnad mot Medhelps hantering. Vad skulle nyttan vara i att begränsa harmlös information om sitt säkerhetsarbete till sina ”kunder” om man hanterar personuppgifter för hela befolkningen och ett mycket stort antal aktörer är berörda av dessa regler på olika sätt? En mer cynisk människa än jag skulle ifrågasätta att de dokument jag efterfrågar över huvudtaget finns annat än på ritbordet med tanke på att policyn antogs i mitten av juni i år och övriga dokument rimligen borde vara underdokument till den. Jag väljer att tro att dokumenten i beskrivningen verkligen finns men det ledningssystem som framtonar liknar inget jag tidigare sett i en organisation med Ineras betydelse och ambition att följa ISO/IEC 27001/27002. Policyn är som jag tidigare skrivit torftig och innehåller inte delar som ändå får uppfattas som praxis som exempelvis ansvar och roller, incident och kontinuitet vilket även är centrala aspekter för en tjänsteleverantör. Dessa frågor återkommer inte heller på anvisningsnivå. Inledningsvis sägs att: Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt. Det är alltså en intern policy för bolaget Inera men vad säger det om informationssäkerheten i tjänsterna? Och i relationen med kunderna? När så basala frågor lämnas öppna är frågan vad policyn egentligen fyller för syfte. Sammantaget är den bild jag får att detta inte ens om det blir genomfört skulle bli ett fungerande ledningssystem på det sätt som beskrivs i standarden. Men då har jag som sagt inte sett själva dokumenten. Kanske någon som är ”kund” i Ineras mening kan kolla på dessa dokument och återkomma med en beskrivning? Ineras hemlighetsmakeri blir ännu mer märkligt med tanke på att ett flertal av de ägare som Inera kallar kunder villigt lämnat ut sina styrande dokument för informationssäkerhet när jag frågat. Varför skulle större sekretess råda hos Inera? Kanske är det ovanan att leva med en god offentlighetskultur som präglar Ineras synsätt. På samhällsnivå är det i så fall ett stort problem om viktig information flyttas från öppna organisationer till slutna som Inera och SKL. Jag tror att överdrivet sekretessläggande är till stor nackdel för säkerhetsarbete generellt men alldeles särskilt i sammanhang då en ett antal aktörer ska dela information, tjänster och infrastruktur. Det måste finnas en grundlig kännedom och diskussion om gemensamma regler hos de som är aktörer i samarbetet men det måste också gå att presentera utanför den snävaste kretsen för att kunna skapa tillit. Konsulter och leverantörer måste även de få inblick för att kunna utveckla sina tjänster så att de passar. Detta gäller än mer om Inera ska axla rollen att stödja kommunerna i deras digitalisering. Min förslag har sedan länge varit att ta fram gemensamma regelverk och skyddsnivåer för att skapa gemensam säkerhet och dessutom slippa de stora konverteringsproblem som uppstår då aktörer med olika regelverk ska samverka i samma infrastruktur. Svensk digitalisering är i sig planlös men det skulle kunna gå att riva det Babels torn av språkförbistring som redan finns inom informationssäkerhetsområdet genom att skapa just gemensamma regelverk. Jag gjorde ett försök 2014 när jag jobbade på MSB att få olika centrala aktörer att samverka men denna strategi har fallit i glömska trots ett flertal tunga undertecknare (bland annat SKL och Inera). Idag är behovet av fungerande informationssäkerhet i vården större än någonsin finns det definitivt utrymme för Inera att kliva fram och göra mer av sitt uppdrag att ta fram regelverk för informationssäkerhet än det som nu finns presenterat på n, detta särskilt som SKL säger att man ska arbeta ”resolut” med att förbättra informationssäkerheten. Ska man lyckas med det krävs dock öppenhet och dialog med de många aktörer som måste ingå i ett sådant förbättringsarbete. Att hävda att sekretess råder för varje mening i styrande dokument på hög nivå är inte ett tecken på vilja till öppenhet och dialog. Efter mitt förra inlägg om e-hälsa har jag fått en del kommentarer som visar att sjukvårdens organisation och i ännu högre grad e-hälsoområdets styrning är en okänd värld för många. Som en projektledare en gång sa till mig som en förebärare för Trump: ”Hur svårt kan det vara med sjukvård (och e-hälsa)?”. Ganska svårt skulle jag vilja säga vilket även Trump . Därför kommer här en inledning för att ytterligare förtydliga hur jag uppfattar organisationen idag (finns utrymme för osäkerhet i detta) samt ge ett praktiskt exempel på vad det leder till. För att bara titta på den bristande styrningen har jag uppdaterat en gammal bild till hur jag tror det ser ut i dag (jag har inte tagit med finlir som kvalitetsregister och trygghetslarm m.m., m.m.). Bilden är ett försök beskriva samspelet. Som framgår är ett flertal myndigheter involverade i olika delar, det finns utförare och leverantörer. Två saker är slående. Den första är att det inte finns en överordnad myndighet med mandat att hålla ihop helheten och som kan vara kontaktpunkt för övriga aktörer. Med tanke på hälso- och sjukvårdens betydelse för samhället i olika dimensioner, de mycket stora offentliga resurser som går till sjukvården och det stora antalet aktörer som deltar i det gemensamma vårdarbetet måste detta ses som ett icke-rationellt sätt att organisera det hela om man vill ha effektivitet, kvalitet och strategisk inriktning. Det andra är SKL och sjukvårdshuvudmännens organisation som jag menar inte håller måttet för de uppgifter som man åtagit sig. Sjukvårdshuvudmännen har en roll som offentliga organ som är reglerad i lagstiftningen. Detsamma gäller för vårdgivare oavsett om de är privata eller offentliga. Men i denna ordning har alltmer SKL glidit in, en intresseorganisation som inte är en myndighet, inte har en lagfäst roll och inte omfattas av offentlighetslagstiftningen. Riksrevisionen har pekat på detta i en gällande den generella styrningen på vårdområdet. Inom e-hälsoområdet är problemen med detta mycket tydligt. En inte oviktig fråga i detta är att det öppenhetskrav som gäller för myndigheter som landsting, regioner och kommuner försvinner då de samarbetar i sin intresseorganisation. Nu när aktiviteter som tidigare skedde i respektive huvudmans verksamhet flyttas in i SKL:s hägn (inklusive Inera) försvinner också insynen. Detta kan jämföras med kommunalförbund där insynsmöjligheten fortfarande finns kvar. Denna fråga verkar inte engagera SKL i någon högre grad, jag söker på hemsidan för att finna om man frivilligt erbjuder en likande insyn i beslutsunderlag och annat som skulle räknas som allmänna handlingar hos SKL:s medlemmar men ser inga sådana informationsinsatser. Jag skickade även ett mail till SKL:s infoadress den 24 juli: Hej! Jag vet att SKL inte är en myndighet och därmed inte omfattas av offentlighetslagstiftningen. Däremot är SKL:s medlemmar det liksom medlemmarnas uppdragsgivare. Min fråga är hur eftersträvar SKL att ändå kunna erbjuda motsvarande transparens som medlemmarna förutsätts ha? Detta borde vara allt viktigare i och med att SKL har tagit på sig allt fler uppgifter av operativ karaktär och frågor som starkt påverkar medlemmarnas prioriteringar och finansiering. Eller är SKL:s linje att allmänheten får tillräcklig insyn via det material som publiceras på den egna webbplatsen? Detta mail är fortfarande obesvarat efter ett par veckor, kanske beroende på semestertider, vilket i sig är en intressant illustration av att SKL inte omfattas av kraven på myndigheter att snabbt besvara inkommande frågor. I frågan om e-hälsa är det dock de bristande organisatoriska förutsättningarna som är mest värda att ifrågasätta. SKL är i sig inte en organisation som är skapad för att bedriva operativ verksamhet utan för att driva förhandlingar i huvudmännens intresse mot arbetstagare och delvis även mot regeringen. Nu har man omvandlat sig till något som varken är företag eller myndighet men har en horisontell integration där huvudmännen både är leverantörer och kunder, en typ av organisation som redan Vänerskogs jättelika konkurs 1981 visade problemen med. Denna oreda av aktörer i en infrastruktur av mycket känslig information är detta, ja jag vågar klämma i med, katastrofalt. Ett mycket stort antal stort antal aktörer är inne och rycker i den gemensamma informationsinfrastrukturen utan att det finns en konkret inriktning utom den som delas av regeringen och SKL. Jag noterar att webbplatsen inte uppdaterats sedan oktober 2017 men att det kommit en som mest verkar vara ett underlag för förhandlingar samt ett antal fluffiga mål. Det är långt till verkstaden om man säger så. Vad leder detta till i praktiken? Ett bra exempel är hur den ganska naturliga frågeställningen om att ge patienten tillgång till mer information om sin hälsa, behandlingar m.m har hanterats. För att klargöra utgångsläget så har patienter haft rätt att ta del av sin journal sedan länge, se patientjournallagen (SFS 1985: 562). En journalhandling inom enskild hälso- och sjukvård skall på begäran av patienten så snart som möjligt tillhandahållas honom eller henne för läsning eller avskrivning på stället eller i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. E-hälsofrågan i det hela handlar mer om patienten kan del av journalen. Personligen tycker jag att hela frågan är felformulerad – istället borde den ha varit: ”hur informerar vi patienten på bästa sätt?”. Då hade vårdens arbetsverktyg knappast varit den bästa lösningen utan man skulle jobbat på att ge patienten information i den form och på det sätt som gör det enkelt att ta till sig. Bortsett från detta så påbörjades under början av 2000-talet i landstingsvärlden projekt med målsättning att tillgängliggöra journalen via nätet. Observera att detta endast handlar envägskommunikation – att patienten får möjlighet att journalen. Trots att dessa initiativ pågick bland huvudmännen bestämde Göran Hägglund som socialminister att ett nationellt initiativ skulle inledas för att patientjournaler skulle göras tillgängliga i en tjänst där de kunde användas av tredjeparter efter patientens initiativ. Jag ser det här som ett utslag av att både e-hälsa och e-förvaltning starkt präglades av att under åren runt decennieskiftet ses som en näringsfråga, d.v.s. de personuppgifter som myndigheter samlar in ska ses som råvara för privata tjänsteleverantörer. Do´nt get me started – utrymmer räcker inte till för dra upp alla negativa aspekter av detta… Låt mig istället nöja mig med att detta var en lösning med så många problem inte minst säkerhetsmässigt att den skulle ha lagt sig i byrålådan på ett mycket tidigt stadium. Nu är det stoppat av Datainspektionen även om eHälsomyndigheten fortsätter att processa stödda av en landets mest exklusiva advokatbyråer till en kostnad på drygt 1,5 miljoner bara 2017 (jag har kollat). För att summera: det har alltså pågått två parallella projekt utan samordning, så vitt jag kan se, för att överföra information från journal till patienter. Man har inte i lösningarna tagit höjd för hur behovet att patienten med tillräcklig kvalitet och säkerhet ska kunna föra tillbaka uppgifter till vården – en fråga som i sig är en av grundvalarna i en utvecklad e-hälsa. Exemplet visar mycket tydligt att det inte finns en gemensam plan, behovsanalys eller medvetenhet om att man bygger en gemensam infrastruktur. Min erfarenhet från olika sammanhang inom området är det också ofta saknas vilja att ta vara på professionernas intresse av fungerande arbetsverktyg eller etiska krav. Tråkigt nog tycker jag inte att arbetstagarorganisationerna varit särskilt skickliga på att samla och driva sina medlemmars olika behov, detta är dock bara mer än känslomässig upplevelse från konferensbord och från att ha tagit del av olika debattinlägg. Trots att alla aktörer med emfas skulle säga att de starkt vurmar för patients intresse kan jag tycka att det är väl lätt att utan fog göra sig till patientens företrädare. Framför allt är det svårt att hitta insikten i att patienter är vi alla och på samma sätt som vi har väldigt olika syn och intressen i andra frågor har vi det även som patienter. Ett flagrant exempel på detta är de som ständigt ställer patientsäkerhet mot integritet. Eller inte erkänner att om en välsituerad grupp använder kommersiella nätläkare för att lindra myggbett så kommer det att inkräkta på andra patienters intressen. Även här måste finnas en mycket större helhetstanke där e-hälsan sätts i sitt rätta sammanhang. Slutligen kan jag inte underlåta att gå in på integritetsfrågan och hur det gick när jag försökte begära ut mina personuppgifter från vården. Även detta är en god illustration av läget. Först till den juridiska historiken som går att scrolla förbi om man inte är intresserad men den har rätt stor betydelse för det praktiska utlämnandet av personuppgifter. Enligt den gamla patientjournallagen hade varje vårdgivare ansvar för sin egen journal och om uppgifterna behövdes hos en annan vårdgivare måste vissa mått och steg vidtas. En ansvarig läkare hos vårdgivare A måste göra en menprövning om det var till men eller gagn för patienten att uppgifterna lämnades ut. Lämnades uppgifter ut skulle ett journalnotat göras om när, vad och till vem uppgifter lämnats ut och hos vårdgivare B fördes uppgifterna in som ”kopia”. Hela förfarandet hade fördelar som att det gav mycket god spårbarhet, patienten kunde eventuellt förhindra att information lämnades vidare om man ville skydda sin integritet och det var inte hela journalen som lämnades vidare utan bara relevanta delar. Jag vill bara påpeka dessa fördelar utan att för den delen behöva anklagas för att vara bakåtsträvare för naturligtvis är detta regler som är svåra att upprätthålla i ett digitalt flöde. Och, ja, jag är väl medveten om att reglerna inte alltid efterlevdes. Min poäng är att dessa säkerhetsåtgärder inte ersattes av motsvarande funktioner när patientdatalagen (PDL) infördes. Mitt intryck efter att ha följt frågan om vårdinformation tämligen ingående sedan 1994 är att det inte ens fanns en ambition att göra det. Denna min uppfattning stärks när jag läser förarbetena till lagstiftningen. Jag ser patientdatalagen som ett resultat av mer än ett decenniums påverkanskampanj från olika aktörer med innebörden att säkerhet och integritet inte går att förena med digitaliseringen utan man måste välja. Valet blev då tämligen enkelt eftersom den tekniska och organisatoriska förändringen redan genomförts. Resultatet, förutom allt newspeak där dålig säkerhet var bra säkerhet o.s.v., var att i patientdatalagen infördes ”sammanhållen journalföring” som enligt lagens definition betyder: Ett elektroniskt system, som gör det möjligt för en vårdgivare att ge eller få direktåtkomst till personuppgifter hos en annan vårdgivare. I och med patientdatalagen ändrades grundprincipen för hanteringen av journaluppgifter från att det tidigare defaultläget var att en vårdgivare inte kunde lämna ut uppgifter utan menprövning till nuvarande defaultläge: att information kan flöda mellan vårdgivare om inte patienten aktivt spärrar utlämnandet. Ett villkor som satts upp för den sammanhållna journalföringen: Innan uppgifter om en patient görs tillgängliga för andra vårdgivare genom sammanhållen journalföring, ska patienten informeras om vad den sammanhållna journalföringen innebär och om att patienten kan motsätta sig att andra uppgifter än dem som anges i görs tillgängliga för andra vårdgivare genom sammanhållen journalföring. En sjuk patient ska alltså ta till sig information om hur informationen kommer att hanteras och dessutom ha kraft genomdriva en spärr om hen bedömer att överföringen olämplig. Några saker bör särskilt noteras i detta redan orimliga scenario. För det första innebär direktåtkomsten att vårdgivare 2 får tillgång till vårdinformation hos vårdgivare 1 istället för som tidigare ett journalutdrag över information som bedöms vara relevant för det aktuella sjukdomstillfället. För det andra förutsätter det att vårdpersonalen hos vårdgivare 1 kan ge upplysningar om hur informationen kommer att hanteras i den sammanhållna journalföringen, vilka som kommer att få tillgång till den exempelvis. Min visserligen anekdotiska men ändå uppfattning efter att ha frågat ett ganska stort antal anställda i vården finns inte en kunskap inom vården hur informationen hanteras och hur ska då personalen kunna upplysa patienten? Detta är inte så konstigt för jag tror uppriktigt inte någon idag har kontroll över informationsflödena i vården. För det tredje lyser ett decennium efter PDL:s ikraftträdande fortfarande möjligheten att faktiskt spärra sin journal med sin frånvaro hos ett stort antal vårdgivare. I praktiken kan jag inte se att patienten har någon reell möjlighet att vare sig få veta hur den egna vårdinformationen hanteras eller att påverka åtkomsten till den. Med stöd av den sammanhållna journalföringen har det vuxit fram en vårdinformationsspaghetti där det vad jag kunnat se inte finns vare sig överblick, tydlig styrning eller definierade ansvar. Detta leder också till att när jag hos min vårdgivare frågar: ”Gör ni journalnotat om vilka samtycken till andra vårdgivare jag givit så att jag kan få en sammanställning över vilka som fått åtkomst till mina uppgifter?” får till svar ” Nej, det finns i dagsläget ingen sådan funktion i COSMIC men detta är under utveckling, det vill säga en samtyckestjänst. Vi dokumenterar inte i x:s journal andra vårdgivares samtycken, detta är var och ens eget ansvar. När någon inhämtar ett samtycke i COSMIC så genererar detta en logg samt en referens i journalen.”. Det vill säga att den vårdgivare som lämnar ifrån sig informationen noterar inte detta utan patienten förväntas ansvara för spårbarheten. Jag vände mig då till Inera som ansvarar för tjänsten Nationell Patientöversikt som är en slags växel då vårdinformation förs mellan olika vårdgivare. På frågan om de kan redovisa vilka som eventuellt tagit del av min vårdinformation svarar de: ”Samtycke måste alltid inhämtas av den vårdgivare som ska ta del av din information i NPÖ. Samtycket ska registreras i det lokala journalsystemet hos den aktuella vårdgivaren. Det tekniska samtycket loggas i den nationella säkerhetstjänsten som förvaltas av Inera. Det finns ingen dokumentation från journalinformation och inte heller någon information om varför samtycket har inhämtats.” Deras uppfattning är alltså att de endast har ”tekniska loggar” och att jag fortfarande själv måste hålla reda på mina samtycken trots digitaliseringen. Det framgår också att de anser att de tekniska loggarna inte är att betrakta som personuppgifter. Jag har valt att inte fördjupa mig ytterligare i detta men hoppas att andra tar upp den tråden. Sammantaget skulle jag vilja säga att detta rimmar rätt illa med dataskyddsförordningens krav. Min egentliga poäng med att försöka beskriva att oreda, de oklara ansvarsförhållandena och bristande överblick är att detta naturligtvis inte bara påverkar patientens möjlighet till personlig integritet. I ännu högre grad påverkas effektivitet, patientsäkerheten och möjligheten att upprätthålla verksamheten vid större störningar.Särskilt bekymmersamt är det oklara ansvaret som även andra Vad blir då kontentan av allt detta? Jag tror faktiskt inte huvudfrågan är huruvida sjukvården ska förstatligas utan hur den ska styras (även om jag i dagsläget har litet svårt att se exakt vilket värde den regionala politiska styrningen tillför). Oavsett om det finns 2 eller 200 000 vårdgivare så måste det finnas en stark statlig styrning som då inte enbart omfattar den offentligt finansierade slutenvården som ett förstatligande skulle innebära. Den nuvarande bristen på styrningen tjänar såvitt jag kan se enbart oseriösa leverantörer på och möjligen de offentliga företrädare som älskar att åka omkring på olika konferenser och framställa sig som visionära. Situationen där myndigheter processar mot varandra vittnar väl om något om den rådande anarkin. Om vi inte klarar av att styra digitaliseringen av vården idag så blir tanken på AI och IoT mardrömslik. Mina förslag är därför att på äktsvenskt maner tillsätta flera rejäla utredningar men med skillnad från de tidigare inte bilägga facit från uppdragsgivaren. Jag ser framför mig en handfull utredningar inom olika områden men som är starkt koordinerade så att resultaten går att använda. Viktigt är att ta hänsyn till de mångskiftande intressen som hälso- och sjukvården ska tjäna, inklusive professionernas och forskningens behov på kort och lång sikt. Inriktningen bör vara att på samma sätt som på 1940-talet bygga en långsiktigt fungerande infrastruktur i bred politisk enighet. Några förslag (jag tar inte med komplicerade saker som prioriteringar i vården och patienters egentliga intressen): Puh! Jag vill verkligen inte påstå att jag kommit med de definitiva sanningarna i dessa komplicerade frågor – det finns så många olika sätt att betrakta den svenska e-hälsan. Säkert har jag missuppfattat eller vantolkat en massa saker. Mitt enda försvar är att jag efter bästa förmåga försökt måla upp bild av e-hälsa. Förhoppningsvis kan dessa långa inlägg stimulera andra att dela bild av samma frågor. I maj när dataskyddsförordningen trädde i kraft inledde jag ett test: att genom att ställa frågor om hur mina personuppgifter hanterades i vården ville jag göra en temperaturmätning av den kontroll som vården generellt har över vårdinformationen. För hälso- och sjukvård innebär (i princip) inte dataskyddsförordningen någon så stor skillnad eftersom både patientdatalagen och PuL redan gett patienten möjlighet att få tillgång till sin information och (i teorin) spärra åtkomsten till sin vårdinformation. I verkligheten är det och har det sedan patientdatalagen varit svårt för att inte säga omöjligt att få veta hur patientuppgifter hanteras – det är i alla fall min uppfattning som jag ville pröva genom att begära upplysningar om mina egna vårduppgifter med stöd av dataskyddsförordningen. Svaren på mina frågor var negativa (vilket jag kommer att återkomma till senare) men jag fick underlag rörande dagssituationen inom e-hälsoområdet. Detta inlägg svävar ut in extremis och handlar om i vilket landskap som digitalisering av vårdinformationen sker. Jag ska resonera om den bristande styrningen av e-hälsa samt pusta ut orosmoln om informationssäkerhet och det långsiktiga bevarandet av vårdinformationen. I ett följande inlägg kommer jag att skriva mer om den bakomliggande juridiken. Först till organisationen av den svenska sjukvården som förvånansvärt många som gör inlägg i e-hälsofrågor inte tycks bottna helt i. Tillåt mig att roa mig med en historisk utflykt. Den svenska vården är i huvudsak offentligt finansierad via skattemedel. Det regionala ansvarar för att erbjuda vård inom det egna upptagningsområdet enligt hälsosjukvårdslagen. Men landstingen och regioner behöver inte själva vara utförare av all vård utan kan även vara privata. Andelen privata vårdgivare har tillväxt mycket starkt under de senaste 20 åren men strukturen med självständiga landsting som sjukvårdshuvudmän har funnits sedan 1862 (med varierande uppdrag). Redan här finns underlag för vanliga missuppfattningar om ansvar men också reella problem eftersom de flesta krav i föreskrifter m.m. riktas mot vårdgivarna och inte sjukvårdshuvudmännen. När det gäller säkerhet och integritet har dock vårdgivarna inte så stora möjligheter att påverka sin situation trots att de har ansvaret – de tvingas (formellt eller informellt) ofta av sjukvårdshuvudmän, SKL eller myndigheter att använda lösningar oavsett egna säkerhetskrav. Landstingen är kommuner med en politisk ledning vilket gör att inriktningen för olika landsting och regioner kan variera. För e-hälsan som av naturliga skäl blir allt mer nationell är detta en ansvarsfördelning som innebär stora problem, inte minst eftersom landstingspolitiker använt rollen för egna, i mitt tycke kortsiktiga, kampanjer. En misstanke som gror är att e-hälsa används av politiker för att undkomma att diskutera den offentligt finansierade vårdens grundfråga: den nödvändiga prioriteringen. Det är ett väl känt faktum att det inte finns någon bortre gräns för behovet av vård, det finns hela tiden nya sjukdomar och tillstånd som kan behandlas och definitionen av hälsa kan sättas så högt att inte minsta krämpa blir acceptabel. Däremot är vårdens resurser begränsade – alltså måste prioriteringar ske. Detta är den mest laddade av alla frågor för sjukvårdspolitiker eftersom prioriteringar ofelbart kommer att leda till att några patienter blir missnöjda. Den som tillsattes i slutet av nittiotalet för att ge de lokala politikerna stöd i form av nationella prioriteringslistor släppte också snabbt den glödheta potatisen och lämnande ifrån sig litet allmänna rekommendationer om hur processen för prioriteringar skulle kunna ske . Min teori är att politiker och högre tjänstemän i vården nu (omedvetet) använder e-hälsa som en dimridå för att undvika frågan om prioriteringar genom att hävda att e-hälsosatsningar skulle kunna leda till enorma effektivitetsvinster (som då underförstått skulle leda till att får den vård de vill ha). I verkligheten sker en mycket negativ icke-styrd prioritering av sjukvårdsmedel genom bland annat kommersiella nätläkare där en ohelig allians mellan nätläkarnas ekonomiska intresse och människor med lättare krämpor prioriterar upp sig på bekostnad av andra med reella hälsoproblem. En hårdvinklad beskrivning men ni förstår vad jag menar. Detta sätter stark press på sjukvårdspolitiker som i vissa fall måste säga nej men hellre säger att e-hälsa kommer att lösa problemen. Själv är jag positiv till de former av e-hälsa som leder till reella förbättringar men att tro att den ska kunna upphäva den omöjliga ekvationen mellan outtömliga behov och begränsade resurser är en vanföreställning som ansvarsfulla politiker borde göra upp med. En annan viktig negativ faktor är SKL:s förändrade roll. SKL driver sina medlemsorganisationers intressen i förhållande gentemot uppdragsgivaren staten, d.v.s. att man vill att staten ska styra så litet som möjligt (även om det inte uttrycks preeeecis så) vilket ökar på fragmentiseringen ytterligare. Den tidigare sammanhållande myndigheten Socialstyrelsen som var en beredande motpart för SKL blev sönderslagen för några år sedan. Uppgifterna är nu fördelade på fyra myndigheter som tillsammans med Läkemedelsverket tycks ha ett tämligen lågintensivt samarbete. SKL och sjukvårdshuvudmännen agerar som månghövdad maktfaktor utan eget ansvar i det tomrum som skapades när Socialstyrelsen nedmonterades. Dessutom står e-hälsoområdet under ett starkt kommersiellt intresse, inte bara genom nätläkarna. Den nära alliansen mellan känns inte helt betryggande för det kommande. I den tidigare regeringen var två av hälso- och sjukvårdsministerns statssekreterare hämtade från it-leverantörer vilket Dagens samhälle skrev om förra året. Förväntan på stora vinster inom vården och en kanske alltför nära relation är knappast positiva nyheter för patienter och skattebetalare. Eftersom jag intresserat mig en hel del för den svenska sjukvårdens historia kan jag inte undgå att fundera över att maktbalansen mellan staten som är uppdragsgivaren och utförarna, d.v.s. sjukvårdshuvudmännen (regioner och landsting) samt numera SKL, har förskjutits. Att göra historiska jämförelser är alltid vanskligt men för mig går det inte att motstå frestelsen att försöka analysera varför e-hälsa och digitalisering relativt sett varit så litet framgångsrika samhällsprojekt i förhållande till de resurser som satsat. Hade det gått att prata fram e-hälsa och digitalisering hade det svenska samhället genomgått ett Civilization-moment där den framgångsrike spelaren lyckas uppfinna elektricitet på 1100-talet. Men tyvärr räcker det inte med miljontals power point bilder, konferensinlägg, möten, testbäddar och avgränsade dellösningar för att skapa infrastruktur. I detta delar jag uppfattningen i om floden av åsikter. Jag tror mig att se några orsaker till det haltande genomförandet av något som trots allt alla varit överens om ska genomföras. Detta är en situation som i mycket liknar den som rådde från slutet av fyrtiotalet och i ett par decennier framåt då det skedde en så här i efterhand nästan ofattbar mobilisering och utbyggnad av den svenska hälso- och sjukvården. När jag skrev en historik om den värmländska sjukvården häpnade jag över att landstinget under en tioårsperiod byggde inte mindre än fyra nya sjukhus! Även om jag är starkt lockad ska jag inte gräva ner mig ytterligare i detta utan bara tacksamt konstatera att den samhälleliga kraftsamling är något som vi nu fortsätter att skörda frukterna av. Hur kunde man lyckas med denna infrastrukturella revolution? En första förutsättning var att det fanns en stark politisk enighet om att detta skulle genomföras även från de borgerliga partierna som annars kampanjade för skattesänkningar. Men till skillnad mot e-hälsoutvecklingen (liksom digitaliseringen i övrigt) nöjde man sig inte med den politiska enigheten utan skapade även de institutionella förutsättningarna (för den som vill läsa mer om institutionella förutsättningar rekommenderar jag verkligen att läsa litet Lennart Lundqvist eller Bo Rothstein) för utbyggnad. En viktig sådan var att skapa ett mycket genomarbetat kunskapsunderlag att ta ut riktningen ifrån. I detta var utredningsväsendet mycket betydelsefullt, de utredningsinsatser som gjordes var av mycket hög kvalitet. Häri ligger en väsentlig skillnad mot de utredningar och kommittéer som levererat förslag inom digitalisering och e-hälsa, jag nöjer mig med att instämma i de synpunkter som framförs i den här . I utvecklingen fanns en mycket kraftfull och sammanhållande motor i Medicinalstyrelsen, sedermera Socialstyrelsen. Det är idag nästan svårt att förstå hur inflytelserik myndigheten var och på vilken detaljnivå man styrde sjukvården. Om vi bara ser till vårdbyggnader fanns det ett regelverk som ner till hur många luftkubik per vårdplats definierade hur sjukhusen skulle byggas. Varje ritning på ny- eller ombyggnad måste skickas in för godkännande och stränga inspektörer åkte ut och kontrollerade att det som byggts höll måttet. Landstingen var byggherrar och hade det praktiska ansvaret för byggande och vård men deras intressen samlade ingen front i Landstingsförbundet (en del av SKL:s föregångare tillsammans med Kommunförbundet) utan gick huvudsakligen via riksdagen. Där fanns det som kallades ”landstingspartiet” eller ”landstingsbänken” där landstingsordförande som nästan undantagslöst även vara riksdagsmän kunde driva sina frågor – ofta i gott samförstånd oavsett partipolitisk tillhörighet. Även detta var en viktig institutionell förutsättning eftersom det då fanns etablerade och lagfästa former för att lösa intressemotsättningar. Idag är situationen radikalt annorlunda. En viktig skillnad är förstås att det kommit in så många privata aktörer men också att när de gamla institutionerna revs ner ersattes de inte av nya som skulle varit verkningsfulla då man anammade new public management som grundfilosofi för den svenska vården. Jag är för tillfället inne på att försöken att uppnå effektiv digitalisering och e-hälsa är bland de bästa exemplen på hur new public management på ett negativt sätt präglat svensk offentlig sektor. Resultatet har bland annat blivit att Socialstyrelsen i accelererande takt fråntagits mandat och att sammanhållen utveckling ersatts med fragmentisering. Intresseorganisationen SKL tycks inte heller längre gå via en beredning på myndighetsnivå utan direkt på regeringen och jag har t.o.m. läst meningar som att ”regeringen bör SKL i uppdrag …”. Den geografiska uppdelningen av ansvar var under perioden mindre problematisk än idag eftersom större delen av vårdens uppgifter kunde lösas inom varje landstings hank och stör. När digitaliseringen tog fart i början av nittiotalet skapades överbryggande strukturer som exempelvis Sjunet och sedermera Carelink. Nu finns både eHälsomyndigheten och Inera m.fl. som utan tydlig gemensam strategi eller regelverk grejar i infrastrukturen. Bortsett från det negativa i att sakna gemensam styrning ser jag det inte heller som problemfritt när digitalisering och e-hälsa blir frikopplade från den kärnverksamhet de ska utgöra stödfunktion för. En annan aspekt som tycks ha glömts bort är vårdinformationens långsiktiga betydelse både för den enskilda patienten och för forskningen. För tjugofem år sedan var landstingen, för att hårdra förhållandena, i de allra flesta fall både huvudmän och vårdgivare för den absoluta merparten av både primär- och slutenvård. Det gjorde att vårdinformationen också i huvudsak var att se som allmänna handlingar, vilket i sin tur innebar att det fanns ett tydligt regelverk att utgå från (ända från det att vårdinformationen upprättades/inkom till dess att den arkiverades alternativt gallrades). Ansvaret för informationen var klarlagt liksom hur menprövning och åtgärder för spårbarhet skulle ske då information fördes över organisationsgränser inom en huvudman. Självklart gällde detta även i de fall då information utbyttes mellan vårdgivare under olika huvudmän. Att journaler i huvudsak hanterades som allmänna handlingar innebar också att arkivlagen tillämpades både vad gäller arkivering och gallring. Alla sjukvårdshuvudmän (alltså landsting/regioner) utom en om jag kommer ihåg rätt hade åtagit sig att bevara alla läkarförda journaler för all framtid. Bakgrunden till detta var den enorma betydelse som den vårdinformation som arkiverats från sjuttonhundratalet och framåt haft för den svenska forskningen. I PDL är kravet att en journal ska bevaras i minst tio är efter att sista anteckningen förts in i handlingen samt att journaler som allmänna handlingar ska hanteras som sådana. Det är ungefär vad som stod i patientjournallagen också men nu är kontexten radikalt annorlunda och även innebörden av begreppen – vad är ens en ”handling” i dagens vårdinformation? Bara den förändringen att betydligt mindre andel av vårdinformationen är allmänna handlingar och därmed kan gallras av den enskilda vårdgivaren är en stor risk. Vissa sjukvårdshuvudmän har försökt reglera arkivfrågan i avtal med de privata vårdgivarna men detta är knappast tillräckligt. Redan idag är det som presenteras på skärmen hos en vårdgivare en sammanställning av information ur en rad system och tjänster som kan finnas både inom och utom vårdgivarens organisation. Detta är bara inledning av en utveckling där informationshanteringen kommer att bli organisatoriskt och tekniskt allt mer komplex. För att bevara denna gigantiska informationsmassa för framtiden för att kunna serva patienter som envisas med att leva i bortåt ett sekel och för att kunna ge underlag för livsviktig forskning räcker det inte med att litet svävande beskriva ”e-arkiv”. För mig är detta en mycket bekymmersam fråga och det förvånar mig att varken Riksarkivet eller de utredningar som genomförts gällande registerforskningen intresserat sig för detta. Så här i slutet av litanian vill jag inte på något sätt hävda att vi kan använda gårdagens lösningar idag. Däremot tror jag att det finns mycket att vinna på att ha ett historiskt perspektiv. I detta fall vill jag lyfta fram behovet av kvalitativa kunskapsunderlag som är parlamentariskt förankrade, en långsiktig väl definierad inriktning, institutionella förutsättningar anpassade efter aktuell situation och en sammanhållande kraft med mandat att genomdriva beslutade lösningar. Framför allt tror jag att vi måste erkänna att det finns intressemotsättningar och lyfta fram dem i ljuset för att kunna diskutera hur de ska lösas. Ofta framhålls svårigheten med den geografiska uppdelningen, minst lika stor är den som handlar om de inte helt kompatibla intressena privata utförare och den offentliga finansieringen. Hur dessa intressen ska balanseras mot varandra har hittills varit en icke-fråga i e-hälsosammanhang. Det har vi inte råd att låta den fortsätta vara. Om vi ska klara upprätthålla den väsentliga del i välfärdssamhället som den offentligt finansierade sjukvården utgör och dessutom införa dataskyddsförordning, NIS-direktiv, civil beredskap och allt annat så måste vi ändra bilden av e-hälsa. Det handlar inte om att släppa ner litet slumpmässiga tekniska lösningar (gärna efter påtryckning av olika leverantörer) utan att se att det kräver samma mobilisering, organisation och koordinering som då sjukvården byggdes ut under efterkrigstiden. Och glöm inte forskningen!
di|© Fia Ewald 2016-
li|Riktlinje informationssäkerhet Anvisning för informationsklassicering Anvisning för informations- och it-säkerhet för medarbetare Stärkt samordning av de frågor som påverkar vården i regeringskansliet och en stärkt roll för Socialstyrelsen som sammanhållande kraft i vården och beställare av it-lösningar hos e-Hälsomyndigheten, SKL m.fl. Hur en gemensam infrastruktur ska kunna byggas upp i konkreta termer och ansvarsförhållandena för detta En ny patientdatalag som lever upp till dagens många olika behov och som inte genar när det blir svårt. En arkivlag som kan tillgodse kravet på att bevara den gemensamma informationsinfrastruktur som uppstår inom bland annat e-hälsa. I en ny arkivlag bör finnas utrymme för att fatta beslut om bevaranderegler även för andra än statliga myndigheter, t.ex. ett krav på att viss vårdinformation ska bevaras för all framtid oavsett vårdgivare. SKL:s roll med övervägande om liknande krav på öppenhet som gäller de ingående sjukvårdshuvudmännen. Frågan bör ställas om SKL över huvud taget har de institutionella förutsättningarna att leverera gemensamma e-tjänster eller om detta istället bör ske av myndigheter Utred möjligheten att införa en lösning liknande den norska Normenden svenska vården. Detta drev jag med klent gehör när jag jobbade på MSB men det är aldrig fel att vädra gamla käpphästar. MSB måste våga överge sin beröringsskräck för verkligheten och kunna ge faktiskt stöd till bland annat vården. Hur e-hälsan systematiskt ska utvärderas och vem som ska utföra det.
st|OFFENTLIGHET 16 § på vilket sätt läsa alla all en sina sjukvårdsvårdshuvudmännen vårdgivare alla
h1|Meny Inera
sp|MENU MENU Postat av Postad i , , , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , , , , , Tagged , , , , , , , , , , Postat av Postad i , , , , , , , , Tagged , , , , , , , Sök efter:
pa|Jag har alltid haft svårt för den oreflekterade gruppkänslan, när tillhörigheten till en grupp blir så viktig för ens (yrkes)identitet att det skuggar tankens klarhet. Tyvärr tycker jag att säkerhetsbranschen ofta drabbas en överdriven gruppkänsla som leder till ett grupptänk och inte minst av en oförståelse för hur det ser ut i ”verkligheten”. Att predika för kören, d.v.s. för andra säkerhetsmänniskor, är enklare än att öppet diskutera säkerhetsfrågor med människor som har andra och kanske viktigare prioriteringar än säkerhet. Själv måste jag erkänna att jag grips av en skamkänsla över att erbjuda lösningar som tar så mycket tid från kärnverksamheten, dessutom med oklart resultat. Trots att säkerhetsbranschen av tradition är högerlutande, vilket i normala fall skulle leda till ett ifrågasättande av byråkrati, krångel, förmynderi och slöseri med skattemedel, så godtas orimligt insatskrävande säkerhetsåtgärder i just skattefinansierade verksamheter. Ganska hemmablint kan man tycka. Låt mig bara ta några exempel. I Sverige finns runt grundskolor. Såsom praxis och stöd är utformade ska då informationsklassning genomföras om inte i samtliga grundskolor så åtminstone per förvaltning eller grundskoleområde, gärna med stöd av SKR:s KLASSA. Många kommuner väljer dessutom att ta in konsulter för att genomföra klassningarna med KLASSA för dyra pengar och utan att den så viktiga dialogen uppstår mellan verksamhet och informationssäkerhetsansvarig. Åtgärderna som levereras ur KLASSA är inte i de flesta fall konkreta utan snarare på en nivå som kräver en egen utredning för framtagning av åtgärder hos kommunen som använder verktyget. För mig känns det som en mycket dyrbar metod som ger ett resultat som i bästa fall är tveksamt. Som jag tidigare betraktar jag inte det som ett sätt att effektivisera säkerhetsarbetet och föreslår andra möjligheter. Några andra som inte är så ängsliga för att ta säkerhetsresurser i anspråk är MSB. Myndigheten har nu tagit fram en egen som såvitt jag kan se inte har något vetenskapligt stöd (däremot en närmast rörande metodbeskrivning med formel och allt). Det framgår inte heller varför man inte tydligare anslutit till ISO 27004 som visserligen nämns men lämnar få spår i utformningen. MSB har gått så långt att man skrivit in ISO 27001/27002 i sin föreskrift för statliga myndigheter så det skulle känts rätt logiskt att man då gått all in i standardfamiljen även då det gäller uppföljning. Rapporten är ett svar på ett regeringsuppdrag: Detta skulle kunna tolkas som något som liknar frivillig tillsyn eller revision men istället har MSB knåpat ihop något som enligt min bedömning (jag har ändå rätt många år i mätbranschen) kommer att ta avsevärd tid att hantera för de organisationer som väljer att delta utan egentlig nytta. Ja, visst får ledningen en överblick men även den som är mest besatt av mantrat ”ledningens genomgång” måste någon gång landa i att det är praktiska åtgärder som måste vidtas för att förbättra säkerheten – det räcker inte att rapportera aldrig så mycket. Jag vet hur betvingande det är med spindeldiagram, jag har stått inför otaliga ledningsgrupper och showat med gott resultat, men det som gav verklig nytta var något annat. Det var de insatser vi lade ner på att skriva detaljerade rekommendationer noggrant anpassade efter den specifika organisationens förutsättningar och risker. Efter att ha läst MSB:s rapport kan jag inte förstå hur denna typ av frågeställningar öht ska kunna besvaras och vad eventuella svar skulle kunna ha för kvalitet: Hur räknar man ens procent på åtgärder? Är åtgärden att sätt lås på ett dokumentskåp lika mycket värd som att ändra backup-rutiner liksom? Måste åtgärderna att ha varit fullständigt genomförda för att räknas eller räcker det att de är påbörjade? Om det endast fullständigt genomförda åtgärder som ingår kommer då organisationen att prioritera kortsiktiga åtgärder och välja bort de som tar lång tid men som kanske har större betydelse för säkerheten? Att med så många grundläggande osäkerhet försöka tillämpa en formel som denna ger mig ett intryck av ett helt verklighetsfrämmande projekt. Ett tredje ack så resurskrävande villospår är de externa revisioner som många organisationer väljer att göra. Det är ett enkelt men kostsamt beslut att ta för ledningen. Och när man ser på leveranserna från inte minst större välrenommerade företag blir man ofta beklämd. Rapporterna, som inte sällan kommer i power point-format, är så uppenbart standardrekommendationer som av juniora konsulter klippts samman till något som inte är anpassat till kundens verksamhet och i vissa fall inte ens till svensk kontext. Hur svårtolkade (en eufemism) rapporterna kan vara tyder den absurda upplevelse som jag stött på när ett revisionsbolag anlitas för att uttolka ett annat revisionsbolags rapport och försöka göra om den till något som liknar förslag på begripliga åtgärder. Och nej, det blev inte så mycket begripligare i nästa led. Trots den bristande kvaliteten i många revisionsrapporter får de orimligt stor betydelse i många organisationer. Ledningar tar dem på stort allvar och tycker sig ha fått ett underlag både för den så omtalade ”benchmarketingen” och för att att kunna vidta rätt säkerhetsåtgärder. Det är inte så konstigt; ledningen tycker sig ha betalat dyrt för att få en professionell genomgång av ett område som man själv i de flesta fall är dåligt insatt i. Att ställa kritiska frågor är inte aktuellt, särskilt om det skulle kunna avslöja ens egen bristande kunskap. Vid ett inte oväsentligt antal tillfällen har jag tyckt när jag läst rapporterna att de varit mer eller mindre vilseledande när det gäller vilka åtgärder som rekommenderas. Eftersom de som utfört revisionen på ett industriellt sätt inte haft möjlighet att sätta sig in i kundens förutsättningar kan fokuseringen på de prefabricerade åtgärderna leda till både dubbelarbete när vissa element faktiskt redan finns på plats men under annan benämning än revisionsbolagets och till att väsentliga risker missas. Dessutom är hänsyn sällan tagen till beroendeförhållandet mellan olika åtgärder, något som kan göra att kundens åtgärdsarbete blir alldeles i onödan ineffektivt. Ibland betonar revisorerna väldigt specifika åtgärder som den som arbetar med säkerhet i organisationen vet att man redan klarat av på annat sätt eller att avsaknaden av åtgärden innebär en mycket liten risk. Detta går dock inte fram till ledningen som sätter en större tillit till den ytliga granskningen än till den egna personalens bedömningar – onödig kraft läggs då på att checka av åtgärdsförslagen istället för på att reducera verkliga risker. Säkerhetsarbetet kan därmed snedvridas på avgörande sätt för lång tid fram över. Detta är bara tre exempel, det finns många fler metoder och krav som kan ses som på det hela taget tämligen improduktiva. Det är naturligtvis inte en slump att compliance och rapportering är så populärt. Det är betydligt lättare att ”granska” än att skapa fungerande säkerhetsåtgärder – tro mig, jag har varit på båda sidorna. Ibland skulle jag vilja gå så långt som att det borde vara förbjudet föreslå metoder och åtgärder för den som inte själv stått i det praktiska slitet att försöka förbättra säkerheten i en faktiskt existerande organisation. Det är först då en djupare förståelse för hur komplicerat det är att förbättra den verkliga säkerheten, inte bara den som finns i kolumner och poängsättning. Säkerhetsbranschen har anammat synsätten som leder till största nackdelen med NPM med oklara rambeskrivningar, mätningar och rapporteringar en masse. Trots att aktörerna i branschen som sagt ofta i andra sammanhang klagar på administration tycks man blind för den negativa byråkrati man själv skapar och som äter upp resurserna som skulle gjort så mycket större nytta i kärnverksamheten. Informationssäkerhetskraven såsom de ser ut idag trängs med likartade strukturer för hållbarhet, miljö, jämställdhet, ekonomi m.m. som alla är viktiga men samtidigt tar kraft från det egentliga uppdraget. Det är tyvärr inte så stor risk att vi råkar ut för något ansvarsutkrävande men vi borde verkligen se oss i spegeln och ställa frågan om vi är närande eller tärande. Sannolikt mest det senare vilket borde sporra oss till att tänka på att varje timme vi tvingar alternativt uppmuntrar andra till att lägga på att svara på frågor och rapportera tas från en sjuksköterska eller lärare eller någon som producerar något vettigt. Tre rapporter rörande obligatorisk incidentrapportering har kommit sedan årsskiftet: två från MSB och en från IMY (Integritetsskyddsmyndigheten). Spännande läsning men säger rapporterna något väsentligt som jag kan dra nytta av i mitt säkerhetsarbete? Under senare år har det nationella och även europeiska säkerhetsarbetet präglats av en klockarkärlek till obligatorisk inrapportering av incidenter. Själv känner jag mig mer ambivalent. Å ena sidan kan det tyckas som en självklarhet att det ska finnas en nationell lägesbild över vad som händer både för det akuta läget men även för att dra nytta av erfarenheterna som det brukar heta. Å andra sidan är incidentrapportering en aktivitet som rusar i komplexitet när man bara börjar skrapa på ytan, det räcker att försöka rigga en fungerande process i den egna organisationen för att inse det. Se bara den enkla processbeskrivning jag tagit fram som stöd för den enskilda organsiationer: Tyvärr måste jag medge att jag inte är alldeles övertygad om att kvantitativa insamlingar av något så komplext som incidenter är det bästa sättet att bringa klarhet i vilka verksamhetsstörningar och andra typer av realiserade hot som kan kopplas till it-incidenter (vilket är det som MSB och NIS-direktivet fokuserar på). Förutom att det tynger de inrapporterande verksamheterna i kritiska faser undrar jag generellt om kvaliteten på rapporteringen och vilken säkerhetshöjande effekt den har. Generellt är det ett problem att det saknas systematik i det nationella säkerhetsarbetet. I myndigheter, kommuner, regioner och företag försöker vi få till en PDCA-snurra med ett tydligt C men i de nationella satsningarna för att stödja säkerhetsarbetet tycks inte utvärdering ses som ett nödvändigt steg. För att ta ett par exempel så har jag frågat MSB om vilken utvärdering som skett av det s.k. Metodstödet som ligger ute Informationssäkerhet.se och vilken säkerhetshöjande effekt det haft samt ställt samma typ av fråga till SKR angående KLASSA. I båda fallen var svaret att man inte genomfört någon utvärdering och några planer i den riktningen nämndes inte heller. Det finns en risk att mycket blir vad jag brukar kalla ”religiös säkerhet”, d.v.s. åtgärder som vidtas i god tro men där det krävs just tro istället för evidens för att se resultaten. Ofta handlar det om det som jag redan skrivit om som Graeberskt: när arbetet stannar vid dokument som skrivs, mallar som fylls i, enkäter som besvaras och engångsutbildningar som inte leder till någon djupare kunskap. När en kommun glatt skriver om att deras styrande dokument blivit ”godkända” av tillsynsmyndigheten men att man inte tittat på hur det faktiskt ser ut i verkligheten tycker jag mig leva i Graebers värld av BS jobs. Det finns en risk att nationell incidentrapportering blivit så populär just för att den kan röra sig i denna värld. Vad kommer man då fram till i rapporterna? För att få litet grepp om frågan har jag gjort en sammanställning av 2020 års inrapporterade incidenter: Jag ska nu framföra den något inopportuna åsikten att det dokumenteras för litet i organisationerna. Inopportun eftersom vi fortfarande lever i en tid med oändlig övertro på fragmentiserade mätvärden, checklistor, matriser och inkodande, väl skildrat . Huvudsak blir bisak och frågan är allt oftare för vems skull allt detta registrerande sker, kanske inte för patienten eller eleven utan för att försörja något multinationellt företags omätliga begär efter data? Det är inte denna typ av dokumentation jag skriver om här utan snarare när matriser ersätter resonemang och utvecklade bedömningar. För att ta informationssäkerhetsområdet som ett exempel ser jag som regel snarare än undantag informationsklassningar och riskanalyser vars värde kan ifrågasättas, särskilt i det längre perspektivet. Det som återstår efter timmar av nedlagd arbetstid och noggrann analys är alltför ofta en matris eller ett excel-ark utan förklaringar. Deltagare eller roller som ingått framgår inte och inte heller hur resultatet ska hanteras. Men mest saknas på vilka grunder bedömningen gjorts. Att arbeta på det här sättet är som att skriva i vatten. Skrivandet, när det sker på ett beständigt sätt, är i sig ett stöd för tanken. Medan man skriver formulerar man sina tankar, utvecklar och förtydligar, hittar svagheter, gör synteser och lägger grunden för kommunikation. Man skapar förutsättningar för en diskussion som vaskar fram de bästa praktiska lösningarna. Både informationsklassningar och riskanalyser ska naturligtvis ske återkommande. En väl dokumenterad tidigare klassning eller riskanalys är ovärderligt stöd då proceduren ska upprepas. Istället för att börja från noll kan man gå igenom vilka faktorer som kvarstår eller ändrats, om man fått fördjupad kunskap som påverkar bedömningarna, om åtgärder vidtagits som påverkar risken eller om lagstiftning tillkommit för att ta några exempel. Utan bra dokumentation kommer inte ens de som deltagit i den förra övningen hur diskussionen gick, än mindre de som kommer till. Att det organisatoriska minnet skapar effektivitet är en sak. Ytterligare en är att dokumentationens syfte inte enbart är att kommunicera utan det är också ett sätt att aggregera kunskap inte bara i enstaka situationer utan genom att skapa ett större kunskapsunderlag som kan återanvändas i nya situationer. Detta bör även ses som en del i organisationens generella riskarbete. Det skrivna ordet är vår kapsel för kunskap vilket även går att översätta till mänsklighetens utveckling. Låt mig ta ett sista argument för bättre dokumentation och organisatoriskt minne, nämligen att det är verktyg för att skapa ett sammanhang för de som arbetar i organisationen. En fullödig dokumentation lägger fram de rationella skälen till gjorda bedömningar och motiverar i förlängningen säkerhetsåtgärder. Detta leder till en positiv säkerhetskultur kan växa fram där det är naturligt att samtala om säkerhet och där det är tillåtet att ifrågasätta säkerhetsbedömningar. Den som arbetar med säkerhet behöver inte känna sig pressad och defensiv när någon frågar varför ett visst tillvägagångssätt ska tillämpas eftersom det finns mer än siffra att bygga sin motiverande argumentation på. KASAM, känslan av sammanhang, var ett begrepp som myntades av sociologen Se alltså detta inlägg som en plädering för att skriva bättre och läsa mer. Den som känner sig osäker i sitt skrivande måste få öva, öva, öva och att skriva bra bör uppvärderas och ses som en omistlig kompetens för den som arbetar med informationssäkerhet. Teknikhistoria är ett fascinerande ämne som jag ägnat mycket intresse genom åren och då alldeles särskilt samspelet mellan teknik, samhällsutveckling och ekonomi. Frågor som varför vissa tekniska uppfinningar blir innovationer medan andra inte gör det och de institutionella förutsättningar som gör att teknik leder till positiv samhällsutveckling är ganska grundligt beforskade. En underbar populärvetenskaplig bok på detta tema är Wolfgang Schivelbuschs som jag rekommenderar alla som vill skapa sig en hälsosam distans till det utmattande nuet. Det är med denna bakgrund som den svenska förvaltningens digitalisering ständigt förvånar mig eftersom dess genomförande tycks strida mot det som framkommit som framgångsfaktorer för införande av ny teknik. Istället för att bygga gemensam infrastruktur och institutionella förutsättningar har svenska myndigheter och regioner/landsting ägnat sin energi åt någon slags känslomässig påverkan. Vad är då budskapet i denna känslomässiga kommunikation? Så här ser de mest förekommande implicita och explicita budskap ut. Det övergripande budskapet att det finns ett stort antal ludditer som är passionerat motverkar digitalisering och som måste övertygas om att digitalisering är BRA. Efter noggrant begrundande kan jag inte erinra mig en enda person som varit emot digitalisering, däremot många som varit emot dålig digitalisering. Det hindrar inte att det förekommer en ständig underström av halmdockor (läs mer om det klassiska fula argumentationsfelet ) när digitalisering diskuteras. Dessa figurer som med lock och pock måste forceras att överge papper och penna är del i en ganska bra härskarteknik eftersom den som låtsas som att dessa finns då själv framstår som en ljusbringare som står för det ”moderna”. Och det är något som i svenska sammanhang vördas så är det det moderna, så har det varit sedan 1800-talet, oavsett vad moderniteten stått för. Det uppenbart ologiska i att hävda att populasen är teknikfientliga bakåtsträvare på jobbet eller när de ska använda offentliga e-tjänster när de samtidigt på sin fritid har olika kommersiella e-tjänster som sina närmaste livskamrater tycks inte störa. Nästa centrala budskap är att digitalisering per definition är bra vilket leder till den underförstådda tesen att digitalisering är bra. Som följd av detta görs ingen skillnad mellan bra och dålig digitalisering trots att alla känner till minst fem misslyckade digitaliseringsprojekt i sin närhet. Att det inte får finnas dåliga digitaliseringsprojekt till en dubbelriktad kultur av icke-existerande uppföljning och erfarenhetsåtervinning; eftersom det inte görs någon uppföljning kan dålig digitalisering inte påvisas. Jag tittar in på webbplatserna för två centrala aktörer för den offentliga sektorns digitalisering, eSam och SKL, för att se hur man hanterar utvärderingsfrågan. eSam har gett ut ett antal vägledningar och metodbeskrivningar för digital samverkan (a.k.a. ta fram digitala lösningar) i alla möjliga skärningar men vad jag kan se har inte uppföljning och utvärdering förlänats något eget metodstöd. I den 84-sidiga för behovsdriven utveckling finns visserligen dessa rader med: Efter varje införande bör det genomföras en utvärdering för att ta vara på erfarenheter om vad som gick bra respektive mindre bra i behovsinsamling, planering, metodval, samarbete samt hur resultaten mottogs. Infriade tjänsten de förhoppningar verksamheten och målgruppen tänkt sig? men i ett systematiskt arbete förväntar man sig ett något större intresse för frågan. SKL, som får ses som ett epicentrum för den vingliga offentliga digitaliseringen, förvånar mig positivt genom att erbjuda verktyg för uppföljning exempelvis och så kallade LIKA-värderingar som den för socialtjänst. Tyvärr visar sig dessa undersökningar vara mognadsundersökningar av i vilken omfattning man lyckats digitalisera, d.v.s. det handlar inte om att utvärdera hur väl digitaliseringen fungerar. Ointresset för utvärdering är paradoxalt sett i ljuset av att digilisatörerna gärna vill tala om digitalt ledarskap och vikten av styrning samt nyttorealisering (nej, det är ingen idé ni går till den vägledningen för nyttorealisering för den innehåller inget substantiellt om uppföljning). För att kunna leda, styra och nyttorealisera i verklig bemärkelse måste man arbeta systematiskt med att utvärdera gjorda satsningar ur ett antal aspekter som ekonomi och effektivitet. Förhållningssättet att arbeta utan systematik är menar jag en av de mest grundläggande orsakerna till att det offentliga Sveriges digitalisering inte alls når den nivå som skulle kunna förväntas med tanke på de investeringar som gjorts. Att den svenska digitaliseringen kraftigt underpresterar är ett faktum som det nu tycks råda konsensus om även från internationella bedömare som OECD. Orsakerna till detta borde vara synnerligen intressanta att identifiera och då inte bara genom att komma dragande med gamla kära bortförklaringar som att juridiken inte är anpassad till digitaliseringen. Kraften i det argumentet är ju inte heller så övertygande då till exempelvis sjukvårdshuvudmän och vårdgivare högaktningsfullt struntar i viss lagstiftning som man finner obekväm. Det går inte att argumentera för digitalisering med rationella argument, tråkiga och genomarbetade analyser eller krassa ekonomiska beräkningar. Istället sker kommunikationen med ett överflöd av uttalande av den här typen: Eftersom dessa uttalande inte går att vare sig be- eller vederlägga befinner vi oss i en situation där ledande aktörer inom digitaliseringsetablissemanget ständigt vädjar till våra känslor istället för att föra en dialog grundad i sakfrågor. Här uppstår tror jag den olyckliga pepp-cirkelargumentationen där utomstående inte kan delta eftersom ramen för deltagandet är satt; bara de som accepterar pepp-läget kan ingå, de som efterfrågar rationalitet, siffror och nytta uppfattas som fientligt inställda och görs mer eller mindre förfinat till icke-deltagare och i värsta fall till halmdockan ”motståndare till digitalisering”. Att det finns ett digitaliseringsetablissemang (precis som det finns ett informationssäkerhetsetablissemang) som har mycket att försvara blir ganska uppenbart vid minsta lilla glutt in på LinkedIn. Det vore kul att se ett sociogram över det ganska begränsade antal människor som genom åren konfererat med varandra, gett varandra komplimanger, titlar, priser och positioner. Man har skapar myndigheter, kommittéer, kommissioner och råd för att underlätta digitaliseringen, oundgängliga roller som regeringens CDO och kommunala digitaliseringsstrateger och peppat varandra på karnevaler och festivaler (det sista var kanske en liten överdrift…). Digitaliseringen har beskrivits som det största tekniksprånget i historien (jag skulle nog snarare hävda ångmaskinen eller elektriciteten) och som lösningen på flertalet svåra samhällsproblem. Den arma fackutbildade personalen i välfärdssektorn har fått finna sig att bli mästrade av allehanda ”evangelister” utan definierad kompetens givits utrymme att predika. Helt olika räknesätt har tillämpats i de kommunala ekonomierna där lärplattformar för bortåt en halv miljard kunnat prioriteras samtidigt med kraftiga nedskärningar på personalen. Under senare tid har jag alltmer kommit att grubbla över hur den privata sektorn kunnat genomföra sin digitalisering utan detta etablissemang och överbyggnad. Jag tror att det är dags för ett paradigmskifte inom den offentliga digitaliseringen i Sverige. Det är inte fel på förutsättningar, ekonomi eller teknik i första hand utan på den metafysik som omger digitaliseringssträvandena, alltså de föreställningar som finns om digitaliseringen och det sammanhang som de digitala lösningarna ska fungera i. Som samhällsmedborgare skulle jag önska att digitaliseringsetablissemanget tar ett steg tillbaka och med viss självkritik granskar sina argument för att kunna börja tillämpa mer kvalitativ och effektiva arbetssätt. Det vill säga mindre marknadsföring och mera hantverk, mindre känslor och mera strukturellt tänkande, färre halmdockor och fler verkliga läkare och lärare, färre evangelister och flera ingenjörer i vid bemärkelse, mindre digitala lösningar i sig och mer intresse för de resultat som digitaliseringen ger. Framför allt önskar jag viljan och förmågan till ett normalt kritiskt förhållningssätt till digitalisering. Ett stöd för denna typ av reflektioner kan vara följande över vanliga villfarelser. Särskilt rekommenderar jag närstudier av följande bias: sunk cost fallacy, dunning kruger effect, back fire effect, self serving bias och group think. Det har knappast gått någon förbi att det under några år nu rasar in nya eller nygamla regleringar gäller olika aspekter av informationssäkerhet: dataskyddsförordningen, lag om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (NIS-direktivet), ny säkerhetsskyddslag och sedan litet civilt försvar på det. Samtliga av ovanstående regleringar ”drabbar” primärkommunerna. En egenhet för primärkommunerna generellt är att kravbördan inom alla områden drabbar samtliga kommuner lika hårt oavsett om de har 4000 invånare eller 900 000. Detsamma gäller för ovan nämnda nya lagar. Kommunerna har den, vid sidan om sjukvården, mest komplexa kravbilden på informationssäkerhet i samhället redan från början i kombination med att flertalet av små och medelstora kommuner alltför ofta helt eller delvis saknar den kompetens som behövs för att hantera situationen. För att uppnå målbilden; ett säkrare Sverige, behöver de ansvariga myndigheterna därmed anstränga sig till det yttersta för att ge ett stöd som fungerar till kommunerna. Att inta en hållning av typen ”det är deras eget ansvar” är helt meningslöst och kontraproduktivt eftersom det objektivt sett saknas förutsättningar för att de skulle kunna lyckas med det. Ytterligare en aktör i detta är SKL som under senare påtagit sig ett allt större operativt ansvar i frågor bland annat av denna typ. Nu är det alltså litet upp till bevis-läge. Jag ska därför göra en liten kontrollrunda för att se vilken information och stöd Söpple kommun kan räkna med när det gäller NIS och därefter göra en sequel om säkerhetsskyddslagen. Först en kort bakgrund. Det s.k. NIS-direktivet antogs av Europaparlamentet 2016 och den svenska lag som följden av detta, lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster, trädde med tillhörande förordning i kraft 1 augusti 2018. Målsättningen med direktivet och följaktligen med lagen är att hög gemensam nivå på säkerhet i nätverk och informationssystem. Lagstiftningen är inriktad på de nätverk och informationssystem som stödjer samhällsviktiga tjänster i sju sektorer (energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, leverans och distribution av dricksvatten, digital infrastruktur) samt i digitala tjänster. Det är inte i en begreppsvärld klar som ett vårregn vi rör oss i här vilket gör att jag hänvisar den intresserade till definitionerna i lag och förordning för att själv bilda sig en uppfattning om den exakta betydelsen i begreppen. Viktig avgränsning är att lagen inte gäller för verksamhet som omfattas av krav på säkerhetsskydd enligt säkerhetsskyddslagen. Däremot gäller den för både offentlig och privat verksamhet. För att uppnå bättre säkerhet är de främst två krav lagen riktar in sig på. För det första ska leverantörerna av samhällsviktiga tjänster bedriva einklusive riskanalyser och incidenthantering. Av någon anledning betonas det särskilt att man också ska vidta åtgärder för att reducera de risker man upptäcker(!). Man skulle kunna tycka att det är en ganska självklar del i emen lagstiftaren känner ändå att detta måste påpekas. För det andra är det universalmedlet incidentrapportering som jag i förtroende vill meddela att jag tror är tecknet på att det offentliga säkerhetsarbetet har fastnat i en NPM-fälla. Det vill säga att tvinga ett antal decentraliserade verksamheter att rapportera in uppgifter som man inte sedan vet vad man ska göra med. Nog raljerat. Lagen innehåller också nyheten att leverantörerna av samhällsviktiga och digitala tjänster ska tillsynas vilket i sin tur bygger på att de som lagen berör själva ska anmäla sig till tillsynsmyndigheten. Om så inte sker, om man inte vidtar korrekta säkerhetsåtgärder eller inte rapporterar incidenter kan en sanktionsavgift tas ut av tillsynsmyndigheten. Efter dataskyddsförordningen kan ordet ”sanktionsavgift” väcka viss panik men i lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster sägs En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 10 000 000 kronor. 10 miljoner kan ju vara skrämmande för en liten kommun men för en större organisation kan det som en summa värd att gambla med. Vad som är skrämmande är att det inte är en tillsynsmyndighet utan sex förutom MSB: Sammanfattningsvis är min bedömning att det är minst lika omfattande krav som ställs i den här lagen som i dataskyddsförordningen. Att bedriva ett systematiskt och riskbaseratär en mycket komplex uppgift som de statliga myndigheterna inte lyckas leva upp på något särskilt övertygande sätt trots att kravet funnits i föreskrift i snart ett decennium. Nu vidgas kretsen som skulle uppfylla den målbilden till även kommuner och landsting vilkas möjlighet att realisera den är långt, långt sämre än de statliga myndigheternas. Och så till ett stort antal företag som kommer att ta in kravet i sin affärsplanering och vara extremt intresserade av att förstå exakt vad som krävs eftersom säkerhet kostar. Missförstå mig rätt. Jag är den första att hävda nödvändigheten av att bedriva eoch då särskilt i kommuner och landsting. Hur starkt jag än uttrycker den övertygelsen framstår det som ett understatement. Men för att uppnå detta måste man förstå förutsättningarna. Jag ska därför här göra ett litet tankeexperiment för att försöka förstå hur den nya lagstiftningen landar i en medelstor kommun som vi kan kalla Söpple kommun. En första observation är när vi tittar på de obligatoriska uppgifterna för en kommun är att Söpple kommun kommer att få fem tillsynsmyndigheter: Energimyndigheten eftersom man har ett kommunalt elbolag, Transportstyrelsen eftersom man har kommunal kollektivtrafik, IVO eftersom man bedriver hälso- och sjukvård bland annat inom äldrevården, Livsmedelsverket eftersom man producerar och levererar dricksvatten och PTS eftersom man har ett stadsnät (jag har inte här gjort någon skillnad på om det är kommunala bolag). Söpple kommun måste alltså vara beredda på att dessa fem olika myndigheter kan komma på tillsynsbesök. Vilka förutsättningar har då Söpple kommun som med sina 24 000 invånare kan sägas vara en normalstor kommun. I kommunen finns ingen informationssäkerhetsansvarig utan frågan ligger under it vilket också är normalt men olyckligt. Man har påbörjat en sondering med två grannkommuner för att gemensamt kunna inrätta en tjänst som informationssäkerhetssamordnare vilket suttit hårt åt eftersom varje utgift ställs mot personal i äldreomsorgen. Tyvärr har man redan insett att även om man lyckas få beslut om medel för en sådan tjänst kommer det att bli extremt svårt att hitta en sökande som både har kompetens och är villig att flytta till Söpple. Sannolikheten för att hitta någon i kommunen är mycket låg, det finns inga utbildningar för att snabbt utbilda en redan anställd och de som finns på marknaden kan definitivt få bättre betalt än i kommunal verksamhet. Jag vill bara här återigen understryka att informationssäkerhet i en kommun är på en svårighetsgrad som få informationssäkerhetsansvariga i statlig verksamhet någonsin råkar ut för så är det någonstans kompetens verkligen behövs så är det i kommunerna. Både tjänstemannaledningen och den politiska ledningen i Söpple kommun är yrvakna. De har inte hört talas om något NIS-direktiv och har precis tagits sig igenom pärsen med dataskyddsförordningen. Min hypotes om okunskapen i Söpple bygger jag på att det är just det förhållande som jag stött på när jag varit i kontakt med ett stort antal kommunala företrädare. För att göra en bedömning om varför beredskapen inför NIS är så låg så gjorde jag i förra veckan en rundvandring på MSB:s och de övriga tillsynsmyndigheternas samt SKL:s webbplatser för att se vilken information som fanns om NIS där. På MSB:s webbplats finns en sida med undersidor som i huvudsak bygger på vad som står i lag, förordning och MSB:s . Hur olika aktörer ska göra för att de ska kunna klara en tillsyn står det däremot mycket litet om, där hänvisar man till det så kallade Metodstödet som på en tämligen abstrakt nivå går igenom olika aktiviteter som kan ingå i ett systematiskt säkerhetsarbete. Vällovligt men inte särskilt användbart för en kommun med de mycket konkreta frågor som måste lösas i detta sammanhang – bara en sådan sak som att hantera nämndorganisationen… Ytterligare en komplikation är att man tungt lutar sig mot en standard som inte är fritt tillgänglig, något som kan bli mycket besvärligt när tillsynsaktiviteterna sätter igång. Det går liksom inte att kräva att varje organisation som ska tillsynas måste köpa standarderna för att veta vad de är tvungna att göra. Skyldigheterna måste framgå av föreskriften och vara möjliga att granska även i ett offentlighetsperspektiv. Övriga tillsynsmyndigheter har inte heller de såvitt jag kan se ingen information riktad till kommunerna specifikt. I vissa fall tycker jag dock att den generella information de erbjuder är överlägsen den som finns på MSB:s webbplats som Energimyndighetens frågor och svar som ger rediga besked i en del kniviga . Mest sparsmakad är kanske IVO som egentligen bara konstaterar att man är Inte heller SKL erbjuder sina uppdragsgivare något överflöd av information i . Webbplatserna gav alltså inte något bra stöd för Söpple kommun att ta tag i frågan men det är kanske inte den vägen som är den primära för att sprida information till kommunerna – för att börja söka där måste man ju först veta att det finns ett NIS-direktiv. Jag skickade därför ett mail till MSB. PTS, Livsmedelsverket, Energimyndigheten, IVO och Transportstyrelsen med följande lydelse: Hej! Jag skulle vilja ta del av information angående lag om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (NIS-direktivet) som x (d.v.s. den aktuella myndigheten) skickat direkt till kommuner. Samma meddelande lade jag in i frågelåda på SKL:s webbplats och jag kan redan nu avslöja att jag inte fått något svar på detta. När det gäller myndigheterna kan man sammanfattningsvis säga att det endast är MSB som skickat ut någon information direkt till kommunerna och då inte till kommunerna specifikt eftersom det handlar om missiven till föreskrifterna när de gått ut på remiss. Detta skedde sista augusti. MSB har deltagit i en träff i nätverketkommuner (KIS) och har en frågelåda på webbplatsen där man kan skicka in mail. Dessa frågor är dock inte ännu synliga för någon annan än den som skickat frågan. Livsmedelsverket har tagit fram en broschyr som man delat ut på en konferens om dricksvatten. I övrigt säger sig tillsynsmyndigheterna invänta att MSB ska samordna dem. Så här fyra månader efter att lagen trätt i kraft är det svårt att inte jämföra med hur vi blev fullständigt översköljda från olika håll med information om dataskyddsförordningen. Datainspektionen måste faktiskt få en eloge för att man redan ett par år innan det äntligen blev 25 maj 2018 byggde upp informationskanaler både IRL och på sin webbplats. Jag kommer med särskild glädje ihåg en realtidschatt för kanske två år sedan då det gick att ställa alla möjliga frågor till myndighetens kunniga jurister. För aktiva personuppgiftsansvariga har det varit fullt möjligt att planera och bygga upp de nödvändiga funktionerna i sin organisation. Att det sedan inte alltid blivit så är en annan fråga. Att Datainspektionen bedrivit ett aktivt informationsarbete i god tid innan dataskyddsförordningen blev verklighet gör att de tillsyner man raskt kommit igång med känns rimliga. Samma sak kan inte sägas i fallet med NIS-direktivet som trots att det varit känt på central nivå i flera år inte alls åtföljts av samma förberedelser. Utifrån vad jag hittills sett kan mycket väl frågan fortfarande vara helt okänd i Söpple kommun men även hos andra både offentliga och privata aktörer. Nu verkar ju inte tillsynsmyndigheterna kommit igång än vilket måste vara lika bra sett till det rådande läget när det gäller information och stöd. Meningen med tillsyn är inte att skapa ett blame game och inte heller innebär tillsyn i sig några förbättringar om det inte tydligt framgår vad som ska göras (jag hävdar detta med viss emfas efter att ha jobbat med tillsyn ett antal år). Tyvärr tycker jag mig spåra en omedveten trend inom både säkerhet och digitalisering att information från myndigheter främst sker muntligt på konferenser m.m. Förutom den otydlighet och det breda tolkningsutrymme som övergivandet av skriftlig information innebär gör det att informationen inte når utanför de invigdas krets. Det är inte heller möjligt att fördjupa sig, gå tillbaka, sprida vidare och att ha kontroll över att det är korrekt information som förmedlas. Nu när olika lagstiftningar dessutom ska samexistera i en mängd organisationer krävs betydligt djupare resonemang än de som kan förmedlas via en power point-presentation. För att göra en u-sväng i mitt argumenterande kanske det finns fördelar med att det ännu spridits information och stöd gällande lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster. Nu kanske det finns möjlighet att ta ett nationellt ansvar och samordna de olika regleringarna så att inte varje kommun behöver sitta och försöka få ihop olika lagstiftningar och hur de ska uttolkas för den egna verksamheten? Låt oss hoppas det. För att de här nya regleringarna dels ska få genomslag, dels leda till säkerhetshöjande effekter krävs mycket tydlig information om som ska göras till som ska göra något samt stöd för det ska göras, d.v.s. metoder. Dessutom, snälla, behövs samordning så att det blir en enhetlig kravbild. Utan starkt stöd, gemensam prioritering och samordning kommer Söpple kommun vare sig att klara NIS-direktivet eller säkerhetsskyddslagen. För kommuner som Söpple där egen kompetens i hög grad saknas tror jag att vi måste tänka mycket mer i fasta skyddsnivåer och ett mycket välutvecklat centralt stöd för att det inte bara ska bli både dålig säkerhet och dålig stämning.Men vem är det då som ska ta ansvar för helheten? Kanske behövs det rent av en ny informationssäkerhetsutredning som utgår från verklighetens utförare av informationssäkerhet och vad de behöver för att klara uppgiften? Jag tror helt enkelt vi har råd att leva i en drömvärld där olika aktörer oberoende av varandra pekar på vad de vill ha men ingen talar om för Söpple kommun få ihop det i den egna verksamheten. Förtydligande: jag har efter jag publicerade detta fått ett påpekande att kommunens stadsnät sannolikt inte faller under NIS men däremot under lagen om elektronisk kommunikation (LEK) som har likartade krav som NIS. Effekten för Söpple kommun blir alltså ungefär densamma i slutändan. Eftersom frågan om spårbarhetens vara eller icke vara som en självständig aspekt av informationssäkerhet är återkommande diskuterad ska jag här göra ett inlägg i frågan. Bakgrunden är den så kallade CIA-triaden som kommer från engelskans Confidentiality, Integrity och Availability vilket ofta på svenska översatts till konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet. Detta är kanske inte en optimal översättning vilket möjligen är en delorsak till de olika uppfattningar som finns om hur detta ska tolkas. Huvudorsaken skulle jag dock vilja hävda att det med förvånande kraft hävdas att det bara finns en möjlig beskrivning av vad arbetet med informationssäkerhet syftar till och att det fångas i den svenska definitionen. Vi (inte så få) som vill problematisera begreppen för att få dem mer anpassade till de behov vi uppfattar finns möts av tystnad. För att ge så gott underlag som möjligt för en diskussion ska jag försöka vara tydlig och transparent som möjligt i min argumentation och hoppas att få svar i samma anda. Utgångspunkten för mitt resonemang är ett statement som jag mer uppfattar som en dogm och som ofta formuleras som kofindentialitet, riktighet och tillgänglighet är den verkliga kärnaspekterna i informationssäkerheten och att spårbarhet är en osjälvständig stödfunktion till de övriga tre. Nyligen såg jag det formulerat som fast sats: konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet är tillstånd, spårbarhet en förmåga. Vare sig eller kan härledas ur ISO/IEC 27000:2018 (ordlistan för 27000-serien) som genomgående använder property som exempelvis: property of accuracy and completeness Property kan översättas som egenskap. Inte heller i den terminologi som tagits fram av en arbetsgrupp i SIS: Teknisk Rapport SIS-TR 50:2015 (kan tyvärr inte länka eftersom den inte är fritt tillgänglig) återfinns tillstånd respektive förmåga i denna betydelse. I rapportens inledning står det: Informationssäkerhet handlar därför om hur informationens konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet ska bevaras så att organisationens krav kan uppfyllas. Dessa egenskaper kompletteras ibland även med en eller flera andra egenskaper, såsom spårbarhet, oavvislighet, ansvarighet, autenticitet och auktorisation. Här definieras alltså konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet som men så även bland annat spårbarhet. I övrigt förekommer begreppet tillstånd litet här och var men aldrig på det sätt som i satsen ovan. Närmast kommer man i beskrivningen av informationssäkerhetsmodell: Enheterna i ett system indelas i logiska grupper av subjekt (användare och deras processer), objekt och resurser. Egenskaper hos ett önskvärt, ”säkert” tillstånd definieras och det visas att varje tillståndsövergång bevarar säkerheten vid övergång från ett till-stånd till ett annat. Ett säkert tillstånd kräver att samtliga tillåtna åtkomstfall överensstämmer med fastställda säkerhetsregler. Jag tolkar denna beskrivning liksom de andra tillstånd som ändå förekommer i handboken (exempelvis av redundans, anonymitet m.m.) som en sammansatt helhet som resulterar från flera/många säkerhetsaktiviteter. Riktighet definieras exempelvis som endast: skydd mot oönskad förändring vilket jag gissar ska läsas med en koppling bakåt till inledningen; att det är en eller möjligen en funktion. Synsättet att det finns etablerade definitioner som ”tillstånd” respektive ”förmåga” verkar vara en uppfattning som får anses begränsat till vissa företrädare i Sverige som inte har stöd i den terminologi som tagits fram. Detta synsätt verkar inte hämtat från något internationellt etablerat sammanhang vilket det räcker att göra en slö koll på Wikipedia för att upptäcka. I artikeln Informations security anges som key concepts som första punkt CIA- triaden med följande beskrivning The CIA triad of confidentiality, integrity, and availability is at the heart of information security.(The members of the classic InfoSec triad—confidentiality, integrity and availability—are interchangeably referred to in the literature as security attributes, properties, security goals, fundamental aspects, information criteria, critical information characteristics and basic building blocks.) Inte heller i den svenska akademiska diskussionen förefaller det finnas konsensus eller ens en särskilt omfattande diskussion om CIA-begreppen. Det gör att jag särskilt höjer på ett ögonbryn då akademiker på högre nivå utan närmare förklaring anammar satser som den ovan beskrivna utan förtydliganden. Jag är helt enig i att detta är ett key concept – då borde det förtjäna en behandling på akademisk nivå som motsvarar dess betydelse. Fördelen med att det saknas etablerade och allmänt accepterade definitioner är att det skapar en frihet att undersöka vilket förhållningssätt som är mest ändamålsenligt och samtidigt logiskt konsistent åtminstone på en basal nivå. Personligen finner jag inte begreppen tillstånd respektive förmåga som särskilt tydliggörande men möjligen kan en begreppsmodellering där tankarna om detta redovisas på ett öppet sätt uppenbara en logik som jag missat. Om vi ändå i detta sammanhang kan utgå från att det finns ett antal egenskaper som är centrala för att skapa god informationssäkerhet så är nästa fråga vilka dessa är. Inte heller här råder den fullständiga enighet om CIA-triaden vilket man ibland kan förledas att tro. Den s.k. Parkerian Hexad konstruerades redan 1998 av som adderade tre aspekter till den ursprungliga triaden: Authenticity, Availability och Utility. Även aktuella svenska exempel på kritisk diskussion om CIA triaden. Det av MSB finansierade forskningsprojektet SECURIT landade bland annat i antologin där ett bidrag ( av Björn Lundgren) starkt ifrågasätter CIA-triaden. Jag kanske inte är helt övertygad om den modell som forskaren anser borde ersätta CIA-triaden men i detta sammanhang är det ändå viktigt att poängtera att det är väl värt att diskutera frågan. ISO 27000 öppnar ju också upp för att triaden kan kompletteras med ytterligare egenskaper vilket också sker exempelvis i själva standarden i avsnittet om kryptering. Noterbart är att ISO-standarderna inte har en konsistent hantering av begreppen sinsemellan trots att de riktar sig mot samma objekt (i detta fall informationshantering). I SS-ISO 30300 (hantering av verksamhetsinformation) anges målen vara vilket är snubblande nära ISO 27000 men med andra definitioner. I SS-ISO 15489 (Dokumenthantering) är ett tillkommande mål autenticitet. Här bör en begreppsmodellering göras, särskilt som SS-ISO 30300 börjat spridas främst genom SKL. Även här finns alltså ett behov av att göra sig redo för att öppna upp och diskutera om och hur centrala begrepp ska användas. Själv menar jag att det finns skäl för att se närmare även på autenticitet men här ska jag koncentrera mig på spårbarhet. Istället för att som nu negligera spårbarhetsbegreppet finns det anledning att lyfta upp det och se hur dess betydelse ökat under de senaste årtiondena och detta i flera dimensioner. För det första är det den mest självklara dimensionen att på ett säkert sätt kunna följa vad som hänt i informationshanteringen både som en följd av mänsklig aktivitet och som tekniska händelser. I det allt mer transaktionstäta informationsflödena där en mängd aktörer är detta en alltmer central funktion. Här gäller detta att även uppfatta egenskapen spårbarhet som en negation, det vill säga att undvika spårbarhet till exempel som skydd för den personliga integriteten. För att bara räkna upp några krav som inte endast omfattar informationens konfidentialitet, riktighet eller tillgänglighet utan där det också ställer krav på en hög grad av spårbarhet: Kraven på spårbarhet har också en tydlig koppling till konkreta säkerhetsåtgärder där loggning är den främsta åtgärden för att skapa spårbarhet i it-tjänster. Loggning sker även i ett antal andra typer som i inpasseringskontrollssystem, telefoni, chatt och andra kommunikationslösningar. I den manuella informationshanteringen kan det behöva finnas rutinerna som bland annat kan omfatta signering, vidimering, kontrollerad versionshantering och kvittensförfarande. Observera också att om dessa åtgärder inte kan matchas mot ett definierat krav på spårbarhet kan det innebära stora merkostnader, inkräktande på den personliga integriteten och ytterst leda till lagöverträdelser om det inte går att motivera åtgärden. För att illustrera behovet inom den samhällsviktiga verksamheten sjukvård finns det gott stöd att hämta i det paper som presenterades av Ella Kolkowska, Karin Hedström och Fredrik Karlsson vid Örebro University på en konferens redan 2009: (tillgängligt via DIVA). Angående spårbarhet skriver man bland annat: However ‘Traceability’ found in the hospital document has much broader meaning than accountability. ‘Traceability’ emphasizes the importance of tracing information, and not only trace the individuals that produce the information. This goal Page 16–9 contributes to business goals: ‘correct healthcare’ and ‘effective healthcare’ and in the end is related to organisations responsibilities to its stakeholders. Spårbarheten är alltså direkt kopplad till målsättningen för kärnverksamheten och ytterst till patientsäkerheten. Att då som SKL ta bort spårbarheten ur sitt klassningsverktyg förefaller inte direkt som att anpassa säkerheten efter verksamhetens behov och inte heller att värna sina medlemmars intressen. Observera också att spårbarhet inte enbart handlar om att spåra användares aktiviteter utan själva informationen. Här finns en naturlig övergång till de andra syften som spårbarheten kommer att behöva tjäna i allt högre grad. Den första är för att skapa autenticitet, en kvalitet som blir allt mer uppenbart nödvändig. Autenticitet inte detsamma som riktighet, inte heller oavvislighet täcks av riktighet. Spårbarhet är en tydlig faktor för att kunna skapa autenticitet och oavvislighet vilket är ett krav från arkivsidan. I den informationshantering som sker i offentlig sektor borde alltså rimligen spårbarhet upphöjas till triadnivå, särskilt sett till kravet på rättssäkerhet och att kunna tillhandahålla information för forskningsändamål. Jag lämnar nu autenticiteten i förhoppningen att övertygelsen om betydelsen är väl känd. Istället ska jag skriva om något som tilltar ännu mer i betydelse, nämligen möjligheten att reproducera information. Idag sammanställs den information som visas på skärmen från ett växande antal källor, olika tjänster och applikationer. För att kunna reproducera information såsom den såg ut vid ett visst givet tillfälle kommer att krävas allt mer avancerade funktioner av spårbarhet. Den som har följt ett it-avbrott på närmare håll vet att den inte enbart leder till tillgänglighetsproblem utan även till en rad andra negativa konsekvenser. En sådan är att man ofta får versionsproblem där blir svårt att säkerställa vilken den senaste versionen av olika informationstyper var. När fel version av en delmängd körs kan det skapa mycket stora problem där hela tilltron till informationslösningen kan gå om intet. En fatal variant är när information förlorats utan att det går att spåra att den försvunnit. För att sammanfatta: jag kan inte se att det finns något stöd för att begreppen tillstånd respektive förmåga är etablerade som beskrivning för olika aspekter av informationssäkerhet utan snarare att skulle vara det mest använda internationellt begreppet vilket också används i ISO 27000. Det görs heller ingen hierarkisk skillnad mellan egenskaper av den typ som framgår i uppdelningen tillstånd/förmåga. För att försöka vara vitsig är det svårt att spåra var uppfattningen om tillstånd/förmåga har uppstått och på vilka grunder. CIA-triadens uppräkning av egenskaper är återkommande diskuterad och kan kompletteras vid behov även enligt ISO 27000 med till exempel spårbarhet. I detta sammanhang vill jag understryka att en portalprincip i ISO 27000en ska anpassas till verksamhetens behov, det är alltså inte standarden i sig som skapar låsningar. Om en uppfattning är att standarden kan anpassas till verksamhetens/samhällets behov menar jag att det gör det omöjligt att använda standarden som stöd för nationell (eller lokal) styrning av informationssäkerhet. Det finns ju liksom inget egenintresse i att följa en standard. Det skulle behövas en riktigt djupborrande analys på flera nivåer av hanteringen av aspekten spårbarhet i Sverige. Jag när fortfarande ett hopp om att de som ger uttryck för starka åsikter gällande spårbarhet kan ta sig tiden att utveckla hur de tänker och inte bara konstatera sin uppfattning. Detta är inte bara en teoretisk tankelek utan frånvaron av spårbarhet eller motsvarande som styrmedel för informationssäkerheten får mycket allvarliga konsekvenser för bland annat hälso- och sjukvård men även för förmågan att upprätthålla kontinuitet, för dataskydd och för det långsiktiga bevarandet. Ett särskilt problem ligger i att det inte går att ta del av vare sig de resonemang som ligger bakom olika ställningstaganden eller själva standardtexterna eftersom de inte fritt tillgängliga trots att de utgör underlag t.o.m. för föreskrifter. Denna bristande offentlighetsstruktur har jag skrivit ett annat blogginlägg om Ett typiskt tecken för en dogm är att bevarandet av dogmen är viktigare än de negativa konsekvenser dess tillämpning får. Jämför exempelvis med katolska kyrkans dogm att preventivmedel inte är tillåtna. Dogmen är orubbad trots de uppenbara negativa konsekvenser detta får i form av könssjukdomar och oönskade graviditeter vilket i sin tur leder till illegala aborter med oerhört lidande och död. I fallet med katolska kyrkan går det ändå att se vem som har ansvar för dogmerna med de dödliga konsekvenserna men vem tar ansvar för dogmer inom informationssäkerhetsområdet och de eventuella konkreta följder de kan få? Informationssäkerhet är inte en religion och vi har inget stöd av högra makter (tror jag). Därför när jag en from förhoppning att vi gemensamt ska försöka eliminera de drag av dogmatism som ändå florerar. För att hantera de enorma säkerhetsutmaningar vi står inför har vi inte råd att bygga säkerhetsåtgärder på resonemang som inte tål att prövas utan vi kommer istället att behöva pröva våra intellekt till det yttersta för att åter och åter hitta de bästa lösningarna. Och vi måste inse att detta inte är teoretiska övningar utan de val vi gör leder till goda eller mindre goda resultat i praktiken och där det ligger ett stort ansvar på oss som arbetar med informationssäkerhet. Slutligen kan jag inte undgå att tycka att myndigheter inom informationssäkerhetsområdet är de som tillsammans med akademin måste ta ett särskilt ansvar för bryta ner dogmer och bygga kunskap som samhället kan använda. Nu ser jag fram emot en mängd kloka motargument! Sedan jag skrev mitt förra blogginlägg där jag förordade att vi borde införa en starkare gemensam styrning av informationssäkerheten bland annat i form av gemensamma skyddsnivåer samt t.o.m. ett gemensamt ledningssystem har jag flera gånger fått frågan ”har du kollat på KLASSA?”. Svaret är ja, det har jag och till och med skrivit på bloggen . Sedan dess har det skett en viss men som jag ser det så kvarstår de huvudproblem som jag skrev om i det tidigare inlägget. Att man dessutom tagit bort spårbarhet som en bedömning i klassningen gör ju inte saken direkt bättre (vilket också ett antal personer verksamma i landsting och kommuner upprört framfört till mig). De mest övergripande invändningarna jag hade var att verktyget bygger på att man klassar system, inte information, och att säkerhetskraven är alldeles för glesa. Detta kan menar jag leda till att man snarast skapar säkerhetsproblem än förebygger dem eftersom en organisation kan bli invaggad i en falsk trygghet av att ha vidtagit åtgärder när de i själva verket är otillräckliga. Dessutom stöds samma aktivitet ofta av samma eller snarlik information på olika bärare som i detta exempel från en tämligen harmlös anställningsaktivitet direkt hämtad från verkligheten: Om man då fragmentiserar klassandet till att endast omfatta informationen då den exempelvis befinner sig i rekryteringsverktyget missar man ju att skydda samma information då den förekommer i andra sammanhang. Ju fler olika typer av tjänster och bärare som används desto viktigare blir det att ha kontroll över informationen oavsett var den befinner sig. Med tanke på att verktyget är framtaget för kommunal verksamhet blir man litet brydd i detta hänseende när man tänker på vissa av de mest känsliga verksamheterna. Ta till exempel överförmyndarna där konfidentialitet, riktighet och spårbarhet är oerhört viktiga för att verksamheten ska kunna bedrivas. Överförmyndarnas informationshantering sker i en komplex mosaik av bland annat enskilda beslutssystem, lagringsytor, papper och mail. I detta sammanhang är det självklart helt otillräckligt att bara genomföra en systemklassning av ett ärendehanteringssystem. Man skulle kunna invända att överförmyndarna är en liten och unik verksamhet med specifika krav där man inte kan förvänta sig att generella metoder ska kunna fungera. Visserligen svarar jag men i grunden gäller detta för de flesta verksamheter inom en kommun eller landsting eller t.o.m. med en statlig verksamhet oavsett omfattning. Kraven på säkerhet ligger på alla de bärare, inte bara det som en händelse definieras som ett ”system” (vilket dessutom är alltmer oklar definition sett till dagens tekniska utveckling). Återigen vill jag propagera för att istället se det som att system och tjänster ska certifieras för att klara vissa skyddsnivåer – inte klassas. Bortsett från kvaliteten på metoden för klassningen funderar jag över det i mitt tycke oproportionerliga intresse som finns för klassning och incidenthantering. Samt att detta intresse tar sig uttryck i att klassning respektive incidenthantering ses som fristående aktiviteter och inte som delar i en större helhet. Det fragmentiserade synsättet går igen i de metoder som presenteras. Den bärande idéen är att varje organisation med egna resurser och egna värderingar ska styra informationssäkerheten i den egna verksamheten. Detta menar jag är ett mer och mer verklighetsfrämmande paradigm i en värld där vi i allt högre grad delar information mellan organisationer samt mellan organisationer och individer. I ett digitalt tjänstesamhälle är det inte den interna säkerheten i den enskilda organisationen som är det mest centrala utan den gemensamma infrastrukturens säkerhet. Det är ungefär som att i vägtrafiken låta varje transportföretag men även varje individ ta fram sina egna regler och tillämpa dem på de gemensamma vägarna. Det är klart att man genom frivilliga samordnande insatser och tillsyn skulle uppnå en viss effekt men jag tror de flesta skulle uppfatta det som ett absurt och närmast nihilistiskt trafikpolitiskt förslag. När det gäller säkerheten i den digitala infrastrukturen är fortfarande en dominerande uppfattning. I det tidigare blogginlägget om KLASSA ställde jag upp sex krav på en fungerande metod för informationsklassning. Omättligt krävande som jag är vill jag nu lägga till två ytterligare. För det första måste metoden vara tillämplig även i ett större sammanhang än i en enskild organisations användning av ett system. För det andra ingå i en större helhet av systematiskt– att klassa information utan relation till det kretslopp av övriga säkerhetsaktiviteter som riskanalys, incidenthantering, kontinuitetshantering, ansvarsfördelning och uppföljning är inte effektivt säkerhetshöjande. Särskilt inte om skyddsnivåerna har stora brister. Informationsklassning är helt enkelt inte sååå viktig i sig. Men inte ens då tror jag att detta är en särskilt bra väg att gå. Det inte alldeles enkelt att utföra klassning på ett välavvägt sätt ens med stöd av en bra metod. Vad som krävs är erfarenhet och kompetens inom informationshantering och risker samt förståelse för hur organisationer fungerar. Att klassa information är inte att som professor Balthazar stoppa in information i ett rör på en informationsklassningsmaskin och med automatik få ut en färdig klassning. Därför är det inte en metod där olika organisationer förväntas göra sina egna klassningar en lösning på det mycket stora kompetensunderskottet – kompetensen behövs ändå. Och om alla gör sina egna bedömningar i en gemensam struktur kan man fråga sig vad som blir resultatet. En god gissning är att den lägsta nivån blir trendsättande inte minst eftersom om en part har en låg nivå på sina säkerhetsåtgärder riskerar det övriga aktörers säkerhet. Den som har gjort en större investering riskerar att få denna investering underminerad av den som väljer en lägre nivå – ekonomin i att ändå välja den högre nivån kan starkt ifrågasättas. Att klassa information är varken så enkelt eller så viktigt som enstaka aktivitet som man ibland vill ge sken av. Sammantaget vill jag därmed propagera för en mycket starkare styrning av processer, informationshantering och informationssäkerhet där den gemensamma grunden inte är optional. Vi måste lämna det föråldrade synsättet där ”system” sätts i centrum och istället inse att det är en informationsinfrastruktur som måste hanteras med vederbörlig respekt och med styrande säkerhetsregler. Kanske har vi förlorat ett decennium av möjligheter att skapa en gemensam informationssäkerhet genom att låta en slavisk tolkning av ISO 27000 kombineras med en flummig samordningstanke. Det räcker inte med lösryckta initiativ kring olika aktiviteter som klassning utan vi måste se att ebygger på en samverkande helhet av säkerhetsåtgärder. Efter mitt förra inlägg om e-hälsa har jag fått en del kommentarer som visar att sjukvårdens organisation och i ännu högre grad e-hälsoområdets styrning är en okänd värld för många. Som en projektledare en gång sa till mig som en förebärare för Trump: ”Hur svårt kan det vara med sjukvård (och e-hälsa)?”. Ganska svårt skulle jag vilja säga vilket även Trump . Därför kommer här en inledning för att ytterligare förtydliga hur jag uppfattar organisationen idag (finns utrymme för osäkerhet i detta) samt ge ett praktiskt exempel på vad det leder till. För att bara titta på den bristande styrningen har jag uppdaterat en gammal bild till hur jag tror det ser ut i dag (jag har inte tagit med finlir som kvalitetsregister och trygghetslarm m.m., m.m.). Bilden är ett försök beskriva samspelet. Som framgår är ett flertal myndigheter involverade i olika delar, det finns utförare och leverantörer. Två saker är slående. Den första är att det inte finns en överordnad myndighet med mandat att hålla ihop helheten och som kan vara kontaktpunkt för övriga aktörer. Med tanke på hälso- och sjukvårdens betydelse för samhället i olika dimensioner, de mycket stora offentliga resurser som går till sjukvården och det stora antalet aktörer som deltar i det gemensamma vårdarbetet måste detta ses som ett icke-rationellt sätt att organisera det hela om man vill ha effektivitet, kvalitet och strategisk inriktning. Det andra är SKL och sjukvårdshuvudmännens organisation som jag menar inte håller måttet för de uppgifter som man åtagit sig. Sjukvårdshuvudmännen har en roll som offentliga organ som är reglerad i lagstiftningen. Detsamma gäller för vårdgivare oavsett om de är privata eller offentliga. Men i denna ordning har alltmer SKL glidit in, en intresseorganisation som inte är en myndighet, inte har en lagfäst roll och inte omfattas av offentlighetslagstiftningen. Riksrevisionen har pekat på detta i en gällande den generella styrningen på vårdområdet. Inom e-hälsoområdet är problemen med detta mycket tydligt. En inte oviktig fråga i detta är att det öppenhetskrav som gäller för myndigheter som landsting, regioner och kommuner försvinner då de samarbetar i sin intresseorganisation. Nu när aktiviteter som tidigare skedde i respektive huvudmans verksamhet flyttas in i SKL:s hägn (inklusive Inera) försvinner också insynen. Detta kan jämföras med kommunalförbund där insynsmöjligheten fortfarande finns kvar. Denna fråga verkar inte engagera SKL i någon högre grad, jag söker på hemsidan för att finna om man frivilligt erbjuder en likande insyn i beslutsunderlag och annat som skulle räknas som allmänna handlingar hos SKL:s medlemmar men ser inga sådana informationsinsatser. Jag skickade även ett mail till SKL:s infoadress den 24 juli: Hej! Jag vet att SKL inte är en myndighet och därmed inte omfattas av offentlighetslagstiftningen. Däremot är SKL:s medlemmar det liksom medlemmarnas uppdragsgivare. Min fråga är hur eftersträvar SKL att ändå kunna erbjuda motsvarande transparens som medlemmarna förutsätts ha? Detta borde vara allt viktigare i och med att SKL har tagit på sig allt fler uppgifter av operativ karaktär och frågor som starkt påverkar medlemmarnas prioriteringar och finansiering. Eller är SKL:s linje att allmänheten får tillräcklig insyn via det material som publiceras på den egna webbplatsen? Detta mail är fortfarande obesvarat efter ett par veckor, kanske beroende på semestertider, vilket i sig är en intressant illustration av att SKL inte omfattas av kraven på myndigheter att snabbt besvara inkommande frågor. I frågan om e-hälsa är det dock de bristande organisatoriska förutsättningarna som är mest värda att ifrågasätta. SKL är i sig inte en organisation som är skapad för att bedriva operativ verksamhet utan för att driva förhandlingar i huvudmännens intresse mot arbetstagare och delvis även mot regeringen. Nu har man omvandlat sig till något som varken är företag eller myndighet men har en horisontell integration där huvudmännen både är leverantörer och kunder, en typ av organisation som redan Vänerskogs jättelika konkurs 1981 visade problemen med. Denna oreda av aktörer i en infrastruktur av mycket känslig information är detta, ja jag vågar klämma i med, katastrofalt. Ett mycket stort antal stort antal aktörer är inne och rycker i den gemensamma informationsinfrastrukturen utan att det finns en konkret inriktning utom den som delas av regeringen och SKL. Jag noterar att webbplatsen inte uppdaterats sedan oktober 2017 men att det kommit en som mest verkar vara ett underlag för förhandlingar samt ett antal fluffiga mål. Det är långt till verkstaden om man säger så. Vad leder detta till i praktiken? Ett bra exempel är hur den ganska naturliga frågeställningen om att ge patienten tillgång till mer information om sin hälsa, behandlingar m.m har hanterats. För att klargöra utgångsläget så har patienter haft rätt att ta del av sin journal sedan länge, se patientjournallagen (SFS 1985: 562). En journalhandling inom enskild hälso- och sjukvård skall på begäran av patienten så snart som möjligt tillhandahållas honom eller henne för läsning eller avskrivning på stället eller i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. E-hälsofrågan i det hela handlar mer om patienten kan del av journalen. Personligen tycker jag att hela frågan är felformulerad – istället borde den ha varit: ”hur informerar vi patienten på bästa sätt?”. Då hade vårdens arbetsverktyg knappast varit den bästa lösningen utan man skulle jobbat på att ge patienten information i den form och på det sätt som gör det enkelt att ta till sig. Bortsett från detta så påbörjades under början av 2000-talet i landstingsvärlden projekt med målsättning att tillgängliggöra journalen via nätet. Observera att detta endast handlar envägskommunikation – att patienten får möjlighet att journalen. Trots att dessa initiativ pågick bland huvudmännen bestämde Göran Hägglund som socialminister att ett nationellt initiativ skulle inledas för att patientjournaler skulle göras tillgängliga i en tjänst där de kunde användas av tredjeparter efter patientens initiativ. Jag ser det här som ett utslag av att både e-hälsa och e-förvaltning starkt präglades av att under åren runt decennieskiftet ses som en näringsfråga, d.v.s. de personuppgifter som myndigheter samlar in ska ses som råvara för privata tjänsteleverantörer. Do´nt get me started – utrymmer räcker inte till för dra upp alla negativa aspekter av detta… Låt mig istället nöja mig med att detta var en lösning med så många problem inte minst säkerhetsmässigt att den skulle ha lagt sig i byrålådan på ett mycket tidigt stadium. Nu är det stoppat av Datainspektionen även om eHälsomyndigheten fortsätter att processa stödda av en landets mest exklusiva advokatbyråer till en kostnad på drygt 1,5 miljoner bara 2017 (jag har kollat). För att summera: det har alltså pågått två parallella projekt utan samordning, så vitt jag kan se, för att överföra information från journal till patienter. Man har inte i lösningarna tagit höjd för hur behovet att patienten med tillräcklig kvalitet och säkerhet ska kunna föra tillbaka uppgifter till vården – en fråga som i sig är en av grundvalarna i en utvecklad e-hälsa. Exemplet visar mycket tydligt att det inte finns en gemensam plan, behovsanalys eller medvetenhet om att man bygger en gemensam infrastruktur. Min erfarenhet från olika sammanhang inom området är det också ofta saknas vilja att ta vara på professionernas intresse av fungerande arbetsverktyg eller etiska krav. Tråkigt nog tycker jag inte att arbetstagarorganisationerna varit särskilt skickliga på att samla och driva sina medlemmars olika behov, detta är dock bara mer än känslomässig upplevelse från konferensbord och från att ha tagit del av olika debattinlägg. Trots att alla aktörer med emfas skulle säga att de starkt vurmar för patients intresse kan jag tycka att det är väl lätt att utan fog göra sig till patientens företrädare. Framför allt är det svårt att hitta insikten i att patienter är vi alla och på samma sätt som vi har väldigt olika syn och intressen i andra frågor har vi det även som patienter. Ett flagrant exempel på detta är de som ständigt ställer patientsäkerhet mot integritet. Eller inte erkänner att om en välsituerad grupp använder kommersiella nätläkare för att lindra myggbett så kommer det att inkräkta på andra patienters intressen. Även här måste finnas en mycket större helhetstanke där e-hälsan sätts i sitt rätta sammanhang. Slutligen kan jag inte underlåta att gå in på integritetsfrågan och hur det gick när jag försökte begära ut mina personuppgifter från vården. Även detta är en god illustration av läget. Först till den juridiska historiken som går att scrolla förbi om man inte är intresserad men den har rätt stor betydelse för det praktiska utlämnandet av personuppgifter. Enligt den gamla patientjournallagen hade varje vårdgivare ansvar för sin egen journal och om uppgifterna behövdes hos en annan vårdgivare måste vissa mått och steg vidtas. En ansvarig läkare hos vårdgivare A måste göra en menprövning om det var till men eller gagn för patienten att uppgifterna lämnades ut. Lämnades uppgifter ut skulle ett journalnotat göras om när, vad och till vem uppgifter lämnats ut och hos vårdgivare B fördes uppgifterna in som ”kopia”. Hela förfarandet hade fördelar som att det gav mycket god spårbarhet, patienten kunde eventuellt förhindra att information lämnades vidare om man ville skydda sin integritet och det var inte hela journalen som lämnades vidare utan bara relevanta delar. Jag vill bara påpeka dessa fördelar utan att för den delen behöva anklagas för att vara bakåtsträvare för naturligtvis är detta regler som är svåra att upprätthålla i ett digitalt flöde. Och, ja, jag är väl medveten om att reglerna inte alltid efterlevdes. Min poäng är att dessa säkerhetsåtgärder inte ersattes av motsvarande funktioner när patientdatalagen (PDL) infördes. Mitt intryck efter att ha följt frågan om vårdinformation tämligen ingående sedan 1994 är att det inte ens fanns en ambition att göra det. Denna min uppfattning stärks när jag läser förarbetena till lagstiftningen. Jag ser patientdatalagen som ett resultat av mer än ett decenniums påverkanskampanj från olika aktörer med innebörden att säkerhet och integritet inte går att förena med digitaliseringen utan man måste välja. Valet blev då tämligen enkelt eftersom den tekniska och organisatoriska förändringen redan genomförts. Resultatet, förutom allt newspeak där dålig säkerhet var bra säkerhet o.s.v., var att i patientdatalagen infördes ”sammanhållen journalföring” som enligt lagens definition betyder: Ett elektroniskt system, som gör det möjligt för en vårdgivare att ge eller få direktåtkomst till personuppgifter hos en annan vårdgivare. I och med patientdatalagen ändrades grundprincipen för hanteringen av journaluppgifter från att det tidigare defaultläget var att en vårdgivare inte kunde lämna ut uppgifter utan menprövning till nuvarande defaultläge: att information kan flöda mellan vårdgivare om inte patienten aktivt spärrar utlämnandet. Ett villkor som satts upp för den sammanhållna journalföringen: Innan uppgifter om en patient görs tillgängliga för andra vårdgivare genom sammanhållen journalföring, ska patienten informeras om vad den sammanhållna journalföringen innebär och om att patienten kan motsätta sig att andra uppgifter än dem som anges i görs tillgängliga för andra vårdgivare genom sammanhållen journalföring. En sjuk patient ska alltså ta till sig information om hur informationen kommer att hanteras och dessutom ha kraft genomdriva en spärr om hen bedömer att överföringen olämplig. Några saker bör särskilt noteras i detta redan orimliga scenario. För det första innebär direktåtkomsten att vårdgivare 2 får tillgång till vårdinformation hos vårdgivare 1 istället för som tidigare ett journalutdrag över information som bedöms vara relevant för det aktuella sjukdomstillfället. För det andra förutsätter det att vårdpersonalen hos vårdgivare 1 kan ge upplysningar om hur informationen kommer att hanteras i den sammanhållna journalföringen, vilka som kommer att få tillgång till den exempelvis. Min visserligen anekdotiska men ändå uppfattning efter att ha frågat ett ganska stort antal anställda i vården finns inte en kunskap inom vården hur informationen hanteras och hur ska då personalen kunna upplysa patienten? Detta är inte så konstigt för jag tror uppriktigt inte någon idag har kontroll över informationsflödena i vården. För det tredje lyser ett decennium efter PDL:s ikraftträdande fortfarande möjligheten att faktiskt spärra sin journal med sin frånvaro hos ett stort antal vårdgivare. I praktiken kan jag inte se att patienten har någon reell möjlighet att vare sig få veta hur den egna vårdinformationen hanteras eller att påverka åtkomsten till den. Med stöd av den sammanhållna journalföringen har det vuxit fram en vårdinformationsspaghetti där det vad jag kunnat se inte finns vare sig överblick, tydlig styrning eller definierade ansvar. Detta leder också till att när jag hos min vårdgivare frågar: ”Gör ni journalnotat om vilka samtycken till andra vårdgivare jag givit så att jag kan få en sammanställning över vilka som fått åtkomst till mina uppgifter?” får till svar ” Nej, det finns i dagsläget ingen sådan funktion i COSMIC men detta är under utveckling, det vill säga en samtyckestjänst. Vi dokumenterar inte i x:s journal andra vårdgivares samtycken, detta är var och ens eget ansvar. När någon inhämtar ett samtycke i COSMIC så genererar detta en logg samt en referens i journalen.”. Det vill säga att den vårdgivare som lämnar ifrån sig informationen noterar inte detta utan patienten förväntas ansvara för spårbarheten. Jag vände mig då till Inera som ansvarar för tjänsten Nationell Patientöversikt som är en slags växel då vårdinformation förs mellan olika vårdgivare. På frågan om de kan redovisa vilka som eventuellt tagit del av min vårdinformation svarar de: ”Samtycke måste alltid inhämtas av den vårdgivare som ska ta del av din information i NPÖ. Samtycket ska registreras i det lokala journalsystemet hos den aktuella vårdgivaren. Det tekniska samtycket loggas i den nationella säkerhetstjänsten som förvaltas av Inera. Det finns ingen dokumentation från journalinformation och inte heller någon information om varför samtycket har inhämtats.” Deras uppfattning är alltså att de endast har ”tekniska loggar” och att jag fortfarande själv måste hålla reda på mina samtycken trots digitaliseringen. Det framgår också att de anser att de tekniska loggarna inte är att betrakta som personuppgifter. Jag har valt att inte fördjupa mig ytterligare i detta men hoppas att andra tar upp den tråden. Sammantaget skulle jag vilja säga att detta rimmar rätt illa med dataskyddsförordningens krav. Min egentliga poäng med att försöka beskriva att oreda, de oklara ansvarsförhållandena och bristande överblick är att detta naturligtvis inte bara påverkar patientens möjlighet till personlig integritet. I ännu högre grad påverkas effektivitet, patientsäkerheten och möjligheten att upprätthålla verksamheten vid större störningar.Särskilt bekymmersamt är det oklara ansvaret som även andra Vad blir då kontentan av allt detta? Jag tror faktiskt inte huvudfrågan är huruvida sjukvården ska förstatligas utan hur den ska styras (även om jag i dagsläget har litet svårt att se exakt vilket värde den regionala politiska styrningen tillför). Oavsett om det finns 2 eller 200 000 vårdgivare så måste det finnas en stark statlig styrning som då inte enbart omfattar den offentligt finansierade slutenvården som ett förstatligande skulle innebära. Den nuvarande bristen på styrningen tjänar såvitt jag kan se enbart oseriösa leverantörer på och möjligen de offentliga företrädare som älskar att åka omkring på olika konferenser och framställa sig som visionära. Situationen där myndigheter processar mot varandra vittnar väl om något om den rådande anarkin. Om vi inte klarar av att styra digitaliseringen av vården idag så blir tanken på AI och IoT mardrömslik. Mina förslag är därför att på äktsvenskt maner tillsätta flera rejäla utredningar men med skillnad från de tidigare inte bilägga facit från uppdragsgivaren. Jag ser framför mig en handfull utredningar inom olika områden men som är starkt koordinerade så att resultaten går att använda. Viktigt är att ta hänsyn till de mångskiftande intressen som hälso- och sjukvården ska tjäna, inklusive professionernas och forskningens behov på kort och lång sikt. Inriktningen bör vara att på samma sätt som på 1940-talet bygga en långsiktigt fungerande infrastruktur i bred politisk enighet. Några förslag (jag tar inte med komplicerade saker som prioriteringar i vården och patienters egentliga intressen): Puh! Jag vill verkligen inte påstå att jag kommit med de definitiva sanningarna i dessa komplicerade frågor – det finns så många olika sätt att betrakta den svenska e-hälsan. Säkert har jag missuppfattat eller vantolkat en massa saker. Mitt enda försvar är att jag efter bästa förmåga försökt måla upp bild av e-hälsa. Förhoppningsvis kan dessa långa inlägg stimulera andra att dela bild av samma frågor. Jag har tidigare skrivit om att jag ser kommunikation som det centrala verktyget it och kanske det tydligast inte funkar. Det här inlägger kommer att ytligt behandla om några aspekter av det vittomfattande ämnet, nämligen förutsättningar och förförståelse, innehåll och form. Att kommunikationen inom informationssäkerhetsområdet har jag redan försökt beskriva i ett tidigare inlägg. Det saknas arenor och samtalsformer för att utveckla kunskap och samsyn. Det språkbruk och de metaforer som uppstår i denna dysfunktionella kultur gör även att vår kommunikation inte fungerar i samspelet med de vi vill engagera. Ofta framstår både vi själva och det vi säger uppfattas som ovidkommande, auktoritärt, svårbegripligt och alarmistiskt (källa: de många verksamhetsföreträdare jag samverkat med under ett par decennier). Själv uppfattar jag kommunikationen i informationssäkerhetsfrågor ibland som direkt vilseledande för civila organisationer. Ett exempel är den nednötta metaforen om att skydda sina guldägg. Den underförstådda tanken är att alla organisationer har avgränsade informationsmängder eller hård/mjukvara som ska skyddas mot främst obehörig åtkomst (?) framför alla andra. Detta menar jag är en feltolkning av hur dagens informations- och it-infrastrukturer fungerar där det snarare handlar om komplexa samband där olika men i många fall lika viktiga krav ställs på olika delar för att helheten ska fungera. För att ta ett exempel från verkligheten så är det i en kommunal verksamhet meningslöst att försöka peka ut vad som skulle vara ”guldägg”. I den kommunala äldreomsorgen bör det ställas mycket höga krav på tillgänglighet i trygghetslarmen, lika höga krav på riktighet och spårbarhet i journaldokumentationen och mycket höga krav på konfidentialitet i alla delar. För den ekonomiska redovisningen kommer peakar i tillgänglighetskraven vid vissa perioder under bokföringsåret. Jag kan fortsätta uppräkningen med att peka på PuL, algoritmer, webbplatser m.m., m.m. men det enda jag vill komma fram till är att jakten på ”guldägg” leder tanken och därmed kommunikationen helt fel. Andra vanliga påståenden på konferenser och i marknadsföring är att medarbetarna skulle vara det största problemet. I beg to differ. Detta påstående saknar belägg och den organisation som skulle se medarbetarna som den största risken tror jag får anledning att snabbt göra en förnyad riskanalys. Den som tycker att ovanstående kan ses som bagateller behöver sannolikt mer övergripande argumentation om den problematiska kommunikationen. Låt oss se ett grundscenario som både gäller i den enskilda organisationen och på ett nationellt plan. Å ena sidan finns informationssäkerhetsexperterna som ser generella risker och som har organisatoriska och tekniska metoder för att reducera dessa risker (i alla fall hypotetiskt). Å andra sidan finns det organisationer för vilka informationen är en resurs för verksamhetens olika processer. Det är de senare som har den faktiska möjligheten och resurserna att genomföra informationssäkerhetsåtgärder. För att uppnå fungerande informationssäkerhet krävs insatser från båda parter. Enda sättet att skapa en sådan gynnsam situation är god kommunikation, den goda kommunikation som jag menar ofta saknas. Resultatet blir alltför ofta att verksamhet och informationssäkerhet samexisterar som olja och vatten. Trots att det är verksamheten som har behov av informationssäkerhet för att kunna leverera talar informationssäkerhetsspecialisten för döva öron. Ett aktuellt exempel på hur det kan gå är när eHälsomyndigheten, som objektivt sett är en av de svenska organisationer som har mest behov av god informationssäkerhet, levererar två om framtiden och överhuvudtaget inte analyserar behovet av just informationssäkerhet . Jag kommer återkomma till detta i ett senare inlägg. Sammantaget är min erfarenhet som statlig tjänsteman som försökt förbättra informationssäkerheten inom e-förvaltning och e-hälsa att försöket mötts med en ganska avsevärd brist på förståelse från båda lägren. De som arbetar med informationssäkerhet nationellt har haft begränsat intresse av och insikt om behovet av informationssäkerhet i verksamheter som är utpräglat civila. De som arbetar med digitalisering i förvaltning och sjukvård har med två undantag sagt typ: ”jaja, det är säkert viktigt med säkerhet men det tar vi sedan när vi realiserat våra lösningar – säkerhet innebär ju bara en massa krångel som kan leda till att vi inte kan genomföra det vi vill.” Förutsättningen för kommunikationen är alltså en ömsesidig misstro som måste överbryggas. Behovet av informationssäkerhet finns främst hos organisationerna själva även om det på aggregerad nivå naturligtvis i hög grad är ett samhällsintresse. Ansvaret för kommunikationen ligger dock på informationssäkerhetsspecialisterna eftersom organisationerna inte är medvetna om sitt behov. Här uppstår dock ett avgörande problem eftersom kommunikationen om informationssäkerheten som skapas i denna situation i de flesta fall är istället för . Det är informationssäkerhetsspecialisterna som försöker sälja in sitt utbud av standardiserade synsätt och metoder till en verksamhet som har ett behov, ett behov som tyvärr formuleras på verksamhetens egna premisser. Detta gäller även det nationella planet där det är myndigheterna med ett utbud som fått styra strategier och handlingsplaner, inte de civila verksamheterna med behov. Och som alltid vid utbudsstyrning är det svårt att sätta nivån och inriktningen eftersom behovet inte är definierat – utmärkt situation för ett kommersiellt företag men knappast då man försöker styra med begränsade resurser. Kommunikationen är en produkt av områdets kultur. Den blir därför alltför ofta inriktad på envägskommunikation, förutsätter att de man riktar sig till är okunniga (”hur ska vi få dem att förstå”) samt på lösningar som är helt omöjliga i praktiken (som att använda signalskyddslösningar i sjukvården). Den känslomässiga argumentationen kring attacker och antagonistiska hot lämnar mottagaren i ett rationellt limbo, kvar blir rädda människor underkastade olika auktoriteter. Den auktoritära kommunikationsformen är naturligtvis också ett resultat av vår bristande kunskap inom informationssäkerhetsområdet (se tidigare inlägg), om man är osäker ger man sig ogärna in i dialog och diskussion. Inte så få av de ”kommunikationsplaner” jag sett har enbart innehållit aktiviteter där avsändaren förmedlat budskap men inga aktiviteter av inlyssnande. Hur ska vi då förbättra vår kommunikation så att organisationerna drivs av en inre motivation och på så sätt får ett ständigt förbättrat? Jag tror det viktigaste förhållningssättet är att bestämma sig för en rollfördelning där informationssäkerhetsspecialisten (både i en enskild organisation och i form av myndigheter på nationell nivå) är en stödfunktion. Ytterst få organisationer har informationssäkerhet som sin kärnverksamhet. Informationssäkerheten tjänar istället syftet att organisationen ska kunna upprätthålla sitt uppdrag och sin leverans med tillräcklig kvalitet och utan störningar (i detta ligger naturligtvis även att kunna uppfylla externa krav). För att kunna ge stöd måste informationssäkerhetsspecialisten förstå verksamheten, den unika informationshanteringen och de unika behoven. Helt enkelt förstå att en pågående dialog, ett ömsesidigt utbyte är nödvändigt i lika hög grad för den som ska stödja som den blir stödd. Under senare år har frågan om säkerhetskultur blivit alltmer aktuell. Att få medarbetare i en organisation att vara medvetna och motiverade i säkerhetsfrågor ses av allt fler som något som inte bara är ett komplement till den traditionella regelstyrningen. Tidigare har jag skrivit om betydelsen av en profession inom informationssäkerhetsområdet. Även för en profession är det centralt att ha någon form av kultur som både skapar gemenskap inom gruppen men också bär upp de handlingar, synsätt och värderingar som gruppen förmedlar till utomstående. Kort sagt kan ett kollektivs kultur ge gruppen en enighet om mål och medel som inte bara beskrivs i standarder, strategier och andra dokument utan som ett socialt kitt och ett ethos. Kultur handlar i första rummet inte om beteenden utan om det som ligger bakom beteenden, som innebörder, förståelser, idéer, värden, trosföreställningar, prioriteringar och förgivettaganden. Kulturens betydelse finns belagd i en ganska ymnig forskning inom olika fält som jag inte här kommer att gå närmare in på utan bara som icke-expert nicka och säga: ja, detta verkar relevant även för oss som arbetar med informationssäkerhet. Det kan verka flummigt men jag tror detta är en mer central fråga än vad det först kan tyckas eftersom den kulturella grunden kan peka ut vägen för gruppen långsiktigt. De kulturella värderingarna ger också underlaget för prioriteringar i det vardagliga arbetet. Sist men inte minst är en grupps kultur kärnan i den kommunikation som sker med de utanför för gruppen, de kulturella budskapen som gruppen förmedlar överröstar i princip alltid själv sakinnehållet i kommunikationen. Eftersom jag ser kommunikation som det viktigaste verktyget i arbetet med informationssäkerhet blir därför kulturfrågan central. Vad är då våra gemensamma värderingar och vad leder de till för beteenden? Ingen har, såvitt jag vet, gjort en kulturanalys av aktiva inom säkerhetsområdet utan jag ska försöka uttolka de gemensamma tendenser jag tyckt mig se genom åren. Redan nu ber jag om ursäkt för de kategoriska och säkert missvisande beskrivningar som följer men jag har för närvarande enbart tillgång till mina egna erfarenheter (vilket i sig är en del av kulturen eftersom denna typ av diskussion aldrig förs). En första reflektion är att den militär-polisiära bakgrunden fortfarande vilar tung över oss. Det tar sig många uttryck som i den metaforvärld som används där ”attacker”, ”hot” och ”antagonism” bara är några exempel. Detta skapar naturligtvis en speciell atmosfär men eftersom det inte bara är så att tankar som styr ord utan i lika hög grad det omvända: att våra metaforer styr våra tankar kommer detta att påverka vårt agerande. Jag dristar mig till att säga att traditionella informationssäkerhetsmänniskor finner det betydligt enklare att fokusera på ”attacker” än att inrikta sig på de störningar i informationshanteringen som uppstår av andra orsaker som uppdateringsfel, buggar, bristande rutiner, ineffektivitet som gör att medarbetarna är mer eller mindre tvungna att bryta mot reglerna m.m. Vårt mindset är helt enkelt mer inriktat på attacker och det är också det vi kommunicerar exempelvis med ledningarna i de organisationer där vi verkar. Men denna kulturella värdering kan leda oss fel även i praktisk handling för om ENISA har rätt i sin så är det inte antagonistiska hot som skapar flertalet störningar: Även om alla säkert kan vara överens om att incidentrapportering är problematiskt som underlag för att bedöma vad som egentligen händer och i ännu högre grad om vilka hot som finns är ENISA:s redovisning intressant, särskilt som det väl för Sveriges del inte finns någon som är mer relevant. Om vi nu antar att ENISA:s uppgifter stämmer så är det stora problemet störningar i kommunikationen som leder till störningar i system. Malicious actions är däremot en mycket liten kategori. Flera rimliga frågor inställer sig som vad som orsakat störningarna i kommunikationen. En annan vanlig kommentar när den här typen av siffror redovisas är att det finns ett stort mörkertal när det gäller attacker m.m. Där är jag helt beredd att hålla med, vi ju är långt ifrån att ha en heltäckande redovisning av inträffade incidenter, rimligen är mörkertalet lika stort eller större när det gäller icke-antagonistiska incidenter. Min poäng är i all enkelhet att den kulturella styrningen mot antagonistiska hot kan leda till felprioriteringar it. Att vara inriktad på antagonistiska hot är också belönande i så måtto att det enklare att få uppmärksamhet både från ledningar och media om man pratar om spännande hotbilder med antagonister än om frågeställningarna tangerar den vardagliga verksamhetsutvecklingen. I den nu rådande kulturen finns en påtaglig fara för att informationssäkerhetschefen medverkar till att ledningen beslutar om säkerhetsåtgärder som inte motsvarar den faktiska riskbilden. Och här gömmer sig kanske också ett kulturellt problem eftersom det finns två mål för säkerhetsarbetet; att avvärja hot respektive att stödja att informationshanteringen uppfyller verksamhetens krav på konfidentialitet, riktighet, spårbarhet och tillgänglighet. Det förstnämnda liknar mer än militär uppgift medan det andra är mer att jämföra med ett kvalitetsarbete och inbegriper en nära dialog med verksamheten. Om vi ska arbeta mer aktivt med kulturfrågan måste vi förtydliga vilken som är vår gemensamma målbild och också vår roll. För att skissa vidare på den kultur jag uppfattar finns i vårt sammanhang så ser jag också ett auktoritärt drag. Detta drag har förmodligen samma militär-polisiära bakgrund som det tidigare men kanske det svaga kunskapsunderlag vi ofta har för det vi föreslår också spelar in. Exempel på vad jag menar med det auktoritära draget är att jag tycker att det finns en övertro på regler och compliance jämfört med andra typer av styrning som mer bygger på diskussion och tvåvägskommunikation. Jag uppfattar också att kultur och former för diskussioner som alltför litet öppna och ”akademiska”, kanske för att det inte forum som inbjuder till det. De forum som finns är i de flesta fall konferenser där ”heliga” sanningar presenteras utan återkoppling. Denna attityd förstärks genom att informationssäkerhetsspecialistens legitimitet oftare hämtas i externa krav som lagstiftning eller standarden än verksamhetens egna behov. Det finns också dragning mot hemlighetsfullhet. Detta kan härledas till när säkerhetsarbetet i första hand var inriktat på att skydda rikets säkerhet men kanske också till att vi har svårt att rationellt argumentera för olika åtgärder. Det kan då vara enklare att antyda att det finns hot som tyvärr inte kan yppas än att tydligt redogöra för olika risker och låta ledningen eller verksamheten avgöra vad som är nödvändiga åtgärder. Detta är en bräcklig position som jag också tror skapar osäkerhet hos många i branschen. Jag uppfattar inställningen som felriktad därför att betoningen på det hemliga, förutom att göra de flesta samtal till återvändsgränder, också gör att andra lika viktiga frågor kommer helt i bakgrunden. I myndigheter finns till exempel kravet på öppenhet i offentlighetsprincipen som ställer stora krav på riktighet och spårbarhet i de offentliga informationsflödena. Informationssäkerhetsspecialisten har, i min mening, ett lika tungt uppdrag i att medverka till detta som att skydda mot obehörig åtkomst. Detta är ett exempel på statusbalansen i kulturen, sekretess har högre status än öppenhet, men det finns även andra statusförhållanden som kan diskuteras. Ett sådant är förhållandet mellan teknik och organisation som ofta omnämns som ”hårda” respektive ”mjuka” frågor. Man behöver inte ha läst genusvetenskap för att tolka att den egentliga innebörden är att de hårda, manliga frågorna är aningen viktigare än de mjuka, kvinnliga. Så är det i det övriga samhället och det finns inga skäl att tro att det set annorlunda ut inom informationssäkerhetsområdet. I praktiken leder denna inställning ofta till en överbetoning av tekniska lösningar framför organisatoriska och också till ett ofta väl teknokratiskt förhållningssätt även i organisatoriska åtgärderna. Det blir litet märkligt i kombination med standardens tydliga organisatoriska inriktning men det är en dissonans som har accepterats. Slutligen är en annan viktig aspekt av kulturen den tydliga mansdominansen. Jag ser det som ett svaghetstecken för en yrkeskår när det måste skapas särskilda forum för kvinnor vilket nu skett på flera håll. Kanske känns det nödvändigt för att kunna leva vidare i den auktoritära och teknokratiska kultur som jag frammanat ovan. Jag skulle dock hellre se att vi gick vidare och försökte utveckla en mer ändamålsenlig kultur för de uppgifter vi har att lösa och där alla kan delta i ett gemensamt samtal på lika villkor.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Sverige måste förstå att digitalisering inte är en lyxprodukt utan en kärnverksamhet. En strategisk fråga blir att lyfta fram de förändringsagenter som finns ute i verksamheterna och helt enkelt vända på bevisbördan. Det ska inte längre vara så att det är den som vill förändra som måste förklara sig utan snarare den som vill bevara det gamla. Hur många av er upplever att juridiken stimulerar och möjliggör digitaliseringsresan inom hälso- och sjukvården? Digitalisering skapar mervärde Man behöver förändra helheten – inte bara småändra i marginalen. Då är risken att man lägger all kraft på en enskild lösning och inte på att förändra det som verkligen ger effekt Möt innevånaren/patienten tidigt genom digitala arbetsmetoder Tillförlitlighet Äkthet Integritet (oförändrad) Användbarhet avtalshantering ansvarsutkrävande interna kontrollsystem upptäckt av avvikelser teknisk övervakning dataskydd patientsäkerhet medarbetares integritet medarbetares rättssäkerhet brottsutredning forensik fysiskt skydd Stärkt samordning av de frågor som påverkar vården i regeringskansliet och en stärkt roll för Socialstyrelsen som sammanhållande kraft i vården och beställare av it-lösningar hos e-Hälsomyndigheten, SKL m.fl. Hur en gemensam infrastruktur ska kunna byggas upp i konkreta termer och ansvarsförhållandena för detta En ny patientdatalag som lever upp till dagens många olika behov och som inte genar när det blir svårt. En arkivlag som kan tillgodse kravet på att bevara den gemensamma informationsinfrastruktur som uppstår inom bland annat e-hälsa. I en ny arkivlag bör finnas utrymme för att fatta beslut om bevaranderegler även för andra än statliga myndigheter, t.ex. ett krav på att viss vårdinformation ska bevaras för all framtid oavsett vårdgivare. SKL:s roll med övervägande om liknande krav på öppenhet som gäller de ingående sjukvårdshuvudmännen. Frågan bör ställas om SKL över huvud taget har de institutionella förutsättningarna att leverera gemensamma e-tjänster eller om detta istället bör ske av myndigheter Utred möjligheten att införa en lösning liknande den norska Normenden svenska vården. Detta drev jag med klent gehör när jag jobbade på MSB men det är aldrig fel att vädra gamla käpphästar. MSB måste våga överge sin beröringsskräck för verkligheten och kunna ge faktiskt stöd till bland annat vården. Hur e-hälsan systematiskt ska utvärderas och vem som ska utföra det.
st|all vad de hur integrity inte 16 § på vilket sätt läsa alla all en sina internt utbudsstyrd behovsstyrd men
h1|Meny Metod Inläggsnavigering
sp|MENU MENU Postat av MSB fick den 19 september 2019 i uppdrag av regeringen att ta fram en struktur för uppföljning av det systematiskat i den offentliga förvaltningen. Uppföljningsstrukturen ska syfta till att aktörer i offentlig förvaltning regelbundet ska erbjud as att medverka i uppföljningen och få återkoppling som omfattar en bedömning om vilken nivå derasbefinner sig på samt förslag på åtgärder som bör vidtas för att uppnå en högre nivå påt. Uppföljnings strukturen ska även syfta till att MSB regelbundet ger regeringen en samlad bedömning om nivån på det systematiskat i den offentliga förvaltningen. Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av → Postad i , , , , , , , Tagged , , , , , , , Postat av Aaron Antonovsky på 1960-talet och innebär i korthet att om omvärlden ter sig begriplig, hanterbar och meningsfull så har du lättare att hantera svåra situationer. Jag menar att det organisatoriska minnet är en betydelsefull del i om vi upplever kasam eller inte på vår arbetsplats. Bättre rutiner för att ta fram och återanvända meningsfull dokumentation ökar vår förmåga att känna delaktighet och motverkar stress. Detta är inte på något sätt oväsentligt i dessa dagar då allt fler mår dåligt på jobbet. Postad i , , Tagged , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , , , , , Tagged , , , , , , , , , , Postat av Postad i , , Tagged , , , Postat av Postad i , , Tagged , , ← Sök efter:
em|Järnvägsresandets historia tillstånd förmåga egenskaper egenskap Informationssäkerhet och organisationskultur Vad är säker kultur Information Security Goals in a Swedish Hospital egenskap
pa|Eftersom frågan om spårbarhetens vara eller icke vara som en självständig aspekt av informationssäkerhet är återkommande diskuterad ska jag här göra ett inlägg i frågan. Bakgrunden är den så kallade CIA-triaden som kommer från engelskans Confidentiality, Integrity och Availability vilket ofta på svenska översatts till konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet. Detta är kanske inte en optimal översättning vilket möjligen är en delorsak till de olika uppfattningar som finns om hur detta ska tolkas. Huvudorsaken skulle jag dock vilja hävda att det med förvånande kraft hävdas att det bara finns en möjlig beskrivning av vad arbetet med informationssäkerhet syftar till och att det fångas i den svenska definitionen. Vi (inte så få) som vill problematisera begreppen för att få dem mer anpassade till de behov vi uppfattar finns möts av tystnad. För att ge så gott underlag som möjligt för en diskussion ska jag försöka vara tydlig och transparent som möjligt i min argumentation och hoppas att få svar i samma anda. Utgångspunkten för mitt resonemang är ett statement som jag mer uppfattar som en dogm och som ofta formuleras som kofindentialitet, riktighet och tillgänglighet är den verkliga kärnaspekterna i informationssäkerheten och att spårbarhet är en osjälvständig stödfunktion till de övriga tre. Nyligen såg jag det formulerat som fast sats: konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet är tillstånd, spårbarhet en förmåga. Vare sig eller kan härledas ur ISO/IEC 27000:2018 (ordlistan för 27000-serien) som genomgående använder property som exempelvis: property of accuracy and completeness Property kan översättas som egenskap. Inte heller i den terminologi som tagits fram av en arbetsgrupp i SIS: Teknisk Rapport SIS-TR 50:2015 (kan tyvärr inte länka eftersom den inte är fritt tillgänglig) återfinns tillstånd respektive förmåga i denna betydelse. I rapportens inledning står det: Informationssäkerhet handlar därför om hur informationens konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet ska bevaras så att organisationens krav kan uppfyllas. Dessa egenskaper kompletteras ibland även med en eller flera andra egenskaper, såsom spårbarhet, oavvislighet, ansvarighet, autenticitet och auktorisation. Här definieras alltså konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet som men så även bland annat spårbarhet. I övrigt förekommer begreppet tillstånd litet här och var men aldrig på det sätt som i satsen ovan. Närmast kommer man i beskrivningen av informationssäkerhetsmodell: Enheterna i ett system indelas i logiska grupper av subjekt (användare och deras processer), objekt och resurser. Egenskaper hos ett önskvärt, ”säkert” tillstånd definieras och det visas att varje tillståndsövergång bevarar säkerheten vid övergång från ett till-stånd till ett annat. Ett säkert tillstånd kräver att samtliga tillåtna åtkomstfall överensstämmer med fastställda säkerhetsregler. Jag tolkar denna beskrivning liksom de andra tillstånd som ändå förekommer i handboken (exempelvis av redundans, anonymitet m.m.) som en sammansatt helhet som resulterar från flera/många säkerhetsaktiviteter. Riktighet definieras exempelvis som endast: skydd mot oönskad förändring vilket jag gissar ska läsas med en koppling bakåt till inledningen; att det är en eller möjligen en funktion. Synsättet att det finns etablerade definitioner som ”tillstånd” respektive ”förmåga” verkar vara en uppfattning som får anses begränsat till vissa företrädare i Sverige som inte har stöd i den terminologi som tagits fram. Detta synsätt verkar inte hämtat från något internationellt etablerat sammanhang vilket det räcker att göra en slö koll på Wikipedia för att upptäcka. I artikeln Informations security anges som key concepts som första punkt CIA- triaden med följande beskrivning The CIA triad of confidentiality, integrity, and availability is at the heart of information security.(The members of the classic InfoSec triad—confidentiality, integrity and availability—are interchangeably referred to in the literature as security attributes, properties, security goals, fundamental aspects, information criteria, critical information characteristics and basic building blocks.) Inte heller i den svenska akademiska diskussionen förefaller det finnas konsensus eller ens en särskilt omfattande diskussion om CIA-begreppen. Det gör att jag särskilt höjer på ett ögonbryn då akademiker på högre nivå utan närmare förklaring anammar satser som den ovan beskrivna utan förtydliganden. Jag är helt enig i att detta är ett key concept – då borde det förtjäna en behandling på akademisk nivå som motsvarar dess betydelse. Fördelen med att det saknas etablerade och allmänt accepterade definitioner är att det skapar en frihet att undersöka vilket förhållningssätt som är mest ändamålsenligt och samtidigt logiskt konsistent åtminstone på en basal nivå. Personligen finner jag inte begreppen tillstånd respektive förmåga som särskilt tydliggörande men möjligen kan en begreppsmodellering där tankarna om detta redovisas på ett öppet sätt uppenbara en logik som jag missat. Om vi ändå i detta sammanhang kan utgå från att det finns ett antal egenskaper som är centrala för att skapa god informationssäkerhet så är nästa fråga vilka dessa är. Inte heller här råder den fullständiga enighet om CIA-triaden vilket man ibland kan förledas att tro. Den s.k. Parkerian Hexad konstruerades redan 1998 av som adderade tre aspekter till den ursprungliga triaden: Authenticity, Availability och Utility. Även aktuella svenska exempel på kritisk diskussion om CIA triaden. Det av MSB finansierade forskningsprojektet SECURIT landade bland annat i antologin där ett bidrag ( av Björn Lundgren) starkt ifrågasätter CIA-triaden. Jag kanske inte är helt övertygad om den modell som forskaren anser borde ersätta CIA-triaden men i detta sammanhang är det ändå viktigt att poängtera att det är väl värt att diskutera frågan. ISO 27000 öppnar ju också upp för att triaden kan kompletteras med ytterligare egenskaper vilket också sker exempelvis i själva standarden i avsnittet om kryptering. Noterbart är att ISO-standarderna inte har en konsistent hantering av begreppen sinsemellan trots att de riktar sig mot samma objekt (i detta fall informationshantering). I SS-ISO 30300 (hantering av verksamhetsinformation) anges målen vara vilket är snubblande nära ISO 27000 men med andra definitioner. I SS-ISO 15489 (Dokumenthantering) är ett tillkommande mål autenticitet. Här bör en begreppsmodellering göras, särskilt som SS-ISO 30300 börjat spridas främst genom SKL. Även här finns alltså ett behov av att göra sig redo för att öppna upp och diskutera om och hur centrala begrepp ska användas. Själv menar jag att det finns skäl för att se närmare även på autenticitet men här ska jag koncentrera mig på spårbarhet. Istället för att som nu negligera spårbarhetsbegreppet finns det anledning att lyfta upp det och se hur dess betydelse ökat under de senaste årtiondena och detta i flera dimensioner. För det första är det den mest självklara dimensionen att på ett säkert sätt kunna följa vad som hänt i informationshanteringen både som en följd av mänsklig aktivitet och som tekniska händelser. I det allt mer transaktionstäta informationsflödena där en mängd aktörer är detta en alltmer central funktion. Här gäller detta att även uppfatta egenskapen spårbarhet som en negation, det vill säga att undvika spårbarhet till exempel som skydd för den personliga integriteten. För att bara räkna upp några krav som inte endast omfattar informationens konfidentialitet, riktighet eller tillgänglighet utan där det också ställer krav på en hög grad av spårbarhet: Kraven på spårbarhet har också en tydlig koppling till konkreta säkerhetsåtgärder där loggning är den främsta åtgärden för att skapa spårbarhet i it-tjänster. Loggning sker även i ett antal andra typer som i inpasseringskontrollssystem, telefoni, chatt och andra kommunikationslösningar. I den manuella informationshanteringen kan det behöva finnas rutinerna som bland annat kan omfatta signering, vidimering, kontrollerad versionshantering och kvittensförfarande. Observera också att om dessa åtgärder inte kan matchas mot ett definierat krav på spårbarhet kan det innebära stora merkostnader, inkräktande på den personliga integriteten och ytterst leda till lagöverträdelser om det inte går att motivera åtgärden. För att illustrera behovet inom den samhällsviktiga verksamheten sjukvård finns det gott stöd att hämta i det paper som presenterades av Ella Kolkowska, Karin Hedström och Fredrik Karlsson vid Örebro University på en konferens redan 2009: (tillgängligt via DIVA). Angående spårbarhet skriver man bland annat: However ‘Traceability’ found in the hospital document has much broader meaning than accountability. ‘Traceability’ emphasizes the importance of tracing information, and not only trace the individuals that produce the information. This goal Page 16–9 contributes to business goals: ‘correct healthcare’ and ‘effective healthcare’ and in the end is related to organisations responsibilities to its stakeholders. Spårbarheten är alltså direkt kopplad till målsättningen för kärnverksamheten och ytterst till patientsäkerheten. Att då som SKL ta bort spårbarheten ur sitt klassningsverktyg förefaller inte direkt som att anpassa säkerheten efter verksamhetens behov och inte heller att värna sina medlemmars intressen. Observera också att spårbarhet inte enbart handlar om att spåra användares aktiviteter utan själva informationen. Här finns en naturlig övergång till de andra syften som spårbarheten kommer att behöva tjäna i allt högre grad. Den första är för att skapa autenticitet, en kvalitet som blir allt mer uppenbart nödvändig. Autenticitet inte detsamma som riktighet, inte heller oavvislighet täcks av riktighet. Spårbarhet är en tydlig faktor för att kunna skapa autenticitet och oavvislighet vilket är ett krav från arkivsidan. I den informationshantering som sker i offentlig sektor borde alltså rimligen spårbarhet upphöjas till triadnivå, särskilt sett till kravet på rättssäkerhet och att kunna tillhandahålla information för forskningsändamål. Jag lämnar nu autenticiteten i förhoppningen att övertygelsen om betydelsen är väl känd. Istället ska jag skriva om något som tilltar ännu mer i betydelse, nämligen möjligheten att reproducera information. Idag sammanställs den information som visas på skärmen från ett växande antal källor, olika tjänster och applikationer. För att kunna reproducera information såsom den såg ut vid ett visst givet tillfälle kommer att krävas allt mer avancerade funktioner av spårbarhet. Den som har följt ett it-avbrott på närmare håll vet att den inte enbart leder till tillgänglighetsproblem utan även till en rad andra negativa konsekvenser. En sådan är att man ofta får versionsproblem där blir svårt att säkerställa vilken den senaste versionen av olika informationstyper var. När fel version av en delmängd körs kan det skapa mycket stora problem där hela tilltron till informationslösningen kan gå om intet. En fatal variant är när information förlorats utan att det går att spåra att den försvunnit. För att sammanfatta: jag kan inte se att det finns något stöd för att begreppen tillstånd respektive förmåga är etablerade som beskrivning för olika aspekter av informationssäkerhet utan snarare att skulle vara det mest använda internationellt begreppet vilket också används i ISO 27000. Det görs heller ingen hierarkisk skillnad mellan egenskaper av den typ som framgår i uppdelningen tillstånd/förmåga. För att försöka vara vitsig är det svårt att spåra var uppfattningen om tillstånd/förmåga har uppstått och på vilka grunder. CIA-triadens uppräkning av egenskaper är återkommande diskuterad och kan kompletteras vid behov även enligt ISO 27000 med till exempel spårbarhet. I detta sammanhang vill jag understryka att en portalprincip i ISO 27000en ska anpassas till verksamhetens behov, det är alltså inte standarden i sig som skapar låsningar. Om en uppfattning är att standarden kan anpassas till verksamhetens/samhällets behov menar jag att det gör det omöjligt att använda standarden som stöd för nationell (eller lokal) styrning av informationssäkerhet. Det finns ju liksom inget egenintresse i att följa en standard. Det skulle behövas en riktigt djupborrande analys på flera nivåer av hanteringen av aspekten spårbarhet i Sverige. Jag när fortfarande ett hopp om att de som ger uttryck för starka åsikter gällande spårbarhet kan ta sig tiden att utveckla hur de tänker och inte bara konstatera sin uppfattning. Detta är inte bara en teoretisk tankelek utan frånvaron av spårbarhet eller motsvarande som styrmedel för informationssäkerheten får mycket allvarliga konsekvenser för bland annat hälso- och sjukvård men även för förmågan att upprätthålla kontinuitet, för dataskydd och för det långsiktiga bevarandet. Ett särskilt problem ligger i att det inte går att ta del av vare sig de resonemang som ligger bakom olika ställningstaganden eller själva standardtexterna eftersom de inte fritt tillgängliga trots att de utgör underlag t.o.m. för föreskrifter. Denna bristande offentlighetsstruktur har jag skrivit ett annat blogginlägg om Ett typiskt tecken för en dogm är att bevarandet av dogmen är viktigare än de negativa konsekvenser dess tillämpning får. Jämför exempelvis med katolska kyrkans dogm att preventivmedel inte är tillåtna. Dogmen är orubbad trots de uppenbara negativa konsekvenser detta får i form av könssjukdomar och oönskade graviditeter vilket i sin tur leder till illegala aborter med oerhört lidande och död. I fallet med katolska kyrkan går det ändå att se vem som har ansvar för dogmerna med de dödliga konsekvenserna men vem tar ansvar för dogmer inom informationssäkerhetsområdet och de eventuella konkreta följder de kan få? Informationssäkerhet är inte en religion och vi har inget stöd av högra makter (tror jag). Därför när jag en from förhoppning att vi gemensamt ska försöka eliminera de drag av dogmatism som ändå florerar. För att hantera de enorma säkerhetsutmaningar vi står inför har vi inte råd att bygga säkerhetsåtgärder på resonemang som inte tål att prövas utan vi kommer istället att behöva pröva våra intellekt till det yttersta för att åter och åter hitta de bästa lösningarna. Och vi måste inse att detta inte är teoretiska övningar utan de val vi gör leder till goda eller mindre goda resultat i praktiken och där det ligger ett stort ansvar på oss som arbetar med informationssäkerhet. Slutligen kan jag inte undgå att tycka att myndigheter inom informationssäkerhetsområdet är de som tillsammans med akademin måste ta ett särskilt ansvar för bryta ner dogmer och bygga kunskap som samhället kan använda. Nu ser jag fram emot en mängd kloka motargument! Sedan jag skrev mitt förra blogginlägg där jag förordade att vi borde införa en starkare gemensam styrning av informationssäkerheten bland annat i form av gemensamma skyddsnivåer samt t.o.m. ett gemensamt ledningssystem har jag flera gånger fått frågan ”har du kollat på KLASSA?”. Svaret är ja, det har jag och till och med skrivit på bloggen . Sedan dess har det skett en viss men som jag ser det så kvarstår de huvudproblem som jag skrev om i det tidigare inlägget. Att man dessutom tagit bort spårbarhet som en bedömning i klassningen gör ju inte saken direkt bättre (vilket också ett antal personer verksamma i landsting och kommuner upprört framfört till mig). De mest övergripande invändningarna jag hade var att verktyget bygger på att man klassar system, inte information, och att säkerhetskraven är alldeles för glesa. Detta kan menar jag leda till att man snarast skapar säkerhetsproblem än förebygger dem eftersom en organisation kan bli invaggad i en falsk trygghet av att ha vidtagit åtgärder när de i själva verket är otillräckliga. Dessutom stöds samma aktivitet ofta av samma eller snarlik information på olika bärare som i detta exempel från en tämligen harmlös anställningsaktivitet direkt hämtad från verkligheten: Om man då fragmentiserar klassandet till att endast omfatta informationen då den exempelvis befinner sig i rekryteringsverktyget missar man ju att skydda samma information då den förekommer i andra sammanhang. Ju fler olika typer av tjänster och bärare som används desto viktigare blir det att ha kontroll över informationen oavsett var den befinner sig. Med tanke på att verktyget är framtaget för kommunal verksamhet blir man litet brydd i detta hänseende när man tänker på vissa av de mest känsliga verksamheterna. Ta till exempel överförmyndarna där konfidentialitet, riktighet och spårbarhet är oerhört viktiga för att verksamheten ska kunna bedrivas. Överförmyndarnas informationshantering sker i en komplex mosaik av bland annat enskilda beslutssystem, lagringsytor, papper och mail. I detta sammanhang är det självklart helt otillräckligt att bara genomföra en systemklassning av ett ärendehanteringssystem. Man skulle kunna invända att överförmyndarna är en liten och unik verksamhet med specifika krav där man inte kan förvänta sig att generella metoder ska kunna fungera. Visserligen svarar jag men i grunden gäller detta för de flesta verksamheter inom en kommun eller landsting eller t.o.m. med en statlig verksamhet oavsett omfattning. Kraven på säkerhet ligger på alla de bärare, inte bara det som en händelse definieras som ett ”system” (vilket dessutom är alltmer oklar definition sett till dagens tekniska utveckling). Återigen vill jag propagera för att istället se det som att system och tjänster ska certifieras för att klara vissa skyddsnivåer – inte klassas. Bortsett från kvaliteten på metoden för klassningen funderar jag över det i mitt tycke oproportionerliga intresse som finns för klassning och incidenthantering. Samt att detta intresse tar sig uttryck i att klassning respektive incidenthantering ses som fristående aktiviteter och inte som delar i en större helhet. Det fragmentiserade synsättet går igen i de metoder som presenteras. Den bärande idéen är att varje organisation med egna resurser och egna värderingar ska styra informationssäkerheten i den egna verksamheten. Detta menar jag är ett mer och mer verklighetsfrämmande paradigm i en värld där vi i allt högre grad delar information mellan organisationer samt mellan organisationer och individer. I ett digitalt tjänstesamhälle är det inte den interna säkerheten i den enskilda organisationen som är det mest centrala utan den gemensamma infrastrukturens säkerhet. Det är ungefär som att i vägtrafiken låta varje transportföretag men även varje individ ta fram sina egna regler och tillämpa dem på de gemensamma vägarna. Det är klart att man genom frivilliga samordnande insatser och tillsyn skulle uppnå en viss effekt men jag tror de flesta skulle uppfatta det som ett absurt och närmast nihilistiskt trafikpolitiskt förslag. När det gäller säkerheten i den digitala infrastrukturen är fortfarande en dominerande uppfattning. I det tidigare blogginlägget om KLASSA ställde jag upp sex krav på en fungerande metod för informationsklassning. Omättligt krävande som jag är vill jag nu lägga till två ytterligare. För det första måste metoden vara tillämplig även i ett större sammanhang än i en enskild organisations användning av ett system. För det andra ingå i en större helhet av systematiskt– att klassa information utan relation till det kretslopp av övriga säkerhetsaktiviteter som riskanalys, incidenthantering, kontinuitetshantering, ansvarsfördelning och uppföljning är inte effektivt säkerhetshöjande. Särskilt inte om skyddsnivåerna har stora brister. Informationsklassning är helt enkelt inte sååå viktig i sig. Men inte ens då tror jag att detta är en särskilt bra väg att gå. Det inte alldeles enkelt att utföra klassning på ett välavvägt sätt ens med stöd av en bra metod. Vad som krävs är erfarenhet och kompetens inom informationshantering och risker samt förståelse för hur organisationer fungerar. Att klassa information är inte att som professor Balthazar stoppa in information i ett rör på en informationsklassningsmaskin och med automatik få ut en färdig klassning. Därför är det inte en metod där olika organisationer förväntas göra sina egna klassningar en lösning på det mycket stora kompetensunderskottet – kompetensen behövs ändå. Och om alla gör sina egna bedömningar i en gemensam struktur kan man fråga sig vad som blir resultatet. En god gissning är att den lägsta nivån blir trendsättande inte minst eftersom om en part har en låg nivå på sina säkerhetsåtgärder riskerar det övriga aktörers säkerhet. Den som har gjort en större investering riskerar att få denna investering underminerad av den som väljer en lägre nivå – ekonomin i att ändå välja den högre nivån kan starkt ifrågasättas. Att klassa information är varken så enkelt eller så viktigt som enstaka aktivitet som man ibland vill ge sken av. Sammantaget vill jag därmed propagera för en mycket starkare styrning av processer, informationshantering och informationssäkerhet där den gemensamma grunden inte är optional. Vi måste lämna det föråldrade synsättet där ”system” sätts i centrum och istället inse att det är en informationsinfrastruktur som måste hanteras med vederbörlig respekt och med styrande säkerhetsregler. Kanske har vi förlorat ett decennium av möjligheter att skapa en gemensam informationssäkerhet genom att låta en slavisk tolkning av ISO 27000 kombineras med en flummig samordningstanke. Det räcker inte med lösryckta initiativ kring olika aktiviteter som klassning utan vi måste se att ebygger på en samverkande helhet av säkerhetsåtgärder. Som jag litet surt påpekat några gånger är kunskapsgrunden fört påfallande svagt. Det är därför en händelse av stort intresse när en ny forskningsantologi inom informationssäkerhetsområdet publiceras som nu då presenteras. Än mer så när den är inriktad på organisation och inte enbart teknik som den övervägande del av de svenska forskningsinsatser varit. Antologin bygger på resultatet från ett antal olika forskargrupper som finansierats av MSB i ett femårigt forskningsprogram relaterat till frågor om informationssäkerhetskultur. I programmet genomfördes en omfattande enkätundersökning som använts av flera av de ingående forskningsgrupperingarna. Att det är ett konglomerat av olika discipliner som deltagit är både en styrka och en svaghet i antologin. Styrka eftersom det ger en i delar ny och intressant belysning av informationssäkerhet, svaghet då den röda tråden i antologin känns väl tunn och att det mer har handlar om paketering än en reell knytning till just säkerhetskultur. Att det inte är ett inarbetat forskningsområde visar sig också i att den litteratur som använts i förvånande hög grad är utgiven för tio år sedan eller mer. Först två allmänna reflektioner efter genomläsning. För det första beskrivs informationssäkerhet påfallande ofta direkt och indirekt som en statisk entitet, d.v.s. på ett icke-relationellt sätt, som här t.ex: Informationssäkerhetskultur kan vara bra såväl som dålig. Den är bra om den gynnar . Jag menar att informationssäkerheten inte är ett värde i sig utan att det är organisationens intressen som ska gynnas av informationssäkerhetskulturen, d.v.s. att den goda informationssäkerhetskulturen stödjer organisationen i att identifiera sitt behov av olika informationssäkerhetsåtgärder. Den andra reflektionen är den i mitt tycke en övertro på regelstyrning. I några av inläggen framstår det som att informationssäkerhetskulturens främsta och möjligen enda uppgift är att motivera medarbetarna att följa regler. Med erfarenhet från att vara informationssäkerhetsansvarig alternativt konsult i rätt många organisationer har jag upplevt att det stora behovet av säkerhetskultur är att den lägger grunden för en dialog om informationssäkerhet. Verksamheten måste vara involverad eftersom det är den som känner de egentliga behoven av säkerhet men behöver hjälp med att kanalisera dem och över huvud taget definiera dem som säkerhetsrelaterade. I detta är exempelvis verksamhetens förmåga och intresse av att uppmärksamma risker och kommunicera dem. Och när det gäller styrningen är det också aningen förvånande att ledarskap inte diskuteras – när organisationskultur i allmänhet brukar ses som i en nära samvariation med ledarskap. Här tänker jag inte enbart på det generella ledarskapet i en organisation. Minst lika viktigt är det ledarskap som de som arbetar med informationssäkerhet utövar både nationellt och i sina respektive organisationer. Min uppfattning, som saknar vetenskapligt belägg, är att detta ledarskap fortfarande är starkt präglat av en patriarkal kultur hämtad från en militär-polisiär tradition som är illasittande i de flesta moderna organisationer. Detta kommer ytterligare att förstärkas när Metoo-revolutionen, som inte bara handlar om sextrakasserier utan även manligt maktmissbruk bland annat på arbetsplatser, rullar vidare. Några av inläggen läser jag med känsla av: var det inte mer? Det är inte sååå upphetsande med en slutsats som att tjänstemän som arbetar i regelföljande organisationsklimat anammar informationssäkerhetsregler bättre än tjänstemän i organisationer utan detta klimat. Eller att informationssäkerhetskulturen gynnas av att ledningen uttrycker att informationssäkerhet är en viktig fråga för organisationen (även om detta ändå touchar ledarskapsfrågan som jag tidigare skrev att jag saknade). I andra fall blir jag uppriktigt förbryllad. Avsnittet om ”praktikanpassad informationssäkerhetspolicy” blandar alla nivåer av styrande dokument på ett sätt som jag som strukturfascist känner mig ytterst obekväm med. Bara att skriva informationssäkerhetspolycier i plural … Ett annat exempel som leder grubbel är detta: Historiskt sett baserast på tre tekniskt orienterade principer: , och . Författarna vill komplettera dem med ”organisatoriskt orienterade och beteendebaserade principer som ansvar, rollintegritet, förtroende och etiskt handlande”. Jag gillar känslan av att få mattan undanryckt under fötterna, för mig har aspekterna konfidentialitet, riktighet, tillgänglighet och spårbarhet varit definitioner av vad som ska uppnås i tillräcklig grad med både organisatoriska och tekniska åtgärder. Tyvärr kan jag inte säga att den nya vinklingen som författarna från Handelshögskolan i Örebro lanserar känns uppenbar ens vid en närmare genomläsning. ”CIA”-begreppen ifrågasätts även av filosofen Björn Lundgren som vill ersätta dem med den s.k. RIGHT-definitionen. Trots att jag har en del högskolepoäng i filosofi går mig delar av hans resonemang förbi, kanske för att jag fastnar på ett tidigt skede eftersom det förefaller som om hans utgångspunkt är att det finns ett läge där information är ”säker”. I min uppfattning strider detta mot det riskbaserade säkerhetsarbetet där det snarare handlar om att rikta in sig mot ett ständigt rörligt mål och få en acceptabel riskmiljö. Andra inlägg är mer givande. Den etnologiska studien av den konfliktfyllda kultur som råder runt framtagandet av informationssäkerhetsstandarder bör leda till eftertanke men har också vissa (ofrivilligt?) komiska inslag. Flera av inläggen handlar om informationssäkerhet i hälso- och sjukvård och det är kanske här antologin är som mest intressant särskilt med den tydliga kopplingen till integritetsfrågor. När nu många nya aktörer börjat visa intresse för integritetsfrågor i samband med dataskyddsförordningen har det ett generellt intresse. Jag ska därför göra en fördjupning rörande ett av antologins inlägg. Jag har i olika sammanhang ifrågasatt säkerheten och hanteringen av personuppgifter i den nationella tjänsten Hälsa för mig och kan därför säkert uppfattas som jävig men vill ändå hävda att Peter Johanssons och Sofie Hellbergs bidrag som handlar om den tjänsten är det mest givande avsnittet i antologin. Detta inte enbart för att sjukvårdens informationssäkerhet och hantering av integritetsfrågor är så viktiga i sig utan också för att de frågeställningar de lyfter fram kan generaliseras. Bidraget inleds med en effektiv genomgång av tidigare forskning om integritet samt om några möjliga synsätt. Själva förordar de ett s.k. kontextdrivet förhållningssätt i motsats att försöka skapa en allomfattande och evig definition av integritetsbegreppet: Vi delar uppfattningen om att nyckeln till att förstå och hantera personlig integritet ligger det sammanhang där integritetsfrågorna uppstår. En fördel med detta förhållningssätt är att man redan i designfasen av nya tekniker och system kan inkludera skydd för den personliga integriteten eller sätt upp regler kring nya teknikers användningsområden. Utan ett sådant kontextdrivet förhållningssätt finns en risk att man vare sig kan identifiera eller hantera situationer där den personliga integriteten . Detta stämmer väl med privacy by design (som ju föreskrivs i dataskyddsförordningen) även om jag hellre skulle beskriva det som privacy by design i än i system. Forskarna identifierar de två parallella trenderna där accelererande mängder information insamlas och bearbetas samtidigt som individen får en ökad tillgång till information om sig själv. Med denna bakgrund studerar forskarna den tidigare regeringens satsning på tjänsten Hälsa för mig. Hur ansvaret för säkerhet och integritet ska fördelas i det informationshanteringslandskapet är inte uppenbart vilket caset med Hälsa för mig visar. Att trycka ner ansvaret till individen med krav på hen själv ska ”styra” sin integritet har varit en bekväm lösning som myndigheter och tjänsteleverantörer. Individens möjlighet att göra rimliga avvägningar är av flera skäl mycket begränsad av att hen inte kan överblicka användningen av informationen, konsekvenserna av detta och dessutom är i ojämn maktrelation med leverantören av tjänsten. En egen reflektion är att författarna i marginalen låter ett inslag i den kultur som formats runt e-hälsa skymta fram när man skriver: Att personlig integritet är något som kan upplevas stå i vägen för e-hälsoutvecklingen har vi noterat vid olika e-hälsokonferenser. Där har vi lyssnat på olika talare som raljerat över ”integritetsivrare”, vilket vi uppfattar som mycket problematiskt då det appliceras svepande på bland annat läkare och patientföreningar som representerar särskilt sårbara . Potentiellt negativa effekter för integriteten tonas . Detta är en kultur jag känner igen sedan åtminstone början av nittiotalet. Som verksam inom informationshanteringen i vården blev jag vittne till ett tydligt perspektivskifte. Från att tystnadsplikt och integritet hade varit kärnvärden i läkarkåren och vården i stort skedde en snabb relativisering (ja, jag vet att allt inte var idealiskt tidigare heller men pratar här om de uttalade etiska ståndpunkterna). Relativiseringen av integriteten blev ett förhållningssätt som funnits med i digitaliseringsprocessen av vården ända sedan dess begynnelse, där det har målats upp en motsatsställning mellan patientsäkerhet och integritet. Bakgrunden till detta är att det har funnits en motvilja hos sjukvårdshuvudmän, vårdgivare och systemleverantörer att göra den insats som krävs för att få en styrning av informationshanteringen och systemen/tjänsterna så att båda dessa värden kan uppnås samtidigt. Min uppfattning är att denna relativisering främst bottnade i att sjukvårdshuvudmännen m.fl. inte prioriterade att ta fram organisatoriska beskrivningar av hur ”vårdrelation” ska definieras, d.v.s. vilka medarbetare som verkligen har anledning att ta del av den enskilda patientens vårdinformationen. Detta kompletterat med att systemleverantörerna inte klarade av att leverera digitala lösningar med en för ändamålet avpassad behörighetshantering gjorde att den personliga integriteten framställdes som ett hinder för verksamheten och ett hot för patienten. Ett tydligt tecken var den ständigt återkommande bilden på konferenser och andra sammanhang där det beskrevs hur en medvetslös patient kommer in på akuten och personalen p.g.a. att patienten kan ge samtycke inte kommer åt information som överkänslighet eller annan medicinsk bakgrund med följd av att patienten avlider. Att flertalet patienter inte är medvetslösa, inte på akuten och att behörighetsstyrningen kan ske situationsanpassat försvann i detta scenario som gjorde det överväldigande tydligt för många att integritet är av ondo. En rådande doktrin var också att behörighetsstyrning var onödigt och att loggning var lösningen på kontroll av åtkomst. Att loggning i detta syfte skulle kräva att det är mycket tydligt vem som har åtkomsträtt, d.v.s. i princip samma förutsättning som för den behörighetshantering som man sa sig inte kunna åstadkomma, förträngdes. Effekten blev usel informationssäkerhet samt att etiken och i förlängningen lagstiftning anpassades efter organisatoriska och tekniska brister. Detta vore ytterst intressant att läsa om i en forskningsstudie. Den inneboende paradoxen med självstyrd integritet samtidigt som individen inte har det egentliga valet eller möjligheten att styra begränsningen av användningen av personuppgifter är inte unik för Hälsa för mig. Den möjlighet att spärra uppgifter som patienten fick i patientdatalagen (PDL) 2008 har i praktiken inte realiserats utan på många sätt motarbetats av vårdgivare. Bidraget om Hälsa för mig och den bristande integritetsanalysen i det projektet illustrerar en historisk utveckling formad genom tekniska ofullkomligheter men därefter stödd av en säkerhetskultur som legitimerar den bristande säkerheten, ja rent av gör den till en dygd. Den bristande analysen i fråga om integritet i Hälsa för mig har lett till att Datainspektionen listat ett antal förelägganden som måste åtgärdas innan tjänsten kan tas i bruk. E-hälsomyndigheten har överklagat detta till f men i dagsläget verkar det oklart om tjänsten kommer att kunna tas i bruk. För mig är detta antologins absolut viktigaste bidrag när det gäller att vissa betydelsen av en positiv respektive negativ informationssäkerhetskultur. Dessutom att den kulturella påverkan på intet sätt är begränsad till en enskild organisation utan kan omfatta en hel sektor. Här finns verkligen möjlighet till vidare forskning. I dessa dataskyddsförordningstider är det också av stor betydelse att visa att integritet inte handlar om teknikaliteter utan om kultur och värderingar. Sammantaget illustrerar antologin ett spretigt kunskapsområde med oklar teori och en ganska lång väg kvar att gå. Svaret på frågan i rubriken tycker jag mig kunna se som: ja, det finns både positiv och negativ informationssäkerhetskultur och vi måste förstå mer för att kunna stärka den positiva kulturen.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Tillförlitlighet Äkthet Integritet (oförändrad) Användbarhet avtalshantering ansvarsutkrävande interna kontrollsystem upptäckt av avvikelser teknisk övervakning dataskydd patientsäkerhet medarbetares integritet medarbetares rättssäkerhet brottsutredning forensik fysiskt skydd
st|integrity inte
h1|Meny Teori
h2|Integritet och hälso- och sjukvård
sp|MENU MENU Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , Sök efter:
em|tillstånd förmåga egenskaper egenskap Informationssäkerhet och organisationskultur Vad är säker kultur Information Security Goals in a Swedish Hospital egenskap Informationssäkerhet och sekretess riktighet tillgänglighet processer
pa|Under de (alltför) många år jag arbetat med informationssäkerhet har ingen företeelse varit mer omhuldad än de standarder som använts som stöd i arbetet. När jag började var det BS 77 99 och nu har vi en hel 27000-familj. Även om jag under alla år har haft en god hjälp av standarderna har jag aldrig riktigt kunna gripas av samma entusiasm som de många, inklusive utgivare av myndigheters föreskrifter, som sett standarderna som ett magiskt spö som det i princip räcker att hänvisa till så försvinner säkerhetsproblemen. Jag har redan skrivit ett antal inlägg, bl a och berör den ganska problematiska övertro som finns i Sverige till standardens kraft att skapa bättre informationssäkerhet. Med tiden har jag kommit att fråga mig om sättet att se på framför allt ISO 27000 kanske snarare stjälpt än hjälptt. En rejäl tankeställare fick jag när jag hade uppdraget att försöka få in säkerhetsperspektivet i en utredning om e-hälsa. Få saker har jag misslyckats så kapitalt med och en av orsakerna, förutom mina egna brister, var att både utredaren och utredningens sekretariat så fort frågan kom upp smashade bort den som en irriterande fluga med: vi gör en hänvisning till att standarder ska användas. Eftersom jag inte förstår en vink när jag får den eller snarare bryr mig om den så fortsatte jag och försökte även få ett förtydligande vilka standarder som skulle användas och hur. Som ni säkert förstår fick jag aldrig några svar på mina frågor utan det ansågs helt tillfyllest att säkerhetsproblem skulle hanteras via ”standarder”. Självklart förstår jag lockelsen i att det skulle kunna fungera så. Problemet är att det inte gör det. Om man tittar bakåt så var standarder i industrisamhällets begynnelse en typ av nationella och internationella överenskommelser om framför allt utformningen av tekniska produkter och mått. En av mina favoriter är standarden för avstånd mellan hålen för . Det är ju ett sant kaos som väntar om hålslagen utformas hur som helst och ingen vet vilka pärmar som kan användas för vilka papper. Men vad händer egentligen när man flyttar över standardiseringsidéen från vidden för järnvägsspår till hur organisationer ska styra olika verksamhetsområden? När standarder som framtagits utan kontroll från lagstiftare och den egna förvaltningen ska leva sida vid sida med den ordinarie styrningen? I en mycket intressant från Örebros universitet har författarna (Andersson, Karlsson och Hedström) genom diskursanalys försökt förstå hur framtagandet av standarder i 27000-serien egentligen går till. Som en bakgrund gör de en åtskillnad mellan s.k. de facto-standarder som ta fram av ett företag eller flera företag tillsammans som har ett konkret behov av standardisering. Den andra typen av standarder benämns de jure-standarder som kan utvecklas av olika lagstiftande organ alternativt myndigheter eller av oberoende standardorganisationer som ISO. 27000-serien är alltså en de jure-standard men ligger utanför det lagstiftande området. Artikeln lyfter också fram att denna typ av standarder strävar efter att skapa en konsensus av vad som bland experter inom området anses vara ”best practice” vilket även framgår tydligt i arbetet med informationssäkerhetsstandarden: De jure standards play a central role in information security, and organizations are increasingly required to demonstrate compliance with them ( ; ). Standards are said to be consensus-based; they reflect “best practices,” as negotiated by experts. In fact, on their website, ISO refers to “standards” and “best practices” interchangeably. “Best practice” is generally referred to as “a working method or set of working methods that is officially accepted as being the best to use in a particular business or industry” ( ). The rhetoric is that standardization is “governed by the principles of consensus, openness, transparency, national commitment and technical coherence” ( ) where “groups of experts from all over the world” ( ) make “top quality standards” ( 1423). Thus, the negotiation between experts takes place in discourses, where best practices are constructed through wordings of the standards. De jure information security standards are likewise made valid and legitimate through an “appeal to common practice and authority” ( ). However, there is a lack of empirical evidence for what is considered best practice in standardization, because the discourses governing the reasoning remains hidden from public view. It is, therefore, difficult to evaluate the reliability and objectivity of information security standards ( ). Thus, when considering the pervasive and normative role these best practices have on safeguarding information, information systems, and infrastructures controlled by such systems, it is important to understand the discourses that construct them. If these standards do not represent best practices, then a large number of countermeasures would share the same type of vulnerabilities. Det kan alltså ifrågasättas vad standardens ställningstagande egentligen bygger, om dess anspråk på att vila på ”best practice” uppfylls. Eftersom den inte bygger på evidens skulle dess USP bestå just i en erfarenhetsbaserad kunskap. Om inte denna grund finns påverkas naturligtvis standardens legitimitet. Senare i artikeln framgår på ett litet roande och samtidigt avslöjande sätt hur ytterst få som deltar i standardarbetet även om man tågat omkring på standardiseringsmötena som en fåmansprocession under beteckningen ”Sweden”. Artikelförfattarna gör en maktanalys av själva arbetet med framtagandet av standarder men jag tycker att en vidare maktanalys av hur en mycket liten krets knutna till standardarbetet har haft ett helt dominerande inflytande över svensk förvaltnings arbete med informationssäkerhet. Resultatet har blivit en hegemonisk doktrin om att ISO 27000 är den enda framkomliga vägen att arbeta med informationssäkerhet i svensk förvaltning trots att denna doktrin vare sig bygger på evidens eller ”best practice”. Så här 11 år efter att ISO 27000 pekades ut som vägledande för svenska myndigheters arbete med informationssäkerhet i MSB:s föreskrift MSBFS 2009:10 (ytterligare markerat i de följande föreskrifterna fram till den nu gällande MSBFS 2020:6) så tycker jag inte det är uppenbart att det var ett helt lyckat vägval. Detta bygger jag på attt knappast kan ses som särdeles framgångsrikt mätt med tillgängliga måttstockar, d.v.s. de granskningar som gjorts både generellt och de som gjorts med inriktning på samhällsviktiga sektorer som exempelvis sjukvård. Låt oss komma ihåg att detta inte är den enda möjliga vägen att välja. I Finland antogs i år en av informationshanteringsnämnden under finansministeriet som explicit undviker att hänvisa till någon standard: referensramar och ger inga anvisningar om tekniska lösningar, som kan förändras till och med snabbt. Utifrån en riskbedömning som görs från fall till fall ska varje myndighet välja tillräckligt säkra tekniska lösningar som är lämpliga i den aktuella situationen. Jag kommer ihåg att ansvariga för Normen i Norge förde samma resonemang i sina reglervården, man ville inte referera till någon särskild standard. Uppfattningen var att det var möjligt att plocka ut det man ville ha ur standarder utan att behöva ansluta sig till en helhet som inte kunde kontrolleras av norsk sjukvård. När standarder lämnar tekniska specifikationer och övergår till organisatorisk styrning uppstår paradoxala effekter. Jag tänker nu på att ISO 27000 innehåller mycket allmänna krav, att det ska finnas informationsklassning men inte hur den ska utföras eller vilken normskala som ska tillämpas. Varje organisation ska själv ta fram sitt eget komplexa ledningssystem med de komponenter som anvisas i standarden men utformningen och tillämpningen kommer att se väldigt olika ut, det tror jag varje erfaren konsult kan intyga. Istället för centrala regler som specificerar olika lösningar får vi alltså en mängd olika regelverk som ska användas i samma infrastruktur. Standarden leder alltså sannolikt till mindre standardisering på grund av sin inriktning på enskilda organisationer istället för på helhet. Bräckligheten i kunskapsunderlaget och det fragmentiserade resultatet är två orsaker att ompröva ISO 27000 ställning i den offentliga verksamhetensi Sverige. Vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet men vi måste våga ifrågasätta doktrinen även om de som har byggt upp en stark ställning med hjälp av standarden riskerar att ta illa upp. Informationssäkerhet är en för viktig fråga för att vi ska ha råd med heliga principer som inte tål att diskuteras.
di|© Fia Ewald 2016-
st|bred
h1|Meny MSBFS
sp|MENU MENU Postat av Rekommendationerna hänvisar inte till några allmänna standard er eller Postad i , , , Tagged , , , , , , , Sök efter:
pa|Förhoppningsvis har det inte förbigått någon att2018 kommer att ersätta den svenska personuppgiftslagen. Dataskyddsförordningen innebär att den enskildes rättigheter gällande skydd av personuppgifter stärks medan kraven blir strängare för myndigheter, företag och andra organisationer som hanterar personuppgifter. Ett förbättrat integritetsskydd är verkligen välkommet med tanke på hur det ser ut på integritetsfronten idag. Den kartläggning av som genomförts av Integritetskommittén genomfört (för transparensen skull är det väl bäst att meddela att jag suttit som expert i kommittén) visar på allvarliga brister i skyddet för den enskildes integritet i olika verksamheter. Särskilt bekymmersam beskrivs situationen i hälso- och sjukvården vilket inte på något sätt förvånar den som har någon inblick i hur sjukvårdens informationshantering är utformad idag. Jag kommer att återkomma till den fråga i ett senare inlägg men för den intresserade går det bra att ladda ner utredningen i sin helhet . Ett kapitel där jag varit närmare involverad handlar om integritet och informationssäkerhet. Dessa två storheter är nära länkade i ett antal avseenden. Skyddet för den personliga integriteten ingår med självklarhet i aspekten ”konfidentialitet” och att skapa förutsättningar för att upprätthålla integritet är därmed ett mål fört i en organisation. Informationssäkerhetsarbetets arsenal av åtgärder är de samma som måste användas i skyddet för integriteten. Detta kan tyckas vara självklarheter och sammankopplingen har gjorts på det nationella planet exempelvis i den så kallade Infosäk-utredningen som lade fram sitt slutbetänkande Säker information. I utredningen föreslogs som en av tio mål i en svensk informationssäkerhetsstrategi vara att skapa förtroende, trygghet, säkerhet, och öka integritetsskyddet. Tråkigt nog kan detta ses som en startpunkt för en nu decennielång tradition i det nationellat (liksom i e-förvaltnings- och e-hälsosatsningar på nationella planet); att säga att integritet är ett viktigt mål men inte komma med några konkreta förslag på åtgärder för att uppnå målet. Se även , och . I NISU var utredarens uppdrag bland annat att: Uppdraget kan tolkas som något otydligt då ordet integritet visserligen ingår men sannolikt i samma betydelse som det engelska Detta är ett återkommande problem som , att begreppet integritet används i två helt olika betydelser inom informationssäkerhetsområdet. Den första betydelsen är den definition av den personliga integriteten som återfinns exempelvis i personuppgiftslagen. Den andra har sitt ursprung i EU:s definition av informationssäkerhet där användningen av begreppet är synonymt med det engelska . Begreppet avser i detta sammanhang att en databas, ett nätverk, ett system alternativt en informationsmängd är skyddad från oavsiktlig förändring eller förlust av information. NISU väljer att över huvud taget inte behandla den personliga integriteten: Av vilken orsak utredaren gör denna avgränsning motiveras inte närmare. Därmed avviker NISU från det förhållningssätt som exempelvis ENISA och OECD rekommenderar. The European Union Agency for Network and Information Security (ENISA) har uppdraget att samordna EU:s arbete med nät- och informationssäkerhet. Integritetsfrågorna är en inte oväsentlig del av ENISA:s arbete där värnet av den personliga integriteten ses som en förutsättning för den it-utveckling som ska ge en viktig grund för den ekonomiska utveckling som eftersträvas för Europa. Som en följd av detta har ENISA genomfört olika insatser som bland annat resulterat i ett antal publikationer som behandlar integritet från policynivå ner till teknisk tillämpning. ENISA gjorde 2014 en ambitiös guide som beskriver hur skyddet av integritet kan utformas i praktiken i it-relaterade tjänster och system. De har här utvidgat begreppet för konceptet till att gälla Privacy and Data Protection by Design. I inledningen till vägledningen summeras integriteten i ett EU-perspektiv från ett överordnat värde till tekniska åtgärder som byggs in i it-lösningar: Även för OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development)har informationssäkerhet och integritet ett nära samband vilket bland annat demonstreras av en arbetsgrupp för informationssäkerhet och integritet (Working Party on Information Security and Privacy in the Digital Economy – WPSPDE). Från Sveriges sida har Post- och telestyrelsen (PTS) deltagit i arbetet. 2015 presenterades den senaste vägledningen i informationssäkerhetsfrågor, Digital Security Risk Management, där ett viktigt paradigmskifte genomförts då man säger att informationssäkerhet inte är en teknisk fråga utan en ekonomisk. Informationssäkerheten ska därmed kopplas till den positiva ekonomiska utveckling som är OECD:s syfte. OECD har lyft fram integritetsfrågorna som en viktig framgångsfaktor för den ekonomiska utvecklingen. Skydd av personuppgifter vid dataöverföring och datalagring måste vara utformat så att det underlättar för fria dataflöden över landsgränser. 2013 kom en ny version av The OECD Privacy Framework där organisationen framhåller att man under decennier spelat en viktig roll i främjandet av integritet som ett fundamentalt värde och som ett villkor för ett fritt flöde av personuppgifter över landsgränser. I ramverket ingår ett antal principer bland annat rörande insamling av personuppgifter, datakvalitet, syftet, användningen, säkerhet, öppenhet, individens rättigheter samt ansvar för datahanteringen. Vad som tillkommit i revisionen 2013 är att man förordar ett riskbaserat förhållningssätt på samma sätt som i övrigtsamt krav på incidentrapportering. Här är OECD:s linje att det bör finnas en nationell strategi för hantering av personuppgifter. Eftersom i princip alla organisationer hanterar personuppgifter i större eller mindre omfattning så har också i princip alla organisationer legala krav på hur hanteringen ska ske. De flesta organisationer har också behov av att kunna uppvisa en ansvarsfull hantering av personuppgifter för att kunna upprätthålla sin legitimitet och för att kunna skapa tillit hos olika omgivande aktörer. Legitimiteten som kommer av förmågan att kunna upprätthålla den personliga integriteten har, som både ENISA och OECD understryker, en stark påverkan på ekonomisk utveckling på både samhälls- och aktörsnivå. Kort sagt kan informationssäkerhet ha en mycket viktig funktion även för den ekonomiska utvecklingen nationellt och internationellt. Att man i Sverige då valt en linje med svaga kopplingar mellan områdena är märkligt. Förhoppningsvis kan svenska myndigheter samordna sig i konkreta frågor som att MSB:s obligatoriska it-incidentrapportering integreras med den rapportering av incidenter som ska utifrån kraven i dataskyddsförordningen så dubbelrapportering undviks. Men för att stödja olika verksamheter så att de kan bedriva ettsom stödjer de allt starkare kraven på skydd av personliga integriteten kommer enligt min bedömning att kräva betydligt mer. Detta kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg.
di|© Fia Ewald 2016-
h1|Meny ENISA
sp|MENU MENU Postat av Postad i , Tagged , , , , Sök efter:
em|Regeringens skrivelse 2009/10:124 Samhällets krisberedskap – stärkt samverkan för ökad säkerhet Strategi för samhällets informationssäkerhet 2010-2015 SOU 2015:23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige. Strategi och åtgärder för säker information i staten (NISU) föreslå övergripande mål för samhällets, och hur Sverige ska upprätthålla säkerhet och integritet i samhällsviktig it-infrastruktur. integrity. integrity I de delar utredningens förslag skulle kunna påverka den enskildes personliga integritet föreslår utredningen ytterligare utredningsåtgärder för att väga in sådana aspekter. Privacy and data protection constitute core values of individuals and of democratic societies. This has been acknowledged by the European Convention on Human Rights and the Universal Declaration of Human Rights2 that enshrine privacy as a fundamental right. With the progress in the field of information and communication technologies, and especially due to the decrease in calculation and storage costs, new challenges to privacy and data protection have emerged. There have been decades of debate on how those values—and legal obligations—can be embedded into systems, preferably from the very beginning of the design process.
pa|En rimlig ståndpunkt är att tydliga begrepp i de flesta fall är en förutsättning för en fungerande kommunikation. Personligen ser jag kommunikation som det viktigaste redskapet för att få till en fungerande informationssäkerhet både i den egna organisationen och nationellt. Därför är begrepp inom informationssäkerhet en avgörande faktor för att lyckas. Ett begrepp som gjort en raketkarriär är cyber. Det är inte bara en allmän känsla utan stöds också av en sökning i Retriever, se graf: I många sammanhang, även från regeringen, lyfts betydelsen av s.k. cybersäkerhet fram som en central fråga för det svenska samhället. Jag uppfattar försvarsminister Peter Hultqvist som en informell rekordhållare då han lyckades säga ”cyber” inte mindre än 36 gånger i ett men då krävdes det också stycken som det här för att lyckas: Cyberdomänen, eller cyberrymden, vad vi än väljer att kalla den, har kommit att bli en ytterligare arena för militär och annan verksamhet. Den trenden har varit tydlig under en tid. Tidigare rapporter från Försvarsberedningen har lyft fram de problem och risker som präglar cyberdomänen. Den tilltagande antagonistiska dimensionen i cyberrymden gör det nödvändigt att utveckla och stärka cyberförsvarsresurser. Vi kan se att ett flertal länder i världen har gjort just det. Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet från 2015 innehöll ett tydligt och nytt steg i arbetet med svenskt cyberförsvar. Här förekommer även sammansättningar som cyberdomänen respektive cyberrymden som antingen är samma sak eller möjligen inte eftersom begreppen används varannan gång t.o.m. det korta citatet ovan. Detta är kanske bara ett uttryck för språkglädje där man vill variera uttrycken. Hur som helst har begreppet ”cyber” här någon slags rumslig dimension. I den nationella strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet som regeringen presenterade 2017 och som statsrådet hänvisar till i sitt anförande saknas dock denna rumsliga dimension då begreppen som utgör strategins ämne definieras: Med informations- och cybersäkerhet avses i denna skrivelse en uppsättning säkerhetsåtgärder för bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information. Med konfidentialitet avses att obehöriga inte ska kunna ta del av informationen. Med riktighet menas att informationen inte förändras, manipuleras eller förstörs på ett obehörigt sätt. Med tillgänglighet menas att behöriga ska kunna ha tillgång till informationen på det sätt och vid den tidpunkt som tjänsterna erbjuder. För informationssäkerhet som avser digital information används i denna skrivelse även begreppet cybersäkerhet. I denna skrivelse används begreppen beroende av sitt sammanhang, där exempelvis cybersäkerhetsbegreppet är vanligt förekommande i en internationell . Det är litet svårt att se skillnaden mellan informations- respektive cybersäkerhet men jag tolkar det som att man ser cybersäkerhet som en delmängd av informationssäkerhet där cybersäkerhet bara handlar om ”digital information”. Cybersäkerhet anses också mer ”internationellt”. För mig är blir det aningen besynnerligt att tala om digital information eftersom det blir en mix av information och bärare– när man exempelvis klassar information är det ju inte mediet som klassas utan informationsinnehållet. För att få bättre bild av hur begreppet används av de myndigheter som har särskilda ansvar inom området och därmed ofta kommunicerar med begreppet i fokus skrev jag en enkel fråga till tre av dessa myndigheter; Försvarsmakten, SÄPO och MSB. Hej! Begreppet ”cyber” används flitigt för tillfället. Jag skulle behöva ha x:s definition av begreppet eftersom det används på olika sätt i olika sammanhang. Samma dag fick jag svar från Försvarsmakten med en hel ordlista ( ) med sammansättningar med ”cyber”, däribland cybersäkerhet: Cybersäkerhet är den samling av säkerhetsåtgärder, riskhanteringsmetoder och tekniker som kan användas i syfte att bevara konfidentialitet, riktighet, spårbarhet och tillgänglighet i cyberrymden. En stor eloge till FM för denna goda service! Definitionen pekar mindre på styrning på organisatorisk men desto mer på konkreta säkerhetsåtgärder, alltså ganska långt från ledningssystem. Åtgärderna ska vidtas i cyberrymden (med synonymer som cyberspace, cybermiljön, cyberarenan, cyberdomänen) som enligt begreppslistan är: Cyberrymden är den del av informationsmiljön som består av de sammanlänkade och av varandra beroende it-infrastrukturer, som möjliggör kommunikation, med tillhörande data och information. Den inkluderar internet, intranät, telekommunikationssystem, it-system samt inbyggda processorer och styrenheter. Jag uppfattar det som cyberrymden är den gemensamma tekniska infrastrukturen men inte informationen i sig. Från SÄPO kom efter en knapp vecka det något förvånande svaret: Hej, Säkerhetspolisen har ingen egen definition av begreppet cyber. Det är inte ett begrepp som används primärt i vår verksamhet. Förvånande eftersom ”cyber” förekommer flitigt på SÄPO:s webbplats, i olika rapporter och utåtriktad verksamhet som och för att bara ta ett par exempel. Slutligen då MSB där svaret satt hårdare inne och inte kom förrän efter en dryg månad: Hej! Ordet ”cyber ”kan inte anses stå för sig själv, utan används av MSB i sammansättning med andra ord, främst ”cybersäkerhet”. Beroende på sammanhanget använder MSB ordet ”cybersäkerhet” med något olika betydelse: MSB har under flera år engagerat sig i terminologifrågor och stöttar bl.a. SIS i arbetet med terminologi på informations- och cybersäkerhetsområdet. MSB planerar inte att ta fram en egen definition av begreppet cyber, eller cybersäkerhet. De definitioner/beskrivningar som myndigheten behöver kunna använda är, enligt ovan, bl.a. från regeringens strategier, standardiseringsorgan (ex SIS), FN, EU samt Nato. Cyber/cybersäkerhet förekommer i dag i förslag till reglering från EU (den s.k. cybersäkerhetsakten, COM(2017) 477 final). Myndigheten har därmed tre olika definitioner för olika sammanhang och har dessutom gjort en egen utveckling av den definition som fanns med i 2017 år nationella strategi. Detta blir aningen motsägelsefullt när man samtidigt säger sig använda befintliga definitioner/beskrivningar och inte utveckla egna. Formuleringen om SIS undviker elegant att MSB faktiskt inte använder den definition av cybersäkerhet (”cyber” i sig själv ingår inte) som finns terminologin SIS-TR 50:2015 (tyvärr är jag inte länka till terminologin eftersom den inte är fritt tillgänglig): bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information i cyberrymden Cyberrymden;telerymden har i sin tur definitionen: abstrakt rymd som utgörs av digital kommunikation mellan datornätverk och där all digital information befinner sig Med den förtydligande kommentaren: Cyberrymden innefattar all kommunikation via internet samt telekommunikation. Cyberattacker sker per definition via cyberrymden. En cyberrymd möjliggörs av den hårdvara och de system som ingår i en infrastruktur. Jag är inte alldeles säker på att jag förstår vad detta exakt betyder. Terminologin verkar dock ha den implicita uppfattningen att ”cyber” har med internationella konflikter och antagonism att göra vilket markeras redan i det inledande stycket till kapitlet om Samhällets informations- och cybersäkerhet: Varje dag utsätts svenska myndigheter och företag för cyberattacker. Detta har bidragit till att bl.a. frågor om cybersäkerhet och cyberresiliens har blivit mer aktuella inom olika branscher. Sverige, liksom många andra europeiska länder, har på senare år börjat uppmärksamma risken för cyberattacker som en global och militär hotbild. Det är därför viktigt att introducera cybersäkerhet inom olika branscher för att öka förståelsen och kompetensen för hur man kan skydda information från dessa hot. Cybersäkerheten har medfört nya termer, men eftersom området fortfarande är nytt kan dessa termer komma att ändras och det kommer att krävas fortsatt terminologiutredning inom detta område. Det verkar inte råda någon konsensus om skillnaden mellan informations- och cybersäkerhet, utan de två termerna används ibland omväxlande. Ibland används termen informationssäkerhet när inriktningen ligger på informationen och termen cybersäkerhet när det handlar om den digitala domänen; ibland ses cybersäkerhet som informationssäkerhet på en global nivå . Samtliga sammansatta ord med förleden cyber som presenteras i terminologin är företeelser som skulle kunna ingå i en krigföring eller terrorism på hög nivå (cyberattack, cyberavskräckande, cyberförsvar, cyberkrigföring, cyberoperation osv.). I en lustig cirkelrörelse hänvisar man i en fotnot till SOU 2015:23 (NISU) och den begreppsdiskussion som förs där på sidan 40: En grundläggande definitionsfråga för hela den svenska informationssäkerhetsnomenklaturen handlar just om innebörden av det svenska begreppet ”informationssäkerhet”. På engelska är detta begrepp uppdelat i två betydelser dels ”Information Security” som utgår från ett tekniskt perspektiv och återspeglas i ISO 27001-standarden, dels i ”Information Assurance” som utgår från ett nationellt säkerhetsperspektiv och där även organisation och policy ingår. I tidigare utredningsarbeten gjordes försök att särskilja det senare begreppet från det förra genom att introducera termen ”informationssäkring”, vilket också infördes i SIS-nomenklatur. Begreppet – liksom den förenklade varianten ”övergripande informationssäkerhet” – vann aldrig någon uppslutning i det offentliga Sverige då det ansågs för komplicerat att beskriva. Följden har dock blivit olyckliga sammanblandningar i begreppens innebörd – inte minst i internationella sammanhang. Cybersäkerhetsbegreppet är mer strategiskt och fokuserar mer på nationella och internationella nätverk. Därmed har cybersäkerhet en större internationell räckvidd med t.ex. folkrättsliga frågeställningar och normer på cyberområdet än det mer tekniska informationssäkerhetsbegreppet. Det senare har en större tyngdpunkt mot hård- och mjukvara samt standardisering. Motivet för fokus mot cybersäkerhet är att det är på detta område som statsmaktsperspektivet behöver utvecklas då frågeställningarna ligger ovanför myndigheternas ansvarsområden, samt att avdömningar mellan olika sektorsstrategier kan behöva göras inom ramen för ett svenskt koherent nationellt förhållningssätt gentemot EU och andra internationella . Detta är ju ett märkligt stycke där den uttalat organisatoriskt inriktade ISO 27001 framställs som fokuserade på tekniska åtgärder (!). Cybersäkerhet sägs vara mer ”strategiskt” och verkande på nationell nivå. Till att detta kommer alla företag som använder ”cyber” i olika konstellationer för sin produkter och tjänster som knappast är på nationell nivå. Sammantaget är användningen av begreppet ”cyber” högst inkonsistent och rör sig i en skala från å ena sidan normal it-säkerhet med vissa tillägg av informationssäkerhet till en del av det nationella försvaret. Vissa gemensamma drag tycks finnas som att det gäller digital infrastruktur i någon bemärkelse samt den renodlade inriktningen mot antagonistiska hot. I övrigt är det ganska fritt valt vilken betydelse man vill ge ordet. Är denna otydlighet då egentligen ett problem? Det kanske behövs ett sådant här amorft begrepp som beskriver en amorf verklighet och inte enbart för sexa till vilken konferensrubrik eller vilket tjänsteutbud i it-sektorn som helst? Kanske inte men jag måste ändå resa invändningen att om att vårt, enligt många, största hot förtjänar en något mer entydig beskrivning. Att måla upp ett förödande hot mot nationen och mot enskilda men göra det i så oklara termer är inte bra för samhällsklimatet i en demokrati (vilket jag skrivit om tidigare). Inte heller är det en fördel för kunder att erbjuda tjänster där det inte närmare går att avgöra vad tjänsten egentligen består i. Jag tycker därför att det är en rimlig önskan att åtminstone centrala myndigheter sätter sig ner för att begreppsmodellera vad ”cyber” är och vilken relation cybersäkerhet har till informationssäkerhet. Betänk språklagens krav på myndigheterna: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Jag lyssnar på det senaste avsnittet av den underbara podden som handlar om atomskräcken. Programledaren Kalle Lind och historikern Marie Cronqvist pratar om stämningen under kalla kriget och särskilt om skräcken för atomkriget som föranledde omfattande mer eller mindre välbetänkta åtgärder. Det är svårt att undvika att göra jämförelser med nutiden där atomkriget blivit cyberkrig med samma ryssar med tillägget av terrorister. Förmedlade hot och ständiga konfliktbudskap ger en förkrigsatmosfär vilken i sin tur ger grogrund till fake news och låga krav på sanningshalt inte bara hos ryssarna. Som Aiskylos skrev för sisådär 2500 år sedan; krigets första offer är sanningen. Det är helt enkelt inte särskilt lätt i en sådan samhällsstämning försöka inta en rationell hållning till hotbilder och rimliga säkerhetsåtgärder. Med detta som bakgrund läser jag utredningen som har ett grått omslag och en titel som är helt befriad från den putslustighet som många andra utredare hängett sig åt: ”En ny säkerhetsskyddslag”. Förtroendeingivande. Säkerhetsskydd är ett svårhanterligt område. Samtidigt som det är något som alla vill ha i någon form finns det mycket starka skäl att det ska ha en så begränsad tillämpning som möjligt. Säkerhetspolisen (och Försvarsmakten) har mycket stora befogenheter som inskränker medborgarens normala fri- och rättigheter samtidigt som de åtgärder som vidtas ska skydda bland annat dessa rättigheter. Denna balansgång är alltid svår i en demokrati genom det asymmetriska informationsövertaget där de som representerar SÄPO och Försvarsmakten alltid kan hävda att de känner till hot som de tyvärr inte kan avslöja men som motiverar mer resurser och mer inflytande för säkerhetstjänsten. Bristen på transparens omöjliggör också för utomstående att bedöma säkerhetsskyddets effektivitet, så även för uppdragsgivaren. Dialogen mellan myndigheter och uppdragsgivare blir därför annorlunda jämfört med andra myndigheter som nagelfars i fråga om effektivitet i förhållande till behov och de resurser som tillförts. Dessutom innebär mandatet att SÄPO kan ålägga organisationer att genomföra olika typer av säkerhetsåtgärder (även tekniska lösningar) som inte organisationen själv valt, något som kan ha påverkan på organisationens ekonomiska förhållanden. Därför måste dessa inskränkningar av rättigheter minimeras och starka motiv till inskränkningarna finnas och att den transparens som saknas i genomförande måste ersättas med så offentliga och tydliga spelregler som möjligt. Beslutsfattare, medborgare och andra aktörer har rätt att förvänta sig en förutsägbarhet i myndighetsutövningen och att element av godtycklighet är bannlysta. Förutsägbarhet bör i det här fallet innebära både att det är klart när lagen är tillämplig och vad konsekvenserna blir av att lagen ska tillämpas. Ytterligare en viktig utgångspunkt är att säkerhetsskydd inte är det enda sättet att skydda för samhället viktiga resurser och att hänsyn måste tas till att myndigheter och andra organisationer bedriver ett aktivt säkerhetsarbete som utgår från andra regelverk. För att säkerhetsskydd ska bli aktuellt räcker det inte med att en verksamhet är viktig eller känslig, brister i skyddet måste leda till risker för rikets säkerhet samt de övriga skyddsvärden som finns definierade. Detta är min utgångspunkt i läsningen av förslaget där jag först kommer att titta på några principiella frågor och i ett senare inlägg mer specifikt på de delar som gäller informationssäkerhet. För utredningen står det klart att det behövs ett utvidgat säkerhetsskydd, något som framför allt uttrycks som negation. Utrednings ledmotiv är ”för snävt” som beskrivningen av dagens säkerhetsskydd, jag räknar till drygt 30 tillfällen där ”snävt” används i olika sammansättningar – oftast med ”allt för”. Säkert är det få som inte delar utredningens uppfattning att tiderna förändras och hoten ser annorlunda ut, däremot behöver inte per definition en förändring innebära utvidgning. Den utvidgning som utredningen föreslår är att: Förändringen är inte bara i omfattning utan ligger även djupare, i själva definitionen av vad som ska skyddas. I den nuvarande lagstiftningen används begreppet rikets säkerhet som det som är styrande för vad lagen avser att skydda. Begreppet har traditionellt innehållit tre dimensioner: verksamhet, skyddsaspekt och typ av hot. Verksamhet har framför allt avsett den centrala statsmakten och militära förhållanden. Skyddsaspekten har varit konfidentialitet; obehörig åtkomst av information. Hot har varit relaterat till brott; på senare tid antagonism och terrorism. Med dessa ganska distinkta avgränsningar har det varit möjligt att identifiera vilken verksamhet och vilken information som omfattats av lagstiftningen liksom att vidta åtgärder för att förhindra obehörig åtkomst. I förslaget till ny säkerhetsskyddslag förskjuts samtliga dessa parametrar. När det gäller verksamhet skriver utredningen: I dag utgår säkerhetsskyddslagen från att behov av säkerhetsskydd främst handlar om skydd av hemliga uppgifter. Kopplingen till offentlighets- och sekretesslagen kan ge intryck av att säkerhetsskydd främst är en angelägenhet för myndigheter och andra offentliga organ för vilka den lagen är tillämplig. Därutöver handlar det om ett säkerhetsskydd med inriktning att skydda mot terrorism för flygplatser och byggnader, anläggningar m.m. som enligt skyddslagen är skyddsobjekt. Sådana avgränsningar är i dag för snäva och medför eller riskerar att medföra att t.ex. verksamheter som är av betydelse för att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner faller utanför tillämpningsområdet. Ett första steg är en ändrad systematik som bl.a. tydligare innefattar sådan säkerhetskänslig verksamhet som bedrivs hos enskilda. Vi föreslår att beskrivningen av säkerhetsskyddet ska utgå från två huvudsakliga inriktningar. Säkerhetsskyddet ska inriktas mot verksamhet som innebär hantering av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter. Det ska innefatta skydd av uppgifter som är av betydelse för Sveriges säkerhet eller som ska skyddas enligt ett internationellt säkerhetsskyddsåtagande och som till sin natur är sådana uppgifter som avses i bestämmelser om sekretess. Det innebär således en vidare ram än enligt den nuvarande lagen som utgår från begreppet hemliga uppgifter. Därutöver ska säkerhetsskyddet inriktas mot verksamheter som av annan anledning behöver ett säkerhetsskydd (i övrigt säkerhetskänslig verksamhet). Det motsvarar delvis vad som i dag skyddas inom ramen för skydd mot terrorism, dvs. i huvudsak verksamhet vid skyddsobjekt, flygplatser och vissa verksamheter som ska skyddas enligt folkrättsliga åtaganden om luftfartsskydd, hamnskydd och sjöfartsskydd. Det skyddsvärda området bör inte avgränsas genom regleringen om skyddsobjekt, utan ska utformas så att det även kan innefatta annan säkerhetskänslig verksamhet, t.ex. hantering av it-system eller sammanställningar av uppgifter som är av central betydelse för ett fungerande samhälle eller verksamhet som behöver skyddas på den grunden att den kan utnyttjas för att skada nationen, t.ex. vissa verksamheter inom det kärntekniska området. Att säkerhetskänslig verksamhet idag också kan vara privat är inte mycket att orda om. Däremot öppnar den sista meningen upp för en definition som liknar begreppet ”samhällsviktig verksamhet” som är: En verksamhet som uppfyller minst ett av följande villkor: Med samhällsviktig verksamhet menas de verksamheter, anläggningar, noder, infrastrukturer och tjänster som upprätthåller den funktion som de ingår i och är verksamhet som är av avgörande betydelse för upprätthållandet av viktiga samhällsfunktioner. Samhällsviktig verksamhet kan vara av nationell, regional eller lokal betydelse. Vad som är samhällsviktigt kan variera beroende på vilka situationer vi ställs inför och i takt med att samhället utvecklas. Var gränsen går mellan ”säkerhetskänslig” å ena sidan och ”samhällsviktig” å andra sidan framstår i alla fall inte för mig som uppenbart. I kapitel 13.1 presenteras ett försök att utreda inom vilka samhällssektorer finns särskilda skyddsvärda funktioner (som då ska omfattas av säkerhetsskyddslagen). Inte heller efter att ha studerat det blir skiljelinjen distinkt även om man här försöker ringa in mer exakt vad det är som avses. Ett rättesnöre skulle kunna ha varit att säkerhetskänslig verksamhet måste vara av nationell betydelse men inte heller detta håller när man på sidan 245 skriver: Det bör därför krävas ett kvalificerat skyddsbehov utifrån för samhället fundamentalt viktiga funktioner för att åtgärder enligt säkerhetsskyddslagstiftningen ska vara motiverade. Dessa funktioner kan, trots kravet på nationell betydelse, finnas i en regional eller till och med i en lokal kontext. Situationen förbättras inte heller av att utredningen föreslår på oklara grunder att begreppet ”rikets säkerhet” ska bytas ut mot ”Sveriges säkerhet”. Orsaken att frångå det inarbetade begreppet till ett med mer territoriell konnotation sägs någonstans vara en vilja att vidga begreppets tillämpning samtidigt som det i den egentliga förklaringen skrivs: Benämningen rikets säkerhet ska ersättas med Sveriges säkerhet vilket endast är en språklig ändring. Att det kan råda osäkerhet kring den nya lagens tillämpningsområde är olyckligt. En risk är att en allt för vid tillämpning leder till att medborgares grundlagsfästa rättigheter inskränks (information görs otillgänglig, övervakning sker, personkontroller införs, ekonomiska förhållanden påverkas, arbetsmöjligheter försvåras) i ett alltför stort antal verksamheter som efter beslut av SÄPO börjar hanteras i extraordinära former. Denna risk förstärks av oklarheten i vem som ska avgöra om en verksamhet är säkerhetskänslig eller inte. En intressant fråga är vad som händer om en organisation själv genom en säkerhetsskyddsanalys kommer fram till att det saknas säkerhetskänslig verksamhet medan SÄPO hävdar motsatsen. Frågan blir ännu intressantare om man betänker a) det är ett vinstdrivande företag b) säkerhetsskydd kostar avsevärda resurser. Det är också litet svårt att se en förståelse för de beroendekedjor som finns i dagens samhälle och hur svårt det är att avgränsa enskilda verksamheter. Utan tydliga avgränsningar skulle väsentliga delar av det svenska näringslivet inom it, telekom, kraft, livsmedel, bank och finans, vård och omsorg samt underleverantörer till dessa i värsta fall kunna omfattas av säkerhetsskyddslagstiftningen. Alternativt skulle lagen kunna tillämpas på ett sätt som skulle kunna vara konkurrenspåverkande, som att i vissa sektorer skulle underleverantörer ses som säkerhetskänsliga, i andra inte. Ytterligare en risk är att oren uppdelning mellan samhällsviktig respektive säkerhetskänslig verksamhet skulle kunna påverka krishanteringsförmågan. Om en allvarlig händelse definieras som i första hand något som ska hanteras av SÄPO kan det leda till att det återställande krisarbetet försvåras exempelvis genom att information hemligstämplas. I nästa inlägg alltså mer om informationssäkerhet i förslaget. För att förena episteme och techne (och förhoppningsvis uppnå fronesis) så behöver professionen sina metoder. Metoderna är i kunskapssamhället professionens verktyg och det som utgör grunden för en intern gemenskap och en extern uppfattning om vad en medlem i professionen kan utföra. I detta sammanhang kommer jag att använda begreppet ”metod” som ett systematiskt och enhetligt sätt att utföra en viss aktivitet med ett beskrivet önskat resultat. I teorin finns också ett antal metoder inom informationssäkerhetsområdet som riskanalys, informationsklassning, incident- och kontinuitetshantering. Ledningssystem a´ la ISO 27000 kan också ses som en metametod där ovanstående metoder ingår som komponenter. Frågan är dock hur väl metoderna uppfyller kraven på att vara systematiska, enhetliga och ha beskrivet önskat resultat. Att metoderna är utvärderade och därmed sägas vara effektiva sedda till sitt syfte bör vara ytterligare ett krav för att de ska sägas fungera. Förutom införandet av ledningssystem är sannolikt informationsklassning den mest upplyfta metoden för att uppnå bättre informationssäkerhet. För att göra en snabb bedömning av metoder känns det därför ganska rimligt att titta litet närmare på klassningen så som den beskrivs. Här har jag ett underlag på divergerande åsikter som uppstod när jag arbetade på MSB och dristade mig till att fram ett förslag på vägledning för informationsklassning. Den informella remissen ledde till att det ramlade in en mängd svar från informationssäkerhetsmänniskor i framför allt myndigheter. Jag planerar att använda dessa svar för en litet utförligare analys vid ett senare tillfälle – nu räcker det att säga att synpunkterna gick i alla riktningar och att alla var lika övertygade om att det sättet de uppfattade saken var det enda rätta. Inte ens var man överens om det skulle heta ”klassning” eller ”klassificering”, ännu mindre om huruvida det är information eller system som ska klassas. En litet märklig upplevelse vid genomläsningen var att själva syftet med informationsklassningen framstod som så odefinierat i ett antal av svaren, framför allt då man hade invändningar mot att jag i vägledningen beskrivit att informationsklassningen som metod också måste innehålla skyddsnivåer. Lika fången som andra av min egen tankegång så har jag alltid föreställt mig det som meningslöst att klassa information om det inte leder till konkreta skyddsåtgärder. Detta var dock inte en uppfattning som delades av alla. Jag svävar fortfarande i ovisshet om vad då klassningen tjänar till och det är en av de många frågor som jag tycker det vore ytterst intressant att diskutera. I paradgrenen informationsklassning saknas det alltså enhetlighet samt systematik. Den bristande systematiken ligger bland annat i att klassningen som aktivitet inte har ett givet samband med andra aktiviteter som exempelvis riskanalys och inte heller beskrivs som en process vars resultat regelbundet utvärderas. I vägledningen skrev jag till exempel djärvt att klassning ska ses som en form av risk- alternativt konsekvensanalys men fick mycket starkt mothugg mot detta och hur då det systematiska sambandet mellan riskanalysen och klassningen ser ut för dessa skribenter är fortfarande oklart för mig. Det mest slående i svaren var att ofta saknades argument eller teori för den åsikt man förfäktade. Istället var det redovisande av hur man själv i praktiken genomför sina klassningar eller, mest återkommande, hänvisningar till hur man tolkat ISO 27000. Här ligger en viss ironi eftersom en del svar rörande klassningen där man hänvisar till standarden faktiskt går emot vad standarden säger, som när man hävdar att det system som ska klassas samtidigt som standarden uttryckligen säger att det är information. Mycket av det som kan sägas om informationsklassning kan sägas också om ledningssystem som metod. Förutom att syftet och genomförandet saknar enhetlighet är båda metoderna synnerligen icke utvärderade. Jag under senare tid plöjt en hel del av den litteratur som finns på området och har ännu inte hittat några studier som exempelvis utvärderar olika metoder för informationsklassning, ej heller av om ledningssystem på det sätt som standarden föreskriver är ett effektivt sätt att styra informationssäkerhet i en organisation. Och här måste jag gå in på helig mark och framföra ståndpunkten att ISO 27000, som gett mig så mycket stöd genom åren som yrkesverksam, inte så sällan snarare är ett hinder än en hjälp. Eller, rättare sagt, vårt användande av standarden som en ersättning för utvärderade metoder utgör ett hinder för oss att bli mer professionella. ISO 27000 definierar ett område som jag skulle vilja kalla organisatorisk styrning men innehåller ingenting om hur olika aktiviteter ska utföras, och är alltså ingen metod. Som jag skrev inledningsvis skulle man kunna sträcka det till att standarden översiktligt beskriver en metametod men överlämnar till oss praktiserande att ta fram de konkreta, enhetliga, systematiska och utvärderade metoderna. Denna metametod börjar kanske också bli litet anfrätt av tiden med sin inriktning på styrning av informationssäkerhet i organisation när information i allt högre grad flödar över organisationsgränser. ISO 27000 har i många fall blivit en ersättning för metoder vilket vi måste erkänna för att komma vidare. Istället för att i övermåttan peka på standarden som en bibel måste vi ta uppgiften med metodutveckling på allvar och skapa en gemensam plattform som uppfyller kraven på enhetlighet och systematik. Här kommer ett litet mellanspel i min långa rant om varför informationssäkerheten inte funkar. Istället ska jag ägna ytterligare några rader åt e-hälsa. I slutet av september inträffade ett nytt stort it-haveri i Stockholms läns landsting (SLL) där flera sjukhus drabbades på ett sådant sätt att patientsäkerheten uppgavs . I SLL:s digitala lösningar har större incidenter skett vid ett antal tillfällen under de senaste åren och det var bara någon månad sedan en mycket allvarlig händelse skedde i . Som samhällsmedlem och patient in spe med viss insikt om hur det ser ut på e-hälsoområdet är jag djupt oroad. Trots att de många och allvarliga incidenterna som utgör en stor risk för patientsäkerheten och för patienternas integritet tycks insikten om de stora problemen med säkerhet inte engagera vårdens makthavare nämnvärt. Pliktskyldigt sägs några fraser om säkerhet, sedan störtar samtalet vidare med muntra trumpetstötar om att Sverige ska bli bäst i världen på e-hälsa vilket inte förefaller innebära att vi ska bli bäst i världen på en e-hälsa. Digitalisering beskrivs i närmast messianska former och diskussionsklimatet är av en sådan karaktär att det problematiserande som är nödvändigt för alla framgångsrika utvecklingsprojekt avvisas kategoriskt och sägs till och med vara ”förbjudet”. Jag ser detta i sig som djupt problematiskt eftersom digitaliseringen, liksom alla andra större samhällsförändringar, innebär reella intressekonflikter som måste hanteras på ett rationellt sätt. Detta gäller även inom informationssäkerhetsområdet specifikt där till exempel tillgänglighet och skydd mot obehörig åtkomst alltid måste balanseras mot varandra. Historiskt har ,enligt min uppfattning, flertalet e-hälsolösningar hastats fram utan gemensam strategi i meningen långsiktig målbild och långsiktig planering där behov och beroenden är analyserade och utvärderade i en öppen diskussion. Alltför ofta har mycket kostsamma och administrativt krävande lösningar (tänk exempelvis NPÖ) dykt upp utan att behov, säkerhet och kvalitet har klarlagts. Efter att ett stort antal miljoner flödat in i de ofärdiga projekten har de försvunnit till en kyrkogård av misslyckade visioner. När jag läste följande tweet kändes den därför som ett mycket tråkigt exempel på att vårdens makthavare tycks oförmögna att lära sig av tidigare misstag:
di|© Fia Ewald 2016-
li|Såsom beskrivet i skrivelsen Nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet (Skr. 2016/17:213, Justitiedepartementet) där definitionen är ”informationssäkerhet som avser digital information”. För att inte riskera en snäv tolkning som att det enbart omfattar it- och nätverkssäkerhet anser MSB att cybersäkerhet i detta sammanhang avser säkerhetsåtgärder på samhällelig strategisk nivå, främst reglerande och samordnade åtgärder, som behövs så att samhällets aktörer kan bedrivapå organisatorisk nivå, främst för information som hanteras digitalt. Såsom beskrivet i Sveriges inlaga till FN:s generalförsamling att cybersäkerhet tydligare beskriver de skyddsåtgärder som innefattar konfidentialitet, tillgänglighet och riktighet för att inte blandas samman med den betydelse av informationssäkerhet som används av vissa länder eller organisationer som en del av en doktrin där synen att informationsinnehållet som sådant är ett hot. I de fall MSB har samverkan med andra organisationer (såsom EU, NATO och FN) kan viss annan betydelse av cybersäkerhet förekomma, utefter de samverkande organisationernas definition av begreppet. Fler verksamheter ska kunna falla under säkerhetsskyddet Flera organisationer ska kunna falla under säkerhetsskyddet Inom informationssäkerhetsområdet ska inte enbart konfidentialitet utan även riktighet och tillgänglighet bedömas Ett bortfall av, eller en svår störning i verksamheten som ensamt eller tillsammans med motsvarande händelser i andra verksamheter på kort tid kan leda till att en allvarlig kris inträffar i samhället. Verksamheten är nödvändig eller mycket väsentlig för att en redan inträffad kris i samhället ska kunna hanteras så att skadeverkningarna blir så små som möjligt.
st|en säker
h1|Meny Bilder
h2|Vad är det egentligen som ska skyddas? En profession behöver metoder
sp|MENU MENU postat av Postad i , , Tagged , , , , , postat av Postad i , , , , , postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , postat av → Postad i , , , Tagged , , , , , Sök efter:
em|Begrepp med definitioner för cyber
pa|Prenumerera på mitt nyhetsbrev som innebär att du får ett mejl så fort jag publicerat ett nytt inlägg. Bara nya inlägg, inget spam eller annat.
di|© Fia Ewald 2016-
h1|Meny
sp|MENU MENU Sök efter:
pa|Tre rapporter rörande obligatorisk incidentrapportering har kommit sedan årsskiftet: två från MSB och en från IMY (Integritetsskyddsmyndigheten). Spännande läsning men säger rapporterna något väsentligt som jag kan dra nytta av i mitt säkerhetsarbete? Under senare år har det nationella och även europeiska säkerhetsarbetet präglats av en klockarkärlek till obligatorisk inrapportering av incidenter. Själv känner jag mig mer ambivalent. Å ena sidan kan det tyckas som en självklarhet att det ska finnas en nationell lägesbild över vad som händer både för det akuta läget men även för att dra nytta av erfarenheterna som det brukar heta. Å andra sidan är incidentrapportering en aktivitet som rusar i komplexitet när man bara börjar skrapa på ytan, det räcker att försöka rigga en fungerande process i den egna organisationen för att inse det. Se bara den enkla processbeskrivning jag tagit fram som stöd för den enskilda organsiationer: Tyvärr måste jag medge att jag inte är alldeles övertygad om att kvantitativa insamlingar av något så komplext som incidenter är det bästa sättet att bringa klarhet i vilka verksamhetsstörningar och andra typer av realiserade hot som kan kopplas till it-incidenter (vilket är det som MSB och NIS-direktivet fokuserar på). Förutom att det tynger de inrapporterande verksamheterna i kritiska faser undrar jag generellt om kvaliteten på rapporteringen och vilken säkerhetshöjande effekt den har. Generellt är det ett problem att det saknas systematik i det nationella säkerhetsarbetet. I myndigheter, kommuner, regioner och företag försöker vi få till en PDCA-snurra med ett tydligt C men i de nationella satsningarna för att stödja säkerhetsarbetet tycks inte utvärdering ses som ett nödvändigt steg. För att ta ett par exempel så har jag frågat MSB om vilken utvärdering som skett av det s.k. Metodstödet som ligger ute Informationssäkerhet.se och vilken säkerhetshöjande effekt det haft samt ställt samma typ av fråga till SKR angående KLASSA. I båda fallen var svaret att man inte genomfört någon utvärdering och några planer i den riktningen nämndes inte heller. Det finns en risk att mycket blir vad jag brukar kalla ”religiös säkerhet”, d.v.s. åtgärder som vidtas i god tro men där det krävs just tro istället för evidens för att se resultaten. Ofta handlar det om det som jag redan skrivit om som Graeberskt: när arbetet stannar vid dokument som skrivs, mallar som fylls i, enkäter som besvaras och engångsutbildningar som inte leder till någon djupare kunskap. När en kommun glatt skriver om att deras styrande dokument blivit ”godkända” av tillsynsmyndigheten men att man inte tittat på hur det faktiskt ser ut i verkligheten tycker jag mig leva i Graebers värld av BS jobs. Det finns en risk att nationell incidentrapportering blivit så populär just för att den kan röra sig i denna värld. Vad kommer man då fram till i rapporterna? För att få litet grepp om frågan har jag gjort en sammanställning av 2020 års inrapporterade incidenter: Att lyckas med sitthandlar i hög grad om att kommunicera. Att kommunicera handlar i sin tur i hög grad om att skapa förståelse och samsyn. Detta är nödvändigt för att få människor och organisationer att agera. Banala sanningar kan tyckas men tyvärr är dålig kommunikation en ständig ledsagare för de som arbetar med informationssäkerhet. Ibland känns det som folk i branschen oavsiktligt använder obfuscation som sin normala kommunikationsform, här i Wikipedias definition: Obfuscation is the of the intended of by making the message difficult to understand, usually with and language. The obfuscation might be either unintentional or (although intent usually is ), and is accomplished with (talking around the subject), the use of (technical language of a profession), and the use of an ( language) of limited communicative value to outsiders. Själva begreppet informationssäkerhet saknar en tydlig och accepterad . Detta leder till problem både för dem som anser sig arbeta med ”informationssäkerhet” och för dem som avser att anställa eller anlita vad de tror är en definierad kompetens. Det blir inte enklare då man slänger in nya spännande beteckningar som ” ”. Jag tror att det finns en olycklig tendens att de som arbetar med informationssäkerhet (i någon form) är mer intresserade av att bekräfta varandra i gruppen än att skapa en relation med omvärlden, d.v.s. en relation byggd på ömsesidig förståelse. Därav obfuscation. Ta exemplet med titeln ”CISO” som fått en snabb spridning i svenska myndigheter inklusive regioner och kommuner. Uttytt står CISO för vilket låter flott men titeln leder enligt min mening till mer oförståelse och förvirring än klarhet. När informationssäkerhet i sig ännu inte är ett hushållsbegrepp så min fråga är varför man i Söpple kommun väljer att höja svårighetsnivån ytterligare och införa en titel som är helt ogenomtränglig för alla utanför skrået.Vad man chiefar över är även det höljt i dunkel. Särskilt märkligt blir detta titulerande sett i ljuset av den svenska språklagen som uttryckligen skriver: Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska. I annan lag finns särskilda bestämmelser om rätt att använda nationella minoritetsspråk och annat nordiskt språk. När det gäller skyldigheten för domstolar och förvaltningsmyndigheter att anlita tolk och att översätta handlingar finns det särskilda bestämmelser. Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas. Detta har alltså svenska myndigheter att följa vilket jag finner som ett rimligt krav. Jag har funderat över varför så många väljer att bryta mot detta när det gäller CISO-begreppet, vad vill man uppnå på bekostnad av att varken den egna organisationen eller de invånare man är satt att tjäna begriper vad man sysslar med? CISO är ju inte heller på något sätt en skyddad yrkestitel eller resultatet av en specifik utbildning utan kan stå för litet vad som helst. Jag är den första att förespråka en klassisk professionalisering av vår yrkesgrupp, vilket jag skrivit om bland annat , men då är det helt andra och mer seriösa åtgärder som krävs än en flashig titel. Vi borde vilja nå ut, inte spinna in oss i en allt tätare skråkokong. Återigen; CISO-begreppet är bara ett exempel men jag tycker det är signifikativt för en attityd som jag menar är till nackdel både för professionen och för uppdragsgivare. En episod som ofta återkommer i mitt minne är när en medarbetare för ett antal år sedan argumenterade för sin linje (som inte var min) med fritt citerat:” well, det är så vi i communitiet ser det.”. Tyvärr fann jag mig inte tillräckligt snabbt för att fråga exakt vad ”communitiet” egentligen var och vilka som ingick i det men jag misstänker att det var någon slags informell och självutnämnd kommitté av människor som såg sig som ägare av informationssäkerhetsfrågan i Sverige. Eftersom jag själv alltid skytt den här typen av gemenskaper är jag partisk. Ändå vill jag säga jag uppfattar den här kårandan som ett problem som gestaltas bland annat genom lanserandet av CISO-titeln. Istället för att rikta blicken på den egentliga målgruppen, det vill säga de som inte arbetar med informationssäkerhet, spelar vi för vårt eget galleri. Den skapar också osunda lojalitetsband eftersom det saknas objektiva och accepterade krav på den som ska ses som en kompetent yrkesutövare. Låt oss skingra dimman och inrikta oss på att nå ut till de som vi egentligen ska tjäna och skapa förutsättningarna för en seriös utveckling mot en profession. Detta kan också en etablerad titel med ett tydligt kompetenskrav som på sikt till och med skulle kunna bli en skyddad. Jag fortsätter succékonceptet att blogga om obskyra ämnen med en mycket begränsad grupp av intresserade. Förra gången utredningsväsendet, nu behovet av autenticitet. Upprinnelsen till detta inlägg är att jag fick uppdraget att prata om äkthet på en konferens och då började fundera mer intensivt på frågan – tack för det FALK! Detta blogginlägg ska ses som en bråkdel av vad jag anser behöver belysas gällande autenticitet. Utgångspunkten var att både ur ett arkiv- och ett informationssäkerhetsperspektiv finns ett grundläggande intresse av att kunna skapa och upprätthålla autenticitet på olika nivå i informationshanteringen. Att notera är att autenticitet vid sidan om skydd mot obehörig åtkomst också är det historiskt sett mest konsistenta intresset både för arkivverksamhet och för informationssäkerhetsområdet. Dessutom är vissa tekniska åtgärder för att på olika sätt skapa autenticitet så grundläggande att vi inte ens reflekterar över dem, från underskrift på pappersdokument till olika digitala autentiseringslösningar. Detta till trots är autenticitet som begrepp och tillämpning påfallande sällan diskuterat. Slagningar i Libris och Diva antyder att när autenticitet explicit diskuteras gäller det i allra flesta fall kulturminnesvård, konst eller möjligen kvalitet. Inte ens som autenticitetens betydelse i relation till juridiskt bevisvärde har skapat några större textmängder vilket påpekas i en av de få avhandlingar från senare år som har detta tema ( av Jonas Ekfeldt). De många utredningar som genomförts rörande digitalisering har inte fördjupat sig autenticiteten utan den nämns endast flyktigt som i SOU 2018:25 där ordet autenticitet finns med två (!) gånger på 562 sidor. Visserligen diskuteras signaturer i ett avsnitt men som jag ser det är det enbart en delmängd av frågan och här presenterad helt utan större kontext. Det enda glädjeämnet är en tio år gammal text av , numera landsarkivarie i Härnösand. Ett första steg för många för att förstå begreppet autenticitet är att gå till de standarder som ofta tillmäts kvaliteten att kunna ge definitioner. Jag har här valt två centrala standarder för området som även fått förleden SS för att ange att de ska ses som svenska standarder. Den första är SS-ISO 15489_1 2016 som är en standard för hantering av verksamhetsinformation till vilken allt oftare arkivarier hänvisar. Ur ett arkivperspektiv är möjligheten att bedöma graden av autenticitet en nödvändig förutsättning för i princip alla moment i hanteringen och det är därför av intresse att se vilket stöd standarden ger för att närma sig frågan. Trots att den alltså är en svensk standard finns den ännu inte, såvitt jag kan se, översatt till svenska. Inga förändringar har dock gjorts från en tidigare version av standarden som hade följande svenska definition: Att handlingen visar att den är vad den utger sig för att vara, Att den är skapad eller skickad av personen som uppgett sig för att ha skapat eller skickat in handlingen Att handlingen blivit skapad eller inskickad i den angivna tiden Även bortsett från den förvirrande användningen av begreppet ”handling” som skapar så mycket språkförbistring när arkivarier ska kommunicera den övriga mänskligheten (det är liksom både bärare och informationsinnehåll på en gång) så är denna definition fertil grogrund för ett antal frågor. Som det första cirkelargumentet att handlingen (som bärare gissar jag) i sig demonstrerar något som ger autenticitet. Som att den tycks se autenticitet som ett binärt begrepp; antingen är handlingen autentisk eller inte. Som att autenticitet på något vagt sätt har med post att göra. Som att autenticitet är knuten till en enskild person. Om vi istället går över till informationssäkerheten och ser vad den svenska terminologin som SIS gav ut 2015 säger blir frågorna inte färre. Där uppges följande: äkthet avseende uppgivna uppgifter; särskilt rörande påstådd identitet och meddelandens ursprung och innehåll Den tekniska process vari äktheten, autenticiteten bekräftas kallas autentisering. Denna kontroll kan avse entiteter såsom användare, processer, systemkomponenter och informationsobjekt Pluspoäng för att man nämner ordet ”äkthet” och att autentisering kan gälla olika typer av komponenter. I övrigt är det rätt svårt att förstå vad som egentligen kännetecknar autenticitet. Vad som mest intresserar mig är dock att autenticitet valts bort som en central dimension av informationssäkerheten i ISO 27000:s tolkning. Istället har riktighet upphöjts till en av de tre särskilda omnämnda värdena och då med denna betydelse (fortfarande enligt terminologin): skydd mot oönskad förändring Definitionen ser till skyddet medan egenskapen ”riktighet” får förstås implicit som typ oförändrad information. Jag har svårt att förstå denna prioritering mellan begreppen. Hur man kommit fram till den är som eljest i standardsammanhang dolt, de diskussioner, överväganden och möjligen utredningar som lett fram till olika ställningstaganden finns inte presenterade någonstans. Bristen på den transparens och strävan efter delaktighet som finns inom exempelvis akademin saknas då standarder etablerar sina sanningar. Riktighet kan i bästa fall ses som en delmängd av det större begreppet autenticitet. Därför bör autenticitet eftersträvas som ett huvudmål snarare än riktighet, en uppfattning som skulle varit rimlig redan innan det digitala samhälle vi nu har fötts. När information hela tiden skapas, transformeras och kommuniceras med oändliga möjligheter att avsiktligt eller oavsiktligt göra den missvisande vad det gäller upphov, kvalitet och intention borde autenticiteten vara en naturlig fokalpunkt för informationssäkerhet, digitalisering och arkiv. För att inte tala om AI och deep fake. Informationssäkerhet och valet av riktighet framför autenticitet – varför blev det så? Bortsett från min generella hypotes om den anti-intellektuella hållning som präglar området är en spekulation att riktighet valts p.g.a. många i branschen rekryterats från it-hållet och därför känner sig bekväma med ett databassynsätt, d.v.s. att information i ett system ska skyddas mot förändring. Eftersom denna snäva beskrivning av risker är otillräcklig sett till verkliga organisationers behov har man därför behövt gå in och trixa med begreppet spårbarhet för att få någon slags relevant beskrivning. Därav det neurotiska förhållandet till spårbarhet, ett begrepp som är så tabuiserad att det inte ens går att diskutera för de rättroende. Synd tycker jag vilket jag skrivit om Mitt förslag för att få en mer täckande beskrivning av förhållanden som behöver beskrivas är att använda konfidentialitet, autenticitet, spårbarhet och tillgänglighet. Riktighet kan då placeras in under paraplyet autenticitet som en nödvändig men inte på långt tillräcklig aspekt att bedöma. Dock räcker inte de definitioner som de två standarderna ger för att fylla det behov av att beskriva informationens äkthet som vi har i digitaliserad värld. Hur ser då detta behov ut? Kärnan i frågan är att kunna säkerställa en informationsmängds kvalitet i form av ”äkthet”. För att ytterligare ringa in vad som åsyftas så består autenticiteten inte bara av att informationen är oförändrad (det som åsyftas med riktighet) utan även att den är vilket också kan formuleras att den har ett . Som ett enkelt exempel: för att ett avtal ska kunna ha ett bevisvärde räcker det egentligen inte med en signatur även om det accepterats under lång tid. Vad som krävs är att det går att härleda vem det är som undertecknat men framför allt om denna någon hade mandat att underteckna avtalet o.s.v. Det är inte heller så att en tavla signerad med namnet Picasso övertygar alla som en äkta dyrgrip. Den kanske bästa och enklaste illustrationen av bevisvärdets betydelse för autenticiteten finns att hämta i utvecklingen av sedlarnas historia som betalningsmedel. De första sedlarna var egentligen kvitton på insatta medel hos en bank. Kvittot kunde sedan användas för att på ett smidigt sätt kunna sköta betalningar utan att behöva släpa omkring högar av metaller. För att denna effektivisering av ekonomin skulle kunna vara möjlig krävdes institutionella förutsättningar för att den enskilda sedeln skulle accepteras som autentisk och inte som vilken papperslapp som helst. Det räcker inte med att siffrorna på sedeln är ”riktiga” utan den måste också omges andra skyddsåtgärder för att kunna accepteras som äkta. Jag laborerar med tanken att se autenticitet som en inversion av källkritikens principer. Det betyder att autenticitet inte är binärt utan en glidande skala av möjlighet att bedöma äktheten, beroenden, tendens, tidsförhållanden, närhet till händelsen o.s.v. De tekniska lösningarna kan sägas ”låsa” den organisatoriska kontext som omgett informationen i olika skeden och därmed ge ett bevisvärde. I ett långsiktigt måste de organisatoriska förhållandena som skapar autenticitet kunna återskapas på ett säkert sätt även om tekniska lösningar förändras och information migreras (kedja som ej bryts). Inom arkivområdet används begreppet proveniens för att beskriva förhållandet mellan information, organisation och i förlängningen äkthet. Frågan om autenticitet är principiellt densamma i digitala som i analoga informationsmängder. Komplexiteten har dock växt explosionsartat från det kinderägg-tillstånd där information, bärare och autenticitetsskapande faktor var oupplösligt sammanfogade som i ett undertecknat pappersavtal. Genom digitaliseringen lever dessa tre komponenter sina egna liv där samma informationsmängd kan finnas på ett otal antal bärare och med olika nivå av autenticitet. Direkt rafflande blir det med funktioner som ”Dela dokument” i Office 365 där mottagaren får ett dokument som inte behöver vara detsamma eller ens finnas kvar när mottagaren tar fram det en andra gång i sin e-post. Att skapa autenticitet momentant skulle i sig vara en rejäl utmaning men för att strö ytterligare salt i såren så är kravet på autenticitet utan slut eftersom trots det information over flow vi lever i så måste ansenliga mängder av den information som skapas bevaras under lång tid eller för evigt. Kraven på att kunna arkivera information på ett säkert sätt är självklart inte mindre nu än tidigare. Det betyder att tilltron till informationens autenticitet inte bara ska kunna upprätthållas i ett år utan i 100 eller 1000 år för många informationsmängder. Tänk patientjournaler, tänk urkunder i statsförvaltningen, tänk instruktioner för hanteringen av utbränt kärnbränsle, tänk mätvärden av klimatet…. Att med detta perspektiv se det mycket begränsade resonemangen om exempelvis, e-leg, e-signaturer och e-arkiv känns frustrerande. I en tid då vi pratar så mycket om fake news och risken för negativ informationspåverkan borde verktygen för att skapa och upprätthålla autenticitet slipas. Det finns redan viss teori om proveniens och processuella värden som skapar autenticitet inom arkivdisciplinen liksom en rad techne-åtgärder inom informationssäkerhetsområdet för autentisering och validering t.ex. Dessa kunskapsområden borde dock tillåtas expandera och dessutom befrukta varandra för att vi ska komma närmare strategier för att skapa den autenticitet som krävs på både kort och lång sikt. Det som hindrar detta tror jag är den korta händelsehorisont som gör att vi plumsar in i jättelika digitaliseringsprojekt utan att se längre fram än möjligen införandeprojektets avslut. Bristande strategisk inriktning, kunskapsutveckling och samarbete mellan ansvariga myndigheter är en annan. Group think inom informationssäkerhets- respektive arkivarieskrået som skapar en oförmåga att famna de stora frågorna en tredje där standardarbetet förefaller ha fungerat som en starkt konserverande faktor framför allt för informationssäkerheten. Sist men inte minst styrningen av digitaliseringen i hög grad överlåtits till leverantörer av tekniska lösningar samt management. För att komma vidare bör vi alltså försöka undanröja ovanstående hinder för att kunna skapa en mer funktionell plattform för att skapa den nödvändiga autenticiteten. När tanken låser sig kan ett trick vara att tänka på att information är dagens hårdvaluta och jämföra med hur sedlar och andra metoder för penningtransaktioner hanteras. Det är högintressanta tider då vissa frågor ställs på sin spets. I min begränsade värld är en av dessa frågor det så kallade e-arkivet, denna företeelse så omgiven av förväntningar och föreställningar. Under den senaste tiden har två stora händelser timat inom området: Statens servicecenter misslyckades med sin upphandling av e-arkiv och SKL Kommentus Inköpscentral (fortsättningsvis kallad SKI) lyckades med sin. Det kan tyckas vara två mycket likartade händelser men ju mer man gräver så framstår skillnader allt tydligare. Jag är ju en enkel konsult vars främsta uppgift är att försörja mig men eftersom jag misstänker att ingen annan bättre lämpad funktion tänker göra någon analys av varför det gick som det gick fattar jag ändå pennan/tangentbordet. En brasklapp är naturligtvis att jag inte har den tid och de resurser som krävs för att göra en fullständig analys utan att jag enbart kommer att ta upp vissa aspekter som särskilt intresserar mig och då främst säkerhetskraven. I ingetdera fallet kommer jag att kommentera de konsulttjänster som ingår i upphandlingarna utan endast upphandlingen av själva tjänsten eller applikationen. För att förstå dessa upphandlingar behöver några basala förutsättningar slås fast. Något som är självklart för den med litet insikt i arkivfrågor är att lagring av digital information inte täcker begreppet e-arkiv. Här finns dock inte utrymme att gå igenom alla intrikata aspekter men låt mig poängtera vissa grundläggande frågor: Ovanstående punkter sammantaget med att Riksarkivet, för att uttrycka det milt, inte är direkt sugna på att ta emot digital arkivinformation och det inte heller finns en övergripande strategi för den långsiktiga nationella arkivverksamheten försätter myndigheterna i en svår situation. Man har helt enkelt en exponentiellt växande digital informationsmängd att långsiktigt ta hand om utan det finns tydliga lösningar för hur det ska ske. Förutom myndigheters, kommuner och regioners vånda så är vi nog en hel del som känner en stor oro på samhällsnivå för de stora informationsförluster vi riskerar att göra. En informationsförlust som inte bara är ett stort hot mot dagens och framtida forskning utan också för vårt gemensamma minne. Det finns naturligtvis enstaka ljus i mörkret som Sydarkivera som förtjänar att lyftas fram men som helhet ser det tämligen mörkt ut. Det är alltså i denna kontext som de två upphandlingarna ska sättas in och som kanske kan ge en förklaring till varför de utfallit som de gjort. Inledningsvis kan slås fast att de två upphandlingsprojekten knappast kan ha haft mycket samröre. Olikheten i synsätt och begrepp är iögonfallande trots att det i båda fallen handlar om offentlig sektor och delvis överlappande verksamheter. En sak är dock den samma för båda upphandlingarna: det handlar inte om att upphandla en lösning för det långsiktiga arkivbehovet. I stället uppfattar jag det mer som att göra en quick fix i väntan på något mer bestående. Det är alltså möjligen lösningar för mellanarkiv vi pratar om där information av olika karaktär (allmänna handlingar och annat) lagras under en i arkivperspektivet begränsad tid för att därefter gallras, rensas eller föras över till en slutförvaring. Såvitt jag kan se handlar också lösningar om överföring från system till system eller från system till tjänst, ingen inriktning mot ett mer infrastrukturellt tänkande finns med. Jag är inte förvånad över detta men vill ändå betona detta. Trots likheten i behov har SSC och SKI hamnat i två helt olika upphandlingar. SSC har sedan 2014 bedrivit sitt upphandlingsprojekt där också ett antal statliga myndigheter deltagit och varit utsedda som ”pilotmyndigheter” (bakgrunden finns ). Utifrån regeringsuppdraget lämnades en första delrapport 2015 med ett förord signerat både av SSC:s GD och riksarkivarien. Jag vill inte undanhålla läsaren sammanfattningen i rapporten som var följande (felstavning inkluderad): Det finns goda förutsättningar för att skapa en förvaltningsgemensam tjänst för e-arkiv. · Det blir en minskad investeringskostnad och en besparing för staten som helhet. · Bara genom att etablera ett gemensamt e-arkiv istället för sju separata för pilotmyndigheterna, sparar staten flera tiotals miljoner kronor. · Det finns etablerade arbetsätt för e-arkivering · Marknaden är mogen och det finns system och leverantörer. · Sju pilotmyndigheter har skrivit på en avsiktsförklaring om att ansluta sig till tjänsten. Förutsättningar för fortsatt arbete: · Regeringen behöver undanröja de juridiska hindren genom en förordningsändring. · Statens servicecenter (SSC) och Riksarkivet förordar att projektet går vidare till krav- och upphandlingsfas, under förutsättning att regeringen bidrar med tillräcklig finansiering. Även den som är luttrad från digitaliseringsprojektens närmast obligatoriska glädjekalkyler kanske ändå hoppar till litet vid sådana diffusa fördelar som att staten ska ”spara flera tiotals miljoner kronor”. Konstateranden som att det finns en mogen marknad för e-arkiv och dessutom etablerade arbetssätt för e-arkivering känns idag 2019 som önsketänkanden och var det ännu mer 2015. Det var utgångspunkterna för projektet som visserligen har haft riksarkivarien som styrgruppens ordförande och en stilig projektdokumentation men som ändå slutade i att upphandlingen av en nationell molntjänst avbröts strax före jul 2018. Vad SSC under fyra år försökt upphandla är alltså en molntjänst för ett stort antal myndigheters e-arkiv (om man ser till de tillväxtstaplar som presenterats i projektet): Den ”tjänst” som Statens servicecenter efterfrågar i denna upphandling är således att betrakta som en sammanhållen leverans och ska inte förväxlas med begreppet ”Software as a service” (SaaS). Skillnaden är att den grundläggande arkivmjukvaran upphandlas i form av en programvarulicens medan de övriga delarna i leveransen upphandlas som en tjänst på månadsbasis. Istället för en normal upphandling av molntjänsten valde SSC att göra en så kallad konkurrenspräglad dialog. Statens servicecenter har valt konkurrenspräglad dialog som upphandlingsförfarande då det inte är möjligt att utforma samtliga krav på tjänsten i förväg. Med tanke på komplexiteten i uppdraget och de rättsliga förutsättningarna krävs dialog med erfarna leverantörer för att slutgiltigt utforma kraven. Detta är enligt mig en mycket svår upphandlingsform inte minst när det gäller applikationer och molntjänster. För att kunna styra en sådan upphandling krävs en mycket fast hand från kunden för att inte hamna på olika typer av grynnor och skär. När då kunden redan inledningsvis skriver att man inte kunnat utforma kraven på tjänsten känns den fasta handen rätt avlägsen. Som säkerhetsintresserad börjar man skruva på sig; att upphandla en nationell molntjänst med en glidande kravspec känns…obehagligt. Låt oss då se på säkerhetsinriktningen i SSC:s konkurrenspräglade dialog. För det följande är det viktigt att ha i åtanke att syftet med processen att nå fram till leverantör av en molntjänst, d.v.s. en tjänst där stora mängder offentlig ackumuleras. Kravet på tjänsten har varit att den ska kunna hantera den information som kundmyndigheterna väljer att stoppa in, även sekretessreglerad information. Däremot inte hemliga handlingar: den förvaltningsgemensamma tjänsten för e-arkiv ska inte dimensioneras för hantering och lagring av hemliga uppgifter och handlingar. Hemliga uppgifter och handlingar ska därför fortsatt, och av kundmyndigheterna själva, förvaras på annat sätt e-arkivet som sådant bör betraktas som säkerhetskänslig verksamhet – av betydelse för rikets säkerhet. Detta bland annat mot bakgrund av de stora informationsmängder, från många myndigheter, som ansamlas i lösningen och de konsekvenser som till exempel ett bortfall av tjänsten skulle kunna medföra för berörda verksamheter – och för samhället Redan här väcks många frågor. Om man ser det potentiella e-arkivet som en säkerhetskänslig verksamhet enbart p.g.a av att det ansamlas stora informationsmängder varför då utan närmare argumentation välja en lösning som leder just till detta? Följden av beslutet har blivit att man valt att göra en upphandling med krav på säkerhetsskyddsavtal på nivå 1, alltså den högsta nivån. Detta ställer stora krav på leverantören som att införa en säkerhetsskyddsorganisation, att välja vissa specifika säkerhetslösningar och att införa utvidgade säkerhetskontroller av anställda. Förutom att säkerhetsskyddsåtgärderna av naturliga skäl kan minska effektiviteten i lösningen innebär ökade kostnader och därmed ökat utpris för kunden. Det innebär minskad integritet för anställda och i många fall även fördyrande krav i kundens egen verksamhet. I detta fall ställer jag mig också tveksam till på vilket sätt e-arkivet om det inte upprätthåller tillgängligheten skulle utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet liksom att antagonistiska hot skulle vara den primära risken (jag går inte djupare på den nya lagens syn på riktighet och tillgänglighet eftersom den är i bästa fall oklar). Om detta synsätt sprids, d.v.s. att det visserligen inte är säkerhetskänslig information som kommer att hanteras i lösningen men vi kommer ändå att använda SUA, så kommer i princip varenda molntjänst som används i offentliga uppdrag av privata och offentliga aktörer att falla under säkerhetsskyddslagen. Om säkerhetsskyddslagens syfte är att skydda ”det mest skyddsvärda” så kan vi inte låta det gå inflation i tillämpningen så att den blir det nya normala. Jag vill bara framföra ett milt: sansa er och försök tänk på konsekvenserna av detta (även om utredningen som ny säkerhetsskyddslag hade en ytterst sangvinisk konsekvensanalys, återkommer till det i ett senare inlägg). Det kanske mest häpnadsväckande är att informationsklassning och skyddsnivåer inte nämns vare sig i inbjudan eller bilagan. Utan kommentar förutsätts alla myndigheter ha samma behov av säkerhet och kravs ställs inte på leverantören att kunna leverera tjänsten på olika fastställda skyddsnivåer. Min fundering blir då vem som blir riskägare i det här konceptet om kundmyndigheten inte kan påverka tjänsten. Detta känns igen från SSC:s övriga tjänster vilket jag ser som ett grundproblem med hela konstruktionen. Förutom detta ställde SSC även krav på certifiering mot ISO 27001 eller motsvarande icke-certifierat ledningssystem, SOA samt beskrivning av säkerhetskontroller. Detta är ett krav som måste finnas med men som i praktiken, enligt min erfarenhet, inte utgör en garant för ett väl fungerande säkerhetsarbete. Hunnen så här långt i genomgången av upphandlingen pockar två frågor på. För det första har SSC begränsat antalet möjliga leverantörer mycket starkt. Fyra års utredande borde ha gett en marknadsanalys som påvisat att det finns mycket få svenska leverantörer som kan eller vill leverera på dessa villkor. Historien visar ju också att endast en leverantör återstod när upphandlingen avslutades. Den andra frågan är varför denna upphandlingen sker över huvud taget. Ett alternativ hade varit att gå ut i en vanlig ramavtalsupphandling där Riksarkivet kunnat bistå med expertkunskap på samma sätt som de nu gjort i SSC:s upphandling. Vad exakt tillför SSC som inte myndigheterna skulle kunna få i en direktrelation med leverantörerna? Eftersom man då skulle kunna få fler leverantörer skulle förhoppningsvis den koncentration som påkallat säkerhetsskydd kunnat undvikas (ja, här ligger en mycket, mycket större fråga om den totala mängden tjänster hos leverantörerna och ramavtalens oligopolskapande kraft men jag hinner inte ta den nu). Till detta kommer en bilaga med ganska ordinära säkerhetskrav. Några reflektioner kan dock göras. Påfallande många av kraven är inexakta av typen att leverantören ska beskriva vilken säkerhetsfunktionalitet finns. En förvånansvärt stor andel av det som kan kallas säkerhetskrav ägnas åt fysisk säkerhet. Och som sagt: nivåer saknas. Sammantaget skulle det skapa stora svårigheter för kundmyndigheten att bedöma vilken den faktiska säkerheten i leveransen blir. Om man summerar SSC:s kravbild inklusive orimliga krav som att leverantören ska ha erfarenhet av att tillämpa Riksarkivets FGS i praktiska lösningar vilket i princip är en omöjlighet eftersom det knappt finns några FGS:er så undrar jag om SSC verkligen velat ha en leverantör. I förtroende har leverantörer förmedlat att har saknats dialog trots den upphandlingsform som valt och som bygger på just dialog. Trots att endast en leverantör återstått under det sista året har upphandlingen rullat på och därefter avslutats bland annat med motiveringen att det var för få leverantörer. I upphandlingsunderlaget återkommer följande formulering: Under avtalstiden kan uppdraget komma att begränsas eller på annat sätt förändras med anledning av författningsändringar eller förändrade uppdrag för Statens servicecenter. Bland annat kan det bli aktuellt för statliga myndigheter att ansluta till en så kallad statlig molntjänst. Med tanke på att företrädare för SSC ofta vädrat en önskan om att få uppdraget att ta över statlig it-drift och skapa en statlig molntjänst så kan inte tanken att angelägenheten att få affären i hamn kanske inte var helt odelad helt viftas bort. SKI:s upphandling är en förnyad sådan så man får anses ha mera erfarenhet på området än SSC. Av teoretiska och praktiska orsaker är jag tilltalad av SKI:s inriktning att använda definitionen ”funktion för e-arkivering” även om det finns aningen av ironi i motstridigheten när funktionen beskrivs som I definitionen av funktionen för e-arkivering beskrivs e-arkiv i termer av vad e-arkivet ska klara av, vilka behov som ska tillgodoses, snarare än vilka funktioner som ska finnas. Detta är en betydligt mer öppen upphandling i meningen att det finns möjlighet för kunderna att använda avtalet både för att kunna köpa en molntjänst och för att köpa en applikation för egen drift. I alla fall hypotetiskt minskar det risken för den koncentration som föranledde kravet på SUA för SSC. SKI har alltså valt att inte göra en SUA, helt korrekt enligt mig. Det ger också kunden möjlighet att lägga till egna säkerhetsåtgärder i en applikationsdrift och anpassa applikationsdriften till egna skyddsnivåer. Att flera leverantörer finns på ramavtalet minskar inte bara koncentrationen av information utan gör också lättare att välja en leverantör som motsvarar den egna kravbilden utöver det som står i ramavtalet. Jag tror (med betoning på tror) att ramavtal är en bättre lösning även ur säkerhetssynpunkt om det är oklart vad en mellanliggande myndighet ska tillföra eftersom kunden då har möjlighet att ha direktkontakt med leverantören. Applikationsdrift i all ära men för mindre verksamheter kan molntjänster innebära en mycket bättre säkerhet än vad man kan skapa själv (har redan skrivit om detta ett antal gånger så jag vevar inte argumentationen ytterligare en gång). Inte heller i SKI:s upphandling finns skyddsnivåer definierade även om informationsklassning nämns som en del i de konsulttjänster som kan avropas. Krav på certifiering ställs inte och säkerhetskraven är inte frilagda på samma sätt som i SSC:s upphandling. Likaså är många kraven av samma något diffusa karaktär som i SSC:s upphandling. Det är därför svårt att på rimlig tid skapa en bild av hur den tänkta säkerhetsarkitekturen ser ut. Jag tror dock att det varit enklare att hitta fram till ett samförstånd i denna upphandlingstyp än i den konkurrenspräglade dialogen som SSC valde som upphandlingsform. Ett problem med båda upphandlingarna är att det är svårt att se vilka riskbedömningar som gjorts och det är även svårt att se något systematiskt arbete som föranlett de säkerhetskrav som faktiskt ställts. Jag uppfattar det inte som att säkerhet varit en väl analyserad fråga i upphandlingarna även om SSC drämde i med storsläggan säkerhetsskydd. Generellt skulle jag vilja hävda att kunden som använder SKI:s ramavtal har större möjlighet att påverka säkerheten i sin informationshantering än den tänkta kunden hos SSC. Hur stora koncentrationer av information ska hanteras är en fråga på nationell nivå där jag inte tror att säkerhetsskydd är lösningen. I båda fallen har (eller skulle ha haft) kunden ett drygt arbete att analysera sitt säkerhetsbehov innan en tjänst kan tas i drift. En from förhoppning är fortfarande att ta fram gemensamma skyddsnivåer till gagn både för kunder och leverantörer. Ytterligare en önskan skulle vara att tydligare utgå från de tilltänkta kundernas situation och möta dem där de är. Om ett nationellt ”e-arkiv” ska byggas upp bör behov och lösningar analyseras mycket mer noggrant. Det handlar om både organisation, tjänster och infrastruktur. De utredande ansatser som gjort av SSC övertygar mig inte om att denna myndighet är rätt instans för detta uppdrag. Under en övergångsperiod menar jag att den realistiska lösningen är att upphandla tjänster. En observation som kan göras är att den organisation som har till uppgift att göra upphandlingar är den som lyckas. En lärdom av detta kan vara att uppmärksamma hur komplicerad själva upphandlingsprocessen är och att den bäst sköts av en organisation med expertkompetens. Att ha icke-koordinerade lösningar mellan stat och kommun/region är olyckligt. Eftersom informationen flödar mellan arkivbildare bör det konceptuellt vara samma typ av lösningar. Här finns även möjlighet att ge stöd för de privata utförarna av offentliga uppgifter – ett område som nu tycks bortglömt. Slutligen vill jag, som så ofta, understryka betydelsen av att Riksarkivet tar ett betydligt större ansvar för e-arkivfrågan. Det gäller både operativt i rena kravställningar men också strategiskt. Redan nu görs enorma informationsförluster vilket borde sporra Riksarkivet till att göra det till sin huvudfråga. Föreställningen om att e-arkiv handlar om att överföra information från ett system till ett annat måste överges och de stora informationsarkitekturerna prioriteras. För att lyckas med krävs mycket stora insatser. Två viktiga steg menar jag är att befria SSC från uppdrag inom e-arkivområdet och att inse att det som nu kallas e-arkiv egentligen är ett informationshanteringssystem som inte löser den långsiktiga arkivfrågan. Därefter bör ett nytt uppdrag skapas. Grunden för ett sådant uppdrag bör vara att staten nu (och sannolikt inte under överskådlig tid)inte har förutsättning att utveckla informationshanteringslösningar i den omfattningen själv. Att omforma eller kopiera SKI:s ramavtal så att även statliga myndigheter kan använda det är ett sätt att skapa förutsättningar för en mogen marknad där leverantörer kan se en långsiktighet som gör att de vågar investera i utveckling. Tillägg 2019-02-10: Uppmärksamma läsare har hört av sig och sagt Kammarkollegiets ramavtal innebär en möjlighet för alla aktörer inom offentliga sektor att upphandla e-arkivlösningar för installation i den egna miljön. Definitionen av e-arkiv är på samma sätt som övriga sparsmakad och på samma gång förbryllande, arkivarie som jag är har jag svårt att uppfatta skillnaden mellan arkivering och långtidsarkivering: Anbudsgivare ska erbjuda minst en programvara för e-arkiv för installation i kunds it-miljö. Med e-arkiv menas en programvara för arkivering och långtidsarkivering av handlingar för installation i kunds it-miljö Naturligtvis borde jag nämnt avtalets existens. Jag har dock redan i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag försökt få svar på vilken säkerhet dessa leverantörer kan erbjuda utan att lyckas (ingen svarade). Dessutom går ramavtalet såvitt jag kan se ut den sista november i år. Att avtalstiden snart går ut ökar möjligheterna för att ta ett större grepp om frågan. Eftersom frågan om spårbarhetens vara eller icke vara som en självständig aspekt av informationssäkerhet är återkommande diskuterad ska jag här göra ett inlägg i frågan. Bakgrunden är den så kallade CIA-triaden som kommer från engelskans Confidentiality, Integrity och Availability vilket ofta på svenska översatts till konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet. Detta är kanske inte en optimal översättning vilket möjligen är en delorsak till de olika uppfattningar som finns om hur detta ska tolkas. Huvudorsaken skulle jag dock vilja hävda att det med förvånande kraft hävdas att det bara finns en möjlig beskrivning av vad arbetet med informationssäkerhet syftar till och att det fångas i den svenska definitionen. Vi (inte så få) som vill problematisera begreppen för att få dem mer anpassade till de behov vi uppfattar finns möts av tystnad. För att ge så gott underlag som möjligt för en diskussion ska jag försöka vara tydlig och transparent som möjligt i min argumentation och hoppas att få svar i samma anda. Utgångspunkten för mitt resonemang är ett statement som jag mer uppfattar som en dogm och som ofta formuleras som kofindentialitet, riktighet och tillgänglighet är den verkliga kärnaspekterna i informationssäkerheten och att spårbarhet är en osjälvständig stödfunktion till de övriga tre. Nyligen såg jag det formulerat som fast sats: konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet är tillstånd, spårbarhet en förmåga. Vare sig eller kan härledas ur ISO/IEC 27000:2018 (ordlistan för 27000-serien) som genomgående använder property som exempelvis: property of accuracy and completeness Property kan översättas som egenskap. Inte heller i den terminologi som tagits fram av en arbetsgrupp i SIS: Teknisk Rapport SIS-TR 50:2015 (kan tyvärr inte länka eftersom den inte är fritt tillgänglig) återfinns tillstånd respektive förmåga i denna betydelse. I rapportens inledning står det: Informationssäkerhet handlar därför om hur informationens konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet ska bevaras så att organisationens krav kan uppfyllas. Dessa egenskaper kompletteras ibland även med en eller flera andra egenskaper, såsom spårbarhet, oavvislighet, ansvarighet, autenticitet och auktorisation. Här definieras alltså konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet som men så även bland annat spårbarhet. I övrigt förekommer begreppet tillstånd litet här och var men aldrig på det sätt som i satsen ovan. Närmast kommer man i beskrivningen av informationssäkerhetsmodell: Enheterna i ett system indelas i logiska grupper av subjekt (användare och deras processer), objekt och resurser. Egenskaper hos ett önskvärt, ”säkert” tillstånd definieras och det visas att varje tillståndsövergång bevarar säkerheten vid övergång från ett till-stånd till ett annat. Ett säkert tillstånd kräver att samtliga tillåtna åtkomstfall överensstämmer med fastställda säkerhetsregler. Jag tolkar denna beskrivning liksom de andra tillstånd som ändå förekommer i handboken (exempelvis av redundans, anonymitet m.m.) som en sammansatt helhet som resulterar från flera/många säkerhetsaktiviteter. Riktighet definieras exempelvis som endast: skydd mot oönskad förändring vilket jag gissar ska läsas med en koppling bakåt till inledningen; att det är en eller möjligen en funktion. Synsättet att det finns etablerade definitioner som ”tillstånd” respektive ”förmåga” verkar vara en uppfattning som får anses begränsat till vissa företrädare i Sverige som inte har stöd i den terminologi som tagits fram. Detta synsätt verkar inte hämtat från något internationellt etablerat sammanhang vilket det räcker att göra en slö koll på Wikipedia för att upptäcka. I artikeln Informations security anges som key concepts som första punkt CIA- triaden med följande beskrivning The CIA triad of confidentiality, integrity, and availability is at the heart of information security.(The members of the classic InfoSec triad—confidentiality, integrity and availability—are interchangeably referred to in the literature as security attributes, properties, security goals, fundamental aspects, information criteria, critical information characteristics and basic building blocks.) Inte heller i den svenska akademiska diskussionen förefaller det finnas konsensus eller ens en särskilt omfattande diskussion om CIA-begreppen. Det gör att jag särskilt höjer på ett ögonbryn då akademiker på högre nivå utan närmare förklaring anammar satser som den ovan beskrivna utan förtydliganden. Jag är helt enig i att detta är ett key concept – då borde det förtjäna en behandling på akademisk nivå som motsvarar dess betydelse. Fördelen med att det saknas etablerade och allmänt accepterade definitioner är att det skapar en frihet att undersöka vilket förhållningssätt som är mest ändamålsenligt och samtidigt logiskt konsistent åtminstone på en basal nivå. Personligen finner jag inte begreppen tillstånd respektive förmåga som särskilt tydliggörande men möjligen kan en begreppsmodellering där tankarna om detta redovisas på ett öppet sätt uppenbara en logik som jag missat. Om vi ändå i detta sammanhang kan utgå från att det finns ett antal egenskaper som är centrala för att skapa god informationssäkerhet så är nästa fråga vilka dessa är. Inte heller här råder den fullständiga enighet om CIA-triaden vilket man ibland kan förledas att tro. Den s.k. Parkerian Hexad konstruerades redan 1998 av som adderade tre aspekter till den ursprungliga triaden: Authenticity, Availability och Utility. Även aktuella svenska exempel på kritisk diskussion om CIA triaden. Det av MSB finansierade forskningsprojektet SECURIT landade bland annat i antologin där ett bidrag ( av Björn Lundgren) starkt ifrågasätter CIA-triaden. Jag kanske inte är helt övertygad om den modell som forskaren anser borde ersätta CIA-triaden men i detta sammanhang är det ändå viktigt att poängtera att det är väl värt att diskutera frågan. ISO 27000 öppnar ju också upp för att triaden kan kompletteras med ytterligare egenskaper vilket också sker exempelvis i själva standarden i avsnittet om kryptering. Noterbart är att ISO-standarderna inte har en konsistent hantering av begreppen sinsemellan trots att de riktar sig mot samma objekt (i detta fall informationshantering). I SS-ISO 30300 (hantering av verksamhetsinformation) anges målen vara vilket är snubblande nära ISO 27000 men med andra definitioner. I SS-ISO 15489 (Dokumenthantering) är ett tillkommande mål autenticitet. Här bör en begreppsmodellering göras, särskilt som SS-ISO 30300 börjat spridas främst genom SKL. Även här finns alltså ett behov av att göra sig redo för att öppna upp och diskutera om och hur centrala begrepp ska användas. Själv menar jag att det finns skäl för att se närmare även på autenticitet men här ska jag koncentrera mig på spårbarhet. Istället för att som nu negligera spårbarhetsbegreppet finns det anledning att lyfta upp det och se hur dess betydelse ökat under de senaste årtiondena och detta i flera dimensioner. För det första är det den mest självklara dimensionen att på ett säkert sätt kunna följa vad som hänt i informationshanteringen både som en följd av mänsklig aktivitet och som tekniska händelser. I det allt mer transaktionstäta informationsflödena där en mängd aktörer är detta en alltmer central funktion. Här gäller detta att även uppfatta egenskapen spårbarhet som en negation, det vill säga att undvika spårbarhet till exempel som skydd för den personliga integriteten. För att bara räkna upp några krav som inte endast omfattar informationens konfidentialitet, riktighet eller tillgänglighet utan där det också ställer krav på en hög grad av spårbarhet: Kraven på spårbarhet har också en tydlig koppling till konkreta säkerhetsåtgärder där loggning är den främsta åtgärden för att skapa spårbarhet i it-tjänster. Loggning sker även i ett antal andra typer som i inpasseringskontrollssystem, telefoni, chatt och andra kommunikationslösningar. I den manuella informationshanteringen kan det behöva finnas rutinerna som bland annat kan omfatta signering, vidimering, kontrollerad versionshantering och kvittensförfarande. Observera också att om dessa åtgärder inte kan matchas mot ett definierat krav på spårbarhet kan det innebära stora merkostnader, inkräktande på den personliga integriteten och ytterst leda till lagöverträdelser om det inte går att motivera åtgärden. För att illustrera behovet inom den samhällsviktiga verksamheten sjukvård finns det gott stöd att hämta i det paper som presenterades av Ella Kolkowska, Karin Hedström och Fredrik Karlsson vid Örebro University på en konferens redan 2009: (tillgängligt via DIVA). Angående spårbarhet skriver man bland annat: However ‘Traceability’ found in the hospital document has much broader meaning than accountability. ‘Traceability’ emphasizes the importance of tracing information, and not only trace the individuals that produce the information. This goal Page 16–9 contributes to business goals: ‘correct healthcare’ and ‘effective healthcare’ and in the end is related to organisations responsibilities to its stakeholders. Spårbarheten är alltså direkt kopplad till målsättningen för kärnverksamheten och ytterst till patientsäkerheten. Att då som SKL ta bort spårbarheten ur sitt klassningsverktyg förefaller inte direkt som att anpassa säkerheten efter verksamhetens behov och inte heller att värna sina medlemmars intressen. Observera också att spårbarhet inte enbart handlar om att spåra användares aktiviteter utan själva informationen. Här finns en naturlig övergång till de andra syften som spårbarheten kommer att behöva tjäna i allt högre grad. Den första är för att skapa autenticitet, en kvalitet som blir allt mer uppenbart nödvändig. Autenticitet inte detsamma som riktighet, inte heller oavvislighet täcks av riktighet. Spårbarhet är en tydlig faktor för att kunna skapa autenticitet och oavvislighet vilket är ett krav från arkivsidan. I den informationshantering som sker i offentlig sektor borde alltså rimligen spårbarhet upphöjas till triadnivå, särskilt sett till kravet på rättssäkerhet och att kunna tillhandahålla information för forskningsändamål. Jag lämnar nu autenticiteten i förhoppningen att övertygelsen om betydelsen är väl känd. Istället ska jag skriva om något som tilltar ännu mer i betydelse, nämligen möjligheten att reproducera information. Idag sammanställs den information som visas på skärmen från ett växande antal källor, olika tjänster och applikationer. För att kunna reproducera information såsom den såg ut vid ett visst givet tillfälle kommer att krävas allt mer avancerade funktioner av spårbarhet. Den som har följt ett it-avbrott på närmare håll vet att den inte enbart leder till tillgänglighetsproblem utan även till en rad andra negativa konsekvenser. En sådan är att man ofta får versionsproblem där blir svårt att säkerställa vilken den senaste versionen av olika informationstyper var. När fel version av en delmängd körs kan det skapa mycket stora problem där hela tilltron till informationslösningen kan gå om intet. En fatal variant är när information förlorats utan att det går att spåra att den försvunnit. För att sammanfatta: jag kan inte se att det finns något stöd för att begreppen tillstånd respektive förmåga är etablerade som beskrivning för olika aspekter av informationssäkerhet utan snarare att skulle vara det mest använda internationellt begreppet vilket också används i ISO 27000. Det görs heller ingen hierarkisk skillnad mellan egenskaper av den typ som framgår i uppdelningen tillstånd/förmåga. För att försöka vara vitsig är det svårt att spåra var uppfattningen om tillstånd/förmåga har uppstått och på vilka grunder. CIA-triadens uppräkning av egenskaper är återkommande diskuterad och kan kompletteras vid behov även enligt ISO 27000 med till exempel spårbarhet. I detta sammanhang vill jag understryka att en portalprincip i ISO 27000en ska anpassas till verksamhetens behov, det är alltså inte standarden i sig som skapar låsningar. Om en uppfattning är att standarden kan anpassas till verksamhetens/samhällets behov menar jag att det gör det omöjligt att använda standarden som stöd för nationell (eller lokal) styrning av informationssäkerhet. Det finns ju liksom inget egenintresse i att följa en standard. Det skulle behövas en riktigt djupborrande analys på flera nivåer av hanteringen av aspekten spårbarhet i Sverige. Jag när fortfarande ett hopp om att de som ger uttryck för starka åsikter gällande spårbarhet kan ta sig tiden att utveckla hur de tänker och inte bara konstatera sin uppfattning. Detta är inte bara en teoretisk tankelek utan frånvaron av spårbarhet eller motsvarande som styrmedel för informationssäkerheten får mycket allvarliga konsekvenser för bland annat hälso- och sjukvård men även för förmågan att upprätthålla kontinuitet, för dataskydd och för det långsiktiga bevarandet. Ett särskilt problem ligger i att det inte går att ta del av vare sig de resonemang som ligger bakom olika ställningstaganden eller själva standardtexterna eftersom de inte fritt tillgängliga trots att de utgör underlag t.o.m. för föreskrifter. Denna bristande offentlighetsstruktur har jag skrivit ett annat blogginlägg om Ett typiskt tecken för en dogm är att bevarandet av dogmen är viktigare än de negativa konsekvenser dess tillämpning får. Jämför exempelvis med katolska kyrkans dogm att preventivmedel inte är tillåtna. Dogmen är orubbad trots de uppenbara negativa konsekvenser detta får i form av könssjukdomar och oönskade graviditeter vilket i sin tur leder till illegala aborter med oerhört lidande och död. I fallet med katolska kyrkan går det ändå att se vem som har ansvar för dogmerna med de dödliga konsekvenserna men vem tar ansvar för dogmer inom informationssäkerhetsområdet och de eventuella konkreta följder de kan få? Informationssäkerhet är inte en religion och vi har inget stöd av högra makter (tror jag). Därför när jag en from förhoppning att vi gemensamt ska försöka eliminera de drag av dogmatism som ändå florerar. För att hantera de enorma säkerhetsutmaningar vi står inför har vi inte råd att bygga säkerhetsåtgärder på resonemang som inte tål att prövas utan vi kommer istället att behöva pröva våra intellekt till det yttersta för att åter och åter hitta de bästa lösningarna. Och vi måste inse att detta inte är teoretiska övningar utan de val vi gör leder till goda eller mindre goda resultat i praktiken och där det ligger ett stort ansvar på oss som arbetar med informationssäkerhet. Slutligen kan jag inte undgå att tycka att myndigheter inom informationssäkerhetsområdet är de som tillsammans med akademin måste ta ett särskilt ansvar för bryta ner dogmer och bygga kunskap som samhället kan använda. Nu ser jag fram emot en mängd kloka motargument! Det är klart man bänkar sig framför tv:n (i ärlighetens namn bakom en datorskärm) när riksdagen har en öppen utfrågning om cybersäkerhet vilket skedde förra Sändningen börjar med en lång och mycket grynig mingelupptagning när alla deltagare och åhörare ska leta upp sina platser. Trots mitt seriösa intresse för frågan uppstår nästan omedelbart samma problem som under de senaste veckornas rapportering från Svenska akademien; gränsen mellan fiktivt och faktiskt berättande glider ihop. Jag och mitt sällskap följer de stela tjänstemannakramarna, den tidigare statliga chefen som nu blivit lobbyist som ivrigt söker sällskapet hos sina tidigare kollegor, den aningen nervöse talskrivaren som flackar med blicken och hoppas på att chefen ska hålla sig till manus och inte sväva ut i egna funderingar, den tidigare myndighetschefen som överraskande dyker upp. Soundtracket till House of cards tonar upp i medvetandet och det är med stigande intresse man följer scenen. Enda missen sett ur ett underhållningsperspektiv är den tekniska kvaliteten och att personaget inte introduceras. Den nerv som fanns i minglet dör tråkigt nog ut i samma ögonblick som redovisningarna av vad som sker på cybersäkerhetsområdet börjar. Först ministern, sedan myndighetscheferna i tur och ordning. Det mest förvånande är att absolut inget förvånande sägs. Det är exakt samma saker som sägs som har upprepats i 15-20 år. Inga nya lösningar, inga nya självinsikter och inga reflektioner av vad som skulle kunna ändras hos myndigheterna själva. Naturligtvis förekommer ordet ”cyber” mer ymnigt än någonsin och aktuella catch phrases som ”det förändrade omvärldsläget”. Nya aningen dunkla fenomen som ”civila cyberförsvaret” förs in utan att det klargörs vad exakt detta skulle vara. Axiom som att brister upptäcks när incidenter rapporteras ventileras. Det mest genomgående temat är att de utfrågade myndigheterna säger sig behöva ännu mer resurser. Alltså i sak intet nytt. Däremot saknar i alla fall jag ett analytiskt förhållningssätt där man faktiskt kommer in på frågan hur intresseavvägningen mellan den effektivitet som digitaliseringen står för och en bättre säkerhet ska göras på samhällsnivå. Eller hur det demokratiska samhället ska leva ihop med den ständigt ökade övervakningen från både företag och staten. Sammantaget blir utfrågningen en god illustration över varför nuläget är som det är: säkerhetslägret och digitaliseringslägret är som två cykloper som möts och aldrig skapas ett stereoseende. Inte heller då riksdagsledamöterna släpps in för att ställa frågor efter statsrådets och myndighetschefernas redovisningar tillkommer något nytt perspektiv. De folkvalda håller sig hovsamt inom den uppdragna ramen och ställer välvilliga frågor som möts av föga förvånande svar. Enda gången där det hettar till är när det bekymmersamma läget i kommunerna återkommande lyfts fram och en representant från SKL i lätt agiterad ton hävdar att tillståndet minsann är bättre än så eftersom så många kommuner börjat använda KLASSA (!). För att övertyga den som inte tror mig har jag sammanställt ett litet quiz där den som vill får gissa om citaten kommer från den öppna utfrågningen förra veckan eller från För att göra det litet svårare har jag bytt ut ”informationssäkerhet” i texten från 2005 mot ”cybersäkerhet”. Innebörden i begreppsanvändningen är mycket likartad i detta sammanhang och samtliga talare förra veckan. Den som först sänder in ett rätt svar bjuder jag på lunch eller ett glas efter jobbet. Skicka in en tipsrad med A för SOU 2005:42, B för citat från utfrågningen. En rimlig ståndpunkt är att tydliga begrepp i de flesta fall är en förutsättning för en fungerande kommunikation. Personligen ser jag kommunikation som det viktigaste redskapet för att få till en fungerande informationssäkerhet både i den egna organisationen och nationellt. Därför är begrepp inom informationssäkerhet en avgörande faktor för att lyckas. Ett begrepp som gjort en raketkarriär är cyber. Det är inte bara en allmän känsla utan stöds också av en sökning i Retriever, se graf: I många sammanhang, även från regeringen, lyfts betydelsen av s.k. cybersäkerhet fram som en central fråga för det svenska samhället. Jag uppfattar försvarsminister Peter Hultqvist som en informell rekordhållare då han lyckades säga ”cyber” inte mindre än 36 gånger i ett men då krävdes det också stycken som det här för att lyckas: Cyberdomänen, eller cyberrymden, vad vi än väljer att kalla den, har kommit att bli en ytterligare arena för militär och annan verksamhet. Den trenden har varit tydlig under en tid. Tidigare rapporter från Försvarsberedningen har lyft fram de problem och risker som präglar cyberdomänen. Den tilltagande antagonistiska dimensionen i cyberrymden gör det nödvändigt att utveckla och stärka cyberförsvarsresurser. Vi kan se att ett flertal länder i världen har gjort just det. Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet från 2015 innehöll ett tydligt och nytt steg i arbetet med svenskt cyberförsvar. Här förekommer även sammansättningar som cyberdomänen respektive cyberrymden som antingen är samma sak eller möjligen inte eftersom begreppen används varannan gång t.o.m. det korta citatet ovan. Detta är kanske bara ett uttryck för språkglädje där man vill variera uttrycken. Hur som helst har begreppet ”cyber” här någon slags rumslig dimension. I den nationella strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet som regeringen presenterade 2017 och som statsrådet hänvisar till i sitt anförande saknas dock denna rumsliga dimension då begreppen som utgör strategins ämne definieras: Med informations- och cybersäkerhet avses i denna skrivelse en uppsättning säkerhetsåtgärder för bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information. Med konfidentialitet avses att obehöriga inte ska kunna ta del av informationen. Med riktighet menas att informationen inte förändras, manipuleras eller förstörs på ett obehörigt sätt. Med tillgänglighet menas att behöriga ska kunna ha tillgång till informationen på det sätt och vid den tidpunkt som tjänsterna erbjuder. För informationssäkerhet som avser digital information används i denna skrivelse även begreppet cybersäkerhet. I denna skrivelse används begreppen beroende av sitt sammanhang, där exempelvis cybersäkerhetsbegreppet är vanligt förekommande i en internationell . Det är litet svårt att se skillnaden mellan informations- respektive cybersäkerhet men jag tolkar det som att man ser cybersäkerhet som en delmängd av informationssäkerhet där cybersäkerhet bara handlar om ”digital information”. Cybersäkerhet anses också mer ”internationellt”. För mig är blir det aningen besynnerligt att tala om digital information eftersom det blir en mix av information och bärare– när man exempelvis klassar information är det ju inte mediet som klassas utan informationsinnehållet. För att få bättre bild av hur begreppet används av de myndigheter som har särskilda ansvar inom området och därmed ofta kommunicerar med begreppet i fokus skrev jag en enkel fråga till tre av dessa myndigheter; Försvarsmakten, SÄPO och MSB. Hej! Begreppet ”cyber” används flitigt för tillfället. Jag skulle behöva ha x:s definition av begreppet eftersom det används på olika sätt i olika sammanhang. Samma dag fick jag svar från Försvarsmakten med en hel ordlista ( ) med sammansättningar med ”cyber”, däribland cybersäkerhet: Cybersäkerhet är den samling av säkerhetsåtgärder, riskhanteringsmetoder och tekniker som kan användas i syfte att bevara konfidentialitet, riktighet, spårbarhet och tillgänglighet i cyberrymden. En stor eloge till FM för denna goda service! Definitionen pekar mindre på styrning på organisatorisk men desto mer på konkreta säkerhetsåtgärder, alltså ganska långt från ledningssystem. Åtgärderna ska vidtas i cyberrymden (med synonymer som cyberspace, cybermiljön, cyberarenan, cyberdomänen) som enligt begreppslistan är: Cyberrymden är den del av informationsmiljön som består av de sammanlänkade och av varandra beroende it-infrastrukturer, som möjliggör kommunikation, med tillhörande data och information. Den inkluderar internet, intranät, telekommunikationssystem, it-system samt inbyggda processorer och styrenheter. Jag uppfattar det som cyberrymden är den gemensamma tekniska infrastrukturen men inte informationen i sig. Från SÄPO kom efter en knapp vecka det något förvånande svaret: Hej, Säkerhetspolisen har ingen egen definition av begreppet cyber. Det är inte ett begrepp som används primärt i vår verksamhet. Förvånande eftersom ”cyber” förekommer flitigt på SÄPO:s webbplats, i olika rapporter och utåtriktad verksamhet som och för att bara ta ett par exempel. Slutligen då MSB där svaret satt hårdare inne och inte kom förrän efter en dryg månad: Hej! Ordet ”cyber ”kan inte anses stå för sig själv, utan används av MSB i sammansättning med andra ord, främst ”cybersäkerhet”. Beroende på sammanhanget använder MSB ordet ”cybersäkerhet” med något olika betydelse: MSB har under flera år engagerat sig i terminologifrågor och stöttar bl.a. SIS i arbetet med terminologi på informations- och cybersäkerhetsområdet. MSB planerar inte att ta fram en egen definition av begreppet cyber, eller cybersäkerhet. De definitioner/beskrivningar som myndigheten behöver kunna använda är, enligt ovan, bl.a. från regeringens strategier, standardiseringsorgan (ex SIS), FN, EU samt Nato. Cyber/cybersäkerhet förekommer i dag i förslag till reglering från EU (den s.k. cybersäkerhetsakten, COM(2017) 477 final). Myndigheten har därmed tre olika definitioner för olika sammanhang och har dessutom gjort en egen utveckling av den definition som fanns med i 2017 år nationella strategi. Detta blir aningen motsägelsefullt när man samtidigt säger sig använda befintliga definitioner/beskrivningar och inte utveckla egna. Formuleringen om SIS undviker elegant att MSB faktiskt inte använder den definition av cybersäkerhet (”cyber” i sig själv ingår inte) som finns terminologin SIS-TR 50:2015 (tyvärr är jag inte länka till terminologin eftersom den inte är fritt tillgänglig): bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information i cyberrymden Cyberrymden;telerymden har i sin tur definitionen: abstrakt rymd som utgörs av digital kommunikation mellan datornätverk och där all digital information befinner sig Med den förtydligande kommentaren: Cyberrymden innefattar all kommunikation via internet samt telekommunikation. Cyberattacker sker per definition via cyberrymden. En cyberrymd möjliggörs av den hårdvara och de system som ingår i en infrastruktur. Jag är inte alldeles säker på att jag förstår vad detta exakt betyder. Terminologin verkar dock ha den implicita uppfattningen att ”cyber” har med internationella konflikter och antagonism att göra vilket markeras redan i det inledande stycket till kapitlet om Samhällets informations- och cybersäkerhet: Varje dag utsätts svenska myndigheter och företag för cyberattacker. Detta har bidragit till att bl.a. frågor om cybersäkerhet och cyberresiliens har blivit mer aktuella inom olika branscher. Sverige, liksom många andra europeiska länder, har på senare år börjat uppmärksamma risken för cyberattacker som en global och militär hotbild. Det är därför viktigt att introducera cybersäkerhet inom olika branscher för att öka förståelsen och kompetensen för hur man kan skydda information från dessa hot. Cybersäkerheten har medfört nya termer, men eftersom området fortfarande är nytt kan dessa termer komma att ändras och det kommer att krävas fortsatt terminologiutredning inom detta område. Det verkar inte råda någon konsensus om skillnaden mellan informations- och cybersäkerhet, utan de två termerna används ibland omväxlande. Ibland används termen informationssäkerhet när inriktningen ligger på informationen och termen cybersäkerhet när det handlar om den digitala domänen; ibland ses cybersäkerhet som informationssäkerhet på en global nivå . Samtliga sammansatta ord med förleden cyber som presenteras i terminologin är företeelser som skulle kunna ingå i en krigföring eller terrorism på hög nivå (cyberattack, cyberavskräckande, cyberförsvar, cyberkrigföring, cyberoperation osv.). I en lustig cirkelrörelse hänvisar man i en fotnot till SOU 2015:23 (NISU) och den begreppsdiskussion som förs där på sidan 40: En grundläggande definitionsfråga för hela den svenska informationssäkerhetsnomenklaturen handlar just om innebörden av det svenska begreppet ”informationssäkerhet”. På engelska är detta begrepp uppdelat i två betydelser dels ”Information Security” som utgår från ett tekniskt perspektiv och återspeglas i ISO 27001-standarden, dels i ”Information Assurance” som utgår från ett nationellt säkerhetsperspektiv och där även organisation och policy ingår. I tidigare utredningsarbeten gjordes försök att särskilja det senare begreppet från det förra genom att introducera termen ”informationssäkring”, vilket också infördes i SIS-nomenklatur. Begreppet – liksom den förenklade varianten ”övergripande informationssäkerhet” – vann aldrig någon uppslutning i det offentliga Sverige då det ansågs för komplicerat att beskriva. Följden har dock blivit olyckliga sammanblandningar i begreppens innebörd – inte minst i internationella sammanhang. Cybersäkerhetsbegreppet är mer strategiskt och fokuserar mer på nationella och internationella nätverk. Därmed har cybersäkerhet en större internationell räckvidd med t.ex. folkrättsliga frågeställningar och normer på cyberområdet än det mer tekniska informationssäkerhetsbegreppet. Det senare har en större tyngdpunkt mot hård- och mjukvara samt standardisering. Motivet för fokus mot cybersäkerhet är att det är på detta område som statsmaktsperspektivet behöver utvecklas då frågeställningarna ligger ovanför myndigheternas ansvarsområden, samt att avdömningar mellan olika sektorsstrategier kan behöva göras inom ramen för ett svenskt koherent nationellt förhållningssätt gentemot EU och andra internationella . Detta är ju ett märkligt stycke där den uttalat organisatoriskt inriktade ISO 27001 framställs som fokuserade på tekniska åtgärder (!). Cybersäkerhet sägs vara mer ”strategiskt” och verkande på nationell nivå. Till att detta kommer alla företag som använder ”cyber” i olika konstellationer för sin produkter och tjänster som knappast är på nationell nivå. Sammantaget är användningen av begreppet ”cyber” högst inkonsistent och rör sig i en skala från å ena sidan normal it-säkerhet med vissa tillägg av informationssäkerhet till en del av det nationella försvaret. Vissa gemensamma drag tycks finnas som att det gäller digital infrastruktur i någon bemärkelse samt den renodlade inriktningen mot antagonistiska hot. I övrigt är det ganska fritt valt vilken betydelse man vill ge ordet. Är denna otydlighet då egentligen ett problem? Det kanske behövs ett sådant här amorft begrepp som beskriver en amorf verklighet och inte enbart för sexa till vilken konferensrubrik eller vilket tjänsteutbud i it-sektorn som helst? Kanske inte men jag måste ändå resa invändningen att om att vårt, enligt många, största hot förtjänar en något mer entydig beskrivning. Att måla upp ett förödande hot mot nationen och mot enskilda men göra det i så oklara termer är inte bra för samhällsklimatet i en demokrati (vilket jag skrivit om tidigare). Inte heller är det en fördel för kunder att erbjuda tjänster där det inte närmare går att avgöra vad tjänsten egentligen består i. Jag tycker därför att det är en rimlig önskan att åtminstone centrala myndigheter sätter sig ner för att begreppsmodellera vad ”cyber” är och vilken relation cybersäkerhet har till informationssäkerhet. Betänk språklagens krav på myndigheterna: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. I detta inlägg ska jag inrikta mig på några mer generella frågor för området som också bör vara frågor som den som inte lever och andas informationssäkerhet borde ställa. Ett ganska modest krav är att på ett hyfsat entydigt sätt kunna definiera vad informationssäkerhet är. Detta är dock svårare än vad det först kan förefalla. Inte ens om det är ett slags tillstånd eller en förmåga är klart. Jag ska här endast ta upp några av de frågor man kan ha anledning att ställa sig angående vad informationssäkerhet ska anses vara. En definition som säkert kommer att användas av många är den som finns med i den terminologi som sammanställts inom SIS: Denna definition har övertagits av MSB i den nya föreskriften MSBFS 2016:1 trots att myndigheten i andra sammanhang talar om ”förmåga” alternativt ”tillstånd” i andra sammanhang. Jag ska inte detta sammanhang gå in på ISO 27000 och dess översättning i detta sammanhang utan här endast koncentrera mig på det sätt som terminologin definierar begreppet. I ordet ”bevara” finns en implicit föreställning om att en vald informationsmängd är en entitet som har initiala egenskaper som ska bibehållas i en kortare eller mindre hantering. Detta är ett ganska egenartat synsätt som sannolikt är hämtat från ett tidigare tekniskt utvecklingsskede, kanske en slags databastänkande, där man är upptagen av transaktioner inom ett enskilt system. Att ställa krav på informationens kvalitet före instoppandet i systemet eller vid sammanställning till nya informationsmängder ligger utanför definitionen. I värsta fall skullet alltså leda till att felaktig information förblir felaktig eftersom då den ursprungliga riktigheten ”bevaras”. Beskrivningen indikerar också ett statiskt förhållande där informationen liksom inkapslad färdas i ett system. Detta stämmer inte heller särskilt väl med den informationsinfrastruktur som har växt fram där information hela tiden sammanställs, förändras och kommuniceras i nya strukturer. Informationssäkerheten borde då syfta till att förändras och skapa en tillräcklig nivå av skydd under informationshanteringsprocessen/erna. Personligen måste jag därför medge att ”bevarande” är en definition som inte känns relevant. ”Tillstånd” eller ”förmåga” är alternativ som skulle ge andra möjligheter men oavsett vilket begrepp som väljs borde det bygga på en mer Trots att informationssäkerhetsområdet inte bygger på tung akademisk forskning på en ontologisk nivå, till exempel rörande vad informationssäkerhet skulle sägas vara, finns det vissa hangups där det hänvisats till akademin. Den sådan är begreppet ”spårbarhet” som av informationssäkerhetens purister inte anses ha samma autonoma värde som exempelvis riktighet och tillgänglighet. Purismen i denna fråga känns inte särskilt väl underbyggd. Mig veterligen inte finns någon begreppsmodellering genomförd över något av begreppen och inte heller är översättningen av den så kallade CIA-triaden ( och ) till konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet klockren. skulle knappast översättas till ”riktighet” i något annat sammanhang, särskilt som riktighet i SIS terminologi anges som vilket återigen antyder ett synsätt som utgår från databashantering. Rent praktiskt är spårbarhet ett begrepp som är av stor betydelse i transaktionstäta verksamheter som bank, finans och sjukvård samt för att stödja integritetskrav. Spårbarhet är också mycket tydligt kopplat till konkreta åtgärder som loggning – ändå väljs det bort utan närmare förklaring. Detta är bara ett exempel på att själva grundelementen i beskrivningen av informationssäkerheten saknar verkligt definition vilket ger möjlighet till vitt skilda tolkningar och närmast trosläror om vad informationssäkerhet egentligen är. Ett annat tolkningsproblem är skillnaden mellan informationssäkerhet å ena sidan och it-säkerhet å den andra. Att de som inte har informationssäkerhet har svårt att uppfatta skillnaden är inte så konstigt men att även de som arbetar med informationssäkerhet vacklar i distinktionen är ett tydligt tecken på osäkerheten i begreppet informationssäkerhet. För mig framstår det som att informationssäkerhet i i första hand är en organisatorisk stödfunktion som ska ge ledningen stöd i att styra sin verksamhets resurser så att de skyddar informationen på ett sätt som stöder verksamhetens mål. Detta uppfattar jag också som kärnan i ISO 27000 som ju är helt inriktad på att skapa ett ledningssystem som ska ge en organisatorisk förmåga till styrning av informationshanteringen. It-säkerhet är i detta perspektiv de tekniska åtgärder som ska vidtas för att svara på de krav som ledningssystemet ställer. Många verksamma inom informationssäkerhetsområdet tycks inte dela denna uppfattning utan ser informationssäkerhet som synonymt med it-säkerhet. Även denna basala fråga skulle behöva analyseras och få en mer allmänt accepterad förklaring. Detta är bara några frågor där det enligt min uppfattning råder oklarhet och där utrymmet för analys och vidareutveckling är mycket stort. I nästa inlägg ska jag ge mig på målet för arbetet med informationssäkerhet.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Om vi särskiljer lagring och arkiv innebär arkiv den slutliga förvaringen av information som ska bevaras i hundra-, ja tusentals år. Att införa e-arkiv är alltså inte något som kan vidtas med en händelsehorisont på tio år. I den svenska myndighetsvärlden råder en viss begreppsanarki där ”arkiv” kan betyda olika saker som en lokal, en institution och en myndighets bestånd av allmänna handlingar vilket jag skrivit om bland annat En myndighet (inklusive kommuner och regioner) skapar och tar emot stora mängder information av vilka en del utgör allmänna handlingar som enligt huvudregeln ska bevaras för framtiden såvida inte ett formellt gallringsbeslut upprättas som sätter en gallringsfrist. Gallring kan alltså ske efter olika lång tid vilket gör att viss information ska sparas för all framtid medan annan kan gallras efter viss tid. För pappersbunden information har man därför ofta skapat för att avställa inaktuell information i väntan på långtidsbevarande respektive gallring. Det är arkivmyndigheten som i huvudsak ska fatta gallringsbeslut. Här finns dock en mycket stor skillnad mellan statliga myndigheter och kommuner/regioner. För statliga myndigheter är Riksarkivet arkivmyndigheter medan i kommuner och regioner är deras egna styrelser som utgör arkivmyndigheter En arkivmyndighet har inte bara uppgiften att fatta gallringsbeslut utan även ansvaret för bland annat arkivvård och tillsyn. I det nu aktuella sammanhanget är det en central förutsättning att när en arkivmyndighet tar hand om ett arkiv så är det också arkivmyndigheten som ”äger” arkivet. Arkivmyndigheten ansvarar för utlämnande av allmänna handlingar och den ursprungliga arkivbildaren (d.v.s. myndigheten som lämnat in) kan inte hålla på att rumstera om i informationen. Trots att arkivredovisningen ska vara processorienterad och att vi idag har stora sammanhängande informationsinfrastrukturer med ett otal antal bärare är e-arkivfrågan fortfarande inriktad på att överföra informationsmängder från enskilda system för arkivering. I den enkät jag gjorde 2018 bland myndigheter, kommuner och regioner var ett starkt intryck att e-arkivfrågan inte i någon högre grad kopplats samman med informationssäkerhet. Få att de tillfrågade hade gjort informationsklassningar och riskanalyser, ännu färre kunde redovisa säkerhetskrav att ställa på e-arkiv. Tillförlitlighet Äkthet Integritet (oförändrad) Användbarhet avtalshantering ansvarsutkrävande interna kontrollsystem upptäckt av avvikelser teknisk övervakning dataskydd patientsäkerhet medarbetares integritet medarbetares rättssäkerhet brottsutredning forensik fysiskt skydd Alla våra moderna samhällsbärande system bärs upp av den nya informationsteknologin. Det går inte att organisera fram cybersäkerhet utan det krävs resursförstärkningar. Enligt x mening är det av strategisk betydelse att kunna säkerställa kompetensförsörjningen inom informationssäkerhetsområdet. X konstaterar också att staten behöver egen och unik kompetens. Staten har också det yttersta ansvaret för den nationella säkerheten, vilket ställer särskilda krav. Staten förfogar över en rad administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. I praktiken är dessa relativt svagt utvecklade på informationssäkerhetsområdet. Vår sårbarhet ökar och vi har stora brister trots att stora åtgärder vidtagits. Såsom beskrivet i skrivelsen Nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet (Skr. 2016/17:213, Justitiedepartementet) där definitionen är ”informationssäkerhet som avser digital information”. För att inte riskera en snäv tolkning som att det enbart omfattar it- och nätverkssäkerhet anser MSB att cybersäkerhet i detta sammanhang avser säkerhetsåtgärder på samhällelig strategisk nivå, främst reglerande och samordnade åtgärder, som behövs så att samhällets aktörer kan bedrivapå organisatorisk nivå, främst för information som hanteras digitalt. Såsom beskrivet i Sveriges inlaga till FN:s generalförsamling att cybersäkerhet tydligare beskriver de skyddsåtgärder som innefattar konfidentialitet, tillgänglighet och riktighet för att inte blandas samman med den betydelse av informationssäkerhet som används av vissa länder eller organisationer som en del av en doktrin där synen att informationsinnehållet som sådant är ett hot. I de fall MSB har samverkan med andra organisationer (såsom EU, NATO och FN) kan viss annan betydelse av cybersäkerhet förekomma, utefter de samverkande organisationernas definition av begreppet.
st|autenticitet riktighet giltig bevisvärde mellanarkiv en integrity inte konfidentialitet riktighet tillgänglighet
h1|Meny Begrepp
h2|Bakgrund Vad skulle då upphandlas? SKI Slutsatser
h3|Statens servicecenter Vad är informationssäkerhet?
h4|Språkanvändningen i offentlig verksamhet
sp|MENU MENU Postat av → Postad i , , , , , , , Tagged , , , , , , , Postat av chief information security officer Postad i , , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , postat av Postad i , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , Sök efter:
bo|10 § 11 § 12 §
em|Om informationstekniskt bevis Juridik som stöd för förvaltningens digitalisering authenticity integrity tillstånd förmåga egenskaper egenskap Informationssäkerhet och organisationskultur Vad är säker kultur Information Security Goals in a Swedish Hospital egenskap SOU 2005:42 Säker information. Förslag till informationssäkerhetspolitik. Begrepp med definitioner för cyber bevarande av , och hos information. Confidentiality, integrity availability Integrity skydd mot oönskad förändring
pa|Lämnade idag följande remissvar angående arkivutredningen. Arkivutredningen fick i uppdrag att göra en bred översyn av arkivområdet i Sverige. Jag menar att utredningen inte lyckats formulera de strategiska frågor som är av verklig betydelse för att arkivväsendet ska kunna uppfylla sin viktiga samhällsfunktion, än mindre kommit med lösningar på dessa frågor. Istället har man fastnat i detaljer och frågor av mindre betydelse. Genomgående har det som kan sammanfattas som ”kulturarvsperspektivet” få styra utredningens inriktning och prioriteringar. Det gör att de mycket komplexa frågor som samhällets informationshantering brottas med i huvudsak lämnas utan behandling. Några av de frågor som jag menar är av essentiella för att information av vikt ska kunna säkras för framtiden och som utredningen utelämnar i sin rapport är följande. Det finns i idag ingen plan för hur all den information som skapas idag ska bevaras med kvalitet, säkerhet och autenticitet för framtiden. Detta är kärnan i all arkivverksamhet. När vi nu har en exponentiell tillväxt av information saknas organisatoriska, metodmässiga och tekniska lösningar för det långsiktiga bevarandet. Likaså saknas aktuell vägledning för hur gallring ska kunna genomföras i de enorma informationsmängder som skapas. De senast tillkomna generella vägledningar rörande gallring togs fram av Riksarkivet under senare hälften av 1990-talet, d.v.s. för snart ett kvarts sekel sedan. Istället för varaktiga lösningar har spridda experiment med så kallade e-arkiv skett i olika regi som exempelvis Statens servicecenters upprepade misslyckande med en e-arkivtjänst. Dessa lösningar är dock bara mellanarkiv – hur det slutgiltiga omhändertagandet av den digitala informationen är fortfarande höljt i dunkel. Denna fråga borde ha varit centrum i utredning som har till uppdrag att göra en översyn av arkivverksamheten. Ända fram till 1990-talet föreföll det fortfarande relevant att utgå från att varje myndighet kan ha i uppdrag att kontrollera den information man själv upprättar samt den information som inkommer till myndigheten. Detta är idag ett betraktelsesätt som ligger långt ifrån den verklighet som snarare består av en snabbt sammanväxande nationell (och delvis internationell) informationsinfrastruktur. Offentliga och privata aktörer ingår i processer information utbyts, förädlas, aggregeras och ackumuleras i snabb takt. Svåra frågor som hur information ska kunna reproduceras från olika källor på ett säkert sätt över tid berörs inte av utredningen. Inte heller hur ansvarsfördelningen i denna gemensamma infrastruktur ska fördelas röner intresse hos utredningen. Vad som ska utgöra allmänna handlingar i den enskilda myndighetens arkiv liksom vem som ska ses som arkivbildare i denna helhet finns det idag inga officiella verktyg för att avgöra. Även detta hade varit en central fråga att peka på för utredningen. Arkivlagen gör en sammankoppling mellan allmänna handlingar och arkiv: Tyvärr gör denna sammankoppling att då en allt mindre andel av en myndighets handlingar ses som allmänna handlingar, vilket är negativt i sig, kommer även andelen information som ska bedömas ur arkivperspektivet att minska. Vad denna utveckling innebär för framtidens möjlighet för bland annat forskning tas inte upp utredningen. Ej heller hur detta påverkar den svenska demokratin där en mer extensiv tillämpning av vad som ska utgöra allmänna handlingar skulle kunna förbättra insyn och delaktighet. Av särskilt intresse är de verksamheter som tidigare varit offentliga men som privatiserats och där det inte längre finns allmänna handlingar som ger insyn eller möjlighet till forskning. Här finns privata företag men även intresseorganisationer som SKR som med offentliga medel skapar information med stor betydelse för samhället men som samhället saknar kontroll över. I informationssamhället är av naturliga skäl information den viktigaste resursen. Den information som skapas av myndigheter inklusive kommuner och regioner är därför begärlig inte bara inom myndighetssfären och inte bara för forskning utan även för nationella och internationella företag. Detta har uppmärksammats vad gäller personuppgifter och alldeles särskilt för personuppgifter inom hälso- och sjukvård som är det nya guldet för många multinationella företag. Hur svenska myndigheter ska förhålla sig till detta utan att t.ex. äventyra personlig integritet eller riskera att snedvrida verksamheten för att producera information kommenteras inte av utredningen. Lika litet berörs hur arkivväsendet ska förhålla sig till långsiktigt enormt värdefulla vårdsystemen och hur de ska bevaras för framtiden. Riksarkivet har uttryckt att de anser att myndigheten ska får peka ut ”samhällsviktig” information oavsett arkivbildare. Jag menar att det snarare behövs en analys av informationens betydelse som samhällsresurs för att först därefter kan bli möjlighet att besluta om hur prioritering och omhändertagande ska ske. Utredningen uppmärksammar inte den nära relation arkivområdet har till områden som informationssäkerhet och dataskydd samt generell informationshantering. Möjligen har det dominerande kulturarvsperspektivet gjort utredningen blind för de aktuella utmaningar som kräver samverkan mellan dessa områden. Ett förslag är att snarast ta fram en strategi för svensk arkivverksamhet som behandlar ovanstående frågor. Strategin bör bygga på en utredning som förutsättningslöst går igenom: möjligheter för att långsiktigt kunna bevara och tillhandahålla för samhället relevant information i autentisk form. I detta ligger även att analysera intressenter och på vilket sätt de ska få tillgång till information alternativt påverka vilken information som ska tas fram/bevaras. Utan närmare analys går att säga att hela andra resurser än nuvarande kommer att behövas för att ta hand om informationen. Hur en hållbar finansiering på tillräcklig nivå ska ske är även det en fråga som bör utredas innan en strategi tas fram. Fia Ewald En gång arkivarie, alltid arkivarie Det är högintressanta tider då vissa frågor ställs på sin spets. I min begränsade värld är en av dessa frågor det så kallade e-arkivet, denna företeelse så omgiven av förväntningar och föreställningar. Under den senaste tiden har två stora händelser timat inom området: Statens servicecenter misslyckades med sin upphandling av e-arkiv och SKL Kommentus Inköpscentral (fortsättningsvis kallad SKI) lyckades med sin. Det kan tyckas vara två mycket likartade händelser men ju mer man gräver så framstår skillnader allt tydligare. Jag är ju en enkel konsult vars främsta uppgift är att försörja mig men eftersom jag misstänker att ingen annan bättre lämpad funktion tänker göra någon analys av varför det gick som det gick fattar jag ändå pennan/tangentbordet. En brasklapp är naturligtvis att jag inte har den tid och de resurser som krävs för att göra en fullständig analys utan att jag enbart kommer att ta upp vissa aspekter som särskilt intresserar mig och då främst säkerhetskraven. I ingetdera fallet kommer jag att kommentera de konsulttjänster som ingår i upphandlingarna utan endast upphandlingen av själva tjänsten eller applikationen. För att förstå dessa upphandlingar behöver några basala förutsättningar slås fast. Något som är självklart för den med litet insikt i arkivfrågor är att lagring av digital information inte täcker begreppet e-arkiv. Här finns dock inte utrymme att gå igenom alla intrikata aspekter men låt mig poängtera vissa grundläggande frågor: Ovanstående punkter sammantaget med att Riksarkivet, för att uttrycka det milt, inte är direkt sugna på att ta emot digital arkivinformation och det inte heller finns en övergripande strategi för den långsiktiga nationella arkivverksamheten försätter myndigheterna i en svår situation. Man har helt enkelt en exponentiellt växande digital informationsmängd att långsiktigt ta hand om utan det finns tydliga lösningar för hur det ska ske. Förutom myndigheters, kommuner och regioners vånda så är vi nog en hel del som känner en stor oro på samhällsnivå för de stora informationsförluster vi riskerar att göra. En informationsförlust som inte bara är ett stort hot mot dagens och framtida forskning utan också för vårt gemensamma minne. Det finns naturligtvis enstaka ljus i mörkret som Sydarkivera som förtjänar att lyftas fram men som helhet ser det tämligen mörkt ut. Det är alltså i denna kontext som de två upphandlingarna ska sättas in och som kanske kan ge en förklaring till varför de utfallit som de gjort. Inledningsvis kan slås fast att de två upphandlingsprojekten knappast kan ha haft mycket samröre. Olikheten i synsätt och begrepp är iögonfallande trots att det i båda fallen handlar om offentlig sektor och delvis överlappande verksamheter. En sak är dock den samma för båda upphandlingarna: det handlar inte om att upphandla en lösning för det långsiktiga arkivbehovet. I stället uppfattar jag det mer som att göra en quick fix i väntan på något mer bestående. Det är alltså möjligen lösningar för mellanarkiv vi pratar om där information av olika karaktär (allmänna handlingar och annat) lagras under en i arkivperspektivet begränsad tid för att därefter gallras, rensas eller föras över till en slutförvaring. Såvitt jag kan se handlar också lösningar om överföring från system till system eller från system till tjänst, ingen inriktning mot ett mer infrastrukturellt tänkande finns med. Jag är inte förvånad över detta men vill ändå betona detta. Trots likheten i behov har SSC och SKI hamnat i två helt olika upphandlingar. SSC har sedan 2014 bedrivit sitt upphandlingsprojekt där också ett antal statliga myndigheter deltagit och varit utsedda som ”pilotmyndigheter” (bakgrunden finns ). Utifrån regeringsuppdraget lämnades en första delrapport 2015 med ett förord signerat både av SSC:s GD och riksarkivarien. Jag vill inte undanhålla läsaren sammanfattningen i rapporten som var följande (felstavning inkluderad): Det finns goda förutsättningar för att skapa en förvaltningsgemensam tjänst för e-arkiv. · Det blir en minskad investeringskostnad och en besparing för staten som helhet. · Bara genom att etablera ett gemensamt e-arkiv istället för sju separata för pilotmyndigheterna, sparar staten flera tiotals miljoner kronor. · Det finns etablerade arbetsätt för e-arkivering · Marknaden är mogen och det finns system och leverantörer. · Sju pilotmyndigheter har skrivit på en avsiktsförklaring om att ansluta sig till tjänsten. Förutsättningar för fortsatt arbete: · Regeringen behöver undanröja de juridiska hindren genom en förordningsändring. · Statens servicecenter (SSC) och Riksarkivet förordar att projektet går vidare till krav- och upphandlingsfas, under förutsättning att regeringen bidrar med tillräcklig finansiering. Även den som är luttrad från digitaliseringsprojektens närmast obligatoriska glädjekalkyler kanske ändå hoppar till litet vid sådana diffusa fördelar som att staten ska ”spara flera tiotals miljoner kronor”. Konstateranden som att det finns en mogen marknad för e-arkiv och dessutom etablerade arbetssätt för e-arkivering känns idag 2019 som önsketänkanden och var det ännu mer 2015. Det var utgångspunkterna för projektet som visserligen har haft riksarkivarien som styrgruppens ordförande och en stilig projektdokumentation men som ändå slutade i att upphandlingen av en nationell molntjänst avbröts strax före jul 2018. Vad SSC under fyra år försökt upphandla är alltså en molntjänst för ett stort antal myndigheters e-arkiv (om man ser till de tillväxtstaplar som presenterats i projektet): Den ”tjänst” som Statens servicecenter efterfrågar i denna upphandling är således att betrakta som en sammanhållen leverans och ska inte förväxlas med begreppet ”Software as a service” (SaaS). Skillnaden är att den grundläggande arkivmjukvaran upphandlas i form av en programvarulicens medan de övriga delarna i leveransen upphandlas som en tjänst på månadsbasis. Istället för en normal upphandling av molntjänsten valde SSC att göra en så kallad konkurrenspräglad dialog. Statens servicecenter har valt konkurrenspräglad dialog som upphandlingsförfarande då det inte är möjligt att utforma samtliga krav på tjänsten i förväg. Med tanke på komplexiteten i uppdraget och de rättsliga förutsättningarna krävs dialog med erfarna leverantörer för att slutgiltigt utforma kraven. Detta är enligt mig en mycket svår upphandlingsform inte minst när det gäller applikationer och molntjänster. För att kunna styra en sådan upphandling krävs en mycket fast hand från kunden för att inte hamna på olika typer av grynnor och skär. När då kunden redan inledningsvis skriver att man inte kunnat utforma kraven på tjänsten känns den fasta handen rätt avlägsen. Som säkerhetsintresserad börjar man skruva på sig; att upphandla en nationell molntjänst med en glidande kravspec känns…obehagligt. Låt oss då se på säkerhetsinriktningen i SSC:s konkurrenspräglade dialog. För det följande är det viktigt att ha i åtanke att syftet med processen att nå fram till leverantör av en molntjänst, d.v.s. en tjänst där stora mängder offentlig ackumuleras. Kravet på tjänsten har varit att den ska kunna hantera den information som kundmyndigheterna väljer att stoppa in, även sekretessreglerad information. Däremot inte hemliga handlingar: den förvaltningsgemensamma tjänsten för e-arkiv ska inte dimensioneras för hantering och lagring av hemliga uppgifter och handlingar. Hemliga uppgifter och handlingar ska därför fortsatt, och av kundmyndigheterna själva, förvaras på annat sätt e-arkivet som sådant bör betraktas som säkerhetskänslig verksamhet – av betydelse för rikets säkerhet. Detta bland annat mot bakgrund av de stora informationsmängder, från många myndigheter, som ansamlas i lösningen och de konsekvenser som till exempel ett bortfall av tjänsten skulle kunna medföra för berörda verksamheter – och för samhället Redan här väcks många frågor. Om man ser det potentiella e-arkivet som en säkerhetskänslig verksamhet enbart p.g.a av att det ansamlas stora informationsmängder varför då utan närmare argumentation välja en lösning som leder just till detta? Följden av beslutet har blivit att man valt att göra en upphandling med krav på säkerhetsskyddsavtal på nivå 1, alltså den högsta nivån. Detta ställer stora krav på leverantören som att införa en säkerhetsskyddsorganisation, att välja vissa specifika säkerhetslösningar och att införa utvidgade säkerhetskontroller av anställda. Förutom att säkerhetsskyddsåtgärderna av naturliga skäl kan minska effektiviteten i lösningen innebär ökade kostnader och därmed ökat utpris för kunden. Det innebär minskad integritet för anställda och i många fall även fördyrande krav i kundens egen verksamhet. I detta fall ställer jag mig också tveksam till på vilket sätt e-arkivet om det inte upprätthåller tillgängligheten skulle utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet liksom att antagonistiska hot skulle vara den primära risken (jag går inte djupare på den nya lagens syn på riktighet och tillgänglighet eftersom den är i bästa fall oklar). Om detta synsätt sprids, d.v.s. att det visserligen inte är säkerhetskänslig information som kommer att hanteras i lösningen men vi kommer ändå att använda SUA, så kommer i princip varenda molntjänst som används i offentliga uppdrag av privata och offentliga aktörer att falla under säkerhetsskyddslagen. Om säkerhetsskyddslagens syfte är att skydda ”det mest skyddsvärda” så kan vi inte låta det gå inflation i tillämpningen så att den blir det nya normala. Jag vill bara framföra ett milt: sansa er och försök tänk på konsekvenserna av detta (även om utredningen som ny säkerhetsskyddslag hade en ytterst sangvinisk konsekvensanalys, återkommer till det i ett senare inlägg). Det kanske mest häpnadsväckande är att informationsklassning och skyddsnivåer inte nämns vare sig i inbjudan eller bilagan. Utan kommentar förutsätts alla myndigheter ha samma behov av säkerhet och kravs ställs inte på leverantören att kunna leverera tjänsten på olika fastställda skyddsnivåer. Min fundering blir då vem som blir riskägare i det här konceptet om kundmyndigheten inte kan påverka tjänsten. Detta känns igen från SSC:s övriga tjänster vilket jag ser som ett grundproblem med hela konstruktionen. Förutom detta ställde SSC även krav på certifiering mot ISO 27001 eller motsvarande icke-certifierat ledningssystem, SOA samt beskrivning av säkerhetskontroller. Detta är ett krav som måste finnas med men som i praktiken, enligt min erfarenhet, inte utgör en garant för ett väl fungerande säkerhetsarbete. Hunnen så här långt i genomgången av upphandlingen pockar två frågor på. För det första har SSC begränsat antalet möjliga leverantörer mycket starkt. Fyra års utredande borde ha gett en marknadsanalys som påvisat att det finns mycket få svenska leverantörer som kan eller vill leverera på dessa villkor. Historien visar ju också att endast en leverantör återstod när upphandlingen avslutades. Den andra frågan är varför denna upphandlingen sker över huvud taget. Ett alternativ hade varit att gå ut i en vanlig ramavtalsupphandling där Riksarkivet kunnat bistå med expertkunskap på samma sätt som de nu gjort i SSC:s upphandling. Vad exakt tillför SSC som inte myndigheterna skulle kunna få i en direktrelation med leverantörerna? Eftersom man då skulle kunna få fler leverantörer skulle förhoppningsvis den koncentration som påkallat säkerhetsskydd kunnat undvikas (ja, här ligger en mycket, mycket större fråga om den totala mängden tjänster hos leverantörerna och ramavtalens oligopolskapande kraft men jag hinner inte ta den nu). Till detta kommer en bilaga med ganska ordinära säkerhetskrav. Några reflektioner kan dock göras. Påfallande många av kraven är inexakta av typen att leverantören ska beskriva vilken säkerhetsfunktionalitet finns. En förvånansvärt stor andel av det som kan kallas säkerhetskrav ägnas åt fysisk säkerhet. Och som sagt: nivåer saknas. Sammantaget skulle det skapa stora svårigheter för kundmyndigheten att bedöma vilken den faktiska säkerheten i leveransen blir. Om man summerar SSC:s kravbild inklusive orimliga krav som att leverantören ska ha erfarenhet av att tillämpa Riksarkivets FGS i praktiska lösningar vilket i princip är en omöjlighet eftersom det knappt finns några FGS:er så undrar jag om SSC verkligen velat ha en leverantör. I förtroende har leverantörer förmedlat att har saknats dialog trots den upphandlingsform som valt och som bygger på just dialog. Trots att endast en leverantör återstått under det sista året har upphandlingen rullat på och därefter avslutats bland annat med motiveringen att det var för få leverantörer. I upphandlingsunderlaget återkommer följande formulering: Under avtalstiden kan uppdraget komma att begränsas eller på annat sätt förändras med anledning av författningsändringar eller förändrade uppdrag för Statens servicecenter. Bland annat kan det bli aktuellt för statliga myndigheter att ansluta till en så kallad statlig molntjänst. Med tanke på att företrädare för SSC ofta vädrat en önskan om att få uppdraget att ta över statlig it-drift och skapa en statlig molntjänst så kan inte tanken att angelägenheten att få affären i hamn kanske inte var helt odelad helt viftas bort. SKI:s upphandling är en förnyad sådan så man får anses ha mera erfarenhet på området än SSC. Av teoretiska och praktiska orsaker är jag tilltalad av SKI:s inriktning att använda definitionen ”funktion för e-arkivering” även om det finns aningen av ironi i motstridigheten när funktionen beskrivs som I definitionen av funktionen för e-arkivering beskrivs e-arkiv i termer av vad e-arkivet ska klara av, vilka behov som ska tillgodoses, snarare än vilka funktioner som ska finnas. Detta är en betydligt mer öppen upphandling i meningen att det finns möjlighet för kunderna att använda avtalet både för att kunna köpa en molntjänst och för att köpa en applikation för egen drift. I alla fall hypotetiskt minskar det risken för den koncentration som föranledde kravet på SUA för SSC. SKI har alltså valt att inte göra en SUA, helt korrekt enligt mig. Det ger också kunden möjlighet att lägga till egna säkerhetsåtgärder i en applikationsdrift och anpassa applikationsdriften till egna skyddsnivåer. Att flera leverantörer finns på ramavtalet minskar inte bara koncentrationen av information utan gör också lättare att välja en leverantör som motsvarar den egna kravbilden utöver det som står i ramavtalet. Jag tror (med betoning på tror) att ramavtal är en bättre lösning även ur säkerhetssynpunkt om det är oklart vad en mellanliggande myndighet ska tillföra eftersom kunden då har möjlighet att ha direktkontakt med leverantören. Applikationsdrift i all ära men för mindre verksamheter kan molntjänster innebära en mycket bättre säkerhet än vad man kan skapa själv (har redan skrivit om detta ett antal gånger så jag vevar inte argumentationen ytterligare en gång). Inte heller i SKI:s upphandling finns skyddsnivåer definierade även om informationsklassning nämns som en del i de konsulttjänster som kan avropas. Krav på certifiering ställs inte och säkerhetskraven är inte frilagda på samma sätt som i SSC:s upphandling. Likaså är många kraven av samma något diffusa karaktär som i SSC:s upphandling. Det är därför svårt att på rimlig tid skapa en bild av hur den tänkta säkerhetsarkitekturen ser ut. Jag tror dock att det varit enklare att hitta fram till ett samförstånd i denna upphandlingstyp än i den konkurrenspräglade dialogen som SSC valde som upphandlingsform. Ett problem med båda upphandlingarna är att det är svårt att se vilka riskbedömningar som gjorts och det är även svårt att se något systematiskt arbete som föranlett de säkerhetskrav som faktiskt ställts. Jag uppfattar det inte som att säkerhet varit en väl analyserad fråga i upphandlingarna även om SSC drämde i med storsläggan säkerhetsskydd. Generellt skulle jag vilja hävda att kunden som använder SKI:s ramavtal har större möjlighet att påverka säkerheten i sin informationshantering än den tänkta kunden hos SSC. Hur stora koncentrationer av information ska hanteras är en fråga på nationell nivå där jag inte tror att säkerhetsskydd är lösningen. I båda fallen har (eller skulle ha haft) kunden ett drygt arbete att analysera sitt säkerhetsbehov innan en tjänst kan tas i drift. En from förhoppning är fortfarande att ta fram gemensamma skyddsnivåer till gagn både för kunder och leverantörer. Ytterligare en önskan skulle vara att tydligare utgå från de tilltänkta kundernas situation och möta dem där de är. Om ett nationellt ”e-arkiv” ska byggas upp bör behov och lösningar analyseras mycket mer noggrant. Det handlar om både organisation, tjänster och infrastruktur. De utredande ansatser som gjort av SSC övertygar mig inte om att denna myndighet är rätt instans för detta uppdrag. Under en övergångsperiod menar jag att den realistiska lösningen är att upphandla tjänster. En observation som kan göras är att den organisation som har till uppgift att göra upphandlingar är den som lyckas. En lärdom av detta kan vara att uppmärksamma hur komplicerad själva upphandlingsprocessen är och att den bäst sköts av en organisation med expertkompetens. Att ha icke-koordinerade lösningar mellan stat och kommun/region är olyckligt. Eftersom informationen flödar mellan arkivbildare bör det konceptuellt vara samma typ av lösningar. Här finns även möjlighet att ge stöd för de privata utförarna av offentliga uppgifter – ett område som nu tycks bortglömt. Slutligen vill jag, som så ofta, understryka betydelsen av att Riksarkivet tar ett betydligt större ansvar för e-arkivfrågan. Det gäller både operativt i rena kravställningar men också strategiskt. Redan nu görs enorma informationsförluster vilket borde sporra Riksarkivet till att göra det till sin huvudfråga. Föreställningen om att e-arkiv handlar om att överföra information från ett system till ett annat måste överges och de stora informationsarkitekturerna prioriteras. För att lyckas med krävs mycket stora insatser. Två viktiga steg menar jag är att befria SSC från uppdrag inom e-arkivområdet och att inse att det som nu kallas e-arkiv egentligen är ett informationshanteringssystem som inte löser den långsiktiga arkivfrågan. Därefter bör ett nytt uppdrag skapas. Grunden för ett sådant uppdrag bör vara att staten nu (och sannolikt inte under överskådlig tid)inte har förutsättning att utveckla informationshanteringslösningar i den omfattningen själv. Att omforma eller kopiera SKI:s ramavtal så att även statliga myndigheter kan använda det är ett sätt att skapa förutsättningar för en mogen marknad där leverantörer kan se en långsiktighet som gör att de vågar investera i utveckling. Tillägg 2019-02-10: Uppmärksamma läsare har hört av sig och sagt Kammarkollegiets ramavtal innebär en möjlighet för alla aktörer inom offentliga sektor att upphandla e-arkivlösningar för installation i den egna miljön. Definitionen av e-arkiv är på samma sätt som övriga sparsmakad och på samma gång förbryllande, arkivarie som jag är har jag svårt att uppfatta skillnaden mellan arkivering och långtidsarkivering: Anbudsgivare ska erbjuda minst en programvara för e-arkiv för installation i kunds it-miljö. Med e-arkiv menas en programvara för arkivering och långtidsarkivering av handlingar för installation i kunds it-miljö Naturligtvis borde jag nämnt avtalets existens. Jag har dock redan i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag försökt få svar på vilken säkerhet dessa leverantörer kan erbjuda utan att lyckas (ingen svarade). Dessutom går ramavtalet såvitt jag kan se ut den sista november i år. Att avtalstiden snart går ut ökar möjligheterna för att ta ett större grepp om frågan. I augusti 2014 fick den då relativt unga myndigheten Statens servicecenter ett uppdrag av regeringen att i samverkan med Riksarkivet samt sju pilotmyndigheter utveckla och använda en förvaltningsgemensam tjänst för e-arkiv. Efter dryga fyra år avbryter man nu upphandlingen med hänvisning att det endast inkommit en kvalificerad sökande och att priset är för Detta är mycket bekymmersamt. I en fråga som varit akut i ett par decennier, nämligen det långsiktiga bevarandet av den information som genereras i myndigheter, kommuner och landsting, har myndigheter blivit intalade att det snart kommer en lösning på deras . Så sent som för en månad sedan deltog Statens servicecenter på Arkivforum och trumpetade ut att man nu var i mål och att myndigheter skulle kunna ansluta sig till tjänsten inom ett halvår. Sedan detta. Det skulle vara frestande att ropa ”skandal” men det är intressantare att försöka analysera vad misslyckandet beror på. Själv har jag redan tidigare skrivit om att hela upplägget var märkligt i framförallt två hänseenden. För det första har det hela tiden saknats en övergripande strategi för det långsiktiga bevarandet av digitala handlingar.Det som kallats e-arkiv hos Statens servicecenter är bara en del i en större helhet som ännu inte finns beskriven. Eftersom tjänsten enbart är ett mellanarkiv återstår fortfarande att skapa ett slutarkiv och min obesvarade fråga har varit varför ett mellanarkiv över huvud taget skulle vara intressant i ett digitalt perspektiv. Om information ska överföras från arkivbildaren till en annan myndighet borde det rimligen ske på ett sätt där även slutarkivering ingår eller åtminstone är tydligt planerad. Så är nu inte fallet och för mig förefaller detta bara vara ett prokrastinerande av en oundviklig uppgift. Den andra frågan är sammanhängande med detta och handlar om Riksarkivets roll och varför information som ska långtidsbevaras först ska mellanlanda hos en annan myndighet. Jag menar att Riksarkivet borde ta ansvaret för denna kärnuppgift i det egna området och beskriva hur ett digitalt mellanarkiv borde utformas för att passa in i en större helhet av bevarande. Att överlåta detta uppdrag till en myndighet utan expertkompetens känns både ologiskt och som ett stort risktagande. Det som upphandlingen slutligen fallit på är dock den bristande informationssäkerheten hos leverantörerna vilket framgår tydligt i det beslut som Statens servicecenter tagit angående att avbryta . Av de åtta anbudsgivarna föll sex bort på grund av de inte uppfyllde kraven på informationssäkerhet, en drog sig ur frivilligt och den enda kvarvarande blev för dyr. Att informationssäkerheten varit en, med ett understatement, underordnad fråga i e-arkivsammanhang är för mig uppenbart både utifrån den enkät jag gjorde i våras och ännu tydligare i de frågor jag ställt till leverantörer. De leverantörer jag frågat och där det finns en stark korrelation med de som lämnat anbud till Statens servicecenter har inte kunnat svara på en enda fråga gällande säkerhet alternativt har aktivt beslutat att inte svara. Detta förhållande borde blivit känt även för Statens servicecenter. Jag har vid förfrågan inte fått ta del av de säkerhetskrav som Statens servicecenter ställt men i dokumentet som offentliggjorts om upphandlingen visar att flertalet leverantörer som lämnat anbud inte kan visa upp ens den mest elementära styrning av säkerhet i sina tjänster. För mig är det mest förvånande att Statens servicecenter under fyra år drivit ett projekt med syfte att tillgodose myndigheterna med en e-arkivtjänst inte under denna tid vare sig lyckats med att genomföra en relevant marknadsanalys eller med att förmedla information till leverantörerna om informationssäkerhetens betydelse. Har man verkligen trott att leverantörerna jobbar med informationssäkerhet utan att man behöver betona det eller har man bara kört på trots indikationer på att det inte fungerar? Och detta efter Transportstyrelsen och alla de diskussioner som förts om molntjänster och outsourcing? Nu kan en kritisk läsare tänka att utfallet beror på att Statens servicecenter ställt alldeles orimligt höga säkerhetskrav. Min bedömning är den motsatta. De fallerande anbudsgivarna uppfyller inte ens elementära säkerhetskrav som till exempel att ha en informationssäkerhetspolicy eller kunna visa vilka säkerhetskontroller man genomför. Som sagt; jag har ingen aning om hur säkerhetskraven formulerats i upphandling eftersom det sekretessbelagts. Men om leverantörerna inte ens har ett LIS eller kan beskriva hur det egna säkerhetsarbetet är organiserat måste dialogen mellan upphandlande myndighet och leverantörer gått allvarligt fel. Detta är dessutom en upphandling som skett med så kallat förhandlat förfarande där den upphandlande myndigheten inbjuder utvalda leverantörer och förhandlar om kontraktsvillkoren med en eller flera av dem. Dialogen har syftat till att utforma krav och villkor för om hur en förvaltningsgemensam tjänst för e-arkiv på bästa sätt kan utformas.Under dialogen har sökande presenterat och preciserat sin lösning i enlighet med inbjudan till respektive dialogomgång. Sammanlagt har sex (6) dialogomgångar . Projektet har alltså pågått i fyra år med dialoger med hugade leverantörer. Ändå har man inte fått leverantörerna att inse att de åtminstone måste ha en basal informationssäkerhet för att kunna bli aktuella. För mig bekräftar det mitt intryck av att e-arkivfrågan på alla nivåer varit tämligen konsekvent isolerad frånt. I den aktuella upphandlingen har det lett till ett ofruktbart resultat för kunder och leverantörer trots nedlagda resurser. Vad värre är – att arbetet med att ta fram andra lösningar för e-arkiv avstannat hos myndigheterna och därmed en stor förlust av tid. I sin till regeringen förklarar Statens servicecenter att man inte lyckats upphandla en tjänst som är ekonomiskt försvarbar i förhållande till investeringen. Man menar sig dock ha vunnit så viktiga erfarenheter av sina fyra projektår att man vill att regeringen ska ge ett nytt uppdrag till myndigheten för att utreda en lösning där Statens servicecenter upphandlar licenser för drift och lagring hos en annan myndighet. Jag menar att denna tummetott i form av någon typ av erfarenhet inte bör motivera regeringen att ge Statens servicecenter ett fortsatt uppdrag. Istället bör Riksarkivet få ett uppdrag att ta fram en strategi för långtidslagring av digital information, d.v.s. omfatta både mellan- och slutarkiv. Detta ingår inte specifikt i den pågående arkivutredningens trots att det ändå måste uppfattas vara arkivsektorns kärnuppdrag. Därför bör ett separat uppdrag om detta formuleras som inkluderar arkivteoretiska, informatiska, tekniska, juridiska och organisatoriska aspekter men även på ett djupare plan den informationssäkerhet som måste inarbetas i lösningen. En mycket omfattande men oundgänglig uppgift för utredningen är också att ta fram strategier för att lagra de allt mer komplexa informationsinfrastrukturer som byggs upp med både offentliga och privata aktörer. I dag tycks fortfarande e-arkiv ofta handla om att ”arkivera” enskilda system trots att det inte är så verkligheten ser ut. Man kan tycka att detta i onödan drar ut på tiden men för mig är detta en nödvändig grund för det digitala långtidsbevarandet och i förlängningen det digitala samhället. När utredningen är klar och beslut fattats om inriktning bör expertmyndigheten Riksarkivet vara beställare av de tekniska lösningarna där mellanarkivet kanske kan vara förlagt hos Försäkringskassan. Slutarkivet måste dock, anser jag, finnas hos Riksarkivet. I detta kan jag inte se att Statens servicecenter kan spela någon väsentlig roll. Och återigen är mitt credo: är det någonstans informationssäkerhet behövs så är det i e-arkiv! För mig är informationsförvaltning och informationssäkerhet nära sammanhängande frågor med många gemensamma förutsättningar och problem. Det största gemensamma problemet är kanske att de sällan integreras sinsemellan och inte heller med det som kallas digitalisering. Eftersom jag fått uppdrag att skriva en bok om dessa frågor började jag fundera på hur jag skulle få en bättre bild av hur sambanden ser ut i praktiken. En fråga som utkristalliserade sig var e-arkiv som en del av informationsförvaltningen. För att kunna förstå frågan på rätt sätt är det viktigt att först analysera betydelsen av ”arkiv” och därmed av ”e-arkiv”. Trots att det både säljs och köps s.k. e-arkivlösningar finns det ingen definition av vad detta skulle kunna vara. Jag kommer att återkomma till denna fråga i ett senare inlägg men här nöjer jag mig med att utgå från att e-arkiv är en process för att långsiktigt bevara digital information med autenticitet, spårbarhet, konfidentialitet, sökbarhet samt med processuella värden i behåll. Samtliga dessa krav kan finnas i olika grad beroende på den information som ska bevaras. Den som delar min bedömning om vad ska ses som ett e-arkiv är sannolikt beredd på att acceptera att informationssäkerhet och e-arkiv har starkt inbördes beroende. Min utgångspunkt är också att en stor del av allmänna handlingar ska bevaras över tid liksom en inte obetydlig del av den information som produceras i privata verksamheter. Även om kraven på konfidentialitet och tillgänglighet i de flesta fall klingar av så är ändå slutsatsen att e-arkivlösningar måste kunna erbjuda minst lika bra informationssäkerhet som de digitala lösningar som hanterar informationens mer aktiva skeden. För e-arkivet ökar istället kraven på autenticitet som kan sägas vara en kombination av spårbarhet och riktighet. Genom den aggregering av information som planeras i många e-arkivlösningar ökar också kraven på att skydda mot obehörig åtkomst. Utan att utveckla detta ytterligare så måste med dessa förutsättningar ett mycket aktivtomge e-arkiven med riskanalyser och informationsklassning m.m. på minst samma nivå som för andra digitala lösningar. I en allt mer digital värld är jag också mycket nyfiken på hur dessa frågor ska lösas nationellt och om vi inte måste tänka på ett annat sätt när det gäller det långsiktiga bevarandet än vad vi gjort när det gäller pappershandlingar. För den oinvigde har Riksarkivet varit slutarkivet för de allmänna handlingar som produceras i statliga myndigheter som i långsam process likt sedimentering vandrar från aktivt skede via mellanarkiv till slutlagring. Digitaliseringen gör hela denna process onödig, de digitala handlingar som ska bevaras för eftervärlden skulle kunna överföras till slutarkiv i samma ögonblick som de skapas och en kopia hanteras i verksamheten. Ändå tycks tankegången fortfarande var densamma i praktiken och någon slags mellanarkiv för digital information byggas upp av Statens Servicecenter som outsourcar tjänsten till något av de stora leverantörerna. Jag ställer mig frågande till hela tanken i detta, att tjänsten byggs upp inte av den myndighet med ansvar och kompetens inom arkivområdet utan en annan, men också inför hur erbjudandet eller påbudet uppfattas av de myndigheter som förväntas delta. Detta är bakgrunden till att jag i början av 2018 skickade ut en enkät till samtliga myndigheter, regioner/landsting och kommuner med följande frågor: Har ni tagit fram en strategi för bevarande av elektroniska handlingar enligt 3 kap 1 § i RA-FS 2009:1? Om ja skulle jag, om möjligt, vilja ta del av den. Har ni en egen e-arkivlösning eller planerar ni att köpa en tjänst för det eller på annat sätt anlita utomstående? Om ni planerar att köpa en tjänst eller anlita utomstående: ser ni det som ett mellanarkiv? Vilken tidshorisont har ni för nyttjandet av tjänsten? Har ni en Plan för informationssäkerhet enligt 6 kap RA-FS 2009:1? Om ja skulle jag, om möjligt, vilja ta del av den. Om/när ni tagit fram en egen e-arkivlösning alternativt anlitat utomstående för tjänsten, har detta då föregåtts av en riskanalys och informationsklassning? Vilka är, som ni ser det, de viktigaste kraven på informationssäkerhet när det gäller e-arkiv? Ur offentlighetsperspektivet är svarsfrekvensen dyster för detta är hur många som svarat till dags dato trots att förfrågan även innehöll en begäran om att få ta del av allmän handling: 62 kommuner (21 % av samtliga tillfrågade) 8 regioner/landsting (40 %) 86 myndigheter (24 %) Några noteringar kan göras rörande de svarande. Bland kommuner är det påfallande att det snarare är de små kommunerna som ansträngt sig för att svara än de medelstora eller stora. Bland myndigheterna har universitet och högskolor varit exceptionellt bra på att svara (75 %). Av de myndigheter som ingår i eSam som är ”ett medlemsdrivet program för samverkan mellan 24 myndigheter och SKL. Samarbetet syftar till att underlätta och påskynda digitaliseringen av det offentliga Sverige.” och som bland annat drivit på frågan om öppna data är det knappt hälften av de ingående myndigheterna som svarat på enkäten. Här skulle man kanske kunna önska litet mer av att leva som man lär och en vilja att förmedla information även i praktiken. Hela tanken så som den formuleras idag är att ett ”e-arkiv” på något sätt är en applikation i egen regi, i samverkan, hos en myndighet eller i form av en molntjänst. Därför tyckte jag också att det var intressant att ställa frågor till olika typer av leverantörer hur de formulerat säkerhetskraven på sina lösningar. Här var svarsfrekvensen extremt låg när jag ställde dessa frågor: Kan ni redovisa på vilket sätt ni arbetat med informationssäkerhet i tjänsten? Vilka ser ni som de främsta informationssäkerhetsriskerna kopplade till tjänsten? Kan ni erbjuda tjänsten på olika skyddsnivåer? Är alla typer av information möjlig att hantera i dem? Vilka krav ställer ni på eventuella underleverantörer? Hur ser ni på ert ansvar i förhållande till användarna av tjänsten då det gäller att uppnå tillräcklig informationssäkerhet? Har ni ett eget internt ledningssystem för informationssäkerhet (LIS)? Har ni en utpekad informationssäkerhetsansvarig i er organisation? Har ni ett eget standardförslag på personuppgiftsbiträdesavtal och är det i så fall möjligt för mig att få ta del av? Är tjänsten planerad för att klara NIS-direktivet och civilt försvar? Jag har på dessa frågor inte fått ett enda svar som inte varit av typen ”varför ställer du de frågorna” eller ”kan vi ta det per telefon istället”. Statens Servicecenter var dock mycket snabba och tillmötesgående och skickade över kravspecifikationen de använt när de försökt upphandla tjänsten e-arkiv. Min slutsats är att leverantörerna: Inte fått tydligt formulerade säkerhetskrav på sina tjänster Inte har tagit fram ett generellt presentationsmaterial som redovisar vilken säkerhet som deras tjänster erbjuder. Att säkerhet i tjänsten inte är självklara frågor ser jag som mycket bekymmersamt och som en klar brist på mognad hos dessa tjänster vilket också komplicerar situationen för särskilt mindre organisationer som planerar att upphandla ett ”e-arkiv”. I nästa blogginlägg kommer jag att redovisa de svar som inkommit från kommuner, landsting/regioner och myndigheter.
di|© Fia Ewald 2016-
li|juridiska, organisatoriska arkivteoretiska, tekniska Om vi särskiljer lagring och arkiv innebär arkiv den slutliga förvaringen av information som ska bevaras i hundra-, ja tusentals år. Att införa e-arkiv är alltså inte något som kan vidtas med en händelsehorisont på tio år. I den svenska myndighetsvärlden råder en viss begreppsanarki där ”arkiv” kan betyda olika saker som en lokal, en institution och en myndighets bestånd av allmänna handlingar vilket jag skrivit om bland annat En myndighet (inklusive kommuner och regioner) skapar och tar emot stora mängder information av vilka en del utgör allmänna handlingar som enligt huvudregeln ska bevaras för framtiden såvida inte ett formellt gallringsbeslut upprättas som sätter en gallringsfrist. Gallring kan alltså ske efter olika lång tid vilket gör att viss information ska sparas för all framtid medan annan kan gallras efter viss tid. För pappersbunden information har man därför ofta skapat för att avställa inaktuell information i väntan på långtidsbevarande respektive gallring. Det är arkivmyndigheten som i huvudsak ska fatta gallringsbeslut. Här finns dock en mycket stor skillnad mellan statliga myndigheter och kommuner/regioner. För statliga myndigheter är Riksarkivet arkivmyndigheter medan i kommuner och regioner är deras egna styrelser som utgör arkivmyndigheter En arkivmyndighet har inte bara uppgiften att fatta gallringsbeslut utan även ansvaret för bland annat arkivvård och tillsyn. I det nu aktuella sammanhanget är det en central förutsättning att när en arkivmyndighet tar hand om ett arkiv så är det också arkivmyndigheten som ”äger” arkivet. Arkivmyndigheten ansvarar för utlämnande av allmänna handlingar och den ursprungliga arkivbildaren (d.v.s. myndigheten som lämnat in) kan inte hålla på att rumstera om i informationen. Trots att arkivredovisningen ska vara processorienterad och att vi idag har stora sammanhängande informationsinfrastrukturer med ett otal antal bärare är e-arkivfrågan fortfarande inriktad på att överföra informationsmängder från enskilda system för arkivering. I den enkät jag gjorde 2018 bland myndigheter, kommuner och regioner var ett starkt intryck att e-arkivfrågan inte i någon högre grad kopplats samman med informationssäkerhet. Få att de tillfrågade hade gjort informationsklassningar och riskanalyser, ännu färre kunde redovisa säkerhetskrav att ställa på e-arkiv.
st|mellanarkiv en
h1|Meny E-arkiv
h2|Den långsiktiga hanteringen av information Den nya informationsinfrastrukturen Den krympande andelen allmänna handlingar Information som samhällsresurs Bristande relation till näraliggande områden En strategi för den svenska arkivverksamheten Bakgrund Vad skulle då upphandlas? SKI Slutsatser
h3|Statens servicecenter
sp|MENU MENU Postat av Postad i , , Tagged , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , Tagged , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , Sök efter:
em|En myndighets arkiv bildas av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet och sådana handlingar som avses i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen och som myndigheten beslutar ska tas om hand för arkivering.
pa|Efter långt om länge släppte nu äntligen Datainspektionen (snart Integritetsskyddsmyndigheten) sina av åtta vårdgivare. Även om jag var väl förberedd på innehållet så är det en chockerande dyster läsning när den fulla konsekvensen av vad jag redan visste blev förtydligad på detta sätt. Låt mig först understryka att det Datainspektionen ställer krav på inte är några nya krav för vården utan de har funnits sedan länge bland annat i Socialstyrelsens och i PuL. De brister som framkommer i granskningar har inte heller de nyhetens behag utan är de samma som i de granskningar av vården som Socialstyrelsen respektive Datainspektionen gjorde typ 2012. Det är alltså inte så att vårdgivarna är tagna på sängen med helt ny rafflande krav utan det är väl kända försummelser som regioner och vårdgivare medvetet underlåtit att rätta till. Egentligen räcker det att läsa följande stycke i granskningen gällande Capio S:t Görans Sjukhus AB för att se vidden av hur undermålig säkerheten och skyddet för integriteten är: Ytterligare försvårande omständigheter är att behandlingen av uppgifter om patienter i huvudjournalsystemet hör till kärnan i en vårdgivares verksamhet, att behandlingen omfattar många patienter och möjligheten till åtkomst avser en stor andel av de anställda. Inom ramen för den inre sekretessen har mer än 2700 medarbetare åtkomst till uppgifter som rör närmare 490 000 patienter. Utöver det har mer än 600 medarbetare, inom ramen för den sammanhållna journalföringen, åtkomstmöjligheten till uppgifter rörande cirka 3 patienter i TakeCare. För att strö ytterligare salt i såret kan man läsa om Aleris sjukvård AB: Aleris har ett dokument som benämns ”Behovs-och riskanalys-TakeCare”. Dokumentet har sett ut som det gör idag sedan den 28 maj 2012 då Take Care infördes och gäller både för den inre sekretessen och inom ramen för den sammanhållna journalföringen. Av dokumentet framgår de olika profilerna, så kallade behörighetsgrupper. Dokumentet visar bland annat läsrättigheterna samt skrivrättigheterna för respektive behörighetsgrupp. Alla profiler förutom tekniker har tilldelats läsbehörighet till uppgifterna i TakeCare. Då ska noteras att man hade 796 350 unika patienter i maj 2019 och 1058 aktiva användarkonton av vilket det absoluta flertalet alltså har läsrättigheter till samtliga patienter oavsett om de har en vårdrelation eller inte. Att Aleris slänger fram en oförändrad riskanalys från 2012 säger nog det mesta om nivån på säkerhetsarbetet liksom när Capio hävdar att de visst har en behov- och riskanalys men att den av okänd anledning är borttappad. Capio St Göran fick 30 miljoner i sanktionsavgift och Aleris Sjukvårds AB 15 miljoner (plus ytterligare 12 miljoner från sitt andra bolag Aleris Närsjukvård AB) men de är långt ifrån unika. Bristerna hos övriga granskade vårdgivare (granskningen av Kry ännu ej beslutad) bekräftar det vi redan vet bland annat från tidigare granskningar. Säkerheten i den svenska sjukvården är helt undermålig och det gäller inte bara vad gäller integritetsrelaterade frågor som de Datainspektionen granskat utan generellt. Jag har begärt en större del av underlagen från Datainspektionens granskningar och ska fördjupa mig ytterligare i dem. I detta blogginlägg ska jag ta upp några fenomen som aktualiseras i de granskningsfynd som presenteras i de offentliggjorda rapporterna. Utgångspunkten är att den usla säkerhet som indikeras genom granskningarna är en följdriktig konsekvens av ett konsekvent förhållningssätt till integritet och säkerhet i vården från olika aktörer. För att förstå hur samtliga granskade vårdgivare (Kry inte inräknade än så länge) så flagrant bryter mot lagstiftningen måsta man känna till att lagtrots när det gäller integritet och säkerhet i digitala lösningar är normen i den svenska vården – inte undantaget. Att endast medarbetare med vårdrelation eller något annat mycket tydligt definierat skäl ska ha åtkomst till patientuppgifter är ett krav som har kommit med dataskyddsförordningen utan har funnits i princip sedan journalerna övergick från att vara räkenskapsmaterial till att vara vårddokumentation. Vi rör oss alltså någonstans i början av förra seklet (hur gärna skulle jag inte vilja gå in på detaljerna i denna historia men inser att alla kan inte vara totala journalnördar – skulle någon vilja veta mer så får ni skicka ett mail). På den tiden pappersjournalerna gällde fanns de inlåsta i journalarkiv med strikta regler för vem som fick ta del av dem. Det kan sägas att ha rått en minimalistisk åtkomstprincip innan begreppet var uppfunnet. Återkommande klagomål fanns på att det var för många som ändå kunde slinka in och läsa det de inte fick men möjligheten får ändå säga vara mikroskopisk jämfört med det som skildras i de aktuella granskningsrapporterna. När de tidiga journalsystemen introducerades på slutet av 1980-talet hade de inte funktionalitet för en effektiv behörighetsstyrning på individ- och rollnivå vilket var ett första steg på färden mot dagens situation. Istället för att tvinga leverantörerna tillbaka till ritbordet för att konstruera system som följde lagstiftningen började man (med ”man” avses i det följande den grupp av leverantörer, it-chefer, byråkrater, politiker och andra makthavare inom vården som ansvarat för digitaliseringen) tänja på normerna och hävda att det gick lika bra att styra med logguppföljning som med behörigheter. Istället för att organisatoriskt och tekniskt begränsa åtkomsten hävdade man att logguppföljning var en jämförbar säkerhetsåtgärd (!). Denna för svensk sjukvård unika bedömning var ett fatalt vägval ligger bakom en stor del av de säkerhetsproblem som finns i vården idag. De negativa konsekvenserna begränsas inte enbart till att det på dryga tjugo år utvecklats de organisatoriska och tekniska lösningar som är nödvändiga för följa lagen och ha ens ett basalt skydd för patientuppgifterna. Det har även lett till att man för att motivera det stora felsteget gjort dygd av nödvändigheten genom att hävda att ALLA inom sjukvården behöver tillgång till ALLA patientuppgifter hela tiden – allt annat vore en risk för patientsäkerheten. I målande ordalag beskrevs hur nödvändig patientinformation inte skulle finnas tillgänglig för vårdpersonalen vid behandlingar olika slag vilket skrämde upp en hel del läkare och sköterskor som därmed köpte den konstruerade motsättningen mellan patientsäkerhet och integritet. Det ledde till en ond spiral där krav på korrekt behörighetshanteringen inte ens ställts vid upphandlingar och stora utvecklingsprojekt trots att lagstiftningen är tydlig på denna punkt vilket i sin tur knappast motiverat leverantörer av vårdinformationssystem att utveckla sådan funktionalitet. Det är därför en särskild glädje att Datainspektionen i granskningen av Capio S:t Göran slår fast att loggning kan ersätta att begränsa åtkomst via behörighetshantering: Capio S:t Görans anger att de använder systematisk logguppföljning för att reducera risken för att medarbetare otillbörligen tar del av patientuppgifter. Datainspektionen konstaterar att patientdatalagen inte lämnar något utrymme förvårdgivare att kompensera frånvaron av behovs-och riskanalys, eller en allt för bred tilldelning av behörighet tillåtkomst, med en omfattande logguppföljning. Inte heller fiktiva åtkomsthinder som ”journalfilter” eller ”aktiva val” godkänns av Datainspektionen som tillräckligt för att begränsa åtkomsten vilket kan vara en bra tumregel att ha med sig in framtida projekt. Det känns också bra att Datainspektionen drar undan mattan för det i digitala sammanhanget urgamla svepskälet för att ha lagstridig hantering av personuppgifter, nämligen att hävda att man har en akutverksamhet. Ytterligare en konsekvens är att den lättsinniga hållningen till lagstiftning sedan dess blivit en tradition inom vård-it. Ett aktuellt exempel är när Region Skåne först beslutat att medvetet gå emot bättre vetande och upphandla en som går emot dataskyddslagstiftningen och sedan i sista minuten sig. Hur mycket denna utsvävning kostat i pengar och förlorad tid är oklart. Argumentationsfelen för att använda exempelvis molntjänster är desamma som medvetet praktiserats under par decennier i vården: ”ja men det blir ju bättre än det vi har” och så bygger man fast sig i bristfällig lösning som det tar åratal att ta sig ur istället för att ställa rätt säkerhetskrav från början och se till att de levereras. Själv kan jag inte räkna alla gånger som jag, när jag påpekat brister i tänkta lösningar, fått kommentarer som ”ja men det är ju bättre än det som finns idag”, d.v.s. att legitimera kända risker i nya lösningar med den falska jämförelsen med dagsläget. Detta är ytterligare en väsentlig bakgrund till dagens situation och som bygger på samma knäppa riskhantering som är den andra återkommande bristen i Datainspektionens aktuella granskningar, nämligen risk- och sårbarhetsanalyser där vårdgivarna återkommande endast analyserar och inte risker. För en sansad människa framstår det kanske som obegripligt varför man över huvud taget bryr sig om att göra riskanalyser om man inte är intresserad av att identifiera och reducera risker. Jag ser det mer som en del i den svenska digitaliseringskulturen där det inte får finnas problem utan vi ständigt är glittrande glada. Och har vi inte identifierat några risker så behöver vi ju inte några säkerhetsåtgärder och då är ”utmaningen” (inte problemet) obefintlig. Tydliga ansvarsförhållanden är grunden för all fungerande säkerhet. Saknas denna förutsättningen kommer säkerheten oundvikligen att bli lidande och det går inte heller att genomföra ett ansvarsutkrävande. I den trassliga spaghettistruktur som är svensk vård-it blir detta synligt även i Datainspektionens granskningar. En konstruktion som skulle behöva synas beskrivs i rapporten om Aleris Sjukvård AB: Federation Samverkan TakeCare (FSTC) är beställare av journalsystemet Take Care och Compu Group Medical (CGM) är leverantör av journalsystemet och ansvarar för de funktioner som systemet har för att styra behörigheter. Alla funktioner i journalsystemet är skapade av CGM, men det är Aleris som väljer vilka funktioner som en viss personalkategori ska ha tillgång till bland de funktioner som finns inlagda. Aleris har inga tekniska möjligheter att göra ändringar i Take Care eftersom Aleris inte har någon rådighet över journalsystemet. Aleris är endast användare av systemet. Aleris har inte kunnat ställa några krav på CGM vid upphandlingen av journalsystemet. Bolaget har till exempel påpekat att det funnits problem med journalsystemet bestående i, så vitt avser behörighetstilldelningen, att systemet inte kan separera läs-och utskriftbehörigheter för en läsfunktion. CGM har inte varit intresserade av att ändra detta trots synpunkter från Aleris. Det är FSTC som kan beställa ändringar av funktionerna och det är sedan upp till CGM om de vill utföra ändringarna eller inte. Aleris har en representant i FSTC som kan framföra Aleris önskemål. Aleris har dock inte fått något gehör för bolagets synpunkter. Här förefaller det alltså omöjligt för vårdgivaren som även är personuppgiftsansvarig att genomdriva sina säkerhetskrav eftersom en organisation utan formellt ansvar förhindrar det. Om vi nu hypotetiskt litar blint på att Aleris verkligen ställt rätt säkerhetskrav är det alltså FSTC som drivs av Region Stockholm som inte bara förorsakat kränkningar av ett mycket stort antal patienters integritet utan också ”användarna” Aleris sanktionsavgifter. Det borde finnas ett intresse åtminstone från ”användarna” att reda ut ansvarsförhållandena och skapa garantier för att man kan få påverkansmöjlighet på de gemensamma it-systemen så at de följer lagstiftningen även om regionen inte prioriterar den frågan. Trots att det i övrigt finns en mycket god säkerhetskultur i vården har man alltså inte lyckats inympa informationssäkerhet i den. Det huvudsakliga ansvaret för detta ligger naturligtvis hos regionerna som sjukvårdshuvudmän tillsammans med SKR som sedan mitten av 90-talet utlovat gemensamma regler för informationssäkerhet men hittills inte lyckats uppvisa något som ens liknar det. Är det någonstans där Datainspektionen bör göra nästa granskning så är det hos SKR:s it-bolag Inera. Detta är särskilt angeläget eftersom lösningar som NPÖ som tillhandahålls av Inera saknar adekvat behörighetshantering (se ovan) som inte bara drabbar den enskilde vårdgivare utan samtliga vårdgivare som använder. En annan aktör som väcker viss tveksamhet är IVO vars granskningar hittills inte alls verkar ha genomförts på samma grundliga nivå som Datainspektionen. Några granskade verksamheter hänvisar till granskningar som IVO gjort och som på något sätt skulle gett klartecken för den säkerhetsnivå som de nu ligger på. Förhoppningsvis kan tillsynsansvaret i och med NIS-direktivet leda till att IVO utvecklar sina granskningsmetoder. Jag tror att det är centralt att myndigheterna samverkar här och ser informationssäkerheten i ett helhetsperspektiv och förstår att det är en sammanhängande säkerhetsarkitektur där brister i ett hänseende skapar risker på flera olika sätt. Det skulle även vara en fördel att ha gemensamma granskningsmetoder och kanske t.o.m. genomföra granskningar tillsammans. Många tillsynsmyndigheter kan lära sig mycket genom att studera med vilken noggrannhet och stringens Datainspektionens granskningar genomförts. I rättvisans namn ska sägas att vården inte fått särskilt mycket hjälp från myndighetshåll att utveckla sin säkerhet. Jag har tidigare om att MSB:s knytning till ISO 27000 och det metodstöd som utvecklats i denna anda knappast är till hjälp för vårdens infrastruktur och jag kan inte heller se andra satsningar som tagits fram för att stödja denna i sanning samhällsviktiga verksamhet. Datainspektionens granskningar som endast rör ett par aspekter av säkerheten borde ge upphov till ett större samordnande projekt lett av myndigheter för att långsiktigt höja vården säkerhet eftersom detta är en fråga som regionerna med all önskvärd tydlighet visat att de inte klarar av. En helt nödvändig insats är att tvinga regioners och SKR:s makthavare att erkänna att det finns ett mycket stort säkerhetsunderskott i vården och istället för att stoppa huvudet i ta sitt ansvar och börja bygga för framtiden. Häromveckan kom en OECD-rapport där det framkom att Sverige enligt de måttstockar som användes inte var så bra på digitalisering. Rapporten väckte förvåning och upprördhet i vissa kretsar. Jag kan på sätt och vis förstå att det kan upplevas som en kalldusch med tanke på hur mycket offentlig ”digitalisering” haussas och sponsras. Samtidigt får jag litet drygt medge att jag inte är såååå häpen. Den svenska digitaliseringen har under decennier fört en haltande tillvaro trots att den ständigt varit omgiven av jublande kaskader av pepp. Under dessa år har olika mystiska nationella organisationer skapats, marknadsförts och sedan dött utan att lämna några imponerande spår efter sig. Ur minnet kan jag rada upp följande: Utöver detta har diverse ännu mer kortlivade initiativ tagits av regeringar i form av råd och kanske den mest luftiga av alla: en nationell CIO, en funktion som lyckligtvis evaporerade efter mindre än ett år. Av allt detta finns idag bara DIGG kvar – en myndighet med oklart ansvar och mandat. Efter att ha rört mig i både närmare centrum och och för det mesta i periferin av dessa cirklar så finns det vissa genomgående drag som jag tycker mig kunnat notera. Bara uppräkningen av alla flyktiga organisationer som haft en förväntan på sig att samordna den svenska digitaliseringen visar på det kanske främsta problemet: bristen på kontinuitet. Det har aldrig funnits en långsiktig plan med prioriteringar för hur den offentliga digitaliseringen ska rullas ut. Bristen på strategisk inriktning skulle i sig kunna vara en strategi, att den svenska staten gjort en välavvägd bedömning att en organisk framväxt utan styrning av digitala lösningar på sikt skulle gynna samhället bäst. Om detta har varit planen har den dock hållits väl dold. Verkligheten tyder på, i alla fall för mig, att planering och tydlig inriktning hade varit mycket önskvärt för att skapa en fungerande digital infrastruktur. Kanske var vi närmare en möjlighet att skapa en infrastruktur på slutet av 90-talet än idag. Då fanns en medvetenhet om att Sverige hade unika möjligheter bland annat genom denna snabba spridningen av hemdatorer som skett då anställda fick möjlighet att med förmånliga villkor skaffa sig en egen dator via arbetsgivaren. Då diskuterades hur en statlig e-legitimation skulle kunna införas som en central infrastrukturkomponent. Själv tyckte jag att det var en rimlig förlängning av ett statlig åtagande: folkbokföring, personnummer och sedan e-legitimation skulle fullfölja en lång linje i svensk förvaltningshistoria som skulle kunna vara byggstenen för många andra lösningar. Men sedan hände ingenting, varje år sas det att i september – då kommer den att komma! Vet ej varför just september var en så bra månad för att lansera e-leg men i min något osäkra minnesbild var det så. En myndighet (E-nämnden) bildades 2003 för att leva i två somrar med uppdrag att stödja utvecklingen av ett säkert effektivt elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter och mellan myndigheter och enskilda genom att beslut om vilka standarder för informationsutbyte myndigheter under regeringen skulle använda sig av. Detta inkluderade även e-legfrågan. Men som sagt någon statlig e-legitimation blev det inte då vilket jag är ganska övertygad berodde på ideologiska skäl. Politiker av olika schatteringar gick all in för nyliberalism och ville hellre att ”marknaden” skulle hantera e-legitimationerna vilket säkert påverkade införande och fördröjde en säker infrastruktur-utveckling. Att jag tagit upp denna gamla historia är mest för att peka på ett annat återkommande tema i den svenska digitaliseringen, nämligen att det saknats öppna och tydliga diskussioner om hur staten och marknaden ska samverka på bästa sätt för gynna samhället. Istället har framtagandet av digitala lösningar skett i en ideologisk blindhet som lett mycket stora kostnader (tänk bara Hälsa för mig) utan att det lett till de resultat som eftersträvats. Och vad är det då för resultat som eftersträvas? Man skulle tycka att med den stora förväntan på digitalisering och AI som lösningen på alla problem liksom de miljarder som pytsats in att även utan plan så skulle det vara nödvändigt att ha någon slags tydliga mål som går att följa upp. Så är dock inte fallet om man inte räknar det outsägligt fåniga målet att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter” som tydligt. Istället vimlar det av fluffiga utsägelser som digitaliseringen ska rädda allt från äldreomsorgen till exportindustrin och självklart skolan. Exakt hur det här ska gå till beskrivs vad jag kan se varken av , eller digitaliseringsevangelisterna trots att man skrivit vad man kallar mål och strategier. Det förväntas bara ske. Det ligger något av en paradox i att digitaliseringslösningar idag så ofta används för att mäta som en del i det rådande NPM-paradigmet när det samtidigt sker så litet av formell utvärdering av vad digitaliseringen faktiskt leder till. Om man går in de traditionella utvärderarna av ”vad f-n får vi för pengarna?” som Riksrevisionen, Statskontoret och, när det gäller e-hälsa, Myndigheten för vårdanalys finns påfallande få granskningar och rapporter skrivna just om digitalisering. Riksrevisionen publicerade 2016 en som knappast är en av dem som länder revisionen till heder med tanken på kvaliteteten som kontrollerar om myndigheter digitaliserat tillräckligt mycket – inte vad digitaliseringen lett till. Detta är i sig en generell tendens, att se digitaliseringen i sig som något ”gott” samtidigt som man i nästa andetag säger att digitaliseringen inte är självändamål. Men vad kan vara mer självändamål än att ha som mål att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”? Däremot kom 2019 en om digitalisering och nyföretagande som faktiskt sätter nyföretagandet i centrum – inte digitaliseringen. Utöver detta finns det inte mycket att hämta om digitalisering hos Riksrevisionen om man är intresserad av resultatet av statens insatser på området. Statskontoret har skrivit myndighetsanalyser av bl.a. E-delegationen, Digisam och Digitaliseringsrådet (spoiler alert: de har inte lyckats så bra) men egentligen inget vad jag kan se om digitaliseringen i sig. Riksrevisionens och Statskontorets uppdrag kan möjligen göra dem något begränsade i sina granskningar men att Myndigheten för vårdanalys inte haft detta som ett starkt granskningsområde förvånar mig starkt. Med tanke på hur e-hälsa, välfärdsteknologi, AI och digitalisering lyfts fram som vårdens frälsare borde utfallet av detta vara mycket angeläget att kontinuerligt följa. Som det nu är hittar jag egentligen bara en som handlar om cancervården specifik. Ett om äldreomsorgens digitalisering ska slutlevereras 2023 och inriktningen ”Myndigheten ska bedöma hur digitaliseringen av äldreomsorgen bidrar till verksamhetsutveckling, med särskilt fokus på kostnadseffektivitet.” – alltså hur ska digitaliseringen ”effektivisera” äldreomsorgens. Sammanfattande kan jag förstå om det är svårt att göra granskningar med så fluffiga mål för vad är det egentligen som ska följas upp? Min egen anekdotiska upplevelse är att den svenska digitaliseringen lider svårt av ett marshmallowssyndrom. Ni vet det där gamla experimentet om uppskjuten tillfredställelse som sedan har ifrågasatts men som jag ändå använder här som bild. På Stanford university erbjöds fyraåring att marshmallows med förutsättningen att om de kunde motstå att genast sluka den godbit de fick och kunde vänta några minuter kunde de istället få två. Tanken var att de som kunde planera och motstå frestelsen blev framgångsrika längre fram i livet. Den svenska digitaliseringen tyckte jag ofta har liknat barnen som inte kunde låta bli att genast tillfredsställa sitt sötsug. De politiker, tjänstemän och företag som drivit på digitaliseringen har dock styrts av starkare tobak än marshmallows men kontentan blir att det idag saknas en plan. Det tycks som man ofta gör saker för att man inte för att man analyserat och kommit fram till att det är rätt steg i en bestämd riktning. Detta leder också till den intressanta frågan vems intressen tjänar den nuvarande digitaliseringen. Som redan nämnts är äldreomsorgen ett frestande område att digitalisera, mindre så digitaliseringsbyråkraternas egna jobb. Jag ska inte ge mig in på David Graebers tankar om Bullshit jobs (läs gärna själva!) men tanken på de undersköterskor som flänger omkring som torra skinn i äldreomsorgen är de som ska effektiviseras och inte de som har bullshit jobs är djupt störande. Jag tänker också på vad en äldre människa tjänar på att inte få en människa som kommer och hjälper till med matning utan en robot. Detta borde vi prata mycket mer om. För att ingen ska missförstå ovanstående: jag vet och uppskattar den ständigt puttrande digitaliseringen men skulle uppskatta en plan. I mitt förra inlägg hävdade jag att arbetet med informationssäkerhet alltför ofta kännetecknas av byråkratiska aktiviteter utan reell säkerhetshöjande effekt men däremot med ett anspråkstagande av verksamheters resurser på ett orimligt sätt. Det är ju inte heller enbart kärnverksamhetens resurser som används på ett sätt som kan etiskt ifrågasättas. Att säkerhetsarbetet bedrivs utan hänsyn till hur effektiv användningen av resurser är samtidigt som den oavlåtliga klagovisan ljuder att säkerhetsarbetet får för litet resurser, ständigt för litet resurser, är paradoxalt. För den som arbetar med säkerhet borde det ha högsta prioritet att få fram arbetssätt som ger största möjliga utdelning av säkerhetshöjande effekter i förhållanden till insatta resurser. Tyvärr har jag sett mycket litet av den typen av analyser och jag kan t.o.m. tycka att säkerhetsområdet får rejält med pengar sammantaget utan det riktigt framgår vad som kommit ut av det. Rubriken på blogginlägget är aningen ironisk eftersom det väl nu är allmänt känt att effektiviseringar sällan leder till bättre verksamhet. Jag tycker ändå att det är klädsamt om vi som jobbar informationssäkerhet, som är en stödfunktion, håller upp spegeln och ser vad vi kan göra när kärnverksamheten i många organisationer är hårt pressad av krav på besparingar. Att försöka göra saker bättre och mer kostnadseffektiva behöver inte heller vara till nackdel för metodutveckling, jag dristar mig att anse att det skulle vara en fördel om det fanns ROI-perspektiv på både planerade och genomförda säkerhetsåtgärder. Jag tror det skulle vara ett stort stöd för många informationssäkerhetsansvariga som nu ibland verkar beta av ett antal aktiviteter utan att kunna bedöma vad det egentligen leder till. Vissa aktiviteter kan vara stora och dyrbara men det handlar också om annat där kostnaden kanske inte är så stor men effekten ännu mindre. Att genomföra generiska e-utbildningar är enligt min erfarenhet tämligen bortkastat mensom initierat dem kan bocka av en ruta. För mig betyder detta mekaniska tillvägagångssätt, förutom pengar och medarbetares tid i sjön, att organisationen invaggas i en vilseledande och farlig falsk trygghet. Det tämligen obefintliga effektivitetspressen inom säkerhetsområdet, som är så kännbar i andra sektorer, tycker jag mig se leda till en lättja i tanke och i handling. Det är lätt att glömma bort men informationssäkerhet handlar i grunden om att . Har man inte det så har man inte en fungerande informationssäkerhet. Med detta i bakhuvudet så kan den seriösa informationssäkerhetsarbetaren inte leva efter bekvämlighetsprincipen och hela tiden göra det som känns enklast. Att enbart identifiera information som råkar finnas i system som man redan känner till är som, för att använda en mycket uttjatad bild, att leta efter den borttappade nyckeln under gatlyktan eftersom det är enklast. Tyvärr är det så jag uppfattar rätt mycket av de insatser som går under beteckningen ”informationsklassning” som inte leder till kontroll över den information som är viktig för verksamheten utan den som redan finns bekvämt paketerad i en behållare a.k.a ett ”system”. Ibland när jag får ”verktyg” för informationsklassning som är obegripligt efterfrågade presenterade för mig kan jag inte låta bli att fnissa till och tänka på min bekant som var kommunal it-chef på 1990-talet. Hen hävdade att det var en underbar tillvaro där hen sågs som en wizzard som på vilken fråga som helst (i princip) från verksamheten kunde hacka ihop ett it-verktyg för att lösa en uppgift. ”Stöd” sågs helt enkelt som synonymt med någon slags programvara. Tyvärr tycks denna uppfattning leva kvar bland många i informationssäkerhetsbranschen trots att det ofta är de icke-digitala delarna i en aktivitet som är svåra. I informationsklassning (se nedan) är den stora frågan exempelvis att göra rätt analyser, inte att hålla reda på genomförda klassningar. Innehåller verktygen dessutom generiska skyddsåtgärder uppstår en annan problematik: vem tar då egentligen ansvar för att det är korrekta skyddsåtgärder i förhållande till risken? Efter denna salva känner jag mig förpliktigad att ge exempel på alternativ. Här kommer därför ett förslag på arbetssätt motsvarande informationssäkerhetens kinderägg. De tre fördelarna med mitt förslag är att man faktiskt arbetar med information – inte system, att man kan bygga upp en likvärdig säkerhet i likartade verksamheter och att kostnader i form av pengar och tid radikalt skulle kunna minskas samtidigt som får ökad kvalitet/säkerhet. Med avsikt har jag valt en mycket säkerhetskänslig funktion som även är mycket vanligt förekommande: processen för läkemedelshantering i äldreomsorgen. För att ge en kort bakgrund så ombesörjs äldreomsorgen med de 290 kommunerna som huvudman. Kommunerna kan bedriva omsorgen själva eller anlita underleverantörer som privata vårdföretag. Oavsett vilket så är det kommunen som har ansvar som sjukvårdshuvudman och ska därmed säkerställa att omsorgen bedrivs på ett säkert och likvärdigt sätt oavsett utförare. En central del i omsorgen av äldre är läkemedelshanteringen. Äldre som inte får rätt läkemedel i rätt dos vid rätt tidpunkt löper en avsevärd hälsorisk, i värsta fall med döden som utgång. Omsorgen sker dygnet runt av ett antal medarbetare som vid varje givet tillfälle måste ha korrekt och spårbar information tillgänglig. Samtidigt berör uppgifterna om läkemedel omsorgstagarens hälsotillstånd vilket gör dem till känsliga personuppgifter som måste omges med ett mycket starkt skydd mot obehörig åtkomst. Utöver detta finns en särskild risk i läkemedelshanteringen, narkotiska preparat och även andra är mycket stöldbegärliga. Även detta stärker det utpräglade behovet av spårbarhet där varje händelse kan följas och och kopplas till person som i en lång verifikationskedja. En generisk processbeskrivning på övergripande nivå skulle kunna se ut så här. Inga konstigheter i det men man kan gå ett fördjupande steg till utan att beskrivningen skulle tappa särskilt mycket i allmängiltighet med däremot fånga upp vilken information som hanteras, se detta utsnitt ur processen: Processen startar med att en av regionens läkare gör en läkemedelsordination vilket dokumenteras i regionens vårdsystem samt i den nationella läkemedelslistan. Dessa moment ligger utanför processbeskrivningen ovan som startar med att information om ordination överförs till kommunen som en pappersutskrift vilket startar processen. Den intresserade kan notera följande: Detta är inte på något sätt unikt för den här processen utan gäller för många andra. Slutsatsen man kan dra är att om man seriöst så räcker det sannerligen inte med att ”klassa” ett enskilt system utan måste få kontroll över hela informationshanteringen. Inte heller att enbart titta på digital information utan det är just helheten som måste fångas för att rätt åtgärder ska kunna vidtas. Även för dataskyddet är detta en självklarhet – man kan liksom inte bara skydda personuppgifter i digital form. I den ovan beskrivna processen finns t.o.m. bärare som apodos-påsar som måste omhändertas på ett korrekt sätt. Det kan tyckas ansträngande att inte bara få ägna sig åt färdigpaketerad information prydligt avgränsad i system men här finns istället stora effektivitetsvinster att göra. Det går att klassa informationsmängden ”ordination” och så vidare så att det går att använda som en i samtliga kommuner oavsett vilka bärare man för tillfället råkar använda. Dagens rekommendation från myndigheter och SKR är att 290 kommuner med vissa fall flera förvaltningar som bedriver äldreomsorg ska klassa system i varje förvaltning. Dessutom måste samma manöver upprepas av de privata vårdgivare som anlitas av kommunerna. Enligt beräkningar fanns 2019 14900 företag som ägnade sig åt vård och omsorg. Jag har inte riktigt tid att fördjupa mig i exakt hur många av dessa som bedriver äldreomsorg men för saken skull så utgår jag från att det åtminstone finns 500 privata äldreboenden. Sammantaget kanske det då behöver göras 850 klassningar av olika vårdgivare. Låt oss höfta och säga att resursåtgången per klassning är minst 100 timmar inklusive förberedelser och dokumentation (detta är extremt lågt räknat med tanke på att det ofta är ett flertal deltagare på klassningarna) för att klassa ett system som stödjer en liten del av ordinationsprocessen. Lustigt nog kommer det också att bli samma system som klassas gång på gång med varierande resultat. Kontentan blir alltså bristande kontroll över informationen och bristande likvärdighet mellan olika äldreomsorgsverksamheter till en sammantagen resursåtgång av 85 000 timmar. Betänk också att detta bara är en av flera processer bara i äldreomsorgen. Mitt förslag är att man istället slår ihop sina påsar, tar fram gemensamma normerande klassningar skyddsnivåer. Skyddsnivåerna måste då tas fram i stor öppenhet där det redovisas hur man ser på olika risker och hur de föreslagna skyddsåtgärderna avses reducera dessa. Koppling till krav i föreskrifter med mera bör även finnas. Skyddsnivåerna måste även innefatta skydd av andra bärare än system och molntjänster, t.ex. fysiskt skydd av papper. En jätteuppgift är att hålla skyddsnivåerna uppdaterade så att de inte ger förlegade rekommendationer. Då ska vi komma ihåg att detta ändå skulle kräva en bråkdel av de resurser som skulle gå åt om varje vårdgivare skulle genomföra alla moment själv. Jag kan mycket väl tänka mig att man i många fall även kan ge förslag på arbetsrutiner. Vad skull då detta kunna innebära i praktiken? Naturligtvis skulle ansvaret för säkerheten aldrig kunna delegeras men exempelvis en vårdgivare skulle kunna gå i ett bibliotek av olika verksamhetsprocesser, välja ut den aktuella och få fram en bild av generisk process samt en normerande klassning av typen nedan (fast ifylld): Därefter jämför vårdgivaren med sin egen verksamhet hur väl det presenterade materialet stämmer överens. Gör det det i stora drag, kanske med litet annorlunda benämningar, så skulle vårdgivaren med detta stöd kunna ta sig ner till nivå att kunna köpa rätt skåp att förvara den enskilde vårdtagarens medicin i. Att krav på digitala lösningar ingår är naturligtvis självklart. Som en bonus kan även krav på bevarande och gallring läggas in. Det kan kännas som en överväldigande uppgift att ta itu med men minns då att den redan är överväldigande och idag tynger kärnverksamheten på ett orimligt sätt. Kan vi åtminstone ta fram normerande klassningar för generiska processer i samhällsviktig verksamhet skulle vi ge möjlighet att höja samhällssäkerheten högst väsentligt och dessutom kunna reducera resursåtgången. Eftersom myndigheterna med särskilt ansvar för informationssäkerhet förefaller skeptiska till den här typen av stöd finns det utrymme för andra aktörer att träda fram. 1910 blev Karlstads lasarett det andra i Sverige som blev s.k. delat lasarett (efter Falun). Att ett lasarett blev delat betydde att det fanns både en medicinsk och en kirurgisk verksamhet. I korthet var detta första steget på den snabba utveckling pådriven av en framgångsrik forskning där ögon, öron, ortopedi, röntgen, BB, barn, gynekologi o.s.v, o.s.v. , blev egna specialiteter och subspecialiteter i ett allt finmaskigare nät. Till detta kommer allmänmedicin och annan öppenvårdsverksamhet för att inte glömma psykiatrin i olika former. Alla dessa med tiden hundratals olika kompetensområden måste organiseras i avdelningar, kliniker, mottagningar m.m. för att få bästa möjliga vård för patienten till en för samhället rimlig kostnad. Det räcker dock inte med att organisera vårdens olika verksamhet i förhållande till varandra utan vården måste styckevis och delt även passas in i samhällets generella styrning som i sin tur består av förvaltning respektive den politiska styrningen. För Sveriges del har det i huvudsak inneburit inpassning i kommun, landsting/region och stat eftersom vården varit offentligt finansierad (även detta i huvudsak) sedan lång tid tillbaka. Historiskt har vårdverksamheten i delar vandrat mellan huvudmännen. Att allmänmedicin och psykiatri var ett statligt ansvar fram till 1960-talet och äldrevård en landstingsangelägenhet fram till ÄDEL-reformen då den överfördes till primärkommunerna är bara två exempel. Vad jag vill säga med denna skamligt korta sammanfattning är att sjukvård är EXTREMT svårt att styra med en fullständigt oöverblickbar komplexitet i tre dimensioner: den interna styrningen av vårdarbetet och förvaltningsstyrningen samt den politiska styrningen. Fram till 1970-talet var inriktningen för att hantera denna komplexitet bland annat att försöka skapa mer enhetliga huvudmannaskap vilket var en av orsakerna till att exempelvis allmänmedicin och psykiatri överfördes till landstingen från staten. Denna trend avlöstes av den glada NPM-eran när styrningen av offentlig verksamhet fragmentiserades bland annat för att underlätta för privata alternativ. Det var då äldreomsorgen och den social omsorgen fördes till den kommunala sektorn vilket bland annat har lett till bollandet av gamla multisjuka mellan två huvudmän – något vi sett de avskräckande konsekvenserna av nu efter covid-19. Det är ett ganska väl beforskat hur organisatorisk komplexitet leder till det som slarvigt brukar kallas byråkrati men som jag hellre skulle benämna administration som inte är direkt kopplad till kärnverksamhetens uppgifter. Ju större antal aktörer som ska förmås att röra sig i samma riktning eller åtminstone samspela, desto fler samordnade aktiviteter krävs för att hålla ihop helheten. Det blir strategier, policies, planer, möten, kontroller och rapporteringar i olika riktningar. Genom privatiseringen av offentlig verksamhet har dessutom ytterligare behov av upphandlingar, kravställningar, regelverk, beställningar och uppföljningar tillkommit. Detta skapar kohorter av nya typer av administratörer, alltså inte den gamla typen som skötte budget, bokföring och löneutbetalningar. Istället har kvalitetsutvecklare, upphandlingsspecialister, digitaliseringsstrateger, e-hälsosamordnare och (visst, jag kackar i eget bo) informationssäkerhetsansvariga tillkommit. Och så naturligtvis kommunikatörer, kommunikatörer och åter kommunikatörer. Utan jämförelser i övrigt kommer jag osökt att tänka på den här gamla klassiska bilden där jag föreställer mig vårdpersonalen dignar under hela lasset av administration upp till sjukvårdspolitiker och vårdbolagschefer. Det är med detta i bakhuvudet jag läser i DN som drar en lans för förstatligande av sjukvården. För mig framstår det som ett relevant förslag. 1962 gav de flesta landsting ut historiker över sina första hundra år. Dessa historiker rymmer en fascinerande motsättning mellan beständighet och föränderlighet. Landstingen hade funnits i respektingivande hundra år men vad ett landsting var och skulle syssla med hade ständigt förändrats under dessa är. Vad detta lär oss är att hur samhällets basala funktioner ska organiseras ständigt måste omprövas för att institutionerna ska vara ändamålsenliga och anpassade till rådande behov. Historiskt har detta skett kontinuerligt som jag snabbskissat ovan och det finns ingen anledning att tro att just den organisation av sjukvården har idag är den enda möjliga oavsett vad som händer i samhället i övrigt. Själv hyser jag inte någon ohejdad tilltro till att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla eller ens merparten av problem som vården har att leva med men i all enkelhet skulle åtminstone ett lager i pyramiden försvinna. Förhoppningsvis skulle grundläggande mål som likvärdig vård vara enklare att uppnå. En annan effekt är att den samordnade byråkratin internt mellan de idag 21 regioner skulle kunna plockas bort (även om den säkert delvis skulle komma tillbaka i en annan form). Att inte bara DN utan även andra med viss energi börjar ifrågasätta regionernas roll väcker oro i regionsleden, inte minst hos särintressets främsta företrädare SKR vars ordförande Anders Knape som skrev ett kanske aningen sentimentalt på DN:s ledare. Han, liksom regionala företrädare, lobbar ivrigt för att regionernas USP är den politiska styrningen av regionerna som hypotetiskt skulle göra sjukvården regionalt anpassad och därmed ”bättre”. Med viss bombasm skriver Knape: den lokala och regionala nivåns omkring 40.000 förtroendevalda utifrån kunskap om invånarna lokalt och regionalt. Deras kraft är oslagbar. För den som något fördjupat sig i landstingens/regionernas historia väcker denna beskrivning antagligen skuggan av ett leende. Inga sjukvårdsstrider har varit så infekterade som de enskilda landsting där sedan åtminstone 1920-talet omfattande manifestationer skett för att sjukstugor skulle placeras i ”rätt” samhälle eller rörande nedläggningar av sjukhus. Knapes uttalande pekar snarare på en klassisk problemställning inom svensk sjukvård: den potentiella motsättningen mellan regional särart å ena sidan och likvärdighet nationellt å andra. För mig framstår denna argumentationslinje också som alltmer paradoxal då SKR själva så intensivt försöker samla nationell styrning hos sig själva. Som jag tidigare skrivit om har alltfler frågor börjat samordnas via SKR och därmed flyttats från den regionala nivån till en nationell. Om SKR starkaste argument mot ett förstatligande är det demokratiska värde som finns i den regionala politiska styrningen verkar det ju vara att såga av sin egen viktigaste sittgren om makten förs från dessa demokratiska församlingar in i det mörker som föreningen SKR utgör. Själv skulle jag alla dagar i veckan föredra en normal svensk myndighet framför SKR som nationellt samordnande. Ibland dristar jag mig till och med till att tycka att det kanske är en demokratisk fördel om sjukvården lyfts bort från bypolitiken. Knape har förstås en poäng när han lyfter fram mindre lyckade statliga experiment och då även inom digitaliseringsområdet. Tyvärr måste jag dock säga att det är en boll som är svår att inte smasha tillbaka för den som strävar mot förstatligande av sjukvården. INGEN fråga har engagerat SKR så mycket som digitalisering som lösning på all och jag misstänker att man har en gemensam morgonbön i SKR-palatset som går ungefär så här: Digitalisering, låt ditt namn bli helgat Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden som i molnet. Ge oss i dag vårt dagliga bröd . Och glöm våra misslyckade projekt, så som vi glömmer dem själva. Och för oss inte in i verkligheten, utan fräls oss från ansvar. Förlåt, det är semester… Min poäng är att trots den närmast religiösa inställning som SKR har till digitalisering i teorin så ser i praktiken digitaliseringen av den svenska sjukvården som ett härke trots de enorma resurser som tillförts. Jag sitter mycket tungt på mina händer för att inte skriva något om den totala frånvaron av samordning av informationssäkerhet och det provocerande ointresset för integritetsfrågor där SKR knappast agerat som insiktsfull vägledare för sina medlemmar. Om verkligheten ska användas som betygssättare för regionernas och SKR:s förmåga att skapa en nationellt sammanhållande och långsiktigt fungerande vård så ser det rätt illa ut för Knapes linje. För att komma vidare vore det önskvärt med en hederlig gammaldags utredning som inte helt styrdes av särintressen inom vården. Personligen lutar jag svagt åt att behovet av nationell samordning av sjukvården bäst hanteras genom ett förstatligande åtminstone av delar av vården. Det kommer visserligen att skapa nya gränslinjer – hur ska exempelvis äldreomsorgen hanteras med större medicinsk kompetens – men jag tror verkligen det är dags att ompröva dagens situation. Jag ska nu kort återkomma med en uppdatering gällande SKR och överföring av känslig information till denna intresseförening, för bakgrund se . För att sammanfatta frågan så har SKR växt som en gökunge i den svenska förvaltningen och fått/tagit allt fler myndighetsliknande uppgifter trots att man, som SKR själva ivrigt hävdar, inte är en myndighet utan en arbetsgivare- och intresseförening. Därav följer att SKR inte har det ansvar och den insyn som en myndighet och vi som medborgare egentligen saknar möjlighet att kontrollera och utkräva ansvar av föreningen. SKR ligger helt enkelt utanför den styrning som den svenska förvaltningen bygger på och det är svårt att ens se vilken lagstiftning som är tillämplig. Detta förhindrar den kritiska granskning som offentlighetsprincipen möjliggör för myndigheter även om SKR ibland försöker vilseleda genom att hävda att de handlingar som hanteras inom föreningen blir offentliga när de inkommer till medlemmarna. Häromdagen fick jag detta l mig tillsänt där Marie Morell (m), ordförande för sjukvårdsdelegationen på SKR, hävdar just detta i en fråga som har en ekonomisk betydelse för enskilda: – Vi har kontaktat dem och skickat ut material till dem vid ett flertal tillfällen. Det är viktigt att de skapar någon form av branschråd så att vi har en motpart att arbeta med. Vi är en ideell förening och som sådan lyder vi inte under offentlighetsprincipen. Men handlingarna blir offentliga så fort de inkommer till respektive region eller kommun, säger Marie Morell. Det finns alltså ingen insyn i själva processen och som jag tidigare visat är det högst tveksamt vilka av SKR:s många ”interna” dokument som verkligen ses som inkomna till medlemmarna. Att inte ens handlingar i beredande organ hos SKR blir allmänna handlingar hos de regioner/kommuner som har representanter i dessa organ är för mig tämligen hårresande och jag försöker förstå vem en sådan representant tror sig vara. En privatperson som blivit invald i hembygdsföreningens styrelse (inget ont om hembygdsföreningar)? Nu när offentlighetsprincipen är hotad från olika håll känns det extra angeläget att slå vakt av denna för Sverige (och Finland) unika medborgerliga rättighet. I mitt framförde jag dock att det är likaledes viktigt att se vilka risker det innebär att kommunicera känslig information med en aktör där OSL inte kan tillämpas. Grunden för att kunna skydda känslig information när den utbyts med utomstående parter är att reglera hur informationen får hanteras. När det gäller utbyte mellan myndigheter finns denna reglering i huvudsak redan på plats genom lagstiftningen (även om jag tycker att det ofta finns anledning att förtydliga relationen myndigheter emellan). Här intresserar jag mig inte för säkerhetsskyddsområdet utan framför allt den lagstiftning som gäller normala verksamhetsförhållande men där mycket starkt krav på konfidentialitet finns t.ex. gällande samhällsviktig verksamhet. Notera att det där även finns annan lagstiftning som är ytterst relevant som exempelvis Krisberedskapsförordningen. Denna reglering saknas då information ska utbytas med privata aktörer som företag och, som i det aktuella fallet, föreningar. Då måste menar jag ett avtal slutas som beskriver villkoren för att informationen ska kunna lämnas ut, åtgärder som ska vidtas och ansvarsförhållanden. För att reducera att konfidentiell information kommer i orätta händer bör man även minimera informationen som utlämnas till det absolut nödvändiga samt ålägga motparten att säkerställa att endast de som verkligen behöver informationen kan ta del av den. Enligt mitt resonemang är det alltså en självklarhet att myndigheter måste använda sekretessavtal eller motsvarande när de tänker utbyta information med företag och föreningar. Därför frågade jag två myndigheter som på olika sätt har ett ansvar för samhällsviktig verksamhet om de slutit sekretessavtal med SKR. Först gick frågan till MSB som ju har ett mycket omfattande ansvar i dessa frågor: Hej! MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB. Efter tämligen lång tid och en påstötning fick jag följande svar: Jag måste först beklaga att du fått vänta på ett besked men på grund av olyckliga omständigheter har beskedet fördröjts. Genom en sökning i vårt diarium har vi hittat två avtal med SKR: Du har rätt att begära ett skriftligt beslut som går att överklaga. Skriv till . För ögonblicket är jag inte så intresserad av det civila försvaret som ju knappt kommit igång så därför gick jag in på . Det är upp till varje läsare att ta ställning men jag kan inte se att detta dokument på något sätt reglerar sekretessen i förhållande till SKR. Detta kan synas extra anmärkningsvärt i dessa coronaapokalysens tidevarv när Socialstyrelsen sekretessbelägger information för media om vårdens p medan intresseföreningen SKR sitter med på MSB:s samordningskonferens i samma fråga. Visserligen togs sannolikt inga känsliga frågor upp då SKR var med men det visar den vinglighet som finns då det gäller just SKR . Jag ställde samma fråga till eHälsomyndigheten som tillsammans med bland annat SKR arbetar med den nya in (återkommer inom kort angående detta alster) och där man får gissa att det för en del diskussioner om kritiskt infrastruktur osv. Från denna myndighet fick jag bara ett kort nej på frågan. Detta är förstås bara två stickprov men ändå från myndigheter som är vana att hantera sekretess. Det kan tyckas litet märkligt efter allt som hänt med Transportstyrelsen och andra incidenter där information överförts på oklara grunder. Mitt intryck (bekräftat av ett antal tjänstepersoner på andra myndigheter) är att myndigheterna helt enkelt inte tänker på att SKR inte är en myndighet utan utgår från att föreningen är som vilken deltagare som helst i myndighetssamarbetena. Inte heller kommuner och regioner verkar reflektera särskilt över detta utan överför utan förbehåll känslig information till det de i vissa fall verkar se som en ”överordnad” aktör. Detta även då det gäller informationssäkerhet. Nyligen skickades ett mail ut från SKR: Klassa 4.0 har varit efterfrågat länge och nu finns finansiering för ett projekt som inleds i nästa vecka. Det blir flera förändringar i den nya versionen, bland annat förbättringar av befintlig funktionalitet, bland annat uppdateringar av kravkataloger som genererar uppgifter till handlingsplanen och en nödvändig översyn av upphandlingskraven. Dessutom blir det en hel del ny funktionalitet, t.ex.: – En ny modul för att mäta organisationens mognad, – Möjlighet till uppföljning och att ta ut nyckelvärden för organisationen och anpassat till målgrupp, – Möjlighet för SKR att ta ut nationell uppföljning på aggregerad nivå, – Stöd för CISO i det systematiska arbetet och – Modul för riskanalys. Dessutom kommer SKR att förstärka sin organisation för att kunna avsätta mer resurser till förvaltning av Klassa. Det kommer att öppnas en möjlighet för statliga myndigheter att använda Klassa. Verktyget kommer dock fortsatt att ägas av SKR med kommuner och regioner som primär målgrupp. Detta menar jag är ett projekt som bör utsättas för en mycket grundlig riskanalys! Dessutom kan det verkligen ifrågasättas varför denna nationellt intressanta information ska ägas av en förening utan insyn och där det inte heller går att bedöma säkerhetsriskerna. Det är dags för en mer omfattande diskussion om SKR:s roll. Myndigheterna bör också ha en konsekvent linje i förhållande till ”förvaltningsskvadern” – antingen är man en myndighet med det fulla ansvar som en sådan har eller så få man återgå till att vara en arbetsgivarorganisation en arbetsgivarorganisation som i huvudsak ägnar sig åt sina medlemmars avtalsfrågor. Sekretessavtal bör i dagsläget vara ett minimikrav för alla myndigheter, inklusive kommuner och regioner, som utbyter känslig information med SKR på samma sätt som man reglerar relationen med vilken privat aktör som helst. Ett obligatoriskt men till intet förpliktigande uttryck sedan länge är ”transparens”, ibland så flitigt använt att man riskerar att glömma bort hur viktigt det faktiskt är med öppenhet. Öppenheten är central för samhällsklimatet och delaktigheten men också för att kunna tillvarata den samlade kompetensen. I Sverige har vi varit gynnade av den unika institution som offentlighetsprincipen utgjort sedan 1700-talet och som visserligen på många sätt hotas men som fortfarande är ett omhuldat ideal. Att få insyn i och i förlängningen möjlighet att påverka de stora samhällsfrågorna är det stora värdet med öppenhet för de offentliga verksamheter där offentlighetsprincipen ska tillämpas. Öppenhet är av samma skäl obekvämt för makthavare, det är liksom bekvämare om man får arbeta ostört och göra som man vill. Misstag behöver heller inte upptäckas och att slippa stå till svars för det ena och det andra är naturligtvis behagligt. Sjukvård rankas som den viktigaste frågan av väljarna. I Sverige är sjukvården offentligt finansierad. Dessa två premisser sammantaget ger att ett stort mått av öppenhet i hanteringen av sjukvårdsfrågor borde vara en självklarhet. Tyvärr är inte så fallet när det gäller e-hälsa. Även för en som tämligen noggrant följt utvecklingen inom området i 25 år är det mycket svårt att få en överblick ens över hur området styrs. Då menar jag i form institutioner och presenterade inriktningar som rör sig på en konkret nivå. Under de senaste tio åren har jag sett en rörelse där allt större inflyttande över e-hälsan flyttats över från staten och regionerna till SKL. Jag har tidigare skrivit om Inera som ändå fattat beslut om att följa offentlighetsprincipen trots att man inte är skyldig att göra det. Värre är det med SKL som är en arbetsgivarorganisation för regioner och kommuner. Trots den litet udda konstruktionen att man som intresseorganisation tillskjuts mycket stora offentliga medel från staten och man styrs av folkvalda politiker så har inte kravet på öppenhet följt med. Bristen på insyn blir mycket påtaglig när man ser på den för digitalisering som tillsattes efter valet och består av politiker från regioner och kommuner. Det är alltså ett indirekt valt politiskt organ. Uppdraget är stort och spännande för den som är intresserad av e-hälsa: Beredningen hanterar strategiska frågor om grundläggande gemensamma förutsätt­ning­ar för digital utveckling, exempelvis fråge­ställ­ningar kopplat till effektivisering genom digitalisering, automation och artificiell intelligens (AI), inno­vations- och förändringsledning, data som strategisk resurs, säker informations­hante­ring och nationell digital infrastruktur. Vidare ska beredningen hantera rättsliga för­utsättningar för en digital samverkande förvaltning. I uppdraget ingår också att följa SKL-koncernens samverkan för att gemensamt stötta med­lem­marna i deras verk­sam­hetsutveckling med stöd av digitalisering. Inte minst blir man ju sugen på att läsa mer om hur beredningen ska hantera de rättsliga förutsättningar efter SKL kanske inte helt klargörande angående molntjänster häromveckan där man inte ens nämner eSams rättsliga uttalande där man avråder från att använda molntjänster. Detta trots att SKL själva uppger följande i sin rapport: Undersökningen från Radar visar att cirka 50 procent av kommunerna använder Microsoft Office 365 (MS O365) och att 100 procent av de större kommunerna använder denna tjänst. Hur som helst blev jag intresserad av att ta del av beredningen för digitalisering har för arbete på gång, vilka frågor man ventilerade och vilka insatser som planerades. Detta visade sig vara en stängd dörr för när jag skickade dessa frågor till SKL:s presstjänst (de har ju inget diarium): Jag skulle vilja veta: – vilka handlingar som finns relaterade till Beredningen för digitalisering – vilka av dessa handlingar som jag kan få ta del av fick jag följande, kanske väntade svar: Tack för att du kontaktar oss. SKL är en intresse- och arbetsgivarorganisation och omfattas inte av skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen. Vi kan därmed inte hjälpa dig med din förfrågan. Du kan läsa mer om SKL och vår organisation på . Jag gjorde ett par försökt med kommuner och regioner, varav ett par med representanter i beredningen, om de fått in några handlingar men helt utan resultat. Ofrivilligt parafraserar jag Tom Waits gamla låt i huvudet och får en öronmask: what are they building in there? Men det är inte bara att man faktiskt inte lämnar ut handlingar som är utestängande. När jag läser programmet till den med underrubriken En dag. En vision. Oändliga möjligheter. känner jag en lätt yrsel. Där kommer de usual suspects att prata om ungefär samma saker som vanligt på de otaliga konferenser som går av stapeln (även om jag känner ett visst intresse för den handlingsplan för 2020-2022 som ska diskuteras) medan många av oss andra känner en mycket stor oro för de många alarmerande händelser som tydligt visar att kostnaderna skenar för för e-hälsan och att nya mycket allvarliga säkerhetsbrister hela tiden avslöjas. Nu senast var det av ett nytt vårdinformationssystem där det avslöjas att det finns stora risker för både patientsäkerhet och integritet: I rapporten pekas på att rutinerna för riskanalys i arbetet med Skånes digitala vårdsystem, SDV, är för dåliga – informationsklassificeringen görs för sent och avklarade riskanalyser sammanställs inte centralt så att de kan följas upp. Riskanalysverktyget anses dessutom vara svårt att hantera. Organisationskulturen i sig finns också med bland de identifierade bristerna. Det finns helt enkelt ingen kommunicerad agenda för informationssäkerhet med verktyg för att rapportera brister i arbetet med den nya vårdinformationsplattformen. Det gör att brister riskerar att förbises och att ”medarbetare genom uppgivenhet både upplever och bidrar till en tystnadskultur”. I sin tur leder det till att oro ventileras i korridorerna vilket leder till ytterligare risker. Naturligtvis fick jag inte ut någon rapport från Region Skåne när jag efterfrågade den utan ett listigt svar att någon sådan rapport inte fanns diarieförd. Min fråga: Jag undrar då om en sådan rapport inte finns utan att CS blivit vilseförda eller om den finns men man valt eller missat att diarieföra den? besvarades med att den sannolikt var ett internt arbetsmaterial. Det mest deprimerande i detta är att upprepningstvånget. Trots att svenska sjukvården gång på gång råkar ut för stora säkerhetsproblem, trots ett antal liknande projekt i bland annat och med miljardinvesteringar inte fungerar på ett säkert sätt så är det som denna information inte tränger i genom väggarna på den svenska e-hälsans fort. Att dessa fullkomligt vitala frågor inte tas upp på en konferens om framtidens e-hälsa gör att verkar som vi lever i två olika världar: verkligheten respektive e-hälsans utopia. Detta är inte en bra grund för ett mycket komplicerat samhällsutvecklingsarbete! Den tystnadskultur som den interna rapporten som CS tagit del av pekar på en mycket central risk, nämligen tystnadskulturen som gör det omöjligt att föra fram risker eftersom man då avfärdas som negativ. För den som arbetar med säkerhet och vet hur betydelsefull en positiv säkerhetskultur är för ett fungerande säkerhetsarbete förstår på djupet hur destruktivt det här förhållningssättet är. Tyvärr praktiseras samma förhållningssätt även på nationell nivå t.ex. konferensprogram av typen Nationella e-hälsodagen och när en företrädare för SKL på en konferens säger att ”det är mycket enklare att vara emot”, underförstått att resa rationella frågor uppfattas som fientligt. Jag kan möjligen förstå att SKL som lobbyorganisation jobbar med ensidiga marknadsföringsknep även om jag som skattebetalare inte skulle vilja se pengar som så väl behövs i vården gå till detta. Däremot tycker jag att myndigheterna borde nyktra till och kunna föra en diskussion där även nyanser är tillåtna. Jag tror alla kan stå ut med litet av den dåliga stämning som uppstår när folk visar sig ha olika åsikter. För säkerheten i framtidens e-hälsa är det nödvändigt att kunna prata om risker och reducera dem innan de lett till ett nytt och ett nytt och ett nytt haveri. Efter Kammarrättens utslag dröjde det bara några dagar innan jag fick ut de dokument som jag började jaga med en fråga den 6 augusti. Samtliga tre dokument har mycket marginella maskningar vilket jag återkommer till men som läsaren själv har möjlighet att bedöma eftersom jag lägger ut dem i sin helhet. Låt oss då se på dokumenten och då först till det mest övergripande: Riktlinje för informationssäkerhet. Detta dokument tycks ha ganska litet att göra med den policy som beslutades i och därts övergripande syfte anges vara att främja digitalisering samtidigt som tillit till informationshanteringen upprätthålls. De flesta skulle kanske anse att informationssäkerheten ska stödja kärnverksamhetens uppdrag, i det här fallet egentligen kundernas uppdrag, men Inera är sannolikt i detta fall ett offer för SKL:s överideologi där digitalisering är ett dominerande egenvärde.Inte ett ord om patientsäkerhet för att bara ta en sak som jag personligen anser aningen viktigare än att ”främja digitalisering”. Den sällsynt korta policyn innehåller ingenting om ansvarsförhållanden eller vem som egentligen ska styra säkerheten, däremot är ett mål att säkerhetsarbetet ska grundas på ”gemensamma regelverk, referensarkitekturer och styrande principer”. Gemensamma för vem och framtagna av vem kan man undra. Policyn ska tillämpas enbart internt och det saknas relation till kunderna trots att Ineras roll som leverantör: Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt. Policyn ger som jag ser det inte någon verksam strategisk ledning för Ineras säkerhetsarbete i rollen som tjänsteleverantör eftersom ansvar och relationer helt saknas. Hela upplägget med denna helt urvattnade policy känns litet märkligt när Inera dessutom arbetar baklänges och lägger den som olja på vattnet på redan framtagna underliggande dokument. Kanske har det funnits en annan policy tidigare som fadat bort utan kommentar. Låt oss lämna policyn och istället titta på riktlinjen som av naturliga skäl saknar den kopplingar till den beslutade policyn. En första observation som reser den alltid lika spännande frågan om kausalitet och korrelation. Av en händelse sammanfaller att jag efterfrågade riktlinjen den 6 augusti med en massiv uppdatering som skedde den 9 augusti när en mängd basala säkerhetsaspekter fördes in i riktlinjen (se revisionshistoriken). Detta var också första gången på tre och ett halvt år som en uppdatering skedde. Nog om detta lustiga sammanträffande. Inera är är ju en tjänsteleverantör av känsliga informationstjänster till vården och det som först slår mig då jag läser riktlinjen är att detta förhållande är i det närmaste osynligt i riktlinjen på samma sätt som i policyn. Riktlinjen gör ingen distinktion mellan Ineras interna informationssäkerhet och den säkerhet som ska finnas i de tjänster som levereras. Kundernas frånvaro i hanteringen blir närmast självlysande i definitionen av informationsägaren: För varje viktig informationsmängd ska det utses en informationsägare med uppdrag att hantera alla delar av informationssäkerheten som är relaterade till denna informationsmängd. För de tjänster som Inera tillhandahåller är detta normalt rollen Tjänsteansvarig. Här man alltså kortslutit systemet så kunderna är inte informationsägare och ska inte heller hantera exempelvis informationsklassning och riskanalys av den information som de faktiskt är ansvariga för. För att göra det extrem tydligt: Inera är inte en vårdgivare utan hanterar andra vårdgivares information i ett antal gemensamma tjänster. Vårdgivarna (offentliga och privata) är enligt lag och föreskrift ansvariga för sin information och att den hanteras på ett säkert sätt – det är bara att läsa HSLF-FS 2016:40 för att få en samlad bild av kraven. Samtidigt skriver man t.ex. under 15.3.1. om en informationsägare som sannolikt är kunden. Roller och begrepp är alltså inte konsistenta. Ytterligare ett tecken på att riktlinje inte tjänar Ineras verksamhet särskilt väl är att de ytterst knapphändiga beskrivningar av utveckling som finns i kapitlen 15.1 och 15.2. Detta är alltså riktlinjen där ansvar, principer och arbetssätt bör framgå. Som jag uppfattar det är Ineras huvudsakliga uppdrag att utveckla olika it-lösningar för vården vilket skulle föranleda att ett verksamhetsanpassat säkerhetsarbete skulle ha en tyngdpunkt just i utvecklings- och förvaltningsprocessen av erbjudna lösningar. I Ineras riktlinje är det dock inte så utan det känns snarare som en ytlig genomgång av kraven i ISO 27001 med mycket små modifikationer. Dessutom ingår den i det jag brukar tänka på som ”de öde regelverken” eftersom det inte bara kunderna som saknas utan även i hög grad andra aktörer. Istället upprepas riktlinjen igenom ”Inera ska…” utan att närmare definiera vilken roll inom Inera som ska utföra säkerhetsarbetet. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag har sett denna typ av regelverk ett otal antal gånger och ett genomgående drag är att när regelverk är så här diffusa så får de ingen eller ringa säkerhetshöjande effekt. Har ledningen inte pekat ut ansvar (vilket man här inte har i policyn och mycket litet i riktlinjen) så finns inget maskineri som drar runt säkerhetsarbetet. Att något i denna anonyma text skulle befinnas vara av den art att det går att sekretesslägga med hänvisning till OSL 18 kap. 8 §: Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier, tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart material eller radioaktiva ämnen, telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information, behörighet att få tillgång till upptagning för automatiserad behandling eller annan handling, den civila luftfarten eller den civila sjöfarten, transporter på land av farligt gods, eller hamnskydd. kändes märkligt. Än mer så Ineras ursprungliga beslut att hela dokumentet skulle utgöra risk om det spreds. På ett sätt skulle jag ironiskt kunna hålla med: kvaliteten på dokumentet indikerar en klar brist på styrning av säkerhetsarbetet vilket kan naturligtvis är en stor risk om det framkommer. Men det som nu maskats i dokumentet är endast sex passager där man mitt i den i övrigt så generella beskrivningen av allmänna säkerhetsåtgärder tydligen placerat in var datalagring sker samt tekniska beskrivningar av bland annat segmentering. Om dessa uppgifter är på detaljnivå har de knappast i riktlinjen att göra eftersom den då inte går att sprida i en vidare krets internt. Även detta är att starkt skäl att se över regelverket och styrningen i stort. Om vi sedan tittar på de två övriga dokument jag fått ta del av: så går maskningarna i dessa sammantaget att räkna på ena handens fingrar. Förutom att även dessa i huvudsak saknar anpassning till Ineras egentliga behov av styrning och även till SKL:s flaggskepp KLASSA är det svårt att se vad som föranlett Ineras rädsla för att sprida dem. Hela hanteringen av min begäran utlämnande av handlingar framstår som fånig och okunnig i mina ögon men har det goda med sig att det kanske hindrar andra från det överutnyttjande av 18.8 som jag tycker mig sett tecken på. Min sammantagna bild är att Inera saknar ett sammanhängande systematisktoch att den styrning som finns inte är är inriktad på rätt målbild som till exempel att ge kunderna möjlighet att styra sin egen säkerhet eller på patientsäkerhet. Ingenstans framgår att den informationsklassning som kunderna gör av sin information ger utslag i Ineras leverans, inte heller att Inera har ett kunderbjudande som är transparent och flexibelt. Jag är den första att erkänna att Ineras uppdrag är mycket komplicerat men just därför skulle det kännas betydligt tryggare om det gick att urskilja ett stort engagemang för säkerhetsfrågor som skulle ge både kunder och allmänheten i stort en anledning att hysa en stor tillit till Inera. Särskilt tänker jag på detta när nu Inera satt igång ett nytt projekt om säker digital . Visserligen står det ”säker” i rubriken men vilket stöd har projektet i Ineras LIS för att uppnås denna säkerhet? Finns det en risk att detta projekt hamnar i samma situation som den som kritiserades så hårt av MSB när det gäller säkerhetsaspekterna (trots att det är se att MSB bidrog på ett så särskilt strukturerat sätt)? Hälso- och sjukvård är ju i högsta grad en samhällsviktig verksamhet som borde få MSB:s mest djuplodande intresse när en ny nationell lösning ska tas fram. Möjligen har jag helt fel. Kanske är säkerheten i Ineras verksamhet mycket bättre än vad de styrande dokumenten ger intryck av. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig edär det inte finns en tydlig dokumenterad styrning. Självklart borde denna styrning omfatta mer än Inera – jag ska väl inte tjata om en nationell styrmodell á la Normen en gång till… Däremot vore det mycket önskvärt med en större granskning av samtliga större aktörer inom hälso- och sjukvård både för att bedöma den reella säkerheten och för att se vilka samordningsbehov som finns. Med detta som utgångspunkt går det sedan att börja skissa på den gemensamma styrmodellen. I väntan på detta mitt utopiska tillstånd är en rimlig inriktning att IVO koncentrerar sin tillsyn utifrån NIS-direktivet främst på dessa stora aktörer eftersom de har den största påverkan på vår gemensamma säkerhet. Den minnesgode kommer ihåg att jag bett att få se Ineras ledningssystem för informationssäkerhet, blivit nekad och hänvisad till Kammarrätt för att framföra mina besvär över detta, förloppet finns beskrivet . Själv måste jag medge att jag fann Ineras agerande aningen besynnerligt. Om det nu finns styrande dokument för informationssäkerheten vid sidan om den A4 som utgör policy (vilket Inera hävdar) så förefaller det märkligt att varje ord i dessa dokument skulle utgöra en sådan betydande risk för Ineras säkerhet att de inte kan lämnas ut. För den som jag som arbetat med utlämnande av allmänna handlingar är väl bekant med rutinen att maska dokumenten så att de delar som bedöms som sekretesskänsliga inte kan läsas – ytterst sällan är dokumenten i sin helhet känsligt. Kanske har inte Inera upparbetat rutinen för maskning än men efter att ha läst Kammarrättens utslag så är det nog dags att komma igång med det nu. Jag är naturligtvis nöjd med utslaget och väntar nu på mina handlingar. Samtidigt väcker ju historien med Inera en hel del tankar. En är att vi alla är betjänta av största möjliga öppenhet om de regler gällande säkerhet som finns olika organisationer. Vi behöver lära av varandra och vi behöver närma oss mer av praxis både på branschnivå och i samhället i stort. Ett överdrivet hemlighetsmakeri skapar en negativ säkerhetskultur och förhindrar processen mot en nödvändig samsyn om hur styrningen av säkerhet bör utformas. Ineras förhållningssätt pekar också på ett annat mer praktiskt problem, nämligen vikten av att utforma sin hierarki av styrande dokument rätt. Om man, som Inera tycks ha gjort, blandar principer,ansvarsfördelning och andra faktorer som bör kunna vara helt öppna i random organisation med detaljbeskrivningar av säkerhetslösningar, risker och sårbarheter har man ju skapat ett regelverk som knappast går att sprida ens internt och ännu mindre till externa parter som kunder. En betydligt mer positiv erfarenhet var det att begära ut samma information hos eHälsomyndigheten där jag inte bara fick ta del av de handlingar som på ett övergripande sätt styr säkerhetsarbetet utan även en bild av de handlingar som är av mer känslig karaktär. Tyvärr bekräftades dock min bild av bristande styrning av säkerheten inom vården då två av de stora aktörerna inom svensk e-hälsa inte har ett gemensamt regelverk. Detta är en mycket stor fråga som måste lösas innan vi kan säga att vi är på väg mot en säker e-hälsa. Ibland behöver vi ta ett steg tillbaka och betrakta en till synes fast definierad problemformulering på litet avstånd för att se om det är ett tillräckligt bra sätt att förstå en viktig fråga eller om det kanske finns andra sätt att betrakta den. Jag ska nu göra ett försök att vidga frågan om integritet i förhållande till vårdinformation i synnerhet men även till den information som skapas och bearbetas i offentliga verksamhet i allmänhet. När vi pratar om den personliga integriteten idag handlar det i de flesta sammanhang om teknik som åtkomst till personuppgifter i it-system eller övervakningskameror. Jag tror att detta är en alldeles för begränsade problemformulering när vi ser hur personuppgifter är det högoktaniga bränslet för multinationella företag som jag skrivit om . Samma fenomen beskrivs i den mycket välförtjänt hyllade och lästa Konsulterna av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund. Vår nuvarande inställning bygger på att obehörig åtkomst till uppgifterna skulle skada vårt anseende, att intima uppgifter om oss själva skulle bli kända för ”fel” personer. Det är en rättighetstradition som bygger på tanken att vi har en rätt till en privat sfär och även till att kontrollera ”bilden” av oss själva. Det är i min mening en alldeles rimlig uppfattning att känsliga uppgifter om oss endast ska vara åtkomliga för de som verkligen behöver dem, t.ex. för att ge oss rätt vård. Det är också en inriktning som fungerat i den svenska vården sedan patientjournalerna övergick från att vara räkenskapsmaterial till att bli stöd för vård och behandling. En snabb och hårdragen exposé skulle kunna se ut som följer. I och med att den svenska vården till sin absoluta merpart varit offentligt finansierad och offentligt utförd under i princip hela 1900-talet har vårdinformationen varit allmänna handlingar som ägts av vårdgivaren och i väsentliga delar bevarats i och med att sjukvårdshuvudmännen (landsting/regioner) har åtagit sig att bevara alla läkarförda journaler för all framtid. Förutom att detta förhållande har gynnat patienterna som kunnat få vård grundad på vederhäftig information har det gett Sverige ett unikt forskningsläge med tillgång till en hel befolknings data om hälsa och vård i ett välordnat system. Förutom att det är lätt glömma bort att vi faktiskt haft mycket väl utvecklad hantering av patientdata i över ett sekel är det också lätt att glömma bort att detta bygger på ett samhällskontrakt som kan ses som en del i den svenska välfärdsstaten. Ungefär: högkvalitativ vård och en avancerad forskning finansieras via skatten och dina vårduppgifter används för att ge dig själv och andra patienter bättre vård. Förutsättningen för kontraktet var 1) att patientuppgifterna användes för etiskt prövad akademisk forskning och 2) att patientuppgifterna omgavs med sekretess och att det fanns hög grad av spårbarhet i vilka som tagit del av dem. Jag vet att så fort man säger eller skriver att patientuppgifterna omgavs med höga krav på sekretess så kommer det alltid ett antal människor rusande och återger hårresande berättelser från gamla journalarkiv. Min utgångspunkt är vad lagstiftning i form av bland annat patientjournallagen betonade och studier som gjorts av journalhantering under 60-80-talet samt de mycket konkreta erfarenheter jag har av praktisk journalhantering samt sekretessmedvetande från ett antal år i olika typer av vårdverksamheter. Personligen har jag tycket att detta varit ett bra samhällskontrakt som bygger på ett stort mått av tillit och har ofta argumenterat emot dem som menat att patienten själv ska äga sin journal eftersom det, enligt mig, skulle leda till stora nackdelar både för patienten och för samhället. Tyvärr har jag varit tvungen att börja ompröva detta efter de senaste decenniernas digitalisering inom sjukvården. Om vi tar det aktuella exemplet Region Stockholms för hälsodata liksom NKS intention att lämna ut stora mängder patientdata via BCG till amerikanska företag måste vi kanske övergå till ett annat sätt att se på integritet. Kanske måste vi lämna den traditionella svenska uppfattning och se på integritet som en äganderätt vilket är ett synsätt som varit etablerat i mer konservativa tanketraditioner som exempelvis Nozick med efterföljare. Det skulle i detta alltmer kommersialiserade sammanhang där personuppgifter blivit guldet eller kunna tolkas som att din äganderätt av dig själv också innebär att du också äger den eftertraktade resursen som dina personuppgifter utgör. Om du äger uppgifterna måste också ha rätten att avgöra hur de får användas utöver exempelvis vad vården kräver. Detta är ett synsätt som går emot den rådande trenden inom svensk sjukvård där inte ens tycker de mycket begränsade möjligheter till samtycken ska få finnas kvar utan hanteringen av personuppgifter ska ske långt över huvudet på patienterna. En randanmärkning är att sjukvårdspolitiker och SKL inte riktigt tycks acceptera gällande lagstiftning som den gällande spärrar, integritet eller molntjänster. Istället för att inrätta sina verksamheter så att de följer lagstiftningen lägger man all energi på att argumentera för att lagstiftningen ska ändras. Det känns inte som allt igenom konstruktivt förhållningssätt och min uppfattning är att detta är en delförklaring till den haltande digitaliseringen av vården. I ovan refererade debattartikel förefaller inriktningen vara att patientuppgifterna generellt liksom i centret för hälsodata få användas för random ändamål för var går gränserna för ändamål som exempelvis life science, kvalitetsutveckling och uppföljning? Det är aningen förbryllande att de politiker som kallar sig liberala tycks minst intresserade av liberala värderingar och individers rättigheter utan har en närmast kinesiskt touch i synen på relationen mellan individ, kapital och staten. När jag läser om Centrum för hälsodata tänker jag också hur Region Stockholm ständigt upprepade bristande affärssinne som i utförsäljningar av allmän egendom till totala underpriser. Nu ska man sälja hälsodata till ”självkostnadspris”. Varför ska kommersiella företag inte betala marknadspris för den råvara som personuppgifterna utgör? Även om det i mina ögon är en olycklig utveckling inte minst för den medicinska forskningen vill jag ändå pröva tanken på hur det skulle se ut om vi ägde vår egen patientinformation. Det finns liksom ingen fördel för svenska patienter att lämna data till amerikanska försäkringsbolag eller som stöd till företagen i det som Zuboff kallar den multinationella övervakningskapitalismen. Om vi ska ersätta tillitsbaserade relationer med kommersiella måste detta ske på ett sätt som inte bara gynnar den ena parten. Vi skulle kunna laborera med möjligheten till en digital valfrihet där man som patient fick en äganderätt till sina patientuppgifter och därmed kunna bestämma över hur de får hanteras. Exempelvis kryssa i ett formulär med alternativ som Mina patientuppgifter får användas: Till detta kan läggas verklig anonymisering som alternativ på samtliga val. Patienten kanske ska erbjudas möjligheten att få ta ut ersättning då personuppgifterna säljs till kommersiella aktörer och då inte ”självkostnadspris” utan ett reellt pris. Detta tror jag vore ett bra sätt att återföra makten till patienten, sätta till press på sjukvårdshuvudmännen att ta frågan på allvar och att utveckla privacy by design vilket ju är ett lagkrav för de som glömt bort det. Ett annat resultat vore möjligen också att patientföreningar som representerar patientens olika intressen kunde bildas och utgöra ett komplement till de patientföreningar vars oberoende kan . En ny sorts patientföreningar skulle kunna bli förhandlingspartners och förhandla fram bättre priser än självkostnadspris för råvaran. Tanken svindlar för vilka möjligheter som skulle kunna öppnas. Resonemanget om en digital valfrihet för individen kan med fördel även tas in i diskussionerna om öppna data. Jag är inte säker på om jag håller med mig själv men jag tror vi som verkligen är intresserad av den personliga integriteten måste börja fundera på hur vi ska kunna hitta verktygen i en ny tid. Efter diskussionerna om 1177-skandalen och andra händelser inom e-hälsoområdet har jag efterfrågat en nationell genomlysning av hur det egentligen står till med informationssäkerheten i den svenska vården. I väntan på en större aktör som kan genomföra en omfattande analys av den i mitt tycke centrala frågan så tänkte jag börja dra några små strån till stacken och titta närmare på hur några viktiga aktörer inom e-hälsoområdet hanterar informationssäkerhetsfrågan. Hälso- och sjukvården är också en av de utpekade branscher där aktörer åläggs att bedriva ei NIS-direktivet. Att sanktionsavgifter kan utdömas från både dataskyddsmyndigheten och från IVO i det här fallet borde vara en starkt pådrivande faktor för att förbättra säkerheten. En naturlig startpunkt är Inera som presenterar sig så här: Inera ägs av SKL Företag, regioner och kommuner. Genom att erbjuda kompetens inom digitalisering stödjer Inera ägarnas verksamhetsutveckling. Inera koordinerar och utvecklar gemensamma digitala lösningar till nytta för invånare, medarbetare och beslutsfattare. och Inera utvecklar och förvaltar nationella tjänster inom e-hälsa och digitalisering på uppdrag av regioner och kommuner. Ungefär 35 digitala tjänster drivs idag av Inera, bland annat 1177 Vårdguiden, Nationell patientöversikt och Journalen. Vissa tjänster används av invånare, andra av vårdpersonal. Arbete pågår med nuvarande tjänster och på vilket sätt de kan anpassas för kommunerna. Inera ansvarar också för den gemensamma infrastruktur och it-arkitektur som ligger till grund för många av tjänsterna. Därmed har Inera uppdraget från sjukvårdshuvudmännen att koordinera och utveckla gemensamma e-hälsolösningar – en supertungviktare inom e-hälsoområdet alltså. Av detta följer att man har ett lika tungt ansvar när det gäller informationssäkerheten i de lösningar man erbjuder. Detta faktum accentueras av att sjukvårdshuvudmän och vårdgivare i de flesta fall inte kan välja andra lösningar än de som Inera erbjuder eftersom de är nationella tjänster som det är nödvändigt att använda för att kunna bedriva vård. Till skillnad mot om man skulle anlita kommersiell leverantör där man både kan styra med kravspecifikation och genom att byta leverantör om man inte är nöjd med säkerheten. Dessutom ska Inera stödja digitalisering av regioners och kommuners verksamheter genom att tillhandahålla kompetens och material. Bland annat säger man sig ta fram regelverk för informationssäkerhet, juridik och kvalitetssäkring. Det vore konstigt om man inte skulle bli intresserad av hur Inera arbetar med informationssäkerhet då dessa olika uppdrag presenteras. När man bedömer en organisations förutsättningar för att bedriva eär den vanliga metoden att utgå från vilka styrande dokument som tagits fram och beslutats. Inte för att styrande dokument i sig med nödvändighet leder till bättre säkerhet men de ger ramarna för arbetet och beskriver förhoppningsvis det organisatoriska maskineri med bland annat ansvar och roller som förlängningen ska snurra igång det systematiska arbetet. I korthet: regelverk är en nödvändig men absolut inte tillräcklig förutsättning för fungerande informationssäkerhet och det finns definitivt olika kvalitet på regelverk. Dessutom innehåller regler på högre nivå mycket sällan någon som helst känslig information och skulle det återfinnas någon liten del som bedöms som känslig är den lätt att maskera vid ett utlämnande (tro mig – jag har begärt ut regler i stor omfattning från myndigheter, kommuner och regioner). Innan vi går vidare ska jag för transparensens påpeka att jag för ett femtontal år sedan gjorde ett par konsultuppdrag för Ineras föregångare och jag hade även kontakt med Inera under den tid jag arbetade på MSB. Mitt sammantagna intryck är att det varit motigt att införa ett systematisktt trots uppdraget Inera och dess föregångare haft. Men åter till nuläget. Med ovan beskrivna bakgrund var ett första steg för mig att be att få ta del av Ineras regelverk vilket jag gjorde den 6 augusti: Hej! Jag skulle vilja ta del av: – Ineras interna ledningssystem för informationssäkerhet (LIS) som tillämpas i Ineras verksamhet – Aktuella regelverk och stödmaterial för informationssäkerhet som Inera tagit fram som stöd för sina kunder Jag skulle dessutom vilja veta när Inera senast genomförde en mer omfattande informationssäkerhetsrevision av den egna verksamheten. Tack på förhand! Jag fick snabbt ett automatsvar som kvitterade att mitt ärende tagits emot. Sedan dröjde det och dröjde det. Till slut kom ett svar den 22 augusti: Ni har begärt utlämnande av Ineras interna ledningssystem för informationssäkerhet (LIS), som tillämpas i Ineras verksamhet, samt vidare aktuella regelverk och stödmaterial för informationssäkerhet, som Inera tagit fram som stöd för sina kunder. Ineras informationssäkerhetspolicy återfinns på . Regelverk och stödmaterial inom informationssäkerhet och arkitektur, som delas med kunder, återfinns på . Beträffande LIS gör Inera följande bedömning: Informationssäkerhet syftar till att hindra information från att läcka ut, förvanskas eller förstöras samt säkerställa att informationen finns tillgänglig för en legitim användare. Ineras produkter och tjänster håller en sådan säkerhetsnivå att kunder kan känna förtroende för Inera som leverantör och uppnå en hög nivå av informationssäkerhet. Den senaste mer omfattande informationssäkerhetsrevisionen gjordes den 2 maj 2019. Inera har ett ledningssystem för informationssäkerhet, som är baserat på ISO 27001. Systemet består bl.a. av regelverk som beskriver krypteringsnivåer, autentiserings-metoder, säkerhetsåtgärder i driftsmiljön m.m. I systemet ingår vidare modeller förificering, incidenthantering, etc., liksom uppföljning i form av interna och externa revisioner samt säkerhetstester. Sekretess gäller enligt 18 kap. 8 § 3 offentlighets- och sekretesslagen för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information. LIS innehåller uppgifter av sådan art att ett utlämnande typiskt sett är ägnat att medföra skada för det intresse som skall skyddas genom den aktuella bestämmelsen. Handlingarna kan därför inte lämnas ut. Om ni inte är nöjd med sekretessbedömningen har ni rätt att begära ett formellt beslut. Med vänlig hälsning Inera Detta var ett intressant svar av flera skäl. För det första är den informationssäkerhetspolicy som bifogas och som också ligger ute på Ineras så sällsynt innehållslös och består enbart av det som i andra policys brukar ligga under rubriken ”mål”. Bland annat saknas helt inriktning för ansvarsförhållanden vilket är av stor betydelse att definiera för en leverantör . Att policyn är beslutad den 14 juni i år väcker även det en hel del tankar (mer om innehållet i de dokument jag fått ut längre ner). Det riktigt förvånande är dock att Inera anser att övriga styrande dokument i sin helhet går att sekretesslägga och det med hänvisning till OSL trots att man inte tillhör de offentliga organisationer som faller under offentlighetslagstiftningen! Detta sporrade min nyfikenhet och som den jobbiga människa jag är måste jag ställa ytterligare frågor med vändande post: Tack för svar! En formfråga: har Inera fattat ett beslut att tillämpa OSL generellt för sin verksamhet? Till svar fick jag följande: I Ineras bolagsordningen (från 2017) står följande: Allmänheten ska ha rätt att ta del av handlingar hos bolaget enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen. Här tätnade mystiken för mig. 2 kap TF och OSL handlar om hanteringen av allmänna handlingar. Inera har per definition inte några allmänna handlingar och vad betyder då egentligen paragrafen i Ineras bolagsordning? En generös tolkning är att man menar att Ineras handlingar ska hanteras som allmänna handlingar i myndigheter, regioner och landsting. För att den handlingsoffentligheten ska fungera krävs bland annat diarieföring av handlingar där ärenden/handlingar får unika identiteter som går att söka fram och begära ut. Om myndigheten, i det här fallet icke-myndigheten Inera, bedömer att det finns grund i OSL för sekretess för hela eller delar begärda handlingar ska ett sådant beslut lämnas skyndsamt med besvärshänvisning så begäran prövas i Kammarrätten. Min nästa fråga blev därför: Tack! Det innebär alltså att jag kan få ett formellt beslut med besvärshänvisning inom typ tre dagar? Och svaret kom pronto: Ja, det stämmer. Vill du alltså helst få ett formellt beslut? Självklart vill jag ha ett formellt beslut men på vad? Jag var tvungen att skriva tillbaka för klarläggande: Hej igen! För att följa ert beslut om att efterleva OSL och TF bör jag få ta del av vilka handlingar och dess unika ID så att jag kan begära ut dem. I policyn står inget om vilka övriga styrande dokument om ingår i ledningssystemet så därför behöver jag uppgifter om detta. Exempel kan vara Riktlinje för åtkomst osv. Dokumentnamnet kan inte falla under den sekretess ni hänvisar till. Tyvärr har ni ju inget diarium på nätet så att jag själv kan söka reda på dessa uppgifter. Jag skulle också vilja se beslut om till vilken instans ni skickar besvär i utlämnandefrågor. När jag fått dessa uppgifter kan jag göra en formell begäran om utlämnande. En vecka senare (30 augusti) kom svaret med en bilaga Hej Fia, Bifogad fil innehåller en beskrivning av Ineras ledningssystem och dess komponenter. Den instans som är aktuell i besvärsfrågor är Kammarrätten. Återkommer till innehållet i dokumentet senare men efter att ha läst beskrivningen skickade jag in följande begäran: Tack! Jag har alltså fått en beskrivning av ert ledningssystem där ni bedömer att samtliga ingående dokument i sin helhet faller under OSL 18:8 § 3. Förutom att jag tycker att det är tämligen unikt för Inera att se hela regelverket som fallande ur sekretess blir jag litet fundersam över vilka dokument i beskrivningen som är framtagna och beslutade. Är beskrivningen en plan över vad som ska tas fram eller finns omnämnda dokument? Och kommer Kammarrätten verkligen att anse att de är en instans för besvär gällande utbegäran om icke-allmänna handlingar (eftersom Inera inte är skyldiga att följa TF och OSL utan har det mer som en policyinriktning)? Eftersom jag håller på att skriva om det just nu vill jag gärna pröva detta så jag begär ett formellt beslut angående utlämnande av följande dokument (eftersom de saknar unik identitet anger jag den beteckning som anges i beskrivningen): Jag förutsätter att ni gör en sekretessprövning som innebär att de delar av dokumenten som inte faller under reglerna för sekretess lämnas ut. Förhoppningsvis håller ni också den praxis som gäller för skyndsam handläggning för denna typ av ärenden, d.v.s. beslut inom tre arbetsdagar. Trevlig helg! Idag den 3 september fick jag ett formell avslag med en besvärshänvisning där beslutet där samtliga handlingar i ledningssystemet förutom policyn i sin helhet bedöms i behov av sekretess. Besvärshänvisningen är till Kammarrätten som kan göra en annan bedömning. Själv är jag tveksam till om besvärshänvisningen verkligen fungerar eftersom Inera formellt inte faller under offentlighetsprincipen och de handlingar jag begärt ut därmed inte är att betrakta som allmänna vilket också fastslagits i ett liknande fall, då gällande (SKI). Av rent intresse kommer jaag ändå att skicka in ett besvär. Om vi ser till själva processen tycks Inera lägga betoningen på S snarare än O i OSL. Det är tyvärr inte en ovanlig attityd bland myndigheter, det är klart att det är mycket bekvämare att arbeta bakom lyckta dörrar, men en mycket tråkig utveckling i ett samhälle där vi berömt oss för vår fina offentlighetsprincip. Min fråga här blir hur syftet med informationsklassningen som säkerhetsåtgärd skulle kunna skadas om Inera lämnade ut beskrivningen av sin metod. Eller hur riktlinjersin helhet skulle kunna vara känsliga. För att undvika missförstånd: självklart finns det ingående beskrivningar av tekniska lösningar alternativt risker/sårbarheter som bör hållas skyddade för obehöriga (särskilt som Inera paradoxalt nog är frikostiga med tekniska beskrivningar . Men styrande dokument på en högre nivå borde Inera ha all anledning att vilja sprida om man tar sitt uppdrag att ”koordinera och utveckla digitala lösningar” på allvar. Eftersom vi vet att informationssäkerheten är så illa utvecklad inom sjukvården borde Inera föregå med gott exempel och visa upp vilken säkerhet man själv har i sin instans av 1177 till skillnad mot Medhelps hantering. Vad skulle nyttan vara i att begränsa harmlös information om sitt säkerhetsarbete till sina ”kunder” om man hanterar personuppgifter för hela befolkningen och ett mycket stort antal aktörer är berörda av dessa regler på olika sätt? En mer cynisk människa än jag skulle ifrågasätta att de dokument jag efterfrågar över huvudtaget finns annat än på ritbordet med tanke på att policyn antogs i mitten av juni i år och övriga dokument rimligen borde vara underdokument till den. Jag väljer att tro att dokumenten i beskrivningen verkligen finns men det ledningssystem som framtonar liknar inget jag tidigare sett i en organisation med Ineras betydelse och ambition att följa ISO/IEC 27001/27002. Policyn är som jag tidigare skrivit torftig och innehåller inte delar som ändå får uppfattas som praxis som exempelvis ansvar och roller, incident och kontinuitet vilket även är centrala aspekter för en tjänsteleverantör. Dessa frågor återkommer inte heller på anvisningsnivå. Inledningsvis sägs att: Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt. Det är alltså en intern policy för bolaget Inera men vad säger det om informationssäkerheten i tjänsterna? Och i relationen med kunderna? När så basala frågor lämnas öppna är frågan vad policyn egentligen fyller för syfte. Sammantaget är den bild jag får att detta inte ens om det blir genomfört skulle bli ett fungerande ledningssystem på det sätt som beskrivs i standarden. Men då har jag som sagt inte sett själva dokumenten. Kanske någon som är ”kund” i Ineras mening kan kolla på dessa dokument och återkomma med en beskrivning? Ineras hemlighetsmakeri blir ännu mer märkligt med tanke på att ett flertal av de ägare som Inera kallar kunder villigt lämnat ut sina styrande dokument för informationssäkerhet när jag frågat. Varför skulle större sekretess råda hos Inera? Kanske är det ovanan att leva med en god offentlighetskultur som präglar Ineras synsätt. På samhällsnivå är det i så fall ett stort problem om viktig information flyttas från öppna organisationer till slutna som Inera och SKL. Jag tror att överdrivet sekretessläggande är till stor nackdel för säkerhetsarbete generellt men alldeles särskilt i sammanhang då en ett antal aktörer ska dela information, tjänster och infrastruktur. Det måste finnas en grundlig kännedom och diskussion om gemensamma regler hos de som är aktörer i samarbetet men det måste också gå att presentera utanför den snävaste kretsen för att kunna skapa tillit. Konsulter och leverantörer måste även de få inblick för att kunna utveckla sina tjänster så att de passar. Detta gäller än mer om Inera ska axla rollen att stödja kommunerna i deras digitalisering. Min förslag har sedan länge varit att ta fram gemensamma regelverk och skyddsnivåer för att skapa gemensam säkerhet och dessutom slippa de stora konverteringsproblem som uppstår då aktörer med olika regelverk ska samverka i samma infrastruktur. Svensk digitalisering är i sig planlös men det skulle kunna gå att riva det Babels torn av språkförbistring som redan finns inom informationssäkerhetsområdet genom att skapa just gemensamma regelverk. Jag gjorde ett försök 2014 när jag jobbade på MSB att få olika centrala aktörer att samverka men denna strategi har fallit i glömska trots ett flertal tunga undertecknare (bland annat SKL och Inera). Idag är behovet av fungerande informationssäkerhet i vården större än någonsin finns det definitivt utrymme för Inera att kliva fram och göra mer av sitt uppdrag att ta fram regelverk för informationssäkerhet än det som nu finns presenterat på n, detta särskilt som SKL säger att man ska arbeta ”resolut” med att förbättra informationssäkerheten. Ska man lyckas med det krävs dock öppenhet och dialog med de många aktörer som måste ingå i ett sådant förbättringsarbete. Att hävda att sekretess råder för varje mening i styrande dokument på hög nivå är inte ett tecken på vilja till öppenhet och dialog.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Toppledarforum E-nämnden (Nämnden för elektronisk förvaltning) 24-timmarsmyndigheten Verva E-delegationen E-legitimationsnämnden Digitaliseringskommissionen Digitaliseringsrådet DIGG Merparten av informationsmängderna är även de att betrakta som tämligen generiska Merparten av informationen hanteras i pappersform, detta särskilt i kritiska aktiviteter i processen En stor del av informationen finns på flera bärare samtidigt I hela processen är spårbarheten är essentiell för patientsäkerheten Överenskommelse om kommunernas krisberedskap (dnr MSB 2018-09779) Överenskommelse om kommunernas arbete med civilt försvar (dnr MSB 2018-05681) Bilaga 1 omfattas av försvarssekretess (15 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lämnas inte ut. endast för min vård, den uppföljning är lagstadgad och tydligt definierad administrativ hantering utöver ovanstående även akademisk forskning där resultaten kommer samhället till del utöver ovanstående även akademiskt forskning i kommersiell regi för kommersiellt bruk oavsett bransch Riktlinje informationssäkerhet Anvisning för informationsklassicering Anvisning för informations- och it-säkerhet för medarbetare
st|inte inte behov kan, ha kontroll över sin information normerande klassning och Folkviljan utövas genom inom En av nätläkarna tycker att det verkar ha varit en bristfällig konsekvensanalys inför beslutet och att det är märkligt att SKL:s handlingar inte omfattas av offentlighetsprincipen. OFFENTLIGHET
h1|Meny E-hälsa Inläggsnavigering
sp|MENU MENU Postat av miljoner Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , , Postat av Hej! Postad i , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , ← Sök efter:
em|Tack Calle Lilius för bilderna!
pa|Eftersom frågan om spårbarhetens vara eller icke vara som en självständig aspekt av informationssäkerhet är återkommande diskuterad ska jag här göra ett inlägg i frågan. Bakgrunden är den så kallade CIA-triaden som kommer från engelskans Confidentiality, Integrity och Availability vilket ofta på svenska översatts till konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet. Detta är kanske inte en optimal översättning vilket möjligen är en delorsak till de olika uppfattningar som finns om hur detta ska tolkas. Huvudorsaken skulle jag dock vilja hävda att det med förvånande kraft hävdas att det bara finns en möjlig beskrivning av vad arbetet med informationssäkerhet syftar till och att det fångas i den svenska definitionen. Vi (inte så få) som vill problematisera begreppen för att få dem mer anpassade till de behov vi uppfattar finns möts av tystnad. För att ge så gott underlag som möjligt för en diskussion ska jag försöka vara tydlig och transparent som möjligt i min argumentation och hoppas att få svar i samma anda. Utgångspunkten för mitt resonemang är ett statement som jag mer uppfattar som en dogm och som ofta formuleras som kofindentialitet, riktighet och tillgänglighet är den verkliga kärnaspekterna i informationssäkerheten och att spårbarhet är en osjälvständig stödfunktion till de övriga tre. Nyligen såg jag det formulerat som fast sats: konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet är tillstånd, spårbarhet en förmåga. Vare sig eller kan härledas ur ISO/IEC 27000:2018 (ordlistan för 27000-serien) som genomgående använder property som exempelvis: property of accuracy and completeness Property kan översättas som egenskap. Inte heller i den terminologi som tagits fram av en arbetsgrupp i SIS: Teknisk Rapport SIS-TR 50:2015 (kan tyvärr inte länka eftersom den inte är fritt tillgänglig) återfinns tillstånd respektive förmåga i denna betydelse. I rapportens inledning står det: Informationssäkerhet handlar därför om hur informationens konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet ska bevaras så att organisationens krav kan uppfyllas. Dessa egenskaper kompletteras ibland även med en eller flera andra egenskaper, såsom spårbarhet, oavvislighet, ansvarighet, autenticitet och auktorisation. Här definieras alltså konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet som men så även bland annat spårbarhet. I övrigt förekommer begreppet tillstånd litet här och var men aldrig på det sätt som i satsen ovan. Närmast kommer man i beskrivningen av informationssäkerhetsmodell: Enheterna i ett system indelas i logiska grupper av subjekt (användare och deras processer), objekt och resurser. Egenskaper hos ett önskvärt, ”säkert” tillstånd definieras och det visas att varje tillståndsövergång bevarar säkerheten vid övergång från ett till-stånd till ett annat. Ett säkert tillstånd kräver att samtliga tillåtna åtkomstfall överensstämmer med fastställda säkerhetsregler. Jag tolkar denna beskrivning liksom de andra tillstånd som ändå förekommer i handboken (exempelvis av redundans, anonymitet m.m.) som en sammansatt helhet som resulterar från flera/många säkerhetsaktiviteter. Riktighet definieras exempelvis som endast: skydd mot oönskad förändring vilket jag gissar ska läsas med en koppling bakåt till inledningen; att det är en eller möjligen en funktion. Synsättet att det finns etablerade definitioner som ”tillstånd” respektive ”förmåga” verkar vara en uppfattning som får anses begränsat till vissa företrädare i Sverige som inte har stöd i den terminologi som tagits fram. Detta synsätt verkar inte hämtat från något internationellt etablerat sammanhang vilket det räcker att göra en slö koll på Wikipedia för att upptäcka. I artikeln Informations security anges som key concepts som första punkt CIA- triaden med följande beskrivning The CIA triad of confidentiality, integrity, and availability is at the heart of information security.(The members of the classic InfoSec triad—confidentiality, integrity and availability—are interchangeably referred to in the literature as security attributes, properties, security goals, fundamental aspects, information criteria, critical information characteristics and basic building blocks.) Inte heller i den svenska akademiska diskussionen förefaller det finnas konsensus eller ens en särskilt omfattande diskussion om CIA-begreppen. Det gör att jag särskilt höjer på ett ögonbryn då akademiker på högre nivå utan närmare förklaring anammar satser som den ovan beskrivna utan förtydliganden. Jag är helt enig i att detta är ett key concept – då borde det förtjäna en behandling på akademisk nivå som motsvarar dess betydelse. Fördelen med att det saknas etablerade och allmänt accepterade definitioner är att det skapar en frihet att undersöka vilket förhållningssätt som är mest ändamålsenligt och samtidigt logiskt konsistent åtminstone på en basal nivå. Personligen finner jag inte begreppen tillstånd respektive förmåga som särskilt tydliggörande men möjligen kan en begreppsmodellering där tankarna om detta redovisas på ett öppet sätt uppenbara en logik som jag missat. Om vi ändå i detta sammanhang kan utgå från att det finns ett antal egenskaper som är centrala för att skapa god informationssäkerhet så är nästa fråga vilka dessa är. Inte heller här råder den fullständiga enighet om CIA-triaden vilket man ibland kan förledas att tro. Den s.k. Parkerian Hexad konstruerades redan 1998 av som adderade tre aspekter till den ursprungliga triaden: Authenticity, Availability och Utility. Även aktuella svenska exempel på kritisk diskussion om CIA triaden. Det av MSB finansierade forskningsprojektet SECURIT landade bland annat i antologin där ett bidrag ( av Björn Lundgren) starkt ifrågasätter CIA-triaden. Jag kanske inte är helt övertygad om den modell som forskaren anser borde ersätta CIA-triaden men i detta sammanhang är det ändå viktigt att poängtera att det är väl värt att diskutera frågan. ISO 27000 öppnar ju också upp för att triaden kan kompletteras med ytterligare egenskaper vilket också sker exempelvis i själva standarden i avsnittet om kryptering. Noterbart är att ISO-standarderna inte har en konsistent hantering av begreppen sinsemellan trots att de riktar sig mot samma objekt (i detta fall informationshantering). I SS-ISO 30300 (hantering av verksamhetsinformation) anges målen vara vilket är snubblande nära ISO 27000 men med andra definitioner. I SS-ISO 15489 (Dokumenthantering) är ett tillkommande mål autenticitet. Här bör en begreppsmodellering göras, särskilt som SS-ISO 30300 börjat spridas främst genom SKL. Även här finns alltså ett behov av att göra sig redo för att öppna upp och diskutera om och hur centrala begrepp ska användas. Själv menar jag att det finns skäl för att se närmare även på autenticitet men här ska jag koncentrera mig på spårbarhet. Istället för att som nu negligera spårbarhetsbegreppet finns det anledning att lyfta upp det och se hur dess betydelse ökat under de senaste årtiondena och detta i flera dimensioner. För det första är det den mest självklara dimensionen att på ett säkert sätt kunna följa vad som hänt i informationshanteringen både som en följd av mänsklig aktivitet och som tekniska händelser. I det allt mer transaktionstäta informationsflödena där en mängd aktörer är detta en alltmer central funktion. Här gäller detta att även uppfatta egenskapen spårbarhet som en negation, det vill säga att undvika spårbarhet till exempel som skydd för den personliga integriteten. För att bara räkna upp några krav som inte endast omfattar informationens konfidentialitet, riktighet eller tillgänglighet utan där det också ställer krav på en hög grad av spårbarhet: Kraven på spårbarhet har också en tydlig koppling till konkreta säkerhetsåtgärder där loggning är den främsta åtgärden för att skapa spårbarhet i it-tjänster. Loggning sker även i ett antal andra typer som i inpasseringskontrollssystem, telefoni, chatt och andra kommunikationslösningar. I den manuella informationshanteringen kan det behöva finnas rutinerna som bland annat kan omfatta signering, vidimering, kontrollerad versionshantering och kvittensförfarande. Observera också att om dessa åtgärder inte kan matchas mot ett definierat krav på spårbarhet kan det innebära stora merkostnader, inkräktande på den personliga integriteten och ytterst leda till lagöverträdelser om det inte går att motivera åtgärden. För att illustrera behovet inom den samhällsviktiga verksamheten sjukvård finns det gott stöd att hämta i det paper som presenterades av Ella Kolkowska, Karin Hedström och Fredrik Karlsson vid Örebro University på en konferens redan 2009: (tillgängligt via DIVA). Angående spårbarhet skriver man bland annat: However ‘Traceability’ found in the hospital document has much broader meaning than accountability. ‘Traceability’ emphasizes the importance of tracing information, and not only trace the individuals that produce the information. This goal Page 16–9 contributes to business goals: ‘correct healthcare’ and ‘effective healthcare’ and in the end is related to organisations responsibilities to its stakeholders. Spårbarheten är alltså direkt kopplad till målsättningen för kärnverksamheten och ytterst till patientsäkerheten. Att då som SKL ta bort spårbarheten ur sitt klassningsverktyg förefaller inte direkt som att anpassa säkerheten efter verksamhetens behov och inte heller att värna sina medlemmars intressen. Observera också att spårbarhet inte enbart handlar om att spåra användares aktiviteter utan själva informationen. Här finns en naturlig övergång till de andra syften som spårbarheten kommer att behöva tjäna i allt högre grad. Den första är för att skapa autenticitet, en kvalitet som blir allt mer uppenbart nödvändig. Autenticitet inte detsamma som riktighet, inte heller oavvislighet täcks av riktighet. Spårbarhet är en tydlig faktor för att kunna skapa autenticitet och oavvislighet vilket är ett krav från arkivsidan. I den informationshantering som sker i offentlig sektor borde alltså rimligen spårbarhet upphöjas till triadnivå, särskilt sett till kravet på rättssäkerhet och att kunna tillhandahålla information för forskningsändamål. Jag lämnar nu autenticiteten i förhoppningen att övertygelsen om betydelsen är väl känd. Istället ska jag skriva om något som tilltar ännu mer i betydelse, nämligen möjligheten att reproducera information. Idag sammanställs den information som visas på skärmen från ett växande antal källor, olika tjänster och applikationer. För att kunna reproducera information såsom den såg ut vid ett visst givet tillfälle kommer att krävas allt mer avancerade funktioner av spårbarhet. Den som har följt ett it-avbrott på närmare håll vet att den inte enbart leder till tillgänglighetsproblem utan även till en rad andra negativa konsekvenser. En sådan är att man ofta får versionsproblem där blir svårt att säkerställa vilken den senaste versionen av olika informationstyper var. När fel version av en delmängd körs kan det skapa mycket stora problem där hela tilltron till informationslösningen kan gå om intet. En fatal variant är när information förlorats utan att det går att spåra att den försvunnit. För att sammanfatta: jag kan inte se att det finns något stöd för att begreppen tillstånd respektive förmåga är etablerade som beskrivning för olika aspekter av informationssäkerhet utan snarare att skulle vara det mest använda internationellt begreppet vilket också används i ISO 27000. Det görs heller ingen hierarkisk skillnad mellan egenskaper av den typ som framgår i uppdelningen tillstånd/förmåga. För att försöka vara vitsig är det svårt att spåra var uppfattningen om tillstånd/förmåga har uppstått och på vilka grunder. CIA-triadens uppräkning av egenskaper är återkommande diskuterad och kan kompletteras vid behov även enligt ISO 27000 med till exempel spårbarhet. I detta sammanhang vill jag understryka att en portalprincip i ISO 27000en ska anpassas till verksamhetens behov, det är alltså inte standarden i sig som skapar låsningar. Om en uppfattning är att standarden kan anpassas till verksamhetens/samhällets behov menar jag att det gör det omöjligt att använda standarden som stöd för nationell (eller lokal) styrning av informationssäkerhet. Det finns ju liksom inget egenintresse i att följa en standard. Det skulle behövas en riktigt djupborrande analys på flera nivåer av hanteringen av aspekten spårbarhet i Sverige. Jag när fortfarande ett hopp om att de som ger uttryck för starka åsikter gällande spårbarhet kan ta sig tiden att utveckla hur de tänker och inte bara konstatera sin uppfattning. Detta är inte bara en teoretisk tankelek utan frånvaron av spårbarhet eller motsvarande som styrmedel för informationssäkerheten får mycket allvarliga konsekvenser för bland annat hälso- och sjukvård men även för förmågan att upprätthålla kontinuitet, för dataskydd och för det långsiktiga bevarandet. Ett särskilt problem ligger i att det inte går att ta del av vare sig de resonemang som ligger bakom olika ställningstaganden eller själva standardtexterna eftersom de inte fritt tillgängliga trots att de utgör underlag t.o.m. för föreskrifter. Denna bristande offentlighetsstruktur har jag skrivit ett annat blogginlägg om Ett typiskt tecken för en dogm är att bevarandet av dogmen är viktigare än de negativa konsekvenser dess tillämpning får. Jämför exempelvis med katolska kyrkans dogm att preventivmedel inte är tillåtna. Dogmen är orubbad trots de uppenbara negativa konsekvenser detta får i form av könssjukdomar och oönskade graviditeter vilket i sin tur leder till illegala aborter med oerhört lidande och död. I fallet med katolska kyrkan går det ändå att se vem som har ansvar för dogmerna med de dödliga konsekvenserna men vem tar ansvar för dogmer inom informationssäkerhetsområdet och de eventuella konkreta följder de kan få? Informationssäkerhet är inte en religion och vi har inget stöd av högra makter (tror jag). Därför när jag en from förhoppning att vi gemensamt ska försöka eliminera de drag av dogmatism som ändå florerar. För att hantera de enorma säkerhetsutmaningar vi står inför har vi inte råd att bygga säkerhetsåtgärder på resonemang som inte tål att prövas utan vi kommer istället att behöva pröva våra intellekt till det yttersta för att åter och åter hitta de bästa lösningarna. Och vi måste inse att detta inte är teoretiska övningar utan de val vi gör leder till goda eller mindre goda resultat i praktiken och där det ligger ett stort ansvar på oss som arbetar med informationssäkerhet. Slutligen kan jag inte undgå att tycka att myndigheter inom informationssäkerhetsområdet är de som tillsammans med akademin måste ta ett särskilt ansvar för bryta ner dogmer och bygga kunskap som samhället kan använda. Nu ser jag fram emot en mängd kloka motargument! Sedan jag skrev mitt förra blogginlägg där jag förordade att vi borde införa en starkare gemensam styrning av informationssäkerheten bland annat i form av gemensamma skyddsnivåer samt t.o.m. ett gemensamt ledningssystem har jag flera gånger fått frågan ”har du kollat på KLASSA?”. Svaret är ja, det har jag och till och med skrivit på bloggen . Sedan dess har det skett en viss men som jag ser det så kvarstår de huvudproblem som jag skrev om i det tidigare inlägget. Att man dessutom tagit bort spårbarhet som en bedömning i klassningen gör ju inte saken direkt bättre (vilket också ett antal personer verksamma i landsting och kommuner upprört framfört till mig). De mest övergripande invändningarna jag hade var att verktyget bygger på att man klassar system, inte information, och att säkerhetskraven är alldeles för glesa. Detta kan menar jag leda till att man snarast skapar säkerhetsproblem än förebygger dem eftersom en organisation kan bli invaggad i en falsk trygghet av att ha vidtagit åtgärder när de i själva verket är otillräckliga. Dessutom stöds samma aktivitet ofta av samma eller snarlik information på olika bärare som i detta exempel från en tämligen harmlös anställningsaktivitet direkt hämtad från verkligheten: Om man då fragmentiserar klassandet till att endast omfatta informationen då den exempelvis befinner sig i rekryteringsverktyget missar man ju att skydda samma information då den förekommer i andra sammanhang. Ju fler olika typer av tjänster och bärare som används desto viktigare blir det att ha kontroll över informationen oavsett var den befinner sig. Med tanke på att verktyget är framtaget för kommunal verksamhet blir man litet brydd i detta hänseende när man tänker på vissa av de mest känsliga verksamheterna. Ta till exempel överförmyndarna där konfidentialitet, riktighet och spårbarhet är oerhört viktiga för att verksamheten ska kunna bedrivas. Överförmyndarnas informationshantering sker i en komplex mosaik av bland annat enskilda beslutssystem, lagringsytor, papper och mail. I detta sammanhang är det självklart helt otillräckligt att bara genomföra en systemklassning av ett ärendehanteringssystem. Man skulle kunna invända att överförmyndarna är en liten och unik verksamhet med specifika krav där man inte kan förvänta sig att generella metoder ska kunna fungera. Visserligen svarar jag men i grunden gäller detta för de flesta verksamheter inom en kommun eller landsting eller t.o.m. med en statlig verksamhet oavsett omfattning. Kraven på säkerhet ligger på alla de bärare, inte bara det som en händelse definieras som ett ”system” (vilket dessutom är alltmer oklar definition sett till dagens tekniska utveckling). Återigen vill jag propagera för att istället se det som att system och tjänster ska certifieras för att klara vissa skyddsnivåer – inte klassas. Bortsett från kvaliteten på metoden för klassningen funderar jag över det i mitt tycke oproportionerliga intresse som finns för klassning och incidenthantering. Samt att detta intresse tar sig uttryck i att klassning respektive incidenthantering ses som fristående aktiviteter och inte som delar i en större helhet. Det fragmentiserade synsättet går igen i de metoder som presenteras. Den bärande idéen är att varje organisation med egna resurser och egna värderingar ska styra informationssäkerheten i den egna verksamheten. Detta menar jag är ett mer och mer verklighetsfrämmande paradigm i en värld där vi i allt högre grad delar information mellan organisationer samt mellan organisationer och individer. I ett digitalt tjänstesamhälle är det inte den interna säkerheten i den enskilda organisationen som är det mest centrala utan den gemensamma infrastrukturens säkerhet. Det är ungefär som att i vägtrafiken låta varje transportföretag men även varje individ ta fram sina egna regler och tillämpa dem på de gemensamma vägarna. Det är klart att man genom frivilliga samordnande insatser och tillsyn skulle uppnå en viss effekt men jag tror de flesta skulle uppfatta det som ett absurt och närmast nihilistiskt trafikpolitiskt förslag. När det gäller säkerheten i den digitala infrastrukturen är fortfarande en dominerande uppfattning. I det tidigare blogginlägget om KLASSA ställde jag upp sex krav på en fungerande metod för informationsklassning. Omättligt krävande som jag är vill jag nu lägga till två ytterligare. För det första måste metoden vara tillämplig även i ett större sammanhang än i en enskild organisations användning av ett system. För det andra ingå i en större helhet av systematiskt– att klassa information utan relation till det kretslopp av övriga säkerhetsaktiviteter som riskanalys, incidenthantering, kontinuitetshantering, ansvarsfördelning och uppföljning är inte effektivt säkerhetshöjande. Särskilt inte om skyddsnivåerna har stora brister. Informationsklassning är helt enkelt inte sååå viktig i sig. Men inte ens då tror jag att detta är en särskilt bra väg att gå. Det inte alldeles enkelt att utföra klassning på ett välavvägt sätt ens med stöd av en bra metod. Vad som krävs är erfarenhet och kompetens inom informationshantering och risker samt förståelse för hur organisationer fungerar. Att klassa information är inte att som professor Balthazar stoppa in information i ett rör på en informationsklassningsmaskin och med automatik få ut en färdig klassning. Därför är det inte en metod där olika organisationer förväntas göra sina egna klassningar en lösning på det mycket stora kompetensunderskottet – kompetensen behövs ändå. Och om alla gör sina egna bedömningar i en gemensam struktur kan man fråga sig vad som blir resultatet. En god gissning är att den lägsta nivån blir trendsättande inte minst eftersom om en part har en låg nivå på sina säkerhetsåtgärder riskerar det övriga aktörers säkerhet. Den som har gjort en större investering riskerar att få denna investering underminerad av den som väljer en lägre nivå – ekonomin i att ändå välja den högre nivån kan starkt ifrågasättas. Att klassa information är varken så enkelt eller så viktigt som enstaka aktivitet som man ibland vill ge sken av. Sammantaget vill jag därmed propagera för en mycket starkare styrning av processer, informationshantering och informationssäkerhet där den gemensamma grunden inte är optional. Vi måste lämna det föråldrade synsättet där ”system” sätts i centrum och istället inse att det är en informationsinfrastruktur som måste hanteras med vederbörlig respekt och med styrande säkerhetsregler. Kanske har vi förlorat ett decennium av möjligheter att skapa en gemensam informationssäkerhet genom att låta en slavisk tolkning av ISO 27000 kombineras med en flummig samordningstanke. Det räcker inte med lösryckta initiativ kring olika aktiviteter som klassning utan vi måste se att ebygger på en samverkande helhet av säkerhetsåtgärder. Den minnesgode kommer ihåg att jag tyckte det saknades några frågor vid den öppna utfrågningen i riksdagens försvarsutskott om cybersäkerhet för ett par veckor sedan. För att inte bara planlöst gnälla ska jag formulera några av de frågor jag själv skulle ställt i rollen som en hyfsat insatt folkvald ledamot i försvarsutskottet. Rollen kräver ju en något mer nobel approach än den som småaktig bloggare. Jag kommer därför naturligtvis inte att ställa tråkiga frågor som vad cybersäkerhet betyder eller vad det är för värden på axlarna på MSB:s bild över utvecklingen av digitalisering respektive cybersäkerhet även om jag grubblat över detta sedan jag såg den. Jag ska heller inte göra banala zingers av typen ”här ser vi hur man försöker lösa morgondagens frågor med gårdagens lösningar.”. Istället kommer jag att försöka ställa fem övergripande frågor som jag menar är av betydelse för samhället och inte bara för samhällets säkerhet. – Herr ordförande, vi har nu fått en genomgång av ett statsråd och fyra myndighetsföreträdare. Tyvärr kan inte genomgången ha lett till en bra helhetsbild av frågan. Varje myndighetsrepresentant har presenterat sin myndighets perspektiv på ett sätt som får åhöraren att känna sig som på toppen av ett utsiktstorn där det bara är möjligt att beskåda utsikten genom fyra fastlåsta och begränsade kikare. Själva vyn är osynlig genom dessa tunnlade perspektiv. När vi som folkvalda får en presentation där cyberförsvar, säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet, och den vardagliga informationssäkerheten presenterade som helt separerade spår är det lätt att förstå den vanmakt som många aktörer som förväntas göra något i praktiken känner. I NISU-utredningen 2015 var det första åtgärdsförslaget för att förbättra informationssäkerheten att utveckla en nationell styrmodell för informationssäkerhet: En nationell styrmodell för informationssäkerhet består av ett antal komponenter som måste utvecklas och förvaltas över tid. En del är ett sammanhållande regelverk som innehåller olika nivåer av reglering under föreskriftsnivån, det vill säga en regelhierarki som motsvarar ett ledningssystem inom en organisation. Förutom de resurser som krävs för att utveckla och förvalta styrmodellen krävs en lösning för anslutning och efterlevnadskontroll som löpande samordnas med andra intressenter. I detta ligger också omfattande utbildningsinsatser. I styrmodellen är informationsklassning den mest omfattande aktiviteten som går från processorienterad informationskartläggning via själva klassningsmomentet till utvecklade gemensamma skyddsnivåer. För att skyddsnivåerna ska kunna fylla sin funktion krävs omfattande insatser av både egen och extern kompetens inom områdena administrativ, fysisk och it-inriktad säkerhet. Slutligen förutsätter en nationell styrmodell en väl utvecklad kunskapsstyrning. Kunskap kan i detta sammanhang röra sig om kunskap om metoder men i ännu högre grad om att kunna ge ett vederhäftigt underlag för en styrning utifrån risk. Det innebär att kunna förmedla en uppdaterad riskbild och att samtidigt kunna förmedla stöd för riskreducerande åtgärder. Behovet av en nationell styrmodell förefaller större än någonsin, inte minst sett i perspektivet av att försöka samordna digitalisering och säkerhet. Min fråga till statsrådet är därför var detta förslag hamnat. En följdfråga till myndighetsföreträdarna är om det är omöjligt att utan ett formellt uppdrag från regeringen börja samarbeta på ett sätt som leder till konkreta samordnade stöd för – Herr ordförande, två konkreta frågor angående molntjänster. I efterdyningarna av skandalen vid Transportstyrelsen har molntjänster blivit en huvudfråga för regeringen när det gäller säkerhet. Samtidigt vet vi att molntjänster redan används i stor omfattning av svenska myndigheter, kommuner och regioner/landsting, att de ger effektiva lösningar och i många fall bättre säkerhet än om verksamheterna själva skulle drifta och förvalta i egen miljö. Många av de tjänster som idag finns även som applikationer för egen förvaltning kommer snart enbart att finnas som molntjänster. Samtidigt är det svårt för Söpple kommun att ställa krav på Microsoft och Google angående säkerhet och integritetsskydd. En lösning som skulle kunna ge både bättre säkerhet och nödvändig effektivitet var om svenska staten på samma sätt som den tyska sluter ett gemensamt avtal med några av de stora jättarna. Jag förstår problematiken när det gäller konkurrensfrågor m.m. men vill ändå ställa frågan om detta är något regeringen överväger eller om varje kommun och myndighet även fortsättningsvis ska försöka lista ut om det är juridiskt korrekt att använda Office 365 samt ta fram sina egna avtal. Jag skulle också vilja fråga om den ändring som redan skett, nämligen att SÄPO och Försvarsmakten tilldelats en vetorätt när det gäller utkontraktering av information från säkerhetskänslig verksamhet. Detta ställer ju ansvarsprincipen på ända och jag funderar i detta sammanhang om regeringen ser framför sig även andra förändringar i denna grundpelare i svensk förvaltning. Vem tar ansvar för verksamheten i det här fallet – SÄPO eller verksamhetsledningen? -Herr ordförande, under dagens presentationer är det lätt att få föreställningen att säkerhet är ett enkelt och entydigt begrepp samt att säkerhetsåtgärder alltid är obestridligt ”goda”. Den som ägnat minsta tanke åt detta och kanske dessutom kanske ändå studerat lite samhällsvetenskap, historia eller filosofi vet naturligtvis att så inte är fallet. Säkerhet existerat alltid i en relation till andra värden. En supersäker lösning som skulle förhindra alla brott vore att låsa in alla medborgare och slänga bort nyckeln för att dra frågan över det löjligas gräns. Samtidigt måste jag som folkvald naturligtvis beakta de olika intressen som finns i samhället och som delvis står i konflikt med ”säkerhet”. För mig framstår det som det finns tre värden som ständigt kommer i konflikt med den renodlade säkerheten; effektivitet, demokrati och individens integritet. I digitaliseringssträvandena ligger önskan om effektivitet. Demokrati i den form vi känner den är ett centralt element insyn och delaktighet. Övervakning är per se en inskränkning i integritet. Jag hörde ingen av talarna ta upp dessa konflikter och ställer därför frågan om myndighetsföreträdarna ser det som liggande utanför sitt uppdrag att även ta hänsyn till denna typ av aspekter. Det är i så fall viktigt att veta eftersom utgångspunkten då måste vara att myndigheterna agerar som ”säkerhetsnördar” och de övriga perspektiven måste tillföras från annat håll innan beslut tas i viktiga frågor. – Herr ordförande, jag tror vi alla är överens om att det finns ett stort behov av att utveckla informationssäkerheten i Sverige. En absolut vital förutsättning för att kunna göra det är att det finns tillgänglig kunskap och kompetens på olika nivåer. Min bedömning är att detta behov är skriande idag alltifrån den vetenskapliga nivån till att det saknas tusentals informationssäkerhetsansvariga företag, kommuner, landsting och myndigheter. Detta leder till att vi inte vet vad vi ska göra för att faktiskt vara effektiva och att det saknas operativ förmåga att bedriva det säkerhetsarbete som åläggs olika aktörer. Situationen kommer knappast att förbättras av sig själv eftersom det idag endast finns en handfull utbildningsplatser per år för att utbilda kompetenta informationssäkerhetsansvariga. Många av de som idag är informationssäkerhetsansvariga (eller kallar sig certifierade och informationssäkerhetsexperter) saknar helt utbildning inom området. Fortbildningsbehovet är därför oerhört stort. Ytterligare en aspekt är att kunskapsuppbyggnad bygger på ett kritiskt tänkande och en öppen dialog. Ett intryck från säkerhetsområdet är att det ofta präglas av en tystnadskultur och en anti-intellektualism. Detta bygger, tror jag, på tradition, på att det saknas arenor för ett intellektuellt utbyte i säkerhetsfrågor och på att en osäker profession sluter sig inom sig själv i kotterier. För att komma vidare och hitta den goda säkerhetskulturen som skapar kunskap och insikt även på den nationella nivån krävs insatser även från myndigheterna. Min fråga är hur det stora kunskaps- och kompetensbehovet ska tillgodoses och hur myndigheterna kan verka för en god säkerhetskultur med kritiskt tänkande även i de nationella sammanhangen. – Herr ordförande, en sista fråga. I de presentationer vi tagit del av lyfts diverse försumligheter och bristande medvetande hos samhällets aktörer fram. Däremot sägs mycket litet om och i så fall hur myndigheterna med särskilt ansvar för säkerhet bedriver en systematisk utvärdering av sina egna insatser. Utvärdering är ju en grundläggande aktivitet i ett systematiskt arbetssätt och det finns därför anledning att anta att denna kvalitetshöjande mekanism måste vara inbyggd i myndigheternas verksamhet. Detta framgår dock inte i de årsredovisningar jag tagit del av och inte heller i dagens presentationer. Därför skulle jag vilja ställa frågan om den bristande säkerheten alltid är någon annans fel eller om det är möjligt att myndigheterna sett anledning att även förbättra sina egna insatser? Ingen kan idag förneka vikten av att förbättra informationssäkerheten i de samhällsviktiga verksamheterna. Ett antal utredningar har under de senaste tre åren utmynnat i olika förslag på hur detta ska ske. Tyvärr har fokus legat allt för mycket på reaktiva åtgärder som incidentrapportering och allt för litet på det förebyggande arbetet, detta trots att det ofta påpekats att de stora säkerhetsvinsterna kan göras genom olika typer av incidenter och säkerhetsproblem motverkas innan de uppstår. För mig framstår den i särklass viktigaste förebyggande åtgärden att tillräcklig kompetens finns för att hantera informationssäkerhetsrelaterade frågor på olika nivåer. För att uppnå detta krävs både episteme, fronesis och techne. Det vill säga det måste finnas en vetenskaplig grund för att de åtgärder som vidtas är effektiva i förhållande till de problem de avses att lösa, att det måste finnas en praktisk kunskap hur fungerandeska bedrivas och det måste finnas en djupare förståelse att nya situationer kan hanteras. Jag skulle vilja hävda att detta idag i allt för hög grad saknas. Konkret kommer ett stort antal organisationers ledningar behöver ett kompetent stöd för att styra sittså att det motsvarar de risker som verksamheten är utsatt för och för att kunna tillvarata alla nya möjligheter som den pågående digitaliseringen innebär. Jag pratar alltså inte om it-säkerhet som är inriktad på tekniska åtgärder utan informationssäkerhet som handlar om verksamhetsstyrning och information. Utöver befintliga krav kommer även nya från bland annat dataskyddsförordningen, NIS, civilt försvar och en ny säkerhetsskyddslag. Det gäller c.a. 350 myndigheter, 290 kommuner, ett tjugotal landsting/regioner och ett okänt antal privata aktörer som medverkar till att upprätthålla samhällsviktiga verksamhet. En av de vanligaste frågorna jag får när jag besöker kommuner, regioner och myndigheter är vilka utbildningsmöjligheter som finns. Hos de som får allt tyngre ansvar för det faktiskat finns såvitt jag kan bedöma en allt större medvetenhet om kompetensbehovet. Till viss del fanns denna insikt även i den strategi för samhällets som MSB tog fram tillsammans med andra myndigheter. Tyvärr har inte insikten utmynnat i några konkreta satsningar för att stödja utvecklandet av professionsinriktade utbildningar. Även om behovet av kompetens är känt anvisas få vägar för kompetensförsörjningen. Vare sig i den nationella säkerhetsstrategin eller i digitaliseringsstrategin, båda presenterade av regeringen 2017, nämns något om kompetensförsörjning inom informationssäkerhetsområdet. Utredningar som SOU 2015:23 , SOU 2017:36 SOU 2017:114 liksom lagrådsremissen om ny säkerhetsskyddslag är lika renons på förslag annat än de som gäller utpekade tillsynsmyndigheter. Den nationella strategin för informations- och cyberssäkerhet (Skr. 2016/17:213) skulle kunna inge ett visst hopp eftersom den faktiskt innehåller ett avsnitt som heter Öka kunskapen och främja kompetensutvecklingen. Hoppet om att finna ett mål att tillgodose behovet av professionell kompetens generellt avtar dock snabbt då det visar sig att det som avses är att informera organisationer om sårbarheter och behovet av säkerhetsåtgärder samt att höja den enskilda användarens kunskap. Samtliga strategier och utredningar tycks dock förutsätta att den kompetens som behövs kommer att finnas utan vidare styrning. Jag delar inte denna tilltro till den osynliga handen. Istället ser jag att vi står inför ett mycket stort och komplicerat kompetensförsörjningsbehov. Bara det ett nyrekryteringsbehov av något hundratal informationssäkerhetsspecialister årligen till kommuner och landsting/regioner som kanske har samhällets mest komplexa informationssäkerhetsbehov måste uppmärksammas. Många av oss som idag är verksamma inom informationssäkerhetsområdet saknar formell utbildning för våra jobb eftersom utbildningar helt enkelt inte funnits i någon högre grad (jag jämställer inte olika certifieringar med högskoleutbildning även om de säkert är bra på sitt sätt). Därav ett stort fortbildningsbehov. De kurser på högskolenivå som erbjuds idag via en sökning på antagning.se för hösten 2018 är antingen korta kurser eller har en renodlad teknisk inriktning. Undantagen är masterutbildningar i Örebro som har ett handfull platser samt i Luleå där ett organisatoriskt perspektiv tillförs en huvudsak it-inriktad utbildning. Detta räcker naturligtvis inte långt. Mitt förslag är därför att en utredning tillsätts som tillåts koncentrera sig på hur behovet av kunskap och kompetens inom informationssäkerhetsområdet ska tillgodoses under de närmaste åren. Utgångspunkten är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för kunskapsförsörjning på en vetenskaplig nivå och för att kunskapen omsätts till kompetenshöjande åtgärder för prioriterade målgrupper i samhället. Målen bör vara att det gemensamma utbildningsplaner för en treårig högskoleutbildning som informationssäkerhetsspecialist med inriktning på organisation och information, att det utbildas 50 informationssäkerhetsspecialister per år samt att varje kommun har tillgång till minimum en halvtids informationssäkerhetsspecialist. Inom detta fält kan även utbildningar av typen ”informationssäkerhetsspecialist kommunal verksamhet” och ”informationssäkerhetsspecialist hälso- och sjukvård” kunna finnas. Även fortbildningar för redan yrkesverksamma bör ingå i ett kunskapslyft för informationssäkerhetsområdet. Utan denna typ av insats har jag mycket svårt att se hur alla andra mål för att höja samhällets informationssäkerhet ska kunna realiseras. För att förena episteme och techne (och förhoppningsvis uppnå fronesis) så behöver professionen sina metoder. Metoderna är i kunskapssamhället professionens verktyg och det som utgör grunden för en intern gemenskap och en extern uppfattning om vad en medlem i professionen kan utföra. I detta sammanhang kommer jag att använda begreppet ”metod” som ett systematiskt och enhetligt sätt att utföra en viss aktivitet med ett beskrivet önskat resultat. I teorin finns också ett antal metoder inom informationssäkerhetsområdet som riskanalys, informationsklassning, incident- och kontinuitetshantering. Ledningssystem a´ la ISO 27000 kan också ses som en metametod där ovanstående metoder ingår som komponenter. Frågan är dock hur väl metoderna uppfyller kraven på att vara systematiska, enhetliga och ha beskrivet önskat resultat. Att metoderna är utvärderade och därmed sägas vara effektiva sedda till sitt syfte bör vara ytterligare ett krav för att de ska sägas fungera. Förutom införandet av ledningssystem är sannolikt informationsklassning den mest upplyfta metoden för att uppnå bättre informationssäkerhet. För att göra en snabb bedömning av metoder känns det därför ganska rimligt att titta litet närmare på klassningen så som den beskrivs. Här har jag ett underlag på divergerande åsikter som uppstod när jag arbetade på MSB och dristade mig till att fram ett förslag på vägledning för informationsklassning. Den informella remissen ledde till att det ramlade in en mängd svar från informationssäkerhetsmänniskor i framför allt myndigheter. Jag planerar att använda dessa svar för en litet utförligare analys vid ett senare tillfälle – nu räcker det att säga att synpunkterna gick i alla riktningar och att alla var lika övertygade om att det sättet de uppfattade saken var det enda rätta. Inte ens var man överens om det skulle heta ”klassning” eller ”klassificering”, ännu mindre om huruvida det är information eller system som ska klassas. En litet märklig upplevelse vid genomläsningen var att själva syftet med informationsklassningen framstod som så odefinierat i ett antal av svaren, framför allt då man hade invändningar mot att jag i vägledningen beskrivit att informationsklassningen som metod också måste innehålla skyddsnivåer. Lika fången som andra av min egen tankegång så har jag alltid föreställt mig det som meningslöst att klassa information om det inte leder till konkreta skyddsåtgärder. Detta var dock inte en uppfattning som delades av alla. Jag svävar fortfarande i ovisshet om vad då klassningen tjänar till och det är en av de många frågor som jag tycker det vore ytterst intressant att diskutera. I paradgrenen informationsklassning saknas det alltså enhetlighet samt systematik. Den bristande systematiken ligger bland annat i att klassningen som aktivitet inte har ett givet samband med andra aktiviteter som exempelvis riskanalys och inte heller beskrivs som en process vars resultat regelbundet utvärderas. I vägledningen skrev jag till exempel djärvt att klassning ska ses som en form av risk- alternativt konsekvensanalys men fick mycket starkt mothugg mot detta och hur då det systematiska sambandet mellan riskanalysen och klassningen ser ut för dessa skribenter är fortfarande oklart för mig. Det mest slående i svaren var att ofta saknades argument eller teori för den åsikt man förfäktade. Istället var det redovisande av hur man själv i praktiken genomför sina klassningar eller, mest återkommande, hänvisningar till hur man tolkat ISO 27000. Här ligger en viss ironi eftersom en del svar rörande klassningen där man hänvisar till standarden faktiskt går emot vad standarden säger, som när man hävdar att det system som ska klassas samtidigt som standarden uttryckligen säger att det är information. Mycket av det som kan sägas om informationsklassning kan sägas också om ledningssystem som metod. Förutom att syftet och genomförandet saknar enhetlighet är båda metoderna synnerligen icke utvärderade. Jag under senare tid plöjt en hel del av den litteratur som finns på området och har ännu inte hittat några studier som exempelvis utvärderar olika metoder för informationsklassning, ej heller av om ledningssystem på det sätt som standarden föreskriver är ett effektivt sätt att styra informationssäkerhet i en organisation. Och här måste jag gå in på helig mark och framföra ståndpunkten att ISO 27000, som gett mig så mycket stöd genom åren som yrkesverksam, inte så sällan snarare är ett hinder än en hjälp. Eller, rättare sagt, vårt användande av standarden som en ersättning för utvärderade metoder utgör ett hinder för oss att bli mer professionella. ISO 27000 definierar ett område som jag skulle vilja kalla organisatorisk styrning men innehåller ingenting om hur olika aktiviteter ska utföras, och är alltså ingen metod. Som jag skrev inledningsvis skulle man kunna sträcka det till att standarden översiktligt beskriver en metametod men överlämnar till oss praktiserande att ta fram de konkreta, enhetliga, systematiska och utvärderade metoderna. Denna metametod börjar kanske också bli litet anfrätt av tiden med sin inriktning på styrning av informationssäkerhet i organisation när information i allt högre grad flödar över organisationsgränser. ISO 27000 har i många fall blivit en ersättning för metoder vilket vi måste erkänna för att komma vidare. Istället för att i övermåttan peka på standarden som en bibel måste vi ta uppgiften med metodutveckling på allvar och skapa en gemensam plattform som uppfyller kraven på enhetlighet och systematik. I ett tidigare inlägg skrev jag om vad jag uppfattar som ett bristande vetenskapligt stöd för detsom bedrivs. Att inte kunna bottna sitt arbete i etablerad kunskap skapar av naturliga skäl avgörande hinder i det kunskapssamhälle som numera är vårt. Men om vi kontrafaktiskt skulle anta att det fanns en välutvecklad akademisk kunskap om informationssäkerhet skulle inte denna kunskap vara tillräcklig för att få en verkligt fungerande informationssäkerhet i organisationer och i samhället i stort. Det behövs också aktörer som vet ”hur” man ska göra, det vill säga tillför techne och fronesis till episteme. Vad jag avser är en profession av låt oss kalla det informationssäkerhetsspecialister. Behovet av att skapa nya professioner följer med utvecklingen av det moderna samhället från skråväsendets tillkomst under medeltiden till dagens på olika sätt legitimerade eller auktoriserade yrken. Professionen skapar legitimitet åt yrkesutövarna, ”paketerar” deras kompetens så att den blir hanterbar även för externa parter som är intresserade av att använda den och, inte minst, utgör en dialogpartner för den akademiska kunskapsutvecklingen. Den fruktbara relationen mellan profession och akademin kan kanske mest arketypiskt ses inom det medicinska fältet där läkarna genomgått en professionaliseringsprocess under mycket lång tid. Numera har även andra yrkesgrupper som sjuksköterskor och fysioterapeuter gjort samma resa men för enkelhetens skull ska jag fortsättningsvis hålla fast vid läkarna som exempel. För den som läst något om medicinhistoria är det uppenbart att samspelet mellan de praktiserande läkarna och den akademiska forskningen varit nödvändigt för att nå fram till dagens möjligheter att faktiskt bota, förebygga och lindra allehanda sjukdomstillstånd. Sextonhundratalets fältskärer skulle inte genom praktiskt karvande i sårade soldater kunnat generalisera sin kunskap så att den skulle kunna beskriva sårinfektioner på ett allmängiltigt sätt. Lika litet skulle de medicinska forskarna som faktiskt fanns vid denna tid kunnat avvara den praktiska kunskapen hos dem som dagligdags mötte patienter, om än med bensågen i högsta hugg. För att detta samspel skulle kunna utvecklas på det fruktbara sätt som faktiskt skett var en viktig faktor att de praktiserande läkarna kom att utgöra en alltmer skarpt avgränsad profession med bestämd kompetens och enhetliga metoder. Jag gör analogin till informationssäkerhetsområdet där vi har samma behov av att förena teori och praktik. En professionell yrkesutövning kan borga för den kvalitet som är nödvändig i den praktiskt utövande delen av kunskapsområdet och av denna anledning bör en profession av informationssäkerhetsspecialister skapas. Utvecklandet av en profession är som sagt den normala gången inom olika kunskapsområden och det finns också en omfattande forskning på temat. Både inom gruppen själv och för externa parter som arbetsgivare in spe måste det gå att beskriva vad professionens eller (USP) är och också skapa organisatoriska strukturer för att upprätthålla denna USP. Några av de moment i professionsbildandet som brukar tas upp litteraturen är följande: En grund då en profession vill formalisera sig är att man annekterar ett kunskapsområde och hävdar att den egna gruppen är den främsta/enda som äger denna kunskap, jämför läkare och medicinen. Förutsättningen är att det går att definiera kunskapsområdet på ett sätt som både gruppen internt och omvärlden kan vara eniga om. Här finns ett problem för informationssäkerhetsspecialisterna om den beskrivningen av oklarheten i vad kunskapsområdet egentligen består i godtas. Är det en organisatorisk eller teknisk kompetens som utgör kärnan för att bara ta en av de många frågor som kan ställas. För att få tillhöra en profession måste det definieras vilken teoretisk och praktisk kunskap man måste besitta. Det måste också finnas en procedur som är erkänd även av utomstående som garanterar att de som utger sig för att tillhöra professionen verkligen kan antas inneha den rätta kompetensen. Det räcker alltså inte med att man själv kallar sig ”informationssäkerhetsexpert” eller att man har lösliga grupperingar av typen communities. En ganska självklar del i detta är en vilket idag saknas inom informationssäkerhetsområdet. De utbildningar som erbjuds på högskolenivå (vilket vi väl får anta är rimligt att kräva) har ett mycket spretigt innehåll från ”Internationella aktörer och regelverk” till ”It-forensik” för att bara ta ett par exempel från högskolekurser som beskriver sig som utbildning i informationssäkerhet. Andra utbildningar går in på ren it-säkerhet eller på praktiska metoder men kunskapsområdets otydlighet avspeglar sig i utbildningsutbudet. Om vi tittar på innehållet i olika populära certifieringar blir bilden än mer otydlig, i en CISSP-certifiering uppges bland annat telekommunikation och mjukvaruutveckling ingå. Kravet på formaliserad utbildning blir därmed i dag svårt att uppfylla liksom två andra vanliga krav på en profession: inträdeskrav och avgränsning av de som inte hör dit. För att sammanfatta så kan vem som helst oavsett utbildning, erfarenhet eller personlig lämplighet utge sig för att vara informationssäkerhetsspecialist utan att någon kan hävda motsatsen. En profession definieras inte bara av kunskap utan också av de specifika normer och den kultur som dess medlemmar ansluter sig till. Exempel på detta är, förutom läkaretiken, de normer som upprätthålls av advokatsamfundet. Det innebär också en över de som yrkestitel som följer med professionen. Detta förutsätter i sin tur någon form av kollegial organisation som kan utöva kontroll och utveckla en yrkesmässig kultur och etik. Idag saknas flertalet av de förutsättningar som krävs för en professionalisering inom informationssäkerhetsområdet. Behovet är av en sådan är dock stort och om man ska dra slutsatser av andra yrkesgruppers historia måste frågan drivas av de yrkesverksamma själva. En svårighet är att det inte finns fackföreningar eller starka intresseföreningar inom området som skulle kunna inleda en sådan process. Ett första steg är att börja diskutera framtiden på ett öppet sätt och försöka hitta vägar framåt. Är lämpligt med ett brett anslag där hela den spännvidd som nu ryms under beteckningen informationssäkerhet men med en specialisering på samma sätt som läkarkåren? Eller bör vi resonera oss fram till en tydligare avgränsning mot it-säkerhet och cybersäkerhet? Frågorna är många men än saknas forat att diskutera dem i. Som redan framgått är det svårt att ens ge en enhetlig och allmänt accepterad definition av begreppet informationssäkerhet. Att då kunna beskriva kunskapsområdet informationssäkerhet blir därför av naturliga skäl minst lika svårt. Ändå menar jag att den enda verkliga legitimitet som informationssäkerhetsområdet kan uppnå måste gå genom att kunna motivera synsätt, metoder och investeringar med ett kunskapsunderlag. Kunskapsunderlaget måste därför vara av en sådan karaktär att det kan accepteras av de aktörer som vi vill ska anamma synsätten, använda metoderna och göra investeringarna. Om vi inte kan argumentera utifrån en rationell position återstår att försöka övertyga med känslor eller utifrån särintressen alternativt mycket smalt perspektiv som att exempelvis isolera risk och se den som helt dominerande. Min uppfattning är att vi idag är ganska långt ifrån att ha ett gemensamt kunskapsunderlag. Kvaliteten på kunskapsunderlaget kan också ifrågasättas av flera skäl, bland annat inte oväsentliga delar har sitt ursprung i rapporter från bolag som säljer säkerhetsprodukter. Ett kanske ännu större problem är att det saknas arenor för kunskapsutveckling utanför akademin där en professionell diskussion kan föras. Istället skulle jag vilja hävda att området präglas av ett anti-intellektuellt förhållningssätt som leder till en stagnation också när det gäller att ta fram praktiskt fungerande lösningar för att förbättra säkerheten. Utan att gå tvärdjupt är en rimlig utgångspunkt för ett kunskapsområde att det har olika lager av kunskapsnivåer inklusive en teoretisk grund. För att ett auktoritativt stöd i detta men också skapa en ganska enkel pedagogik tar jag hjälp av Aristoteles som delade upp kunskapen i fem former av vilka jag endast kommer att diskutera tre: (vetenskaplig kunskap, påståendekunskap, veta att) (praktisk-produktiv kunskap, färdighetskunskap, veta hur), (praktisk klokhet, det goda omdömet, veta när) För den som vill veta mer om detta på ett enkelt sätt rekommenderar jag denna . Min känsla har länge varit att det som uppfattas som kunskap inom informationssäkerhetsområdet går att hänföra till techne med betoning på enkla tumregler och tekniska lösningar. Många duktiga informationssäkerhetsmänniskor har haft rejäla mått av fronesis så att de kunnat tillämpa den fyrkantiga techne-kunskapen på ett bra sätt i sina organisationer. Däremot så uppfattar jag att episteme, den vetenskapliga kunskapen med krav på generaliserbarhet och mätbarhet, i hög grad saknas inom informationssäkerhetens kärnområde. Vad jag då avser är att exempelvis en övergripande teoribildning på det som är vanlig inom samhällsvetenskapliga områden inte riktigt går identifiera i många av de vetenskapliga texter som publiceras om informationssäkerhet. Det har också ofta slagit mig att jag sällan sett att etablerade uppfattningar och metoder prövas på ett vetenskapligt sätt. För att snabbtesta mina egna fördomar har gjorde jag en sökning i svenska databaser på aktuell forskning om informationssäkerhet och fick fram några hundra publikationer som jag granskade snabbt och översiktligt utan anspråk på någon som helst vetenskaplighet. Den som själv gå igenom samma material kan följa den här och den . I beskrivningarna har jag försökt utläsa om det finns en teoretisk utgångspunkt som på försöker beskriva ett ontologiskt perspektiv om hur informationshantering och informationssäkerhet samverkar och vad informationssäkerhet . Jag har också försökt läsa ut huruvida författarna verkligen ifrågasatt de etablerade synsätten och metoderna samt prövat dess effektivitet och relevans på ett ”objektivt” sätt. Slutligen har jag tittat på inom vilken disciplin texten är skriven och om den förefaller vara övervägande organisatorisk eller tekniskt orienterad. Efter denna snabba och djupt orättvisa genomgång tycker jag mig ändå se vissa tendenser. Oklarheten i begreppet informationssäkerhet som jag tidigare skrivit om gestaltas också i de vetenskapliga texterna och leder till en spretighet. Begreppet tycks kunna stå för renodlat tekniska lösningar (som jag kanske hellre skulle kalla it-säkerhet) som organisatoriska. I de fall där jag läst sammanfattningarna är denna begreppsförvirring och ontologiska brist inte något som författarna tycks uppfatta som ett problem. Inte heller verkar ontologin i grundbegreppen konfidentialitet, riktighet, tillgänglighet, spårbarhet alternativt CIA-begreppen utgjort en frågeställning i området. Flertalet texter är skrivna av forskare med teknisk eller systemvetenskaplig bakgrund. Detta leder till två helt olika problem. Det första är att fokus ofta kommer att ligga på tekniska lösningar istället för organisatorisk styrning trots att man säger sig skriva om informationssäkerhet. Det andra är att det är forskare med teknisk eller systemvetenskaplig bakgrund som skriver om organisatoriska frågor vilket ligger utanför deras egentliga kompetensområde, något som kan leda till att de inte helt har de redskap som krävs för en organisatoriskt inriktad forskning. Sammantaget leder det till att den organisatoriska styrningen bli styvmoderligt behandlad. Ett genomgående drag är att etablerade synsätt och metoder förefaller förutsättas vara fungerande och effektiva. Detta gäller i hög grad de mer organisatoriskt inriktade texterna som kan handla om mätning, compliance och säkerhetskultur för att ta några exempel. Detta gäller även då man exempelvis tittar på mognadsmodeller där mognaden kan ses som en slags compliance till etablerade synsätt och metoder. Förutom compliance är fenomenologi i en relativt vanlig form av studie. Det kan handla om hur medarbetare, patienter eller någon annan grupp uppfattar säkerhetsåtgärder eller -behov. Inte heller här tycks metoder egentligen ifrågasättas utan snarare är det uppfattningarna om dem som kan behöva ändras. Trots inriktningen mot compliance är det få texter som undersöker värdet av de åtgärder som compliance-kravet gäller. Att vara compliant till kravet att ha bland annat en incidenthantering följs inte av en undersökning av effektiviteten i olika metoder för incidenthantering för att ta ett hypotetiskt exempel. Att studera metoder och delta i metodutveckling förekommer dock inom rent tekniska frågeställningar. Forskning är naturligtvis inte den enda källan till kunskap men det finns frågeställningar inom informationssäkerhetsområdet där jag uppfattar att en vetenskaplig metod är lämplig för att skapa nödvändig kunskap. Det gäller både en slags grundforskning på ontologisk nivå och för insatser för att på ett vetenskapligt sätt skapa en evidensbaserad kunskap kring effektiviteten i olika, framförallt organisatoriska, metoder. Denna typ av frågeställningar kan svårligen hanteras av enskilda informationssäkerhetsansvariga eller av enskilda organisationer. Informationssäkerhetsområdet har stort fokus på techne vilket sannolikt leder till ineffektiva och bakåtblickande metoder. Det är svårt att föreställa sig samma lösliga relation till evidens inom andra områden som trafiksäkerhet eller medicin trots att dessa områden måste sägas ha likartade tekniska eller hantverksmässiga bakgrund som informationssäkerhet. Min tes är ju informationssäkerheten inte tycks hålla måttet och följaktligen anser jag kan det finnas anledning att även inom detta område inta den förkättrade normkritiska positionen och ifrågasätta även de mest etablerade sanningarna. Att forskningen går från att anti-intellektuellt handla om ett slags hantverk till att ge frågorna den analytiska och intellektuellt utmanande behandling som de i sanning kräver. Att gå från ett förhållningssätt som är konserverande till att bli ett explorativt som ligger i linje med den snabba organisatoriska och tekniska utveckling som sker. För detta krävs kreativa och odogmatiska forskare som banar väg, skapar ny kunskap och ger oss andra underlag för en förbättrad praktik. För att ta emot den mer utmanande kunskapsproduktion som skulle bli resultatet krävs en profession som har samma förhållningssätt inom techne och fronesis samt plattformar att mötas på. Som jag skrev inledningsvis är en av de stora bristerna att den typen av plattformar saknas idag och att ingen nationell aktör känner sig manad att ta på sig ett sådant ansvar. I nästa inlägg ska jag skriva om professionen – kanske finns det i en stärkt professionalisering en möjlighet till ett mer professionellt kunskapsbygge? Hunnen så långt i mitt funderande får jag tips om en som visserligen är från 2008 men som bekräftar att några av de intryck jag beskrivit är problem kända sedan tidigare som exempelvis bristen på empiri och, som i citatet nedan, på teoribildning: . Det tycks alltså finnas fler som funderar över från vilken kunskapsgrund vi egentligen utgår. I mitt förra inlägg hävdade jag att det är svårt att säga vad informationssäkerhet egentligen är. En fråga som nära ansluter till detta är vad målet för arbetet med informationssäkerhet är. Jag uppfattar den frågan som central att analysera både för informationssäkerhet som kunskapsområde och för den enskilda organisationen som inleder eller redan har ett fortlöpande arbete för att hantera den egna informationen på ett säkrare sätt. Om målet inte är klarlagt är risken överhängande att informationssäkerhet blir ett självändamål. Detta skulle strida mot en av mina mest grundläggande övertygelser;drig kan ha ett existensberättigande i sig själv utan måste se som en stödfunktion. Då måste man dock veta vad det är som ska stödjas. Informationssäkerheten så som vi känner den idag (om vi nu gör det) har en kort historia. Med det menar jag inte bara begreppet informationssäkerhet vars tidigaste belägg tror jag finns på 1970-talet. Däremot har vissa synsätt och metoder en betydligt längre historia. Att skydda information mot obehörig åtkomst är något som skett med olika metoder är i princip lika gammalt som skrivkonsten i olika former. Även metoder för spårbarhet som signering och för riktighet som vidimering blivit alltmer standardiserade i Europa sedan medeltiden och framåt, och då kanske främst som stöd i det alltmer intensiva ekonomiska livet. Detta finns ganska väl beskrivet på annat håll men inom informationssäkerhetsområdet har traditionen ofta snarare hämtats från militär och polisiär verksamhet. Målet för aktiviteterna har som en följd av detta formulerats utifrån militär/polisiära behov snarare än det från det civila samhällets behov av säkra ekonomiska transaktioner, rättssäkerhet för den enskilde och det enskilda företagets möjlighet att ha stöd för sina affärer. I detta perspektiv är syftet med informationssäkerheten att framför allt skydda staten i någon mening, inte den enskilda verksamheten och allra minst den enskilda individen. Den militär-polisiära bakgrunden påverkar fortfarande området starkt vilket gör målet för arbetet otydligt – är det nationens intresse som står i förgrunden eller är det vardagliga arbetet i en organisation som på bästa sätt försöker upprätthålla sin egen verksamhet med tillräcklig effektivitet och kvalitet? Är det de externa kraven för att skydda statens intressen som ska vara det som ska lyftas fram som den främsta målbilden eller är det de interna behoven? Innan någon börjar rasa ska jag vara tydlig: självklart menar jag inte att det går att enbart tillgodose externa krav eller enbart tillfredsställa interna behov – alla organisationer måste göra båda delar. Vad jag menar är att det inte längre kan vara tillräckligt att se till externa krav i form av säkerhetsskyddslagen. Inte heller går det enligt min erfarenhet att med någon större framgång att använda merparten av de informationssäkerhetsmetoder framtagna för militära eller polisiära syften i en tidspressad civil informationshantering. Min slutsats är därmed att målet fört måste vara att stödja den enskilda organisationen, eller idag snarare informationssamverkande organisationer, att klarlägga sitt eget behov av informationssäkerhet inklusive olika typer av externa krav som riktas mot organisationen/organisationerna. Föga revolutionerande slutsats kan tyckas, särskilt som den är i stark harmoni med ISO 27000 förutom i avseendet att standarden är helt inriktad på en autonom organisation och inte på e-samhällets allt tätare integration av informationshanteringen. Om målet accepteras är dock konsekvenserna att ta på allvar. Den viktigaste konsekvensen är informationssäkerhet som kunskapsområde måste kunna erbjuda effektiva sätt att avgöra vad som organisationens/organisationernas faktiska behov. Det innebär också möjligheten att det måste finnas en öppenhet för att ledningen inte önskar särskilt mycket säkerhet utan är beredd att ta risken eftersom målet inte är så mycket säkerhet som möjligt. När ledningen gör bedömningen kommer den att ta hänsyn till ett antal faktorer som den formulerar som verksamhetens behov inklusive att följa relevant lagstiftning. Relevant lagstiftning är för de flesta civila organisationer i mindre grad säkerhetsskyddslagen medan alla organisationer som hanterar personuppgifter måste leva efter dataskyddsförordningen. Myndigheter ska dessutom hantera sin information enligt offentlighetslagstiftningen vilket förutsätter god ordning på riktighet och spårbarhet. Informationssäkerhet är alltså i sig inte ett mål utan ett medel som kan tjäna olika mål som exempelvis god integritet och god offentlighetsstruktur – vilket kan leda till intressanta intressekonflikter. Detta ligger ganska långt ifrån det traditionella militära perspektivet att vissa handlingar som innehåller specifik information ska stämplas med sekretessmarkering och sedan hanteras enligt väl reglerade metoder. Att kunna beskriva informationssäkerheten som ett medel är därför ett mål i sig. Ett mål som ställer krav på kommunikation mellanoch verksamheten. När verksamheten frågar ”vad ska informationssäkerheten egentligen vara bra för?” är detta en rimlig utgångspunkt och en bra prövosten förför att kunna motivera sitt arbete. Jag tror vi idag är ganska långt ifrån denna typ av målformulering för vårt arbete. Alltför ofta motiveras säkerhetsarbetet utifrån ett ganska alarmistiskt agiterande utifrån generella hot. Verksamhetsanknytning i form av bedömning av de egna riskerna eller genom informationsklassning har ju i de genomförda undersökningarna inte visat sig förekomma i närheten av det som föreskrifter och annat stipulerar. Den otydliga målbilden kan också göra det svårt att hitta en fungerande yrkesroll som ju snarast bör vara en konsultativ och stödjande funktion än en som söker sin legitimitet främst i externa krav som lagstiftning. När omvärlden präglas inte bara av en stark teknikutveckling utan även en snabb organisatorisk förändring där offentliga och privata verksamheter delar informationshantering kan inte målet vara enbart att skydda statens intresse. Istället måste målbilden vara tydlig men dynamisk och anpassad till den verksamhet som ska skyddas med hjälp av informationssäkerheten. Först då kommer en verklig drivkraft att förbättra informationssäkerheten att komma inifrån verksamheterna själva. Mitt eget utopiska mål är den osynliga informationssäkerheten, när den är så inarbetad i verksamhetens rutiner att ingen tänker på att den finns och risker ur säkerhetssynpunkt bedöms på samma sätt som andra risker utifrån hur de påverkar verksamhetens resultat.
di|© Fia Ewald 2016-
li|Tillförlitlighet Äkthet Integritet (oförändrad) Användbarhet avtalshantering ansvarsutkrävande interna kontrollsystem upptäckt av avvikelser teknisk övervakning dataskydd patientsäkerhet medarbetares integritet medarbetares rättssäkerhet brottsutredning forensik fysiskt skydd
st|integrity inte en formaliserad utbildning kollegial kontroll attribut en episteme techne fronesis är
h1|Meny Kunskap
h2|En profession behöver metoder
h3|Behovet av en profession Krav på en profession Informationssäkerhetens professionalisering – hur ska vi gå vidare? Kunskap och informationssäkerhet Episteme, Fronesis, Techne Intryck Och vad blir konsekvensen?
h4|Definition av kunskapsområde Krav på teoretisk och praktisk kunskap som säkerställs genom etablerad procedur Normer och kultur
sp|MENU MENU Postat av Postad i , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , , , , , Tagged , , , , , , , postat av Postad i , , , , Tagged , , , , , , Postat av Postad i , , , Tagged , , , , Postat av Postad i , Tagged , , , , , Postat av Postad i , , Tagged , , , Sök efter:
em|tillstånd förmåga egenskaper egenskap Informationssäkerhet och organisationskultur Vad är säker kultur Information Security Goals in a Swedish Hospital egenskap Informations- och cybersäkerhet i Sverige Informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster, reboot – omstart för den digitala förvaltningen Unique Selling Proposition Unique Selling Point As can be seen, the use of theories in ISsec research is not equally common as it is in IS research. In total only 18.51% of the ISsec articles cited one or more theories. Hence, over 1000 ISsec articles contained no theory whatsoever. As noted, of the 18.51% ISsec papers, nearly 80% cited ‘mathematical’ theory, which leads to the position where the other 37 theories accounted for only 48 ISsec papers. Indeed, thirty of the theories identified were only cited once in the ISsec literature. This indicates that while in ISsec research theories may be cited, intellectual development fails to occur as other researchers do not adopt and explore such theories. Hence these figures generally indicate that IS security research is chronically underdeveloped in terms of theory. This is worrying as with science in general (Laudan, 1984), the use of proper theories are seen as a fundamental element of IS research (Walls et. al., 1992). To summarize, while theories are highly valued in IS, they are not necessary to publish in information security forums
pa|Du ska jobba med informationssäkerhet…men vad är det?
di|© Fia Ewald 2016-
st|Kurser om hur du skapar informationssäkerhet – på riktigt 22-23 september 2021 Sista anmälningsdag är 22 augusti 2021 9 – 10 november 2021 Att införa och förvalta eSista anmälningsdag 9 oktober 2021
h1|Meny
h2|Praktis 1 Praktis 2
h3|Vi har tyvärr funnit oss tvungna att ställa in Praktis även under våren 2021 pga pandemin men räknar med bättre tider i höst. Nedan finns nu höstens datum.
sp|MENU MENU Det står att information ska klassas men hur gör jag det i praktiken? Plötsligt är alla involverade – hur organiserar jag det och vem ska göra vad? Känner du igen dig? Kurse rna är för dig som har ett ansvar för informationssäkerheten i din organisation och känner att du behöver utveckla din kompetens! Praktis -kurserna genomförs i underbar miljö på Djurönäset och handlar om hur man arbetar praktiskt med informationssäkerhet. Vi som håller i kurse rna är två informationssäkerhetsexperter med omfattande erfarenhet från privat och offentlig sektor med ett särskilt intresse för att få det praktiskat att fungera i vardagen. Det finns även gott om utrymme för kursdeltagarna att utbyta erfarenheter och kunskaper sinsemellan. Sagt av tidigare kursdeltagare: – Bra! Supernöjd. – Tack för en alldeles utmärkt kurs. Välavvägt och extremt informativt! – Kompetenta och förtroendeingivande kursledare. – Väldigt bra med praktiska moment och att man slussades genom de olika stegen för infoklassning, riskanalys, processkartläggning osv. Bra balans mellan teori o praktik. Jag är nöjd! – Lätt att följa med trots lite förkunskap – Mycket kunniga o drivande – Bra pedagogiskt upplägg. Äntligen har jag fått verktyg och metoder för uppgifter jag har haft svårt att lösa! – Super! Allt var bra, mat, lokal etc – Mycket bra upplägg av utbildningen, alltifrån deltagarantal, schema och mixen av teori och praktik. Bra nätverksskapande – Mkt bra upplägg, bra balans mellan teori o praktik och framförallt en bra nivå på det som förmedlas. – Väldigt bra nivå på det teoretiska – blev precis lagom teoretiskt!! 😊 – Superbra!!! – Fortsätt! Vi som håller kurse rna : Fia Ewald Informationssäkerhetsexpert, tidigare bland annat chef för MSB:s enhet för s. Särskilt intresse för hur informationssäkerhet ska stödja verksamheten. Marita Stjernmira (f.d. Fasth) Lång erfarenhet som informationssäkerhetsansvarig i offentlig verksamhet med specialintresse för utbildning och informationsklassning. Informationssäkerhet – vad är det? En grundkurs i informationssäkerhet som varvar informativa pass om informationssäkerhetens olika delar med praktiska övningar . Kursen är lämplig för dig som vill ha en överblick över informationssäkerhetsområdet och få en känsla för hur arbetet med höja säkerheten går till i praktiken. I programmet ingår bland annat : – definition av informationssäkerhet – vad styr informationssäkerhet sarbetet – hur sammanför du informationssäkerhet och dataskydd – roller och ansvar – hur får du en fungerande säkerhetskultur – struktur för styrande dokument – kommunikation med ledningen – praktiska övningar i processkartläggning riskanalys, informationsklassning och upphandling Kursavgift: 12 900 kr vid anmälan före 1 augusti 2021. Därefter 13 900 kr. I kursavgiften ingår en övernattning samt måltider. Dessutom ingår boken Informationssäkerhet – hur gör man? av Fia Ewald. Anmälan sker via mail till: fia@fiaewald.se För ytterligare information, ring 0705-74 14 31 alt. 0704-10 45 60 eller maila fia@fiaewald.se alt. marita.stjernmira@gmail.com. Allt fler organisationer står inför uppgiften att införa och därefter förvalta ett systematiskt. Men hur gör man i praktiken för att lyckas med detta? Detta är kursen för dig som har uppdraget att få en organisation att långsiktigt förbättra sin informationssäkerhet men inte riktigt känner att du har verktygen för att lyckas med det. Kursen är även för dig som vill få en överblick över vad einnebär utan att ännu ha ett uppdrag. För dig som gått den första Praktis -kursen är detta en mycket bra uppföljning. Vi fortsätter att ha en praktisk inriktning och på kursen kommer bland annat följande att tas upp: – Att bereda marken för det systematiskat – Att ta fram en plan för införande och hur lång tid tar det egentligen? – Analys av behov och nuläge i den aktuella organisationen – Hur kan styrande dokument utformas och förvaltas? – Riskanalyser och informationsklassningar – hur går du vidare till säkerhetshöjande åtgärder? – Fördela ansvar och roller för att få ett fungerande maskineri – Säkerhetskultur och att hålla entusiasmen uppe – Ständig förbättring och att använda misstag till din fördel Kursavgift: 12 900 kr vid anmälan före 15 september 2021. Därefter 13 900 kr. I kursavgiften ingår en övernattning samt måltider. Dessutom ingår boken Informationssäkerhet – hur gör man? av Fia Ewald. Anmälan sker via mail till: fia@fiaewald.se För ytterligare information, ring 0705-74 14 31 alt. 0704-10 45 60 eller maila fia@fiaewald.se alt. marita.stjernmira@gmail.com. Sök efter:
pa|Det är högintressanta tider då vissa frågor ställs på sin spets. I min begränsade värld är en av dessa frågor det så kallade e-arkivet, denna företeelse så omgiven av förväntningar och föreställningar. Under den senaste tiden har två stora händelser timat inom området: Statens servicecenter misslyckades med sin upphandling av e-arkiv och SKL Kommentus Inköpscentral (fortsättningsvis kallad SKI) lyckades med sin. Det kan tyckas vara två mycket likartade händelser men ju mer man gräver så framstår skillnader allt tydligare. Jag är ju en enkel konsult vars främsta uppgift är att försörja mig men eftersom jag misstänker att ingen annan bättre lämpad funktion tänker göra någon analys av varför det gick som det gick fattar jag ändå pennan/tangentbordet. En brasklapp är naturligtvis att jag inte har den tid och de resurser som krävs för att göra en fullständig analys utan att jag enbart kommer att ta upp vissa aspekter som särskilt intresserar mig och då främst säkerhetskraven. I ingetdera fallet kommer jag att kommentera de konsulttjänster som ingår i upphandlingarna utan endast upphandlingen av själva tjänsten eller applikationen. För att förstå dessa upphandlingar behöver några basala förutsättningar slås fast. Något som är självklart för den med litet insikt i arkivfrågor är att lagring av digital information inte täcker begreppet e-arkiv. Här finns dock inte utrymme att gå igenom alla intrikata aspekter men låt mig poängtera vissa grundläggande frågor: Ovanstående punkter sammantaget med att Riksarkivet, för att uttrycka det milt, inte är direkt sugna på att ta emot digital arkivinformation och det inte heller finns en övergripande strategi för den långsiktiga nationella arkivverksamheten försätter myndigheterna i en svår situation. Man har helt enkelt en exponentiellt växande digital informationsmängd att långsiktigt ta hand om utan det finns tydliga lösningar för hur det ska ske. Förutom myndigheters, kommuner och regioners vånda så är vi nog en hel del som känner en stor oro på samhällsnivå för de stora informationsförluster vi riskerar att göra. En informationsförlust som inte bara är ett stort hot mot dagens och framtida forskning utan också för vårt gemensamma minne. Det finns naturligtvis enstaka ljus i mörkret som Sydarkivera som förtjänar att lyftas fram men som helhet ser det tämligen mörkt ut. Det är alltså i denna kontext som de två upphandlingarna ska sättas in och som kanske kan ge en förklaring till varför de utfallit som de gjort. Inledningsvis kan slås fast att de två upphandlingsprojekten knappast kan ha haft mycket samröre. Olikheten i synsätt och begrepp är iögonfallande trots att det i båda fallen handlar om offentlig sektor och delvis överlappande verksamheter. En sak är dock den samma för båda upphandlingarna: det handlar inte om att upphandla en lösning för det långsiktiga arkivbehovet. I stället uppfattar jag det mer som att göra en quick fix i väntan på något mer bestående. Det är alltså möjligen lösningar för mellanarkiv vi pratar om där information av olika karaktär (allmänna handlingar och annat) lagras under en i arkivperspektivet begränsad tid för att därefter gallras, rensas eller föras över till en slutförvaring. Såvitt jag kan se handlar också lösningar om överföring från system till system eller från system till tjänst, ingen inriktning mot ett mer infrastrukturellt tänkande finns med. Jag är inte förvånad över detta men vill ändå betona detta. Trots likheten i behov har SSC och SKI hamnat i två helt olika upphandlingar. SSC har sedan 2014 bedrivit sitt upphandlingsprojekt där också ett antal statliga myndigheter deltagit och varit utsedda som ”pilotmyndigheter” (bakgrunden finns ). Utifrån regeringsuppdraget lämnades en första delrapport 2015 med ett förord signerat både av SSC:s GD och riksarkivarien. Jag vill inte undanhålla läsaren sammanfattningen i rapporten som var följande (felstavning inkluderad): Det finns goda förutsättningar för att skapa en förvaltningsgemensam tjänst för e-arkiv. · Det blir en minskad investeringskostnad och en besparing för staten som helhet. · Bara genom att etablera ett gemensamt e-arkiv istället för sju separata för pilotmyndigheterna, sparar staten flera tiotals miljoner kronor. · Det finns etablerade arbetsätt för e-arkivering · Marknaden är mogen och det finns system och leverantörer. · Sju pilotmyndigheter har skrivit på en avsiktsförklaring om att ansluta sig till tjänsten. Förutsättningar för fortsatt arbete: · Regeringen behöver undanröja de juridiska hindren genom en förordningsändring. · Statens servicecenter (SSC) och Riksarkivet förordar att projektet går vidare till krav- och upphandlingsfas, under förutsättning att regeringen bidrar med tillräcklig finansiering. Även den som är luttrad från digitaliseringsprojektens närmast obligatoriska glädjekalkyler kanske ändå hoppar till litet vid sådana diffusa fördelar som att staten ska ”spara flera tiotals miljoner kronor”. Konstateranden som att det finns en mogen marknad för e-arkiv och dessutom etablerade arbetssätt för e-arkivering känns idag 2019 som önsketänkanden och var det ännu mer 2015. Det var utgångspunkterna för projektet som visserligen har haft riksarkivarien som styrgruppens ordförande och en stilig projektdokumentation men som ändå slutade i att upphandlingen av en nationell molntjänst avbröts strax före jul 2018. Vad SSC under fyra år försökt upphandla är alltså en molntjänst för ett stort antal myndigheters e-arkiv (om man ser till de tillväxtstaplar som presenterats i projektet): Den ”tjänst” som Statens servicecenter efterfrågar i denna upphandling är således att betrakta som en sammanhållen leverans och ska inte förväxlas med begreppet ”Software as a service” (SaaS). Skillnaden är att den grundläggande arkivmjukvaran upphandlas i form av en programvarulicens medan de övriga delarna i leveransen upphandlas som en tjänst på månadsbasis. Istället för en normal upphandling av molntjänsten valde SSC att göra en så kallad konkurrenspräglad dialog. Statens servicecenter har valt konkurrenspräglad dialog som upphandlingsförfarande då det inte är möjligt att utforma samtliga krav på tjänsten i förväg. Med tanke på komplexiteten i uppdraget och de rättsliga förutsättningarna krävs dialog med erfarna leverantörer för att slutgiltigt utforma kraven. Detta är enligt mig en mycket svår upphandlingsform inte minst när det gäller applikationer och molntjänster. För att kunna styra en sådan upphandling krävs en mycket fast hand från kunden för att inte hamna på olika typer av grynnor och skär. När då kunden redan inledningsvis skriver att man inte kunnat utforma kraven på tjänsten känns den fasta handen rätt avlägsen. Som säkerhetsintresserad börjar man skruva på sig; att upphandla en nationell molntjänst med en glidande kravspec känns…obehagligt. Låt oss då se på säkerhetsinriktningen i SSC:s konkurrenspräglade dialog. För det följande är det viktigt att ha i åtanke att syftet med processen att nå fram till leverantör av en molntjänst, d.v.s. en tjänst där stora mängder offentlig ackumuleras. Kravet på tjänsten har varit att den ska kunna hantera den information som kundmyndigheterna väljer att stoppa in, även sekretessreglerad information. Däremot inte hemliga handlingar: den förvaltningsgemensamma tjänsten för e-arkiv ska inte dimensioneras för hantering och lagring av hemliga uppgifter och handlingar. Hemliga uppgifter och handlingar ska därför fortsatt, och av kundmyndigheterna själva, förvaras på annat sätt e-arkivet som sådant bör betraktas som säkerhetskänslig verksamhet – av betydelse för rikets säkerhet. Detta bland annat mot bakgrund av de stora informationsmängder, från många myndigheter, som ansamlas i lösningen och de konsekvenser som till exempel ett bortfall av tjänsten skulle kunna medföra för berörda verksamheter – och för samhället Redan här väcks många frågor. Om man ser det potentiella e-arkivet som en säkerhetskänslig verksamhet enbart p.g.a av att det ansamlas stora informationsmängder varför då utan närmare argumentation välja en lösning som leder just till detta? Följden av beslutet har blivit att man valt att göra en upphandling med krav på säkerhetsskyddsavtal på nivå 1, alltså den högsta nivån. Detta ställer stora krav på leverantören som att införa en säkerhetsskyddsorganisation, att välja vissa specifika säkerhetslösningar och att införa utvidgade säkerhetskontroller av anställda. Förutom att säkerhetsskyddsåtgärderna av naturliga skäl kan minska effektiviteten i lösningen innebär ökade kostnader och därmed ökat utpris för kunden. Det innebär minskad integritet för anställda och i många fall även fördyrande krav i kundens egen verksamhet. I detta fall ställer jag mig också tveksam till på vilket sätt e-arkivet om det inte upprätthåller tillgängligheten skulle utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet liksom att antagonistiska hot skulle vara den primära risken (jag går inte djupare på den nya lagens syn på riktighet och tillgänglighet eftersom den är i bästa fall oklar). Om detta synsätt sprids, d.v.s. att det visserligen inte är säkerhetskänslig information som kommer att hanteras i lösningen men vi kommer ändå att använda SUA, så kommer i princip varenda molntjänst som används i offentliga uppdrag av privata och offentliga aktörer att falla under säkerhetsskyddslagen. Om säkerhetsskyddslagens syfte är att skydda ”det mest skyddsvärda” så kan vi inte låta det gå inflation i tillämpningen så att den blir det nya normala. Jag vill bara framföra ett milt: sansa er och försök tänk på konsekvenserna av detta (även om utredningen som ny säkerhetsskyddslag hade en ytterst sangvinisk konsekvensanalys, återkommer till det i ett senare inlägg). Det kanske mest häpnadsväckande är att informationsklassning och skyddsnivåer inte nämns vare sig i inbjudan eller bilagan. Utan kommentar förutsätts alla myndigheter ha samma behov av säkerhet och kravs ställs inte på leverantören att kunna leverera tjänsten på olika fastställda skyddsnivåer. Min fundering blir då vem som blir riskägare i det här konceptet om kundmyndigheten inte kan påverka tjänsten. Detta känns igen från SSC:s övriga tjänster vilket jag ser som ett grundproblem med hela konstruktionen. Förutom detta ställde SSC även krav på certifiering mot ISO 27001 eller motsvarande icke-certifierat ledningssystem, SOA samt beskrivning av säkerhetskontroller. Detta är ett krav som måste finnas med men som i praktiken, enligt min erfarenhet, inte utgör en garant för ett väl fungerande säkerhetsarbete. Hunnen så här långt i genomgången av upphandlingen pockar två frågor på. För det första har SSC begränsat antalet möjliga leverantörer mycket starkt. Fyra års utredande borde ha gett en marknadsanalys som påvisat att det finns mycket få svenska leverantörer som kan eller vill leverera på dessa villkor. Historien visar ju också att endast en leverantör återstod när upphandlingen avslutades. Den andra frågan är varför denna upphandlingen sker över huvud taget. Ett alternativ hade varit att gå ut i en vanlig ramavtalsupphandling där Riksarkivet kunnat bistå med expertkunskap på samma sätt som de nu gjort i SSC:s upphandling. Vad exakt tillför SSC som inte myndigheterna skulle kunna få i en direktrelation med leverantörerna? Eftersom man då skulle kunna få fler leverantörer skulle förhoppningsvis den koncentration som påkallat säkerhetsskydd kunnat undvikas (ja, här ligger en mycket, mycket större fråga om den totala mängden tjänster hos leverantörerna och ramavtalens oligopolskapande kraft men jag hinner inte ta den nu). Till detta kommer en bilaga med ganska ordinära säkerhetskrav. Några reflektioner kan dock göras. Påfallande många av kraven är inexakta av typen att leverantören ska beskriva vilken säkerhetsfunktionalitet finns. En förvånansvärt stor andel av det som kan kallas säkerhetskrav ägnas åt fysisk säkerhet. Och som sagt: nivåer saknas. Sammantaget skulle det skapa stora svårigheter för kundmyndigheten att bedöma vilken den faktiska säkerheten i leveransen blir. Om man summerar SSC:s kravbild inklusive orimliga krav som att leverantören ska ha erfarenhet av att tillämpa Riksarkivets FGS i praktiska lösningar vilket i princip är en omöjlighet eftersom det knappt finns några FGS:er så undrar jag om SSC verkligen velat ha en leverantör. I förtroende har leverantörer förmedlat att har saknats dialog trots den upphandlingsform som valt och som bygger på just dialog. Trots att endast en leverantör återstått under det sista året har upphandlingen rullat på och därefter avslutats bland annat med motiveringen att det var för få leverantörer. I upphandlingsunderlaget återkommer följande formulering: Under avtalstiden kan uppdraget komma att begränsas eller på annat sätt förändras med anledning av författningsändringar eller förändrade uppdrag för Statens servicecenter. Bland annat kan det bli aktuellt för statliga myndigheter att ansluta till en så kallad statlig molntjänst. Med tanke på att företrädare för SSC ofta vädrat en önskan om att få uppdraget att ta över statlig it-drift och skapa en statlig molntjänst så kan inte tanken att angelägenheten att få affären i hamn kanske inte var helt odelad helt viftas bort. SKI:s upphandling är en förnyad sådan så man får anses ha mera erfarenhet på området än SSC. Av teoretiska och praktiska orsaker är jag tilltalad av SKI:s inriktning att använda definitionen ”funktion för e-arkivering” även om det finns aningen av ironi i motstridigheten när funktionen beskrivs som I definitionen av funktionen för e-arkivering beskrivs e-arkiv i termer av vad e-arkivet ska klara av, vilka behov som ska tillgodoses, snarare än vilka funktioner som ska finnas. Detta är en betydligt mer öppen upphandling i meningen att det finns möjlighet för kunderna att använda avtalet både för att kunna köpa en molntjänst och för att köpa en applikation för egen drift. I alla fall hypotetiskt minskar det risken för den koncentration som föranledde kravet på SUA för SSC. SKI har alltså valt att inte göra en SUA, helt korrekt enligt mig. Det ger också kunden möjlighet att lägga till egna säkerhetsåtgärder i en applikationsdrift och anpassa applikationsdriften till egna skyddsnivåer. Att flera leverantörer finns på ramavtalet minskar inte bara koncentrationen av information utan gör också lättare att välja en leverantör som motsvarar den egna kravbilden utöver det som står i ramavtalet. Jag tror (med betoning på tror) att ramavtal är en bättre lösning även ur säkerhetssynpunkt om det är oklart vad en mellanliggande myndighet ska tillföra eftersom kunden då har möjlighet att ha direktkontakt med leverantören. Applikationsdrift i all ära men för mindre verksamheter kan molntjänster innebära en mycket bättre säkerhet än vad man kan skapa själv (har redan skrivit om detta ett antal gånger så jag vevar inte argumentationen ytterligare en gång). Inte heller i SKI:s upphandling finns skyddsnivåer definierade även om informationsklassning nämns som en del i de konsulttjänster som kan avropas. Krav på certifiering ställs inte och säkerhetskraven är inte frilagda på samma sätt som i SSC:s upphandling. Likaså är många kraven av samma något diffusa karaktär som i SSC:s upphandling. Det är därför svårt att på rimlig tid skapa en bild av hur den tänkta säkerhetsarkitekturen ser ut. Jag tror dock att det varit enklare att hitta fram till ett samförstånd i denna upphandlingstyp än i den konkurrenspräglade dialogen som SSC valde som upphandlingsform. Ett problem med båda upphandlingarna är att det är svårt att se vilka riskbedömningar som gjorts och det är även svårt att se något systematiskt arbete som föranlett de säkerhetskrav som faktiskt ställts. Jag uppfattar det inte som att säkerhet varit en väl analyserad fråga i upphandlingarna även om SSC drämde i med storsläggan säkerhetsskydd. Generellt skulle jag vilja hävda att kunden som använder SKI:s ramavtal har större möjlighet att påverka säkerheten i sin informationshantering än den tänkta kunden hos SSC. Hur stora koncentrationer av information ska hanteras är en fråga på nationell nivå där jag inte tror att säkerhetsskydd är lösningen. I båda fallen har (eller skulle ha haft) kunden ett drygt arbete att analysera sitt säkerhetsbehov innan en tjänst kan tas i drift. En from förhoppning är fortfarande att ta fram gemensamma skyddsnivåer till gagn både för kunder och leverantörer. Ytterligare en önskan skulle vara att tydligare utgå från de tilltänkta kundernas situation och möta dem där de är. Om ett nationellt ”e-arkiv” ska byggas upp bör behov och lösningar analyseras mycket mer noggrant. Det handlar om både organisation, tjänster och infrastruktur. De utredande ansatser som gjort av SSC övertygar mig inte om att denna myndighet är rätt instans för detta uppdrag. Under en övergångsperiod menar jag att den realistiska lösningen är att upphandla tjänster. En observation som kan göras är att den organisation som har till uppgift att göra upphandlingar är den som lyckas. En lärdom av detta kan vara att uppmärksamma hur komplicerad själva upphandlingsprocessen är och att den bäst sköts av en organisation med expertkompetens. Att ha icke-koordinerade lösningar mellan stat och kommun/region är olyckligt. Eftersom informationen flödar mellan arkivbildare bör det konceptuellt vara samma typ av lösningar. Här finns även möjlighet att ge stöd för de privata utförarna av offentliga uppgifter – ett område som nu tycks bortglömt. Slutligen vill jag, som så ofta, understryka betydelsen av att Riksarkivet tar ett betydligt större ansvar för e-arkivfrågan. Det gäller både operativt i rena kravställningar men också strategiskt. Redan nu görs enorma informationsförluster vilket borde sporra Riksarkivet till att göra det till sin huvudfråga. Föreställningen om att e-arkiv handlar om att överföra information från ett system till ett annat måste överges och de stora informationsarkitekturerna prioriteras. För att lyckas med krävs mycket stora insatser. Två viktiga steg menar jag är att befria SSC från uppdrag inom e-arkivområdet och att inse att det som nu kallas e-arkiv egentligen är ett informationshanteringssystem som inte löser den långsiktiga arkivfrågan. Därefter bör ett nytt uppdrag skapas. Grunden för ett sådant uppdrag bör vara att staten nu (och sannolikt inte under överskådlig tid)inte har förutsättning att utveckla informationshanteringslösningar i den omfattningen själv. Att omforma eller kopiera SKI:s ramavtal så att även statliga myndigheter kan använda det är ett sätt att skapa förutsättningar för en mogen marknad där leverantörer kan se en långsiktighet som gör att de vågar investera i utveckling. Tillägg 2019-02-10: Uppmärksamma läsare har hört av sig och sagt Kammarkollegiets ramavtal innebär en möjlighet för alla aktörer inom offentliga sektor att upphandla e-arkivlösningar för installation i den egna miljön. Definitionen av e-arkiv är på samma sätt som övriga sparsmakad och på samma gång förbryllande, arkivarie som jag är har jag svårt att uppfatta skillnaden mellan arkivering och långtidsarkivering: Anbudsgivare ska erbjuda minst en programvara för e-arkiv för installation i kunds it-miljö. Med e-arkiv menas en programvara för arkivering och långtidsarkivering av handlingar för installation i kunds it-miljö Naturligtvis borde jag nämnt avtalets existens. Jag har dock redan i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag försökt få svar på vilken säkerhet dessa leverantörer kan erbjuda utan att lyckas (ingen svarade). Dessutom går ramavtalet såvitt jag kan se ut den sista november i år. Att avtalstiden snart går ut ökar möjligheterna för att ta ett större grepp om frågan. Det har knappast gått någon förbi att det under några år nu rasar in nya eller nygamla regleringar gäller olika aspekter av informationssäkerhet: dataskyddsförordningen, lag om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (NIS-direktivet), ny säkerhetsskyddslag och sedan litet civilt försvar på det. Samtliga av ovanstående regleringar ”drabbar” primärkommunerna. En egenhet för primärkommunerna generellt är att kravbördan inom alla områden drabbar samtliga kommuner lika hårt oavsett om de har 4000 invånare eller 900 000. Detsamma gäller för ovan nämnda nya lagar. Kommunerna har den, vid sidan om sjukvården, mest komplexa kravbilden på informationssäkerhet i samhället redan från början i kombination med att flertalet av små och medelstora kommuner alltför ofta helt eller delvis saknar den kompetens som behövs för att hantera situationen. För att uppnå målbilden; ett säkrare Sverige, behöver de ansvariga myndigheterna därmed anstränga sig till det yttersta för att ge ett stöd som fungerar till kommunerna. Att inta en hållning av typen ”det är deras eget ansvar” är helt meningslöst och kontraproduktivt eftersom det objektivt sett saknas förutsättningar för att de skulle kunna lyckas med det. Ytterligare en aktör i detta är SKL som under senare påtagit sig ett allt större operativt ansvar i frågor bland annat av denna typ. Nu är det alltså litet upp till bevis-läge. Jag ska därför göra en liten kontrollrunda för att se vilken information och stöd Söpple kommun kan räkna med när det gäller NIS och därefter göra en sequel om säkerhetsskyddslagen. Först en kort bakgrund. Det s.k. NIS-direktivet antogs av Europaparlamentet 2016 och den svenska lag som följden av detta, lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster, trädde med tillhörande förordning i kraft 1 augusti 2018. Målsättningen med direktivet och följaktligen med lagen är att hög gemensam nivå på säkerhet i nätverk och informationssystem. Lagstiftningen är inriktad på de nätverk och informationssystem som stödjer samhällsviktiga tjänster i sju sektorer (energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, leverans och distribution av dricksvatten, digital infrastruktur) samt i digitala tjänster. Det är inte i en begreppsvärld klar som ett vårregn vi rör oss i här vilket gör att jag hänvisar den intresserade till definitionerna i lag och förordning för att själv bilda sig en uppfattning om den exakta betydelsen i begreppen. Viktig avgränsning är att lagen inte gäller för verksamhet som omfattas av krav på säkerhetsskydd enligt säkerhetsskyddslagen. Däremot gäller den för både offentlig och privat verksamhet. För att uppnå bättre säkerhet är de främst två krav lagen riktar in sig på. För det första ska leverantörerna av samhällsviktiga tjänster bedriva einklusive riskanalyser och incidenthantering. Av någon anledning betonas det särskilt att man också ska vidta åtgärder för att reducera de risker man upptäcker(!). Man skulle kunna tycka att det är en ganska självklar del i emen lagstiftaren känner ändå att detta måste påpekas. För det andra är det universalmedlet incidentrapportering som jag i förtroende vill meddela att jag tror är tecknet på att det offentliga säkerhetsarbetet har fastnat i en NPM-fälla. Det vill säga att tvinga ett antal decentraliserade verksamheter att rapportera in uppgifter som man inte sedan vet vad man ska göra med. Nog raljerat. Lagen innehåller också nyheten att leverantörerna av samhällsviktiga och digitala tjänster ska tillsynas vilket i sin tur bygger på att de som lagen berör själva ska anmäla sig till tillsynsmyndigheten. Om så inte sker, om man inte vidtar korrekta säkerhetsåtgärder eller inte rapporterar incidenter kan en sanktionsavgift tas ut av tillsynsmyndigheten. Efter dataskyddsförordningen kan ordet ”sanktionsavgift” väcka viss panik men i lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster sägs En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 10 000 000 kronor. 10 miljoner kan ju vara skrämmande för en liten kommun men för en större organisation kan det som en summa värd att gambla med. Vad som är skrämmande är att det inte är en tillsynsmyndighet utan sex förutom MSB: Sammanfattningsvis är min bedömning att det är minst lika omfattande krav som ställs i den här lagen som i dataskyddsförordningen. Att bedriva ett systematiskt och riskbaseratär en mycket komplex uppgift som de statliga myndigheterna inte lyckas leva upp på något särskilt övertygande sätt trots att kravet funnits i föreskrift i snart ett decennium. Nu vidgas kretsen som skulle uppfylla den målbilden till även kommuner och landsting vilkas möjlighet att realisera den är långt, långt sämre än de statliga myndigheternas. Och så till ett stort antal företag som kommer att ta in kravet i sin affärsplanering och vara extremt intresserade av att förstå exakt vad som krävs eftersom säkerhet kostar. Missförstå mig rätt. Jag är den första att hävda nödvändigheten av att bedriva eoch då särskilt i kommuner och landsting. Hur starkt jag än uttrycker den övertygelsen framstår det som ett understatement. Men för att uppnå detta måste man förstå förutsättningarna. Jag ska därför här göra ett litet tankeexperiment för att försöka förstå hur den nya lagstiftningen landar i en medelstor kommun som vi kan kalla Söpple kommun. En första observation är när vi tittar på de obligatoriska uppgifterna för en kommun är att Söpple kommun kommer att få fem tillsynsmyndigheter: Energimyndigheten eftersom man har ett kommunalt elbolag, Transportstyrelsen eftersom man har kommunal kollektivtrafik, IVO eftersom man bedriver hälso- och sjukvård bland annat inom äldrevården, Livsmedelsverket eftersom man producerar och levererar dricksvatten och PTS eftersom man har ett stadsnät (jag har inte här gjort någon skillnad på om det är kommunala bolag). Söpple kommun måste alltså vara beredda på att dessa fem olika myndigheter kan komma på tillsynsbesök. Vilka förutsättningar har då Söpple kommun som med sina 24 000 invånare kan sägas vara en normalstor kommun. I kommunen finns ingen informationssäkerhetsansvarig utan frågan ligger under it vilket också är normalt men olyckligt. Man har påbörjat en sondering med två grannkommuner för att gemensamt kunna inrätta en tjänst som informationssäkerhetssamordnare vilket suttit hårt åt eftersom varje utgift ställs mot personal i äldreomsorgen. Tyvärr har man redan insett att även om man lyckas få beslut om medel för en sådan tjänst kommer det att bli extremt svårt att hitta en sökande som både har kompetens och är villig att flytta till Söpple. Sannolikheten för att hitta någon i kommunen är mycket låg, det finns inga utbildningar för att snabbt utbilda en redan anställd och de som finns på marknaden kan definitivt få bättre betalt än i kommunal verksamhet. Jag vill bara här återigen understryka att informationssäkerhet i en kommun är på en svårighetsgrad som få informationssäkerhetsansvariga i statlig verksamhet någonsin råkar ut för så är det någonstans kompetens verkligen behövs så är det i kommunerna. Både tjänstemannaledningen och den politiska ledningen i Söpple kommun är yrvakna. De har inte hört talas om något NIS-direktiv och har precis tagits sig igenom pärsen med dataskyddsförordningen. Min hypotes om okunskapen i Söpple bygger jag på att det är just det förhållande som jag stött på när jag varit i kontakt med ett stort antal kommunala företrädare. För att göra en bedömning om varför beredskapen inför NIS är så låg så gjorde jag i förra veckan en rundvandring på MSB:s och de övriga tillsynsmyndigheternas samt SKL:s webbplatser för att se vilken information som fanns om NIS där. På MSB:s webbplats finns en sida med undersidor som i huvudsak bygger på vad som står i lag, förordning och MSB:s . Hur olika aktörer ska göra för att de ska kunna klara en tillsyn står det däremot mycket litet om, där hänvisar man till det så kallade Metodstödet som på en tämligen abstrakt nivå går igenom olika aktiviteter som kan ingå i ett systematiskt säkerhetsarbete. Vällovligt men inte särskilt användbart för en kommun med de mycket konkreta frågor som måste lösas i detta sammanhang – bara en sådan sak som att hantera nämndorganisationen… Ytterligare en komplikation är att man tungt lutar sig mot en standard som inte är fritt tillgänglig, något som kan bli mycket besvärligt när tillsynsaktiviteterna sätter igång. Det går liksom inte att kräva att varje organisation som ska tillsynas måste köpa standarderna för att veta vad de är tvungna att göra. Skyldigheterna måste framgå av föreskriften och vara möjliga att granska även i ett offentlighetsperspektiv. Övriga tillsynsmyndigheter har inte heller de såvitt jag kan se ingen information riktad till kommunerna specifikt. I vissa fall tycker jag dock att den generella information de erbjuder är överlägsen den som finns på MSB:s webbplats som Energimyndighetens frågor och svar som ger rediga besked i en del kniviga . Mest sparsmakad är kanske IVO som egentligen bara konstaterar att man är Inte heller SKL erbjuder sina uppdragsgivare något överflöd av information i . Webbplatserna gav alltså inte något bra stöd för Söpple kommun att ta tag i frågan men det är kanske inte den vägen som är den primära för att sprida information till kommunerna – för att börja söka där måste man ju först veta att det finns ett NIS-direktiv. Jag skickade därför ett mail till MSB. PTS, Livsmedelsverket, Energimyndigheten, IVO och Transportstyrelsen med följande lydelse: Hej! Jag skulle vilja ta del av information angående lag om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (NIS-direktivet) som x (d.v.s. den aktuella myndigheten) skickat direkt till kommuner. Samma meddelande lade jag in i frågelåda på SKL:s webbplats och jag kan redan nu avslöja att jag inte fått något svar på detta. När det gäller myndigheterna kan man sammanfattningsvis säga att det endast är MSB som skickat ut någon information direkt till kommunerna och då inte till kommunerna specifikt eftersom det handlar om missiven till föreskrifterna när de gått ut på remiss. Detta skedde sista augusti. MSB har deltagit i en träff i nätverketkommuner (KIS) och har en frågelåda på webbplatsen där man kan skicka in mail. Dessa frågor är dock inte ännu synliga för någon annan än den som skickat frågan. Livsmedelsverket har tagit fram en broschyr som man delat ut på en konferens om dricksvatten. I övrigt säger sig tillsynsmyndigheterna invänta att MSB ska samordna dem. Så här fyra månader efter att lagen trätt i kraft är det svårt att inte jämföra med hur vi blev fullständigt översköljda från olika håll med information om dataskyddsförordningen. Datainspektionen måste faktiskt få en eloge för att man redan ett par år innan det äntligen blev 25 maj 2018 byggde upp informationskanaler både IRL och på sin webbplats. Jag kommer med särskild glädje ihåg en realtidschatt för kanske två år sedan då det gick att ställa alla möjliga frågor till myndighetens kunniga jurister. För aktiva personuppgiftsansvariga har det varit fullt möjligt att planera och bygga upp de nödvändiga funktionerna i sin organisation. Att det sedan inte alltid blivit så är en annan fråga. Att Datainspektionen bedrivit ett aktivt informationsarbete i god tid innan dataskyddsförordningen blev verklighet gör att de tillsyner man raskt kommit igång med känns rimliga. Samma sak kan inte sägas i fallet med NIS-direktivet som trots att det varit känt på central nivå i flera år inte alls åtföljts av samma förberedelser. Utifrån vad jag hittills sett kan mycket väl frågan fortfarande vara helt okänd i Söpple kommun men även hos andra både offentliga och privata aktörer. Nu verkar ju inte tillsynsmyndigheterna kommit igång än vilket måste vara lika bra sett till det rådande läget när det gäller information och stöd. Meningen med tillsyn är inte att skapa ett blame game och inte heller innebär tillsyn i sig några förbättringar om det inte tydligt framgår vad som ska göras (jag hävdar detta med viss emfas efter att ha jobbat med tillsyn ett antal år). Tyvärr tycker jag mig spåra en omedveten trend inom både säkerhet och digitalisering att information från myndigheter främst sker muntligt på konferenser m.m. Förutom den otydlighet och det breda tolkningsutrymme som övergivandet av skriftlig information innebär gör det att informationen inte når utanför de invigdas krets. Det är inte heller möjligt att fördjupa sig, gå tillbaka, sprida vidare och att ha kontroll över att det är korrekt information som förmedlas. Nu när olika lagstiftningar dessutom ska samexistera i en mängd organisationer krävs betydligt djupare resonemang än de som kan förmedlas via en power point-presentation. För att göra en u-sväng i mitt argumenterande kanske det finns fördelar med att det ännu spridits information och stöd gällande lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster. Nu kanske det finns möjlighet att ta ett nationellt ansvar och samordna de olika regleringarna så att inte varje kommun behöver sitta och försöka få ihop olika lagstiftningar och hur de ska uttolkas för den egna verksamheten? Låt oss hoppas det. För att de här nya regleringarna dels ska få genomslag, dels leda till säkerhetshöjande effekter krävs mycket tydlig information om som ska göras till som ska göra något samt stöd för det ska göras, d.v.s. metoder. Dessutom, snälla, behövs samordning så att det blir en enhetlig kravbild. Utan starkt stöd, gemensam prioritering och samordning kommer Söpple kommun vare sig att klara NIS-direktivet eller säkerhetsskyddslagen. För kommuner som Söpple där egen kompetens i hög grad saknas tror jag att vi måste tänka mycket mer i fasta skyddsnivåer och ett mycket välutvecklat centralt stöd för att det inte bara ska bli både dålig säkerhet och dålig stämning.Men vem är det då som ska ta ansvar för helheten? Kanske behövs det rent av en ny informationssäkerhetsutredning som utgår från verklighetens utförare av informationssäkerhet och vad de behöver för att klara uppgiften? Jag tror helt enkelt vi har råd att leva i en drömvärld där olika aktörer oberoende av varandra pekar på vad de vill ha men ingen talar om för Söpple kommun få ihop det i den egna verksamheten. Förtydligande: jag har efter jag publicerade detta fått ett påpekande att kommunens stadsnät sannolikt inte faller under NIS men däremot under lagen om elektronisk kommunikation (LEK) som har likartade krav som NIS. Effekten för Söpple kommun blir alltså ungefär densamma i slutändan. Om jag ser tillbaka och försöker se var jag fått vägledning i min roll som informationssäkerhetsansvarig så är det första jag kommer att tänka på den Handbok i it-säkerhet i tre delar som Statskontoret gav ut 1997. Även om den angav att innehållet var it-säkerhet var det i realiteten informationssäkerhet den handlade om, det vill säga den organisatoriska styrningen med hjälp av ett antal aktiviteter. När jag tittar tillbaka i den är det inte så mycket som förändrats vilket väl får sägas vara en ganska dyster insikt. Trots att Statskontoret inte hade ett mer renodlat informationssäkerhetsuppdrag tog man även fram ett metodstöd och mallregelverk som skulle hjälpa myndigheter att införa ett ledningssystem för informationssäkerhet. Stödet kallades OffLIS och kom 2003 som en del i arbetet med ”24-timmarsmyndigheten”. Krisberedskapsmyndigheten (KBM), inrättades efter vissa förvecklingar 2002 och var en av de myndigheter som 2009 slogs samman till dagens MSB. I KBM:s uppdrag fanns bland annat att ha det sammanhållande myndighetsansvaret för samhällets informationssäkerhet och att utforma en nationell handlingsplan för informationssäkerhet. Som en del i detta uppdrag tog man fram metodstödet BITS (Basnivå för it-säkerhet) som var tänkt att fungera som en de facto-standard för offentlig sektor. BITS introducerades kraftfullt av KBM inte minst i kommunerna och bistod även med en slags konsultstöd samt olika typer av bidrag för att exempelvis höja den fysiska säkerheten och förbättra tillgången till reservkraft till kommunala datorhallar. OffLIS och BITS slogs ihop 2005 för att få en ökad enhetlighet. Seklets första årtionde var rörligt när de gällde informationssäkerhet. Vid sidan om KBM:s uppdrag pågick informationssäkerhetsutredningen, Verva skrev föreskrifter om säkert informationsutbyte och Nämnden för elektronisk förvaltning tillsattes 2003 med uppgiften: ” att stödja utvecklingen av ett säkert effektivt elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter och mellan myndigheter och enskilda genom att beslut om vilka standarder för informationsutbyte myndigheter under skulle använda sig av” vilket ju låter välbekant. Trots att frestelsen är stark ska jag inte gå längre in detta just nu utan bara konstatera att BITS var synnerligen populärt inte minst hos kommuner och efterfrågades långt efter att MSB valt att avveckla stödet. Ett antal kommuner hänvisar fortfarande i sina styrande dokument till BITS (det är bara att googla och kolla). Vad var det då som gjorde BITS så populärt? En vanlig uppfattning bland de kommunala företrädare jag diskuterat frågan med var att BITS gav dem enkla handfasta regler och en tydlig lägstanivå att förhålla sig till. Utifrån de resurser som står till buds i en liten eller medelstor kommun har detta setts med viss tacksamhet, särskilt då stödet åtföljdes med ett visst konsultativt och ekonomiskt bistånd. Själv har jag varit skeptisk. Ett skäl var att BITS var så inriktat på it-säkerhet (även om man vid revideringen 2006 gjorde en strukturell anpassning till ISO 27000). Ett annat att en tillämpning av BITS leder till en basnivå medan det verkliga behovet i en kommun (liksom i andra organisationer) är att kunna ha olika nivåer av skydd beroende på informationens och verksamhetens karaktär. Framförallt har jag tyckt att man riskerar att missa den unika organisationens behov. BITS övergavs också av KBM och sedermera MSB. Idag är utgångspunkten för de stöd som tas fram att varje organisation ska starta från noll och ta fram sitt eget ledningssystem med alla delar. Den enskilda organisationen erbjuds det som kallas metodstöd eller delmängder som stöd för att klassa system. Bara i offentlig sektor innebär det att över 400 myndigheter, 290 kommuner och 21 regioner själva ska ta fram och förvalta respektive ledningssystem, metoder för risk-och kontinuitetshantering och skyddsnivåer. Detta är en enorm arbetsinsats som dessutom kräver att varje myndighets/kommuns/landstings ledningssystem måste översättas vid samarbeten. Till detta kommer alla andra nödvändiga säkerhetsaktiviteter som riskanalys, incidenthantering, kontinuitetshantering,…. Objektivt sett kommer detta inte att vara möjligt att genomföra eftersom det inte finns tillgänglig kompetens i en omfattning som ens är i närheten av vad som skulle behövas. Min uppfattning är att en dellösning på den annars omöjliga ekvationen med starkt ökande krav på systematiskti kombination med en mycket påtaglig brist på tillgänglig kompetens är en ökad standardisering. Jag har därför börjat ompröva min tidigare inställning. Som en följd av detta tror jag det dags att ta fram en ny inriktning där en omvärdering göras av de tankar som låg bakom BITS och även OffLIS kan ingå som ett första steg. Då menar jag inte att en revision av BITS eller en återstart på OffLIS. Snarare att seriöst analysera vilka delar av esom kan standardiseras i olika typer av organisationer. Ett nytt koncept borde istället vara inriktat på s. Jag ska här bara skissa upp några punkter där en standardisering skulle kunna ske och ge mycket stora samordningsvinster. För enkelhetens skull så kan vi ta kommunerna som exempel. Det är också lämpligt eftersom kommunerna har mycket komplexa säkerhetsbehov som är mycket svåra att hantera för den enskilda kommunen, inte minst för de små och medelstora kommunerna. De svenska kommunerna har tio obligatoriska uppgifter, det vill säga uppgifter som de enligt lag ska utföra oavsett kommunens storlek och resurser. Dessa uppgifter genomförs på olika sätt i olika kommuner och i olika organisatoriska konstruktioner. Men processens olika aktiviteter är i stort sett de samma i flera av dessa obligatoriska uppgifter. Att söka plats på förskolan eller att administrera den politiska beslutsapparaten innehåller samma moment och i stort samma information om än med olika benämningar. För att underlätta för kommunerna skulle följande kunna göras nationellt: Naturligtvis bör det framgå att organisationen måste göra egna riskbedömningar och att det enbart är förslag. Ändå skulle detta vara en mycket värdefull hjälp för kommunerna som också skulle kunna tillämpa grundmodellen för informationsklassning med skyddsnivåer för den unika information som kan utöver de standardiserade förslagen. Låter mycket att ta fram nationellt tänker ni kanske. Betänk då att alternativet är att ta fram detta i 290 kommuner, i många fall utan tillräcklig kompetens och resurser, och då få fram inkompatibla lösningar. Sannolikheten för att flertalet kommuner inte klarar uppgiften och istället får skämmas i rapporter från MSB och Riksrevisionen är inte direkt låg. Jag menar därför att det är en mycket rimlig investering att skapa nationella lösningar där det faktiskt går. Hur dessa lösningar ska tas fram och vem som ska ansvara för utveckling och förvaltning tål att diskuteras. Kanske är en stiftelse där även privata aktörer skulle kunna ingå ett alternativ? Efter mitt förra inlägg om e-hälsa har jag fått en del kommentarer som visar att sjukvårdens organisation och i ännu högre grad e-hälsoområdets styrning är en okänd värld för många. Som en projektledare en gång sa till mig som en förebärare för Trump: ”Hur svårt kan det vara med sjukvård (och e-hälsa)?”. Ganska svårt skulle jag vilja säga vilket även Trump . Därför kommer här en inledning för att ytterligare förtydliga hur jag uppfattar organisationen idag (finns utrymme för osäkerhet i detta) samt ge ett praktiskt exempel på vad det leder till. För att bara titta på den bristande styrningen har jag uppdaterat en gammal bild till hur jag tror det ser ut i dag (jag har inte tagit med finlir som kvalitetsregister och trygghetslarm m.m., m.m.). Bilden är ett försök beskriva samspelet. Som framgår är ett flertal myndigheter involverade i olika delar, det finns utförare och leverantörer. Två saker är slående. Den första är att det inte finns en överordnad myndighet med mandat att hålla ihop helheten och som kan vara kontaktpunkt för övriga aktörer. Med tanke på hälso- och sjukvårdens betydelse för samhället i olika dimensioner, de mycket stora offentliga resurser som går till sjukvården och det stora antalet aktörer som deltar i det gemensamma vårdarbetet måste detta ses som ett icke-rationellt sätt att organisera det hela om man vill ha effektivitet, kvalitet och strategisk inriktning. Det andra är SKL och sjukvårdshuvudmännens organisation som jag menar inte håller måttet för de uppgifter som man åtagit sig. Sjukvårdshuvudmännen har en roll som offentliga organ som är reglerad i lagstiftningen. Detsamma gäller för vårdgivare oavsett om de är privata eller offentliga. Men i denna ordning har alltmer SKL glidit in, en intresseorganisation som inte är en myndighet, inte har en lagfäst roll och inte omfattas av offentlighetslagstiftningen. Riksrevisionen har pekat på detta i en gällande den generella styrningen på vårdområdet. Inom e-hälsoområdet är problemen med detta mycket tydligt. En inte oviktig fråga i detta är att det öppenhetskrav som gäller för myndigheter som landsting, regioner och kommuner försvinner då de samarbetar i sin intresseorganisation. Nu när aktiviteter som tidigare skedde i respektive huvudmans verksamhet flyttas in i SKL:s hägn (inklusive Inera) försvinner också insynen. Detta kan jämföras med kommunalförbund där insynsmöjligheten fortfarande finns kvar. Denna fråga verkar inte engagera SKL i någon högre grad, jag söker på hemsidan för att finna om man frivilligt erbjuder en likande insyn i beslutsunderlag och annat som skulle räknas som allmänna handlingar hos SKL:s medlemmar men ser inga sådana informationsinsatser. Jag skickade även ett mail till SKL:s infoadress den 24 juli: Hej! Jag vet att SKL inte är en myndighet och därmed inte omfattas av offentlighetslagstiftningen. Däremot är SKL:s medlemmar det liksom medlemmarnas uppdragsgivare. Min fråga är hur eftersträvar SKL att ändå kunna erbjuda motsvarande transparens som medlemmarna förutsätts ha? Detta borde vara allt viktigare i och med att SKL har tagit på sig allt fler uppgifter av operativ karaktär och frågor som starkt påverkar medlemmarnas prioriteringar och finansiering. Eller är SKL:s linje att allmänheten får tillräcklig insyn via det material som publiceras på den egna webbplatsen? Detta mail är fortfarande obesvarat efter ett par veckor, kanske beroende på semestertider, vilket i sig är en intressant illustration av att SKL inte omfattas av kraven på myndigheter att snabbt besvara inkommande frågor. I frågan om e-hälsa är det dock de bristande organisatoriska förutsättningarna som är mest värda att ifrågasätta. SKL är i sig inte en organisation som är skapad för att bedriva operativ verksamhet utan för att driva förhandlingar i huvudmännens intresse mot arbetstagare och delvis även mot regeringen. Nu har man omvandlat sig till något som varken är företag eller myndighet men har en horisontell integration där huvudmännen både är leverantörer och kunder, en typ av organisation som redan Vänerskogs jättelika konkurs 1981 visade problemen med. Denna oreda av aktörer i en infrastruktur av mycket känslig information är detta, ja jag vågar klämma i med, katastrofalt. Ett mycket stort antal stort antal aktörer är inne och rycker i den gemensamma informationsinfrastrukturen utan att det finns en konkret inriktning utom den som delas av regeringen och SKL. Jag noterar att webbplatsen inte uppdaterats sedan oktober 2017 men att det kommit en som mest verkar vara ett underlag för förhandlingar samt ett antal fluffiga mål. Det är långt till verkstaden om man säger så. Vad leder detta till i praktiken? Ett bra exempel är hur den ganska naturliga frågeställningen om att ge patienten tillgång till mer information om sin hälsa, behandlingar m.m har hanterats. För att klargöra utgångsläget så har patienter haft rätt att ta del av sin journal sedan länge, se patientjournallagen (SFS 1985: 562). En journalhandling inom enskild hälso- och sjukvård skall på begäran av patienten så snart som möjligt tillhandahållas honom eller henne för läsning eller avskrivning på stället eller i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. E-hälsofrågan i det hela handlar mer om patienten kan del av journalen. Personligen tycker jag att hela frågan är felformulerad – istället borde den ha varit: ”hur informerar vi patienten på bästa sätt?”. Då hade vårdens arbetsverktyg knappast varit den bästa lösningen utan man skulle jobbat på att ge patienten information i den form och på det sätt som gör det enkelt att ta till sig. Bortsett från detta så påbörjades under början av 2000-talet i landstingsvärlden projekt med målsättning att tillgängliggöra journalen via nätet. Observera att detta endast handlar envägskommunikation – att patienten får möjlighet att journalen. Trots att dessa initiativ pågick bland huvudmännen bestämde Göran Hägglund som socialminister att ett nationellt initiativ skulle inledas för att patientjournaler skulle göras tillgängliga i en tjänst där de kunde användas av tredjeparter efter patientens initiativ. Jag ser det här som ett utslag av att både e-hälsa och e-förvaltning starkt präglades av att under åren runt decennieskiftet ses som en näringsfråga, d.v.s. de personuppgifter som myndigheter samlar in ska ses som råvara för privata tjänsteleverantörer. Do´nt get me started – utrymmer räcker inte till för dra upp alla negativa aspekter av detta… Låt mig istället nöja mig med att detta var en lösning med så många problem inte minst säkerhetsmässigt att den skulle ha lagt sig i byrålådan på ett mycket tidigt stadium. Nu är det stoppat av Datainspektionen även om eHälsomyndigheten fortsätter att processa stödda av en landets mest exklusiva advokatbyråer till en kostnad på drygt 1,5 miljoner bara 2017 (jag har kollat). För att summera: det har alltså pågått två parallella projekt utan samordning, så vitt jag kan se, för att överföra information från journal till patienter. Man har inte i lösningarna tagit höjd för hur behovet att patienten med tillräcklig kvalitet och säkerhet ska kunna föra tillbaka uppgifter till vården – en fråga som i sig är en av grundvalarna i en utvecklad e-hälsa. Exemplet visar mycket tydligt att det inte finns en gemensam plan, behovsanalys eller medvetenhet om att man bygger en gemensam infrastruktur. Min erfarenhet från olika sammanhang inom området är det också ofta saknas vilja att ta vara på professionernas intresse av fungerande arbetsverktyg eller etiska krav. Tråkigt nog tycker jag inte att arbetstagarorganisationerna varit särskilt skickliga på att samla och driva sina medlemmars olika behov, detta är dock bara mer än känslomässig upplevelse från konferensbord och från att ha tagit del av olika debattinlägg. Trots att alla aktörer med emfas skulle säga att de starkt vurmar för patients intresse kan jag tycka att det är väl lätt att utan fog göra sig till patientens företrädare. Framför allt är det svårt att hitta insikten i att patienter är vi alla och på samma sätt som vi har väldigt olika syn och intressen i andra frågor har vi det även som patienter. Ett flagrant exempel på detta är de som ständigt ställer patientsäkerhet mot integritet. Eller inte erkänner att om en välsituerad grupp använder kommersiella nätläkare för att lindra myggbett så kommer det att inkräkta på andra patienters intressen. Även här måste finnas en mycket större helhetstanke där e-hälsan sätts i sitt rätta sammanhang. Slutligen kan jag inte underlåta att gå in på integritetsfrågan och hur det gick när jag försökte begära ut mina personuppgifter från vården. Även detta är en god illustration av läget. Först till den juridiska historiken som går att scrolla förbi om man inte är intresserad men den har rätt stor betydelse för det praktiska utlämnandet av personuppgifter. Enligt den gamla patientjournallagen hade varje vårdgivare ansvar för sin egen journal och om uppgifterna behövdes hos en annan vårdgivare måste vissa mått och steg vidtas. En ansvarig läkare hos vårdgivare A måste göra en menprövning om det var till men eller gagn för patienten att uppgifterna lämnades ut. Lämnades uppgifter ut skulle ett journalnotat göras om när, vad och till vem uppgifter lämnats ut och hos vårdgivare B fördes uppgifterna in som ”kopia”. Hela förfarandet hade fördelar som att det gav mycket god spårbarhet, patienten kunde eventuellt förhindra att information lämnades vidare om man ville skydda sin integritet och det var inte hela journalen som lämnades vidare utan bara relevanta delar. Jag vill bara påpeka dessa fördelar utan att för den delen behöva anklagas för att vara bakåtsträvare för naturligtvis är detta regler som är svåra att upprätthålla i ett digitalt flöde. Och, ja, jag är väl medveten om att reglerna inte alltid efterlevdes. Min poäng är att dessa säkerhetsåtgärder inte ersattes av motsvarande funktioner när patientdatalagen (PDL) infördes. Mitt intryck efter att ha följt frågan om vårdinformation tämligen ingående sedan 1994 är att det inte ens fanns en ambition att göra det. Denna min uppfattning stärks när jag läser förarbetena till lagstiftningen. Jag ser patientdatalagen som ett resultat av mer än ett decenniums påverkanskampanj från olika aktörer med innebörden att säkerhet och integritet inte går att förena med digitaliseringen utan man måste välja. Valet blev då tämligen enkelt eftersom den tekniska och organisatoriska förändringen redan genomförts. Resultatet, förutom allt newspeak där dålig säkerhet var bra säkerhet o.s.v., var att i patientdatalagen infördes ”sammanhållen journalföring” som enligt lagens definition betyder: Ett elektroniskt system, som gör det möjligt för en vårdgivare att ge eller få direktåtkomst till personuppgifter hos en annan vårdgivare. I och med patientdatalagen ändrades grundprincipen för hanteringen av journaluppgifter från att det tidigare defaultläget var att en vårdgivare inte kunde lämna ut uppgifter utan menprövning till nuvarande defaultläge: att information kan flöda mellan vårdgivare om inte patienten aktivt spärrar utlämnandet. Ett villkor som satts upp för den sammanhållna journalföringen: Innan uppgifter om en patient görs tillgängliga för andra vårdgivare genom sammanhållen journalföring, ska patienten informeras om vad den sammanhållna journalföringen innebär och om att patienten kan motsätta sig att andra uppgifter än dem som anges i görs tillgängliga för andra vårdgivare genom sammanhållen journalföring. En sjuk patient ska alltså ta till sig information om hur informationen kommer att hanteras och dessutom ha kraft genomdriva en spärr om hen bedömer att överföringen olämplig. Några saker bör särskilt noteras i detta redan orimliga scenario. För det första innebär direktåtkomsten att vårdgivare 2 får tillgång till vårdinformation hos vårdgivare 1 istället för som tidigare ett journalutdrag över information som bedöms vara relevant för det aktuella sjukdomstillfället. För det andra förutsätter det att vårdpersonalen hos vårdgivare 1 kan ge upplysningar om hur informationen kommer att hanteras i den sammanhållna journalföringen, vilka som kommer att få tillgång till den exempelvis. Min visserligen anekdotiska men ändå uppfattning efter att ha frågat ett ganska stort antal anställda i vården finns inte en kunskap inom vården hur informationen hanteras och hur ska då personalen kunna upplysa patienten? Detta är inte så konstigt för jag tror uppriktigt inte någon idag har kontroll över informationsflödena i vården. För det tredje lyser ett decennium efter PDL:s ikraftträdande fortfarande möjligheten att faktiskt spärra sin journal med sin frånvaro hos ett stort antal vårdgivare. I praktiken kan jag inte se att patienten har någon reell möjlighet att vare sig få veta hur den egna vårdinformationen hanteras eller att påverka åtkomsten till den. Med stöd av den sammanhållna journalföringen har det vuxit fram en vårdinformationsspaghetti där det vad jag kunnat se inte finns vare sig överblick, tydlig styrning eller definierade ansvar. Detta leder också till att när jag hos min vårdgivare frågar: ”Gör ni journalnotat om vilka samtycken till andra vårdgivare jag givit så att jag kan få en sammanställning över vilka som fått åtkomst till mina uppgifter?” får till svar ” Nej, det finns i dagsläget ingen sådan funktion i COSMIC men detta är under utveckling, det vill säga en samtyckestjänst. Vi dokumenterar inte i x:s journal andra vårdgivares samtycken, detta är var och ens eget ansvar. När någon inhämtar ett samtycke i COSMIC så genererar detta en logg samt en referens i journalen.”. Det vill säga att den vårdgivare som lämnar ifrån sig informationen noterar inte detta utan patienten förväntas ansvara för spårbarheten. Jag vände mig då till Inera som ansvarar för tjänsten Nationell Patientöversikt som är en slags växel då vårdinformation förs mellan olika vårdgivare. På frågan om de kan redovisa vilka som eventuellt tagit del av min vårdinformation svarar de: ”Samtycke måste alltid inhämtas av den vårdgivare som ska ta del av din information i NPÖ. Samtycket ska registreras i det lokala journalsystemet hos den aktuella vårdgivaren. Det tekniska samtycket loggas i den nationella säkerhetstjänsten som förvaltas av Inera. Det finns ingen dokumentation från journalinformation och inte heller någon information om varför samtycket har inhämtats.” Deras uppfattning är alltså att de endast har ”tekniska loggar” och att jag fortfarande själv måste hålla reda på mina samtycken trots digitaliseringen. Det framgår också att de anser att de tekniska loggarna inte är att betrakta som personuppgifter. Jag har valt att inte fördjupa mig ytterligare i detta men hoppas att andra tar upp den tråden. Sammantaget skulle jag vilja säga att detta rimmar rätt illa med dataskyddsförordningens krav. Min egentliga poäng med att försöka beskriva att oreda, de oklara ansvarsförhållandena och bristande överblick är att detta naturligtvis inte bara påverkar patientens möjlighet till personlig integritet. I ännu högre grad påverkas effektivitet, patientsäkerheten och möjligheten att upprätthålla verksamheten vid större störningar.Särskilt bekymmersamt är det oklara ansvaret som även andra Vad blir då kontentan av allt detta? Jag tror faktiskt inte huvudfrågan är huruvida sjukvården ska förstatligas utan hur den ska styras (även om jag i dagsläget har litet svårt att se exakt vilket värde den regionala politiska styrningen tillför). Oavsett om det finns 2 eller 200 000 vårdgivare så måste det finnas en stark statlig styrning som då inte enbart omfattar den offentligt finansierade slutenvården som ett förstatligande skulle innebära. Den nuvarande bristen på styrningen tjänar såvitt jag kan se enbart oseriösa leverantörer på och möjligen de offentliga företrädare som älskar att åka omkring på olika konferenser och framställa sig som visionära. Situationen där myndigheter processar mot varandra vittnar väl om något om den rådande anarkin. Om vi inte klarar av att styra digitaliseringen av vården idag så blir tanken på AI och IoT mardrömslik. Mina förslag är därför att på äktsvenskt maner tillsätta flera rejäla utredningar men med skillnad från de tidigare inte bilägga facit från uppdragsgivaren. Jag ser framför mig en handfull utredningar inom olika områden men som är starkt koordinerade så att resultaten går att använda. Viktigt är att ta hänsyn till de mångskiftande intressen som hälso- och sjukvården ska tjäna, inklusive professionernas och forskningens behov på kort och lång sikt. Inriktningen bör vara att på samma sätt som på 1940-talet bygga en långsiktigt fungerande infrastruktur i bred politisk enighet. Några förslag (jag tar inte med komplicerade saker som prioriteringar i vården och patienters egentliga intressen): Puh! Jag vill verkligen inte påstå att jag kommit med de definitiva sanningarna i dessa komplicerade frågor – det finns så många olika sätt att betrakta den svenska e-hälsan. Säkert har jag missuppfattat eller vantolkat en massa saker. Mitt enda försvar är att jag efter bästa förmåga försökt måla upp bild av e-hälsa. Förhoppningsvis kan dessa långa inlägg stimulera andra att dela bild av samma frågor. I maj när dataskyddsförordningen trädde i kraft inledde jag ett test: att genom att ställa frågor om hur mina personuppgifter hanterades i vården ville jag göra en temperaturmätning av den kontroll som vården generellt har över vårdinformationen. För hälso- och sjukvård innebär (i princip) inte dataskyddsförordningen någon så stor skillnad eftersom både patientdatalagen och PuL redan gett patienten möjlighet att få tillgång till sin information och (i teorin) spärra åtkomsten till sin vårdinformation. I verkligheten är det och har det sedan patientdatalagen varit svårt för att inte säga omöjligt att få veta hur patientuppgifter hanteras – det är i alla fall min uppfattning som jag ville pröva genom att begära upplysningar om mina egna vårduppgifter med stöd av dataskyddsförordningen. Svaren på mina frågor var negativa (vilket jag kommer att återkomma till senare) men jag fick underlag rörande dagssituationen inom e-hälsoområdet. Detta inlägg svävar ut in extremis och handlar om i vilket landskap som digitalisering av vårdinformationen sker. Jag ska resonera om den bristande styrningen av e-hälsa samt pusta ut orosmoln om informationssäkerhet och det långsiktiga bevarandet av vårdinformationen. I ett följande inlägg kommer jag att skriva mer om den bakomliggande juridiken. Först till organisationen av den svenska sjukvården som förvånansvärt många som gör inlägg i e-hälsofrågor inte tycks bottna helt i. Tillåt mig att roa mig med en historisk utflykt. Den svenska vården är i huvudsak offentligt finansierad via skattemedel. Det regionala ansvarar för att erbjuda vård inom det egna upptagningsområdet enligt hälsosjukvårdslagen. Men landstingen och regioner behöver inte själva vara utförare av all vård utan kan även vara privata. Andelen privata vårdgivare har tillväxt mycket starkt under de senaste 20 åren men strukturen med självständiga landsting som sjukvårdshuvudmän har funnits sedan 1862 (med varierande uppdrag). Redan här finns underlag för vanliga missuppfattningar om ansvar men också reella problem eftersom de flesta krav i föreskrifter m.m. riktas mot vårdgivarna och inte sjukvårdshuvudmännen. När det gäller säkerhet och integritet har dock vårdgivarna inte så stora möjligheter att påverka sin situation trots att de har ansvaret – de tvingas (formellt eller informellt) ofta av sjukvårdshuvudmän, SKL eller myndigheter att använda lösningar oavsett egna säkerhetskrav. Landstingen är kommuner med en politisk ledning vilket gör att inriktningen för olika landsting och regioner kan variera. För e-hälsan som av naturliga skäl blir allt mer nationell är detta en ansvarsfördelning som innebär stora problem, inte minst eftersom landstingspolitiker använt rollen för egna, i mitt tycke kortsiktiga, kampanjer. En misstanke som gror är att e-hälsa används av politiker för att undkomma att diskutera den offentligt finansierade vårdens grundfråga: den nödvändiga prioriteringen. Det är ett väl känt faktum att det inte finns någon bortre gräns för behovet av vård, det finns hela tiden nya sjukdomar och tillstånd som kan behandlas och definitionen av hälsa kan sättas så högt att inte minsta krämpa blir acceptabel. Däremot är vårdens resurser begränsade – alltså måste prioriteringar ske. Detta är den mest laddade av alla frågor för sjukvårdspolitiker eftersom prioriteringar ofelbart kommer att leda till att några patienter blir missnöjda. Den som tillsattes i slutet av nittiotalet för att ge de lokala politikerna stöd i form av nationella prioriteringslistor släppte också snabbt den glödheta potatisen och lämnande ifrån sig litet allmänna rekommendationer om hur processen för prioriteringar skulle kunna ske . Min teori är att politiker och högre tjänstemän i vården nu (omedvetet) använder e-hälsa som en dimridå för att undvika frågan om prioriteringar genom att hävda att e-hälsosatsningar skulle kunna leda till enorma effektivitetsvinster (som då underförstått skulle leda till att får den vård de vill ha). I verkligheten sker en mycket negativ icke-styrd prioritering av sjukvårdsmedel genom bland annat kommersiella nätläkare där en ohelig allians mellan nätläkarnas ekonomiska intresse och människor med lättare krämpor prioriterar upp sig på bekostnad av andra med reella hälsoproblem. En hårdvinklad beskrivning men ni förstår vad jag menar. Detta sätter stark press på sjukvårdspolitiker som i vissa fall måste säga nej men hellre säger att e-hälsa kommer att lösa problemen. Själv är jag positiv till de former av e-hälsa som leder till reella förbättringar men att tro att den ska kunna upphäva den omöjliga ekvationen mellan outtömliga behov och begränsade resurser är en vanföreställning som ansvarsfulla politiker borde göra upp med. En annan viktig negativ faktor är SKL:s förändrade roll. SKL driver sina medlemsorganisationers intressen i förhållande gentemot uppdragsgivaren staten, d.v.s. att man vill att staten ska styra så litet som möjligt (även om det inte uttrycks preeeecis så) vilket ökar på fragmentiseringen ytterligare. Den tidigare sammanhållande myndigheten Socialstyrelsen som var en beredande motpart för SKL blev sönderslagen för några år sedan. Uppgifterna är nu fördelade på fyra myndigheter som tillsammans med Läkemedelsverket tycks ha ett tämligen lågintensivt samarbete. SKL och sjukvårdshuvudmännen agerar som månghövdad maktfaktor utan eget ansvar i det tomrum som skapades när Socialstyrelsen nedmonterades. Dessutom står e-hälsoområdet under ett starkt kommersiellt intresse, inte bara genom nätläkarna. Den nära alliansen mellan känns inte helt betryggande för det kommande. I den tidigare regeringen var två av hälso- och sjukvårdsministerns statssekreterare hämtade från it-leverantörer vilket Dagens samhälle skrev om förra året. Förväntan på stora vinster inom vården och en kanske alltför nära relation är knappast positiva nyheter för patienter och skattebetalare. Eftersom jag intresserat mig en hel del för den svenska sjukvårdens historia kan jag inte undgå att fundera över att maktbalansen mellan staten som är uppdragsgivaren och utförarna, d.v.s. sjukvårdshuvudmännen (regioner och landsting) samt numera SKL, har förskjutits. Att göra historiska jämförelser är alltid vanskligt men för mig går det inte att motstå frestelsen att försöka analysera varför e-hälsa och digitalisering relativt sett varit så litet framgångsrika samhällsprojekt i förhållande till de resurser som satsat. Hade det gått att prata fram e-hälsa och digitalisering hade det svenska samhället genomgått ett Civilization-moment där den framgångsrike spelaren lyckas uppfinna elektricitet på 1100-talet. Men tyvärr räcker det inte med miljontals power point bilder, konferensinlägg, möten, testbäddar och avgränsade dellösningar för att skapa infrastruktur. I detta delar jag uppfattningen i om floden av åsikter. Jag tror mig att se några orsaker till det haltande genomförandet av något som trots allt alla varit överens om ska genomföras. Detta är en situation som i mycket liknar den som rådde från slutet av fyrtiotalet och i ett par decennier framåt då det skedde en så här i efterhand nästan ofattbar mobilisering och utbyggnad av den svenska hälso- och sjukvården. När jag skrev en historik om den värmländska sjukvården häpnade jag över att landstinget under en tioårsperiod byggde inte mindre än fyra nya sjukhus! Även om jag är starkt lockad ska jag inte gräva ner mig ytterligare i detta utan bara tacksamt konstatera att den samhälleliga kraftsamling är något som vi nu fortsätter att skörda frukterna av. Hur kunde man lyckas med denna infrastrukturella revolution? En första förutsättning var att det fanns en stark politisk enighet om att detta skulle genomföras även från de borgerliga partierna som annars kampanjade för skattesänkningar. Men till skillnad mot e-hälsoutvecklingen (liksom digitaliseringen i övrigt) nöjde man sig inte med den politiska enigheten utan skapade även de institutionella förutsättningarna (för den som vill läsa mer om institutionella förutsättningar rekommenderar jag verkligen att läsa litet Lennart Lundqvist eller Bo Rothstein) för utbyggnad. En viktig sådan var att skapa ett mycket genomarbetat kunskapsunderlag att ta ut riktningen ifrån. I detta var utredningsväsendet mycket betydelsefullt, de utredningsinsatser som gjordes var av mycket hög kvalitet. Häri ligger en väsentlig skillnad mot de utredningar och kommittéer som levererat förslag inom digitalisering och e-hälsa, jag nöjer mig med att instämma i de synpunkter som framförs i den här . I utvecklingen fanns en mycket kraftfull och sammanhållande motor i Medicinalstyrelsen, sedermera Socialstyrelsen. Det är idag nästan svårt att förstå hur inflytelserik myndigheten var och på vilken detaljnivå man styrde sjukvården. Om vi bara ser till vårdbyggnader fanns det ett regelverk som ner till hur många luftkubik per vårdplats definierade hur sjukhusen skulle byggas. Varje ritning på ny- eller ombyggnad måste skickas in för godkännande och stränga inspektörer åkte ut och kontrollerade att det som byggts höll måttet. Landstingen var byggherrar och hade det praktiska ansvaret för byggande och vård men deras intressen samlade ingen front i Landstingsförbundet (en del av SKL:s föregångare tillsammans med Kommunförbundet) utan gick huvudsakligen via riksdagen. Där fanns det som kallades ”landstingspartiet” eller ”landstingsbänken” där landstingsordförande som nästan undantagslöst även vara riksdagsmän kunde driva sina frågor – ofta i gott samförstånd oavsett partipolitisk tillhörighet. Även detta var en viktig institutionell förutsättning eftersom det då fanns etablerade och lagfästa former för att lösa intressemotsättningar. Idag är situationen radikalt annorlunda. En viktig skillnad är förstås att det kommit in så många privata aktörer men också att när de gamla institutionerna revs ner ersattes de inte av nya som skulle varit verkningsfulla då man anammade new public management som grundfilosofi för den svenska vården. Jag är för tillfället inne på att försöken att uppnå effektiv digitalisering och e-hälsa är bland de bästa exemplen på hur new public management på ett negativt sätt präglat svensk offentlig sektor. Resultatet har bland annat blivit att Socialstyrelsen i accelererande takt fråntagits mandat och att sammanhållen utveckling ersatts med fragmentisering. Intresseorganisationen SKL tycks inte heller längre gå via en beredning på myndighetsnivå utan direkt på regeringen och jag har t.o.m. läst meningar som att ”regeringen bör SKL i uppdrag …”. Den geografiska uppdelningen av ansvar var under perioden mindre problematisk än idag eftersom större delen av vårdens uppgifter kunde lösas inom varje landstings hank och stör. När digitaliseringen tog fart i början av nittiotalet skapades överbryggande strukturer som exempelvis Sjunet och sedermera Carelink. Nu finns både eHälsomyndigheten och Inera m.fl. som utan tydlig gemensam strategi eller regelverk grejar i infrastrukturen. Bortsett från det negativa i att sakna gemensam styrning ser jag det inte heller som problemfritt när digitalisering och e-hälsa blir frikopplade från den kärnverksamhet de ska utgöra stödfunktion för. En annan aspekt som tycks ha glömts bort är vårdinformationens långsiktiga betydelse både för den enskilda patienten och för forskningen. För tjugofem år sedan var landstingen, för att hårdra förhållandena, i de allra flesta fall både huvudmän och vårdgivare för den absoluta merparten av både primär- och slutenvård. Det gjorde att vårdinformationen också i huvudsak var att se som allmänna handlingar, vilket i sin tur innebar att det fanns ett tydligt regelverk att utgå från (ända från det att vårdinformationen upprättades/inkom till dess att den arkiverades alternativt gallrades). Ansvaret för informationen var klarlagt liksom hur menprövning och åtgärder för spårbarhet skulle ske då information fördes över organisationsgränser inom en huvudman. Självklart gällde detta även i de fall då information utbyttes mellan vårdgivare under olika huvudmän. Att journaler i huvudsak hanterades som allmänna handlingar innebar också att arkivlagen tillämpades både vad gäller arkivering och gallring. Alla sjukvårdshuvudmän (alltså landsting/regioner) utom en om jag kommer ihåg rätt hade åtagit sig att bevara alla läkarförda journaler för all framtid. Bakgrunden till detta var den enorma betydelse som den vårdinformation som arkiverats från sjuttonhundratalet och framåt haft för den svenska forskningen. I PDL är kravet att en journal ska bevaras i minst tio är efter att sista anteckningen förts in i handlingen samt att journaler som allmänna handlingar ska hanteras som sådana. Det är ungefär vad som stod i patientjournallagen också men nu är kontexten radikalt annorlunda och även innebörden av begreppen – vad är ens en ”handling” i dagens vårdinformation? Bara den förändringen att betydligt mindre andel av vårdinformationen är allmänna handlingar och därmed kan gallras av den enskilda vårdgivaren är en stor risk. Vissa sjukvårdshuvudmän har försökt reglera arkivfrågan i avtal med de privata vårdgivarna men detta är knappast tillräckligt. Redan idag är det som presenteras på skärmen hos en vårdgivare en sammanställning av information ur en rad system och tjänster som kan finnas både inom och utom vårdgivarens organisation. Detta är bara inledning av en utveckling där informationshanteringen kommer att bli organisatoriskt och tekniskt allt mer komplex. För att bevara denna gigantiska informationsmassa för framtiden för att kunna serva patienter som envisas med att leva i bortåt ett sekel och för att kunna ge underlag för livsviktig forskning räcker det inte med att litet svävande beskriva ”e-arkiv”. För mig är detta en mycket bekymmersam fråga och det förvånar mig att varken Riksarkivet eller de utredningar som genomförts gällande registerforskningen intresserat sig för detta. Så här i slutet av litanian vill jag inte på något sätt hävda att vi kan använda gårdagens lösningar idag. Däremot tror jag att det finns mycket att vinna på att ha ett historiskt perspektiv. I detta fall vill jag lyfta fram behovet av kvalitativa kunskapsunderlag som är parlamentariskt förankrade, en långsiktig väl definierad inriktning, institutionella förutsättningar anpassade efter aktuell situation och en sammanhållande kraft med mandat att genomdriva beslutade lösningar. Framför allt tror jag att vi måste erkänna att det finns intressemotsättningar och lyfta fram dem i ljuset för att kunna diskutera hur de ska lösas. Ofta framhålls svårigheten med den geografiska uppdelningen, minst lika stor är den som handlar om de inte helt kompatibla intressena privata utförare och den offentliga finansieringen. Hur dessa intressen ska balanseras mot varandra har hittills varit en icke-fråga i e-hälsosammanhang. Det har vi inte råd att låta den fortsätta vara. Om vi ska klara upprätthålla den väsentliga del i välfärdssamhället som den offentligt finansierade sjukvården utgör och dessutom införa dataskyddsförordning, NIS-direktiv, civil beredskap och allt annat så måste vi ändra bilden av e-hälsa. Det handlar inte om att släppa ner litet slumpmässiga tekniska lösningar (gärna efter påtryckning av olika leverantörer) utan att se att det kräver samma mobilisering, organisation och koordinering som då sjukvården byggdes ut under efterkrigstiden. Och glöm inte forskningen! Den första frågan i min enkät var huruvida myndigheten, landstinget respektive kommunen tagit fram en strategi för bevarande av elektroniska handlingar enligt 3 kap 1 § i RA-FS 2009:1. Det var en klumpigt formulerad fråga eftersom RA-FS naturligtvis bara gäller statliga myndigheter. Min tanke var dock i all enkelhet att även om det inte finns en föreskrift om att planera sitt långsiktiga bevarande av digital information direkt riktad till den egna verksamheten så borde det ändå vara nödvändigt att ha en strategi för att kunna efterleva alla andra krav som finns på att informationen bevaras i exempelvis vårddokumentation. För en arkivarie borde detta också vara kärnuppdraget: att ta fram en inriktning för det långsiktiga bevarandet. För att friska upp minnet på de enstaka människor som inte har alla sina RA-FS:ar färskt i minnet så är kravet i 3 kap 1 § i RA-FS 2009:1 formulerat så här: 1 § Myndigheten ska upprätta en strategi för bevarande av elektroniska handlingar. Av strategin ska framgå vilka åtgärder myndigheten avser att vidta för att säkerställa ett bevarande av handlingarna. Åtgärderna ska dokumenteras i enlighet med 2 §. Strategin ska fortlöpande kompletteras och hållas aktuell. . Med åtgärder avses hur elektroniska handlingar ska framställas, överföras, hanteras, förvaras och vårdas under den tid som de ska bevaras. Myndigheten bör vid planeringen av system och rutiner, i enlighet med bestämmelserna i 6 § arkivförordningen (1991:446), samråda med arkivmyndigheten. Därefter följer mer detaljerade krav på vad strategin ska innehålla men i min enkät nöjde jag mig att efterfråga själva befintligheten av en strategi. Innan jag går vidare gör jag här en liten utvikning om förutsättningarna för ett långsiktigt bevarande. En reflektion jag gör när jag läser Riksarkivets krav är inriktningen på system, teknik och handlingar. Detta rimmar, menar jag, inte helt med kravet på en processorienterad arkivredovisning som finns i RA-FS 2008:4. Till detta kommer de förvaltningsgemensamma specifikationerna som inte heller är processinriktade. De e-arkivlösningar som presenteras som verkar vara helt inriktade på att lyfta över information från ett system till ett annat utan någon koppling till process såvitt jag kunnat utröna. Jag är dessutom osäker på hur OAIS-modellen ska tillämpas i relation till processer. Det framstår som det finns ett antal komponenter som det långsiktiga bevarandet ska bygga på men att dessa inte är helt koordinerade. När jag läser de kravspecifikationer som tagits fram för e-arkiv verkar det vara de tekniska kraven som kommit i förgrunden och tyvärr på ett ganska daterat sätt. Att prata om system i en tid då allt mer information hanteras i molntjänster kan få ganska ödesdigra konsekvenser för arkivbildnigen. Det är synd för jag tror inte att de tekniska aspekterna är det som främst utgör ett hinder för att lyckas med ett långsiktigt bevarande. Den här frågan går inte heller att hantera i bitar utan måste ses som en sammanfogad helhet som vilar på en solid teoretisk grund, och det är den grunden som jag uppfatta är undflyende i de resonemang som förs. För mig som arkivteoretisk nörd skulle det optimala vara det processorienterade perspektivet var genomgående som strukturerande princip för att knyta ihop verksamhet och information, självklart ända in i det digitala långtidsbevarandet. Konkret skulle vi kunna försöka utveckla proveniensbegreppet till att förutom den inre och yttre proveniensen även omfatta en processproveniens. Proveniensen har ett antal funktioner för arkivbildningen som att ge informationen ett mervärde då den sätts i organisatoriska kontext, att skapa autenticitet och att ge oss de bästa möjligheterna för att kunna återsöka information. Dessutom som redan den store Nils Nilsson underströk: de processuella värdena. Om vi nu tar tanken med de processuella värdena och sammanför det med ett proveniensbegrepp i det långsiktiga bevarandet skulle vi kunna utveckla helt nya lösningar. Det känns aningen pinsamt att dra upp gamla texter stup i kvarten men faktiskt skrev jag i Arkiv, samhälle och forskning redan 1997 en artikel, (AFS 1997:3 – det går tyvärr inte att länka till den) som försöker resonera om hur nya tekniska lösningar ändrar förutsättningarna för arkivteorins grundpelare. Mycket i texten är kanske passerat men något som jag ändå tycker fortfarande förtjänar att poängteras är skillnaden mellan Müller, Feith och Fruins öppna förhållningssätt till vad som avgränsar den yttre proveniensen där de om och helhet. I Sverige, till skillnad mot i andra länder, har arkivbildarbegreppet blivit manifest och alltid kopplat till en enskild organisation. Om vi nu tittar på världen såsom den ser ut med snabba omorganisationer och en alltmer gemensam informationsinfrastruktur – borde vi inte då skruva upp processbegreppets betydelse och samtidigt något tona ner arkivbildarbegreppet för att uppnå det vi ska proveniensprincipen till? Med dagens tekniska lösningar menar jag att detta vore fullt möjligt att både hitta lösningar som ger en bättre proveniens samtidigt som de skulle ge effektivitet och minskade kostnader. För att ta ett enkelt exempel skulle det menar jag var betydligt bättre att identifiera ett antal större samhällsprocesser som varat över tid i olika former och redovisa informationen per process som första steg och därefter arkivbildare. Ta exempelvis folkskolan som fram till 1930-talet hade kyrkan som huvudman, därefter staten och nu kommunerna medan verksamheten i huvudsak varit densamma. För att ge bättre överblick och även proveniens skulle informationen kunna vara sökbar både per process och per arkivbildare. Jag vill bara hinta med vad detta skulle innebära när det gäller vårdinformation där det idag är stora problem att avgöra vilken information som finns var och vem som är ansvarig för den. Med en processorientering vid en omorganisation skulle det också vara möjligt att låta den digitala informationen vara tillgänglig både i den avslutade arkivbildningen och som överförd i den nya (ja, jag vet att man måste lösa utnämningsfrågan men det känns som ett mindre aber). För det långsiktiga bevarandet menar jag att dessa frågeställningar har stor betydelse eftersom de både avgör arkivbildningens värde, möjligheten till återsökbarhet och inte minst ansvarsfördelningen. Men låt oss lämna mina tankar i frågan och istället se hur de myndigheter, kommuner och landsting som svarat på enkät hanterat frågan. Av de kommuner som svarat är det bara två som säger ett tydligt ”ja” på frågan om de tagit fram en strategi i linje RA-FS. En handfull svarar att de gjort det som medlemmar i Sydarkivera, ytterligare några säger att de är på gång eller har strategisk inriktning i andra dokument men det absoluta flertalet uppger sig inte ha någon strategi. Bland landstingen är det ingen av de svarande utom en region som anser sig ha en strategi motsvarande kravställningen i RA-FS 2009:1 men några har reglerat delelement i ett långtidslagrande som format. Det man kan se i svaren är att många kommuner, landsting och regioner har försökt hitta olika typer av samarbetsformer för att gemensamt ta fram en inriktning där den mest framgångsrika tycks vara Sydarkivera. Många respondenter uttrycker att frågan är svår att hantera autonomt eftersom man inte har kompetens eller resurser att ens utreda hur långtidsbevarandet skulle kunna gå till. Och som någon påpekar ”Vi kommuner har ju ett speciellt förhållande till Riksarkivets föreskrifter.”, det vill säga att man kan välja att efterleva dem men det är inget tungt argument eftersom man inte är skyldig att följa dem. är en imponerande ansats men inte heller den ger de svar som behövs. Från myndigheterna har jag fått in svar där c.a. 50 myndigheter säger sig ha en strategi av vilka flertalet även bifogat strategin. Det förekommer en hel del disclaimers av typen ”den har några år på nacken” eller ”vi håller på att omarbeta den”. Ett antal myndigheter skriver också att de håller på att ta fram en strategi. Det är ett rätt omfattande material att tränga igenom men det finns ändå några gemensamma drag som jag här ska sammanfatta i några punkter (observera att detta är generaliseringar – undantag finns). Jag är också angelägen om att återigen understryka att frågans komplexitet som ställer nästintill orimliga krav de enskilda myndigheterna. Först en glädjande observation: få myndigheter har idag som uttalad strategi att ta ut digital information i pappersformat för arkivering. Visserligen förekommer detta fortfarande i verkligheten trots de mycket stora informationsförluster som detta leder till men nu är ambitionen åtminstone att komma vidare med ett kvalitativt bevarande av digital information. De flesta strategier följer, föga förvånande, RA-FS:ens krav. Efterlevnaden kan uppfattas som litet väl hörsam eftersom det i vissa fall blir en upprepning av vad som står i RA-FS med tillägget att ”det ska vi göra”. Men det finns också många som gjort stora insatser för att beskriva hur den digitala informationen ska omhändertas konkret och i detalj. Det gör att vissa av dokumenten kanske inte egentligen är strategier utan mer av riktlinjer eller instruktioner. Genomgående är att myndigheterna har avgränsat scoopet för strategin till den egna verksamhetens verksamhetssystem eller förvaltningsobjekt trots att dagens e-förvaltning i allt högre grad innebär integrerade informationshanteringslösningar. I de fall där det av strategierna ändå framgår att myndigheten ingår i myndighetsövergripande informationshantering nämns inte vad jag kunnat upptäcka hur detta ska hanteras arkivbildningsmässigt. Jag kan inte se att eSam (en efterföljare till E-delegationen) ger någon vägledning i hur frågan ska omhändertas vare sig strategiskt eller operativt, teoretiskt eller . Om jag ska utnämna en fråga som särskilt oroande är det just denna – att det skapas allt större allmänna handlingar där ansvaret för den långsiktiga hanteringen är till synes oklart. Att för den enskilda myndigheten göra de utredningsinsatser som krävs för att lösa frågeställningen och därefter få accept på detta i ett större sammanhang framstår inte som en optimal inriktning. Föreskriften är från 2009 och är som jag tidigare redovisat inriktad på system och elektroniska handlingar. Det är sannolikt bakgrunden till att de strategier som jag tagit del av också är det. Det handlar om verksamhetssystem, inte tjänster och inte heller processer, samt är i hel del fall länkade till myndighetens systemförvaltningsmodell. Vissa formuleringar skulle kunna tolkas som att strategierna är tillämpbara även på tjänster. Elektroniska handlingar kan förekomma även i tjänster och tjänster skulle kunna vara förvaltningsobjekt. Sådana möjliga tolkningar verifieras dock inte i de mer instruktionslika tillvägagångssätt som ingår i strategierna. Koppling till processorienterad arkivredovisning saknas ofta men man ser ansträngningar för att integrera arkivredovisning och bevarandeplaner (möjligen även klassificeringsstrukturer) på ett bra sätt men det framgår inte hur. Trots det tekniska perspektivet är det svårt att se en verkligt strategisk inriktning i strategierna. Man pekar ibland på att man valt en viss programvara eller en viss tjänst för lagring men inte för hur länge. Ibland omnämns att överlämning till arkivmyndigheten inte är aktuellt, ibland berörs inte slutarkivering alls. Sammantaget är jag imponerad av den kompetens som arkivarier lagt in i sina strategier. Även om jag inte sett en strategi som jag tycker uppfyller alla krav så finns det en stor gemensam resurs i de många strategierna att crowd-sourca ur för att kanske skapa en gemensam linje. Ur ett forsknings- och kulturarvsperspektiv finns det dock anledning att vara bekymrad. Det finns en inte oväsentlig risk inte bara för att information inte arkiveras utan också för att den information som verkligen tas om hand kommer att sakna tillräcklig proveniens, kontext och återsökningsmöjligheter. För mig är informationsförvaltning och informationssäkerhet nära sammanhängande frågor med många gemensamma förutsättningar och problem. Det största gemensamma problemet är kanske att de sällan integreras sinsemellan och inte heller med det som kallas digitalisering. Eftersom jag fått uppdrag att skriva en bok om dessa frågor började jag fundera på hur jag skulle få en bättre bild av hur sambanden ser ut i praktiken. En fråga som utkristalliserade sig var e-arkiv som en del av informationsförvaltningen. För att kunna förstå frågan på rätt sätt är det viktigt att först analysera betydelsen av ”arkiv” och därmed av ”e-arkiv”. Trots att det både säljs och köps s.k. e-arkivlösningar finns det ingen definition av vad detta skulle kunna vara. Jag kommer att återkomma till denna fråga i ett senare inlägg men här nöjer jag mig med att utgå från att e-arkiv är en process för att långsiktigt bevara digital information med autenticitet, spårbarhet, konfidentialitet, sökbarhet samt med processuella värden i behåll. Samtliga dessa krav kan finnas i olika grad beroende på den information som ska bevaras. Den som delar min bedömning om vad ska ses som ett e-arkiv är sannolikt beredd på att acceptera att informationssäkerhet och e-arkiv har starkt inbördes beroende. Min utgångspunkt är också att en stor del av allmänna handlingar ska bevaras �