Mars 2003

Rasmusson, Ludvig (2000) Män som grillar (2003-03-27)

Man kanske skulle ge sig på att skriva kåserier? Det är inte utan att man blir lite sugen när man läser Ludvig Rasmussons samling. Tydligen är han ganska känd. Jag har nog snubblat över namnet förut, men det är inte förrän nu som jag har satt mig ner och läst något av honom.

Att kåsera är att dissekera vardagen, att zooma in på en liten liten aspekt, hålla den framför näsan på folk och säga "Titta, så det ser ut!". Det är onekligen en mysig och trevlig form av vardagsfilosofi, men när de kommer i bokform bör de åtföljas av en varningstext: "Läs en i taget!"

Rasmusson har en mycket personlig stil. Han bryter då och då mot kåseriets form, vilket ger texten djup och hjälper till att hålla uppe intresset. Han svingar sig ledigt från Nobelfesten till Kanelbullar. Mina personliga favoriter kommer nästan i mitten av samlingen. Kornighet - om hur man kan betrakta livet på olika nivåer. Att läsa en svensk kultursida - plockar effektivt ner pretentiösa kulturskribenter på jorden igen.

Ewo, Jon (2001) Jorden är tuff och naken (2003-03-26)

Detta är den tredje och avslutande delen om 17-årige Adam Halvorsen. De första två hette Solen är en fet gud och Månen suger. Författaren Jon Ewo är norrman och har som alla moderna författare en egen hemsida.

Man kan läsa bara en av de tre böckerna (och då företrädelsevis den första) men efter att ha läst alla tre inser jag att de hör ihop på ett mycket utstuderat sätt. Jon Ewo beskriver i trilogin om Adam på ett mycket initierat sätt hur det är att bli vuxen. Berättaren är Adam och vi får följa honom, hans familj, hans flickvän och hans kompisar under en period av ungefär ett år. Det händer mycket, särskilt i den här sista delen.

Jon Ewos språk är hälften poesi och hälften rent vansinne. Han experimenterar med typografin och klistrar ohämmat in citat från såväl Dante som Internet. Men det funkar. Den ibland lite väl talspråkliga texten lyfter och griper tag i en. Den sista tredjedelen av boken bara måste läsas i ett svep - och det bör inte ske mitt i natten om man vill ha en chans att somna efteråt.

Ewos trilogi rekommenderas varmt till alla som någonsin försökt sig på att bli vuxna, hur längesedan det än var man var 17 år.

Lowry, Lois (1993) Den utvalde (2003-03-23)

När läshastigheten var på topp efter Hayters actionfyllda bok hittade jag en SF-ungdomsbok som jag antagligen köpt på någon bokrea. Lowry är en amerikansk författare med ett flertal ungdomsböcker bakom sig. Den utvalde är en framtidshistoria som skildrar ett samhälle helt utan avvikelser. Allt är kontrollerat och regelstyrt. Total harmoni råder. Huvudpersonen Jonas är tolv år och har just blivit vald att efterträda minnesmästaren, en unik och hedervärd uppgift. När Jonas fostras av den gamle minnesmästaren upptäcker han dock snart att hans värld bara är en fasad.

Berättelsen är mycket klassisk och temat är inte heller särskilt maskerat. Ändå grep det tag i mig och jag läste hela den korta boken i ett svep, mitt i natten. Det är ungefär samma idé som Orwells 1984 eller Lucas' tidiga film THX 1138 - förhållandet mellan individen och samhället, draget till sin spets, men också i viss mån förhållandet mellan förnuft och känsla. Nåja, jag ska inte göra boken större än vad den är, även om den var ganska välskriven.

Hayter, Sparkle (1998) Riktiga karlar (2003-03-23)

Detta är den tredje boken om New York-stationerade TV-reportern Robin Hudson. Även om det är Jenny som köpt den (och de tidigare böckerna Hårda bullar och Snälla flickor) så är det jag som har läst dem. Alla tre.

Robin Hudson, hjältinnan, är TV-reporter med skinn på näsan och en osviklig förmåga att hamna i klistret. Den här gången försöker hon göra en reportageserie om framtidens man, men snubblar över en mystisk affär med några bortrövade dvärgchimpanser. Allt verkar dessutom höra ihop, men vem är den felande länken?

Riktiga karlar är en lättsam tjej-action i samma stil som Janet Evanovichs böcker, om hon är bekant, men faktiskt lite vassare. Det är full fart hela tiden och boken skulle mycket väl kunna bli film med lite bearbetning. Det verkar dyka upp en hel del böcker av den här typen, antagligen med den nya generationen kvinnor som målgrupp. Dock funkar de bra även för oss killar - vi som törs erkänna att vi läsar dem.

Vonnegut, Kurt (1952) Det mekaniska pianot (2003-03-16)

Det mekaniska pianot kom ut 1952 men översattes inte till svenska förrän 1998. Jag snubblade över den på någon rea för ett par år sedan. Antagligen hade jag hört författarnamnet någonstans och format på boken (12 x 18 cm) var ganska mysigt.

Boken utspelar sig i en dyster framtid där maskinerna, efter krigen, tagit överhanden och nu kontrollerar alla aspekter av samhället. Alla människor är klassificerade och lagrade på hålkort. Maskinerna sköter det mesta av produktionen och de stackare som inte är tillräckligt begåvade för att bli ingenjörer hänvisas till Reklamations- och Förbättringskåren. Huvudpersonen är en ingenjör och direktör som sakta men säkert börjar tvivla på att maskinerna och en liten elit av högutbildade ska styra världen.

Det är intressant att läsa gamla dystopier. En av anledningarna är naturligtvis att man vill se hur författaren föreställer sig framtiden, som ju jag faktiskt lever i. En annan, djupare anledning är att se om författaren hade rätt. Vonnegut gör tappra försök att göra det trovärdigt att maskinerna och ingenjörerna tagit över världen, men jag tror inte riktigt på honom. Han tycks förutsätta att den stora massan satt som lallande fånar under maskinernas utveckling och frivilligt lät sig marginaliserats. Så blev det ju inte i den verklighet som jag lever i. Kanske är Vonnegut en naiv reaktionär, kanske inte. Jag kan inte bestämma mig.

När jag nu läst en lite "känd" författare måste jag ju också ta reda lite på om honom. Självklart använder man Google för detta. Det finns en officiell webbsida som tar upp Vonneguts arbete som konstnär men knappt säger något om hans författarskap. Det gör däremot Chris Hubers webbsidor. Här får man veta att Det mekaniska pianot är Vonneguts första bok. Den gavs ut 1952 med originaltiteln Player Piano. Därefter har han skrivit både romaner och noveller, ofta med science fiction-inslag. Han har också skrivit pjäser och den kanske best berömda boken, Slakthus 5, blev film 1972.

Kneifel, Hans (1968) Rymdkaparna (2003-03-10)

Denna lilla pocketbok från mitten av förra seklet är baserad på en tysk TV-serie från samma tidsperiod. Serien handlar om rymdskeppet Orion och dess besättning som leds av kapten McLane. I just det här avsnittet, förlåt boken, kapas rymdskeppet av en grupp som vill rymma från straffplaneten Mura.

Det här är inte direkt litteratur i nobelprisklass, utan snarare någon slags kiosk-SF i paritet med Harlekin. Icke desto mindre läser jag den med en viss behållning. I början av förra året tuggade jag mig igenom flera stycken Kneifel på kort tid och nu hittade jag den här boken i en Second Hand-affär i Norrköping. Boken ingår i den smått fantastiska serien Kosmos som gavs ut av Wahlströms. Jag har av någon outgrundlig anledning fått för mig att samla på dessa. Någon annan gång ska jag återkomma med en längre beskrivning av denna vurm.

Som en fotnot har jag noterat att TV-serien om rymdskepp Orion finns utgiven på DVD, dock bara på tyska.

Coupland, Douglas (2001) All families are psychotic (2003-03-08)

Jag köpte All families are psychotic strax efter det att den kommit ut och när jag nu såg att den kommit ut på svenska också kände jag att det kanske var dags att läsa den. Coupland är en av mina personliga favoriter. Hans böcker innehåller en slags varm cynism och en fantastisk träffsäkerhet när det gäller att skildra världen som den ter sig just nu.

All families.. handlar om familjen Drummond och vad som händer dem under några dagar strax innan dottern Sarah ska skickas iväg upp i rymden. Man skulle kunna säga att deras liv är en orgie i misslyckanden och boken är en provkarta på sådana händelser: fängelse, självmordsförsök, dödliga sjukdomar, tveksamma affärer.

Berättelsen håller ett högt tempo och skulle utan tvekan passa utmärkt också som film, inte minst tack vare dialogtätheten. Precis som man inte riktigt kan låta bli att lukta på mögliga saker längst inne i kylen kan man inte heller låta bli att läsa färdigt den här boken, trots att den är fantastiskt sjuk.

Holst, Hanne-Vibeke (1992) Thereses tillstånd (2003-03-05)

Efter Gibson ville jag läsa något mer lättsmält och i min bokhög låg Thereses tillstånd som Jenny just prackat på mig. Den handlar om Therese som är tv-journalist med Ryssland som specialitet. Boken utspelar sig i början av 1990-talet när stora omvälvningar är på gång och berättelsen hänvisar hela tiden till saker som faktiskt hänt (tror jag). Therese är framgångsrik och är påtänkt för jobbet som utrikeskorrespondent i Moskva. Då kommer emellertid en manlig kollega i hennes väg och hon blir blixtförälskad. Detta leder naturligtvis till en inre konflikt mellan Tereses rationella reporter-jag och hennes passionerade förälskelse.

Thereses tillstånd är väldigt rolig och mot slutet också riktigt spännande. Det finns två andra böcker i serien om Therese som jag irriterande nog måste läsa för att få reda på vad som händer.

Gibson, William (1993) Virtual light (2003-03-02)

William Gibson är en mycket speciell författare och efter att ha läst Neuromancer och ett par uppföljare började jag för några år sedan att samla på mig fler av hans böcker. Tyvärr har de blivit stående i hyllan och det är inte förrän nu som jag har tagit mig an Virtual light.

Boken är på engelska och detta i kombination med att Gibson tycker om att vara mystisk och att hitta på egna ord gör att stämningen ibland blir lite väl mystisk. Man vet inte om det är meningen att man ska förstå orden eller inte. Efter några kapitel lyckades jag dock tränga in i berättelsen och tror mig nu ha förstått det mesta.

Liksom flera andra av Gibsons böcker utspelar sig historien i en ospecificerad framtid där tekniken har tagit överhanden och inte helt oväntat skapat stora sociala klyftor. Huvudpersonerna är ett par stackare från samhällets bottenskikt som snubblar in i ett internationellt maktspel där alla verkar lura alla. Dock känns handlingen lite tunnare än i Neuromancer med uppföljare, eller så är det bara det att den innehåller för lite datorromantik för min smak.

Jag vet inte varför jag dras till dystopiska framtidsskildringar. Kanske är det årstiden. Kanske är det huvudpersonernas tjuriga envishet. Jag får väl återkomma till de funderingarna efter nästa bok.

  © 2003-2006 Peter Dalenius