September 2004

Pullman, Philip (1995) Guldkompassen (2004-09-28)

Se recension tillsammans med de följande böckerna i serien som jag läste i oktober.

Sayers, Dorothy (1935) Kamratfesten (2004-09-23)

I denna tredje Sayers för året är det Harriet Vane som är huvudperson. Hon får en inbjudan till klassåterträff i Oxford och reser dit med blandade känslor. Kort därefter börjar mystiska saker hända. Framför allt upptäcks hemska brev och meddelanden på olika ställen. Harriet accepterar en inbjudan att komma dit och försöka reda ut saken i tysthet och givetvis dyker Lord Peter upp på scenen för att hjälpa till.

Kamratfesten ger en mycket intressant inblick i livet vid Oxford och deckarintrigen är mystisk och mångfacetterad. Dessutom förekommer sidospår som behandlar Harriets kluvna känslor gentemot sin alma mater och inte minst gentemot Lord Peter.

Nu när jag äntligen läst alla dessa tre Sayers kanske vi kan se filmerna Lord Peter Wimsey (baserad på Strong poison), Have his carcase och Gaudy night. De lär vara bra.

Sayers, Dorothy (1932) Drama kring ung dansör (2004-09-14)

Eftersom jag läste Oskuld och arsenik för inte så länge sedan tänkte jag fortsätta med nästa bok med lord Peter Wimsey och Harriet Vane. Den här gången är det Harriet Vane själv som upptäcker liket, även om det nästan omedelbart spolas bort av vågorna och inte dyker upp förrän långt senare. Berättelsen utspelas i en liten badort och offret är en professionell dansör. Han har ett märkligt förflutet som rysk flykting - något som kanske har påverkat händelseutvecklingen.

Sayers' berättarstil verkar lite mer personlig än Christies. Tonen känns väldigt modern för att vara från 1930-talet. Sayers har komiska sidospår och verkar ha glimten i ögat i lite större utsträckning än Christie. Det är bra synd att hennes produktion är så mycket mindre.

Christie, Agatha (1938) Döden till mötes (2004-09-11)

Denna deckar utspelar sig i mellanöstern, i likhet med flera andra av Christies verk. Offret är denna gången en storvuxen och tämligen elak styvmor som behandlar sina sedan länge vuxna styvbarn med järnhand. Alla verkar ha både motiv och möjlighet, men vem gjorde det?

Upplösningen är det inget fel på - den är i bästa Poirot-stil - men vägen dit är stundtals lite tråkigt. Framför allt tar det för lång tid innan mordet sker. Ett par av bifigurerna ägnar långa kapitel åt att diskutera den mänskliga naturen och styvmoderns eventuella ondska. Detta kanske inte är en av de mest läsvärda deckarna, men ändå helt okej.