Juni 2003

Peter, Laurence J. & Hull, Raymond (1969) Peters princip (2003-06-29)

Det här är en öppet kvasivetenskaplig och stundtals humoristisk bok som behandlar den "nya" vetenskapen hierarkologi. Dr. Peter har studerat mängder av organisationer och kommit fram till sin välkända princip - alla människor kommer förr eller senare att befordras över sin kompetensnivå.

Peters princip lyckas förvånansvärt nog fylla ut över hundra sidor med utläggningar om varför människor befordras och vad man kan göra för att förhindra att man hamnar i en position som man inte är tillräckligt kompetent för. Författaren ger en mängd belysande exempel och även gott om handfasta tips.

Jag har hört talas om Peters princip förut. Den citeras ju ibland här och där, men jag har inte läst originaldokumentet förrän nu. Kanske är texten tidstypisk. Den känns språkligt sett lite stelbent, men kanske är det meningen att den ska likna torr kanslisvenska. Som statligt anställd kan jag känna igen mig i många situationer och bokens tema känns fortfarande aktuellt för oss i den ironiska/cyniska generationen. Dock känns texten lite för lång för att hålla hela vägen idag.

Edwardsson, Åke (2002) Segel av sten (2003-06-29)

I väntan på att Jenny skulle läsa ut den femte Harry Potter-boken fick jag hitta något annat som kunde hålla mig sysselsatt. Den här deckaren hade legat oläst i nästan ett år och pockade nu på min uppmärksamhet.

Min första bekantskap med Åke Edwardsson skedde av misstag. Jag glömde avbeställa månadens bok från en bokklubb och därför dök Rop från långt avstånd ner i brevlådan. Jag var ganska misstänksam till den ovanligt poetiska titeln, men började ändå läsa den en sommar. Efter det har jag köpt alla nya deckare om kommisarie Erik Winter.

I Segel av sten rullas en historia från andra världskriget fram sakta men säkert. En man försvinner i Skottland, precis som hans far en gång försvunnit utanför skotska kusten under kriget. Winter anar att något inte står rätt till och börjar forska i saken, men ingen verkar vilja berätta något. Parallellt med detta får vi följa en annan historia hemma i Sverige. En misstänkt hustrumisshandel verkar dölja flera bottnar och Aneta Djanali engagerar sig mer än hon kanske vill i fallet.

Det finns något med Åke Edwardssons deckare som fångar mig. Där finns den mörka novemberstämningen, precis som hos Henning Mankell och flera andra svenska deckare, men också något mer. Edwardsson har ett sätt att växla perspektiv och bara berätta lagom mycket som känns speciellt. De diffusa korta kapitel där man får följa den jagade skapar en puls och ett engagemang i berättelsen. Han är också noga med attributen: Winter är expert på whiskey, lyssnar på John Coltrane och röker Corps.

Det sägs att Edwardsson ska ge ut annat än deckare i framtiden. Det ska bli spännande att se vad det kan bli.

Drougge, Unni (2002) Slyngstad Events (2003-06-15)

Det här är en bok om hur det kan vara att bo på landet och sitta fast i ett socialt nät som både räddar och hindrar. Huvudpersonen - bygdens son Tryggve Slyngstad - är försvunnen sedan några månader tillbaka så vi får istället följa hans mor, systrar, ex-fru och ortens övriga befolkning. Tryggve var en entreprenör som höll samman bygdens folk, men sedan han försvunnit förfaller mycket och den ena mystiska händelsen avlöser den andra.

Det här är inte en realistisk bok utan snarare en karikatyr. Det gör den dock inte mindre trovärdig. Drougge är heller inte rädd för att berätta om saker som är fula och luktar illa, och det är det mycket som gör i den här boken. Språket är ganska rakt och oftast osentimentalt. Historien utvecklas snabbt och det är lätt att fastna i berättelsen. Man undrar hela tiden hur det ska gå för bygden och dess befolkning.

Det här är en bok om krockar. Krockar mellan staden och landet, mellan kvinnor och män, mellan fint och fattigt folk och mellan idealism och pragmatism. I förordet sägs det att boken är en kärleksförklarig till en landsbygd, men det skulle lika gärna kunna vara en hatskrift. Kanske är det det som gör den så bra - att den är så rakt på hela tiden och att omdömet egentligen görs i läsarens huvud.

Huxley, Aldous (1932) Du sköna nya värld (2003-06-09)

Det här är en bok som man måste känna till och helst ha läst om man vill kunna diskutera framtidsskildringar och mer seriös science fiction. Även om etablissemanget inte skulle klassa sådan här "riktig" litteratur som SF så är det ändå det som det är.

I en avlägsen framtid föds inga människor, de odlas. Och med olika former av manipuleringar under fosterstadiet och under uppväxtåren konstrueras människor indelade i fem strata: från alfamänniskor som styr världen ner till epsilonmänniskor som utför meningslöst arbete. Individen som sådan är inte viktig och alla har sex med alla. Konsumtionen styr samhället och den statliga lyckodrogen håller medborgarna i schack.

Men för att detta ska bli en historia krävs en motvikt. Det finns alfamänniskor som tvivlar, som vill vara individer. En av dessa letar upp en vilde (för sådana finns fortfarande i reservat) och tar med honom till civilisationen.

Det finns ett stort mörker i den här framtidsskildringen, en pessimism som liknar den jag kände inför Vonneguts Det mekaniska pianot (som dock kom ut tjugo år senare). Vonnegut är dock mer teknisk, Huxley mer biologisk. Han verkar tro på det han skriver, för i ett mycket pretentiöst förord som skrevs femton år efter första utgåvan, försöker han förklara sin syn på framtiden.

Personligen tycker jag inte att det här var någon större läsupplevelse, men det var intressant att se att man kunde skriva den här typen av litteratur redan 1932. Som berättelse är den dock allt för öppet politisk för att jag ska tycka att den håller.

Lincoln, Nathalie S. (1913) Det Trevor'ska mysteriet (2003-06-07)

Detta var en liten söt bok, både till storlek och sidantal. Den hade några år på nacken och kostade enligt omslaget 10 öre, inbunden. Jag hade inte allt för höga förväntningar på innehållet, men det visade sig vara en ganska trivsam deckarhistoria i Washingtons societet vid förra sekelskiftet.

En gift ung dam hittas mördad i ett kassaskåp och det ser till en början ut som ett enkelt fall. Allt eftersom man börjar rota i de anhörigas och bekantas förflutna uppdagas dock att flera andra kan vara misstänkta. Berättelsen går på i ungefär samma anda som Christies deckare (som ju dock var senare).

Boken innehöll tack vare sin ålder en hel del underbart stolpiga och högtravande meningar som utgjorde den stora behållningen. Här och var smög sig också gammalstavningar in. Dessa borde ju vid bokens utgivning sedan några år ha varit borta. Annars var det omväxlande att läsa en gammal deckare som inte utspelade sig i Storbritannien utan i USA.

Christie, Agatha (1934) Mordet på Orientexpressen (2003-06-02)

Det här är en av Christies mer kända böcker, men av någon anledning har jag inte läst den förut. Jag vet att jag skymtat den i TV-tablån någon gång, men lyckligtvis har jag missat den så att det första intrycket nu kommer från boken. (Ändå ser jag bara Peter Ustinov framför mig som Poirot.)

Upplägget är mycket klassiskt. Ett tåg fastnar i snön någonstans i Europa samtidigt som ett mord begås. Det framkommer snart att mördaren måste befinna sig i samma vagn och därför ställer Poirot till med förhör i restaurangvagnen. Större delen av boken består av dessa förhör där vi får fördjupa oss i den lille belgarens många olika förhörstekniker.

Upplösningen är nog en av de bästa jag sett, men för att inte förstöra nöjet för framtida läsare kan jag inte kommentera det vidare.