Maj 2003

Chapman, Sally (1991) Raw data (2003-05-22)

Efter en lång svit av litteratur med relativt hög klass kände jag att det var dags att läsa något mer vardagsnära. Sally Chapmans bokserie om Julie Blake, äventyrslysten datatekniker i Silicon Valley, kommer aldrig att vinna något Pulitzerpris, men det är ändå spännande läsning som utspelar sig i en miljö som åtminstone jag är intresserad av. Böckerna har jag till största delen hittat på ICA Maxi, vilket väl talar sitt tydliga språk.

Tyvärr har jag lyckats läsa bokserien i omvänd ordning. Raw data verkar vara den första (de andra heter Cyber kiss och Love bytes och här jobbar Julie som projektledare på det stora företaget ICI (med otvetydiga referenser till IBM där författaren en gång jobbat). Hon leder ett hemligt utvecklingsprojekt som hotas att kastas överända när en av deltagarna plötsligt hittas mördad inuti en av de stora datorerna. Eftersom Julie har en hel del skinn på näsan hjälper hon polisen och FBI på traven, naturligtvis utan deras vetskap.

Berättelsen är tämligen direkt skriven och även förhållandevis väl översatt med tanke på alla tekniska termer. Chapman har en trevlig berättarstil som dock inte utmärker sig särskilt mycket. Är man inte intresserad av äventyr i Silicon Valley under 1980-talet kanske man ska köpa riktig kiosklitteratur istället.

DeWitt, Helen (2000) Den siste samurajen (2003-05-18)

Den siste samurajen gav jag till Jenny på världsbokdagen och när hon läst ut den hamnade den direkt i högen på mitt sängbord som ännu en i raden av påprackade böcker. Att få handfasta boktips är dock inget jag har något emot och inte heller den här gången ångrade jag att jag följt hennes tips.

Ludo lever ensam med sin mamma Sibylla i London. Han är extremt begåvad och lär sig redan vid några års ålder grekiska, latin, hebreiska, m.fl. språk. Hans mamma vägrar tala om vem hans far är, men när Ludo så småningom växer upp börjar han leta på egen hand. Han hämtar förebilder från De sju samurajerna, en film som han och hans mamma ofta tittar på.

Det är inte utan att man känner sig lite obegåvad stundtals, inte bara för att Ludo och Sibylla båda är otroligt språkbegåvade utan för att även författaren verkar vara det. Det kryllar av referenser till grekiska, japanska och många andra språk. Historien är flyktigt och suggestivt berättad, ofta med ett par tankekedjor eller dialoger som är sammanflätade med varandra. I början kändes berättelsen lite svårtillgänglig, men mot mitten redde det ut sig, kanske mest för att den röda tråden blev mer synlig.

Trots att berättelsen är en ganska intellektuell 500-sidorskloss är den inte svårläst. Även om man inte förstår grekiskan störs man inte i sin förståelse av personerna. Som tyst avståndstagare mot allt som stämplas som normalt känner man igen sig i tankegångarna och som åtminstone måttligt begåvad känner man igen sig i situationen att vara understimulerad och uttråkad i ett skolsystem som är ett tempel över mänsklighetens tillkortakommanden. Kort sagt är det en fantastisk bok för smått pretentiösa cyniker som undertecknad.

Lodge, David (1988) Nice work (2003-05-12)

När vi var i London förra sommaren råkade jag plocka upp en bok med illigt orange omslag, mest för att den syntes så väl. Efter att ha läst baksidan insåg jag att jag måste köpa den. Det var Thinks... av David Lodge. Lite senare uppdagades att det fanns fler böcker av Lodge som givits ut med liknande omslag. På världsbokdagen 23 april fick jag sålunda Nice work av Jenny. Den har har ett liknande omslag med är istället illigt grön.

Den ena av bokens huvudpersoner är Robyn Penrose, en feministisk litteraturdoktor som undervisar på universitetet. Hon blir beordrad att delta i ett projekt som går ut på att stärka banden mellan universitetet och industrin, vilket innebär att hon tvingas att umgås med Victor Wilcox som är VD på ett verkstadsföretag i stan. Dessa två människor kunde knappast vara mer olika varandra.

Boken skildrar på ett mycket målande och träffsäkert sätt mötet mellan universitetsvärlden och "verkligheten". Det är inte bara en kvinna och en man som möts och krockar, utan två helt olika sätt att tänka. Efter ett tag upptäcker de dock, lyckligtvis, att de nog har en hel del att lära varandra.

Alla som någonsin arbetat på ett universitet måste läsa David Lodge. Och föralldel alla andra också som tycker om att läsa väl genomarbetade berättelser.

Brin, David (2002) Kiln people (2003-05-02)

I något av de senare numren av SF-bokhandelns tidning föll mina ögon på en intressant bokbeskrivning. Det var Kiln people av David Brin. Först trodde jag att "kiln" var en sammandragning av "killing", men efter att ha läst ett par kapitel i boken konsulterade jag en ordbok som upplyste mig om att det betyder ugn (vilket passade mycket bättre).

Kiln people utspelar sig i en okänd framtid där den mest framträdande tekniska landvinningen är att man har möjlighet att framställa kopior av sig själv. En maskin scannar ens hjärna och överför en kopia av medvetandet till en lerfigur som sedan bakas i en ugn. Lerfiguren kan sedan leva en dag som kopia av en själv och uträtta saker åt en. På kvällen, innan kopian "dör" kan den ladda in sina minnen i originalhjärnan, om man skulle önska det.

Huvudpersonen i boken, Arthur Morris, är privatdetektiv och skickar ofta ut kopior av sig själv på farliga uppdrag. Ibland kommer de tillbaka, ibland inte. Han anlitas tidigt i berättelsen av chefen för den dominerande tillverkaren av maskiner för människoduplicering och blir indragen i en mystisk härva där man inte verkar kunna lita på någon.

En detalj som fascinerade mig var att författaren lagt ner möda på att hitta på många olika benämningar på lerkopiorna. Ibland kallas en kopia för "ditto" eller bara "dit", ibland kallas den "rox", ibland "golem". Originalpersonen kallas "realperson", eller "realAlbert" om det är en specifik person. En rad sådana små genomtänkta detaljer ökar trovärdigheten i berättelsen och gör den mer levande.