Det finns ett begrepp som är ungefär lika svenskt som både "mellanmjölk" och "lagom", och det är "historielöshet". Det är vanligt i vårt land att offentliga beklaga svenskarnas brist på historiemedvetande eller - om man vill göra det lite lätt för sig - svenskarnas brist på historiska kunskaper. (Vilket år dog Gustav XII? Vilken färg hade Magnus Ladulås gråa häst?) Ute i Europa gäller ofta det rakt motsatta. I många länder plågas man av för mycket historia, av att hela tiden vara översvämmade av onda hågkomster ur det förflutna, mer eller mindre konstruerade. Gamla sår tillåts aldrig läka, utan man pillar i dem, kärleksfullt. Nere på Balkan var det just minnen av forna oförätter, mer eller mindre korrekta, som fungerade som startmotor när krigen bröt ut.

Även om jag själv tror att det här talet om den svenska historielösheten är något överdrivet, så finns där givetvis något. Och som så mycket annat springer även den omtalade bristen på historia ur, just det, vår historia. För de flesta folk i världen var 1900-talet en schizofren upplevelse. Detta ytterligheternas sekel gav oss både napalmbomben och penicillinet, GULag och färg-TV:n. Sverige däremot, kunde nästan bara njuta århundradets framsteg, utan att behöva konfronteras med utvecklingens mörka, bortvända ansikte. Jag tror den erfarenheten - eller snarare bristen på erfarenhet - har präglat mycket av det moderna svenska medvetandet.

Jag vill minnas en undersökning där man jämförde svenska och polska studenters historiesyn. Mycket var likt, men ett tydligt svenskt särdrag visade sig närhelst man skulle förklara våldsamma och tragiska händelser som krig och folkmord. De svenska studenterna grep då mer eller mindre reflexmässigt efter adjektivet "meningslöst". Vilket sådana här händelser sällan är. Vad det egentligen betyder det är att VI SVENSKAR med vår odramatiska samtidshistoria har svårt att finna mening i dem.

Vi anar en speciellt svensk attityd, som det är omöjligt att inte kalla naiv, men det är en naivitet som bär dygdens drag - vi tror världen om gott tills motsatsen är bevisad, vi tror att det egentligen inte finns några konflikter som inte går att lösa med samtal, vi är övertygade om att politisk extremism faktiskt går att hålla stången med väl avvägda doser pedagogik och psykologi etc. För oss mer än andra blev katastroferna därför obegripliga avvikelser, tillfälliga återfall, just det, återfall i något gammalt, grått och hemskt. Framstegsmaskinen råkade haka upp sig, kastade en fläktrem och hips vips var det Medeltida Barbariet där och satte klorna i folk.

Jag tror detta är en del av förklaringen till den här berömda historielösheten. Få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige. Ur mörkret stiga vi mot ljuset; världen blir hela tiden bättre, bostäderna större, veckopengen högre och snart har TV-apparaten både färg och två kanaler; så vad står att lära av mörkret annat än att det är mörkt? Varför plåga sig med minnen om den vägglusiga forntiden? Nej, riv de gamla skitkåkarna bara! I så mening fanns det ett slags svensk variant av idén om historiens slut. Att Sverige funnit en alldeles egen kungsväg till lyckan och välståndet, helt vid sidan av världshistoriens alla svarta obegripligheter. Som om Sveriges icke-deltagande i två världskrig var resultatet av en viljehandling från vår sida. Som om välfärdstaten bara fanns här. Och som om neutraliteten var på riktigt.

En annan del av förklaringen är mer påtaglig. Särskilt inom arbetarrörelsen fanns det många som aldrig glömde högerns missbruk av historien under början av seklet. Till exempel i samband med striden för allmän rösträtt användes kolorerade bilder ur Sveriges fornstora förflutenhet ofta som tillhyggen mot socialdemokrater och liberaler. Det var nästan som om Karl XII tagit ställning i sakfrågan. En del av den äldre historien blev, om inte tabu, så obekväm och lite klibbig. För medan punschhögern talade med rullande tungrots-r om Sverrrige och dess konungarrr, sökte deras motståndare helt förståeligt motbilder i 1800-talet och modernitetens födelse. Det blev länge det segrande perspektivet. Sverige hade inte skapats tack vare sin historia, utan trots den. I det läget blev kunskaper i historia något lätt överflödigt. Och historieundervisningen kunde skäras ned - ett arbete som pågått stadigt sedan grundskolereformen år 1962, och som pågår än idag; nu har denna fortgående erodering mindre att göra med politikernas uttalade vilja och beror nog mer på den kliande verksamhetslustan hos de karriärpedagoger som lever på att reformera skolan.

Så var står vi idag? Det är uppenbart att historien gjort en återkomst. På stort vis. Och detta inte i första hand i den bemärkelsen att historieprogrammen nu avlöser varandra på TV:n eller att universitetskurserna i historia är fyllda som aldrig förr. Snarast handlar det om en känsla av att inte längre leva i en bubbla, i de lyckliga undantagens rike, utan att Sverige på gott och ont är gjort till eller avslöjat som ett land likt alla andra, och en del av ett större helt, där historiens hjul snurrar på. Till del handlar det om förlorade illusioner: om den svenska neutraliteten halt, om välfärdsstatens karaktär, om Sveriges uppträdande 1939-45. Somt är högst påtagligt: murens fall, globaliseringen, den europeiska integrationen.

Det finns en ökande insikt att vi behöver historien, hela historien, både för att förstå oss själva, våra privata gåtor, och för att begripa den gåta som är Sverige. För Sverige började varken i Västergötlands 1000-tal eller med Mäster Palms 19:e sekel. Sverige börjar hela tiden, för vårt samhälle och vår kultur är summan av alla de erfarenheter som gjorts under, säg, de senaste tusen åren. Samtidigt är det svårt att inte bli en liten, liten aning melankolisk inför historiens återkomst. "Lyckliga folk har ingen historia", lyder ett tyskt ordspråk, och såtillvida kan den svenska historielösheten inte bara ses som något ont. Faktum var att vi hade tur under ett antal decennier, och kunde unna oss den här glömskan.

Så vad kan sägas, nu när vi strax står på millennieskiftets krön, och kan blicka tillbaka på tusen år av historia. Där finns förvisso mycket för den svartsynte att gotta sig i. Och den kommer oundvikligen att återupprepas, Hegels beska kvickhet att det enda vi kan lära av historien är att ingen lär av historien. Men det är inte riktigt sant. Inte riktigt. Historien känner visserligen inga lagar, inga Måsten. Men den känner väl mönster. Framgång förblindar, men misslyckanden föder framsteg. På det viset stämmer det: Ur mörkret stiga vi verkligen mot ljuset. 1700-talets förnuftstro måste förstås både som en följd av och en reaktion på katastrofernas 1600-tal. Därför är jag personligen optimist inför det kommande seklet. Ur 1900-talets allra bittraste lärdomar skulle en ny upplysningstid kunna formas. En sak är odiskutabel. Vad som sker under de närmsta hundra åren kommer att vara beroende av vad vi gör av historiens erfarenheter. Vad bestämmer vi att glömma och vad väljer vi att minnas?
Laurence Olivier hade 1970 övertalat mig att sätta upp Hedda Gabler för National Theatre med Maggie Smith i titelrollen. Jag packade min väska och reste under starkt inre motstånd och fylld till näsan av onda aningar. De skulle besannas. Hotellrummet var mörkt och smutsigt, utanför rasade trafiken: huset skakade, fönsterrutorna skallrade, det luktade fukt och mögel, värmeelementet till höger om dörren rungade. I badkaret levde små blanka kryp som var vackra men malplacerade. Välkomstsupén tillsammans med den nyblivne lorden och skådespelarna blev misslyckad, maten var javanesisk och oätlig, en av aktörerna var berusad redan vid välkomstdrinken. Han förklarade att Ibsen och Strindberg var ospelbara dinosaurier, som enbart bevisade den borgerliga teaterns sammanbrott. Jag undrade varför i helvete han medverkade i Hedda Gabler och han svarade att i London fanns redan femtusen arbetslösa skådespelare. Lorden log en aning snett och förklarade att vår vän var en utmärkt aktör.

 Att han blev revolutionär i berusat tillstånd var ingenting att bry sig om. Vi bröt upp tidigt. National Theatre spelade provisoriskt i två hyrda lokaler. Under tiden reste sig den nya teatern nere vid floden. Repetitionssalen var ett skjul av betong och korrugerad plåt på en rymlig gård med stinkande soptunnor. Då solen gassade på plåten blev hettan svåruthärdlig, det fanns inga fönster. Med fem meters mellanrum stod järnpelare som höll upp taket. Sceneriet måste läggas bakom och framför pelarna. I en kort korridor mellan repetitionssalen och en tillfällig administrationsbarack fanns två toaletter.

 De var alltid översvämmade, det stank av urin och rutten fisk. Skådespelarna var utmärkta, några storartade. Deras professionalism och snabbhet skrämde mig en aning. Jag insåg genast att deras arbetsmetoder var annorlunda än våra. Till första repetitionen hade de lärt texten. Då de fått sceneriet började de spela ut i högt tempo. Jag bad dem att dämpa hastigheten, de försökte lojalt men blev villrådiga. Deras chef var cancersjuk men steg in i sin administrationsbarack varje morgon klockan nio, arbetade hela dagen och spelade Shylock flera kvällar i veckan, vissa dagar var det dubbla föreställningar. En lördag besökte jag honom i hans trånga och obekväma loge efter första föreställningen.

 Han satt i underkläderna och en trasig sminkrock, han var dödsblek och kallsvettig. På ett fat flöt några oaptitliga smörgåsar. Han drack champagne, ett glas, två glas, tre glas. Så kom maskören och bättrade, påklädaren hjälpte honom med Shylocks slitna bonjour han satte in rollens sällsamt vita löständer och grep efter sitt plommonstop. Jag kunde inte undgå att tänka på våra unga svenska skådespelare som klagar över att de tvingas repetera på dagarna och spela på kvällarna. Eller ännu värre: spela matiné och kväll. Hur det sliter! Hur farligt för konstnärligheten! Hur svårt dagen efter! Hur katastrofalt för familjelivet! Jag flyttade egenmäktigt till Hotell Savoy och svor på att jag var beredd att ta kostnaderna. Lorden inbjöd mig då att bo i hans övernattningslägenhet, högst uppe i ett höghus i ett av stadens gentilare distrikt. Han försäkrade att jag skulle vara ostörd.

 Själv bodde han och hans maka Joan Plowright i Brighton. Vid något enstaka tillfälle skulle han övernatta i lägenheten men vi skulle inte genera varandra. Jag tackade för omtanken och flyttade in och välkomnades av en hushållerska som såg ut som Ringaren i Notre Dame. Hon var irländska, 120 centimeter lång och tog sig fram på tvären. På kvällarna läste hon sina böner med sådan kraft att jag först trodde att hon hade en högtalare med gudstjänst i sitt rum. Lägenheten var vid första påseendet elegant men visade sig ingrott smutsig. De dyrbara sofforna var fläckiga, tapeterna söndriga. Det fanns intressanta fuktformationer i taken. Överallt dammigt, slabbigt.

 Frukostkopparna var dåligt diskade, glasen hade läppavtryck, de heltäckande mattorna var söndriga, panoramafönstren randade. Praktiskt taget varje morgon mötte jag lorden vid frukostbordet. För mig var det lärorikt. Laurence Olivier höll seminarium över kaffekoppen. Han undervisade i ämnet Shakespeare. Min hänförelse visste ingen gräns. Jag frågade, han svarade och gav sig tid, någon gång ringde han återbud till något morgonmöte, slog sig ner och tog ännu en kopp kaffe. Den sällsamt omslutande rösten berättade ur ett liv med Shakespeare, om upptäckter, motgångar, insikter, erfarenheter. Jag fattade långsamt men med glädje dessa mänskors djupa förtrolighet och oneurotiskt praktiska handlag med en naturkraft som kunde ha krossat dem eller bundit dem i slaveri.

 De levde tämligen fritt i en tradition: ömsinta, arroganta, aggressiva men oförhindrade. Deras teater med de korta repetitionstiderna, det hårda yttre trycket, tvånget att nå publiken, var direkt och obönhörlig. Deras kontakt med traditionen var mångdimensionell och anarkistisk. Laurence Olivier var traditionsbärare men också protestant. Genom ständigt samarbete med yngre och äldre kollegor, som levde under samma hårda men kreativa förhållanden, ändrades oavbrutet hans relation till det alltför överväldigande: det blev fattbart, hanterligt, ändå alltid farligt, utmanande och överraskande. Vi möttes några gånger, sedan tog det slut. Lorden hade just filmatiserat sin iscensättning av Tre systrar. Jag tyckte att filmen var slarvigt gjord. Den var illa klippt och uselt fotograferad.

 Dessutom saknades närbilder. Jag försökte säga allt detta så hövligt som möjligt, jag prisade föreställningens och skådespelarnas kvaliteter: särskilt Joan Plowright, en makalös Masja. Det hjälpte inte. Laurence Olivier blev plötsligt mycket formell, den tidigare hjärtligheten och kollegialiteten förbyttes i ömsesidiga gräl om småsaker. Vid generalrepetitionen kom han en halvtimme för sent, ursäktade sig inte, men delgav mig några sarkastiska (men sanna) synpunkter på iscensättningens svagheter. På premiärdagen lämnade jag London som jag avskydde med varje fiber i min kropp. I Stockholm var det ljus majkväll. Jag stod nere vid Norrbro och såg på fiskarna i sina ekor med de gröna sänkhåvarna. I Kungsträdgården spelade en blåsorkester.

 Jag hade aldrig sett så vackra kvinnor. Luften var klar och lätt att andas. Häggen doftade, det steg en kärv kyla ur det strömmande vattnet. Charlie Chaplin var på besök i Stockholm för att göra reklam för sin nyutkomna självbiografi. Hans förläggare Lasse Bergström frågade om jag ville möta den store på Grand Hôtel och det ville jag. En förmiddag klockan tio knackade vi på. Dörren öppnades genast av Chaplin själv. Han var oklanderligt klädd i mörk välskräddad kostym, på kavaj slaget glödde Hederslegionens lilla bouton. Den hesa, mångtoniga rösten hälsade verserat välkommen.

 Hustrun Oona och två unga döttrar, vackra som gaseller, kom från något inre rum. Vi började genast tala om hans bok. Jag frågade honom, när han första gången upptäckte att han fick skratt, att mänskor skrattade åt just honom. Han nickade ivrigt och berättade villigt. Han var anställd hos Keystone i en grupp artister som gick under namnet Keystone cops. De utförde halsbrytande nummer inför en orörlig kamera, det blev som varieténummer på en scen. En dag fick de i uppdrag att jaga en jättelik skäggig och vitsminkad bov. Det var, skulle man kunna säga, ett rutinuppdrag. Efter åtskilligt springande och ramlande hade man mot eftermiddagen fått tag i busen.

 Han satt på golvet omringad av poliser som slog honom i huvudet med sina batonger. Chaplin kom då på idén att inte slå oavbrutet som han blivit tillsagd. I stället såg han till att hamna på synlig plats i kretsen. Där måttade han länge och omsorgsfullt med sin batong, flera gånger påbörjade han sitt dråpslag men hejdade sig i sista ögonblicket. När han så småningom efter noggranna förberedelser lät slaget falla, missade han och föll omkull. Filmen kom genast upp på en Nickel-Odeon. Han gick för att se resultatet. Då han missade slaget, skrattade biopubliken för första gången åt Charlie Chaplin. Greta Garbo kom till Sverige på ett hastigt besök för att konsultera en svensk läkare.

 En väninna ringde mig och meddelade att stjärnan önskade besöka Filmstaden en sen eftermiddag. Hon hade undanbett sig mottagningskommitté och undrade om jag ville möta henne och visa henne runt på hennes gamla arbetsplats. Strax efter sex en kall vårvinterdag stannade en svartglänsande limousin på Filmstadens gård. Min assistent och jag välkomnade. Efter en viss förvirring och en något forcerad konversation lämnades Greta Garbo och jag ensamma i mitt anspråkslösa arbetsrum. Min assistent tog hand om väninnan och bjöd på konjak och senaste skvaller. Rummet var trångt, ett skrivbord, en stol och en nedsutten soffa. Jag satt vid skrivbordet, Greta Garbo i soffan, skrivbordslampan var tänd. Det här var Stillers rum, sa hon genast och såg sig omkring.

 Jag visste inte besked och svarade att Gustaf Molander satt här före mig. Jo, det är Stillers rum, det vet jag säkert. Vi talade lite vagt om Stiller och Sjöström, hon berättade att Stiller regisserat henne i en Hollywoodfilm. I praktiken var han redan utsparkad sa hon. Utsparkad och sjuk. Jag visste ingenting. Han beklagade sig aldrig, jag hade egna problem. Det blev tyst. Plötsligt tog hon av sig de heltäckande solglasögonen och sa: Så här ser jag alltså ut, herr Bergman.

 Leendet var snabbt och bländande, raljant. Det är svårt att säga om de stora myterna är oavlåtligt magiska på grund av att de är myter eller om magin är en illusion, skapad av oss avnämare. I ögonblicket fanns inget tvivel. I det trånga rummets halvdunkel var hennes skönhet ovansklig. Om jag mött en ängel ur något evangelium skulle jag sagt att hennes skönhet kringsvävade henne. Den fanns som en vitalitet kring ansiktets stora rena drag, pannan, ögonens skärning, den ädelt formade hakan, näsvingarnas känslighet. Hon registrerade genast min reaktion, blev uppspelt, började berätta om arbetct med Gösta Berlings saga. Vi tog oss upp i Lilla Ateljén och sökte i västra hörnet. Där fanns fortfarande en buckla i golvet efter branden på Ekeby.

 Hon nämnde namn på passare och elektriker, alla utom en var borta. Den kvarvarande hade Stiller av oförklarliga skäl kört ut ur studion. Han hade intagit enskild ställning under utskällningen, gjort helt om och avtågat. Sedan satte han aldrig mer sin fot inomhus utan blev Filmstadens gårdskarl och trädgårdsmästare. Om han gillade en regissör, intog han enskild ställning och skyldjade med krattan, sjöng ibland några takter ur kungssången. Den han ogillade fann ofta en löv- eller snöhög framför sin bil. Greta Garbo skrattade sitt kärva, rena skratt. Hon mindes att han hade matat henne med hembakade pepparkakor. Hon hade aldrig vågat tacka nej.

 Vi gjorde en hastig rundtur på området. Hon var klädd i en elegant byxdress, rörde sig energiskt, hennes kropp var vital, attraktiv. Eftersom det fanns hala fläckar på den branta vägen tog hon min arm. Då vi återvände till mitt rum var hon munter och avspänd. Min assistent och hans gäst stojade i rummet bredvid. Alf Sjöberg ville att vi skulle göra en film tillsammans, vi satt i en bil ute på Djurgården en hel sommarnatt och pratade, han var så övertygande, han var oemotståndlig. Jag tackade ja men nästa morgon ångrade jag mig och tackade nej. Det var hemskt dumt. Tycker ni också att det var dumt, herr Bergman? Hon lutade sig fram mot skrivbordet så att underdelen av ansiktet belystes av skrivbordslampan.

 Då såg jag något som jag inte sett! Hennes mun var ful: en blek skåra omgiven av tvärrynkor. Det var egendomligt och upprörande. All denna skönhet och mitt skönheten ett skärande ackord. Den munnen och vad den berättade kunde ingen plastikkirurg eller sminkör trolla bort. Hon läste genast mina tankar och blev tyst, uttråkad. Några minuter senare tog vi avsked. Jag har studerat henne i hennes sista film, hon är trettiosex år. Ansiktet är vackert men spänt, munnen utan mjukhet, blicken för det mesta okoncentrerad och sorgsen trots komediens situationer. Hennes publik anade kanske något som hennes sminkspegel redan berättat.

 Jag iscensatte sommaren 1983 Molieres Don Juan för festspelen i Salzburg. Planerandet hade pågått i drygt tre år, det hela började under smekmånaden mellan mig och Residenztheaters chef, österrikaren Kurt Meisel, han skulle göra Sganarelle. Senare sparkade han ut mig från teatern men kontraktet med Salzburg stod fast. Jag valde en annan Sganarelle, den från DDR utfrusne Hilmar Thate. Även i övrigt stod en lysande ensemble till mitt förfogande med Michael Degen som den åldrande Don Juan. Repetitionerna började i München, finslipningen skedde under fjorton dagar på den fula och trånga Hovteatern i Salzburg som bara hade en fördel: luftkonditioneringen fungerade utomordentligt. Sommaren var nämligen het, den hetaste i statistisk tid. Jag tror inte på nationalkaraktärer men österrikare tycks vara ett särskilt släkte, i varje fall den sort som frodas kring festspelen i staden Salzburg. Älskvärdheten var obegränsad.

 Bristen på effektivitet, överorganisationen, lögnaktigheten, byråkratin och den hala lättjan var iögonfallande. Ganska snart upptäckte administrationen att man med min iscensättning av Don Juan fått in en oxe i ett kristallmagasin. Leendena blev kallare men svalkade inte nämnvärt i den rasande hettan. Jag inviterades att besöka Herbert von Karajan som förberedde reprispremiär på Rosenkavaljeren i Stora Festspelshuset, hans stoltaste skapelse. Hans bil hämtade och förde mig till det privata kontoret djupt inne i den väldiga byggnaden. Han kom några minuter försenad, en liten spenslig man med alltför stort huvud. Han hade genomgått en svår ryggoperation ett halvår tidigare och släpade ena benet. En medhjälpare stödde honom. Vi slog oss ner i ett bekvämt inre rum i utsökta grå nyanser, sympatiskt opersonligt, svalt och elegant.

 Assistenter, sekreterare och medhjälpare drog sig tillbaka. En halvtimme senare väntade repetition av Rosenkavaljeren med orkester och solister. Maestron gick rakt på sak. Han ville göra Turandot som opera- och tevefilm med mig som regissör. Han såg på mig med sina ljusa, kalla ögon. (Jag tycker vanligen att Turandot är en obehaglig, ohanterlig, perverterad soppa, ett barn av sin tid.) Jag sögs in i den lille mannens hypnotiskt ljusa blick och hörde mig säga att detta var en stor ära, att jag alltid varit fascinerad av Turandot, att musiken var gåtfull men betvingande och att jag inte kunde tänka mig något mer stimulerande än att få samarbeta med Herbert von Karajan. Produktion fastställdes till våren 1989. 

Karajan nämnde ett antal av operavärldens stjärnor, föreslog scenograf och studio.

 Filmen skulle baseras på en skivinspelning som han ämnade göra hösten 87. Allt var plötsligt overkligt. Produktionen av Turandot var det enda verkliga. Jag visste att mannen framför mig var sjuttiofem år, jag själv tio år yngre. En åttioettårig dirigent och en sjuttioettårig regissör skulle gemensamt sätta liv i denna mumifierade besynnerlighet. Det groteska i projektet föll mig inte in. Jag var ohjälpligt fascinerad. Då det preliminära planerandet var undanstökat, började Maestron att tala om Strauss och Rosenkavaljeren. Som tjugoåring hade han dirigerat den för första gången, han hade levat med den hela livet och fann den ständigt ny, utmanande.

 Plötsligt avbröt han sig: Jag såg er föreställning av Drömspelet. Ni regisserar som om ni vore musiker, ni har känsla för rytm, musikalitet, tonträffning. Det fanns i er Trollflöjten också. 

Den var bitvis charmfull men jag tyckte inte om den. Ni hade kastat om några scener mot slutet. Det går inte med Mozart, allt är organiskt. En medhjälpare hade redan gläntat på dörren och påpekat att det var tid för repetition. Karajan vinkade bort honom, de kan vänta. Så småningom reste han sig med svårighet och grep efter sin käpp.

 En assistent materialiserade sig och förde oss genom stenlagda korridorer till Festspelsteatern, en förfärande lokal med plats för tusentals åskådare. Medan vi långsamt skred framåt, förvandlades vi till en procession, en kejserlig procession av assistenter, medhjälpare, operasångare av alla kön, instållsamma kritiker, bugande journalister samt en krossad dotter. På scenen var solisterna beredda, omgivna av en fasansfull scenbild från femtiotalet: jag har låtit kopiera originalbilden in i detalj, dagens scenografer år antingen galna eller idioter, eller bådadera. I diket väntade wien- filharmonikerna. I salongen satt hundratals funktionärer och odefinierbara medborgare i detta kejsardöme. Då den spensliga gestalten med sitt släpande ben visade sig reste sig alla och blev stående till dess Maestron lyfts över orkesterskranket oclh kommit på plats. Arbetet började omedelbart. Vi drunknade i en våg av förhärjande, motbjudande skönhet. Min självvalda exil inleddes våren 1976 i Paris.

 Av en slump hamnade jag efter något kringirrande i München. Av ytterligare en slump korn jag till Residenz-teatern som är Bayerns Dramaten: tre scener, ungefär samma personalstyrka, samma statliga anslag, samma antal produktioner. Där gjorde jag elva iscensättningar, ett antal avgörande erfarenheter och ett något större antal dumheter. Själva huset ligger inklämt mellan Operan och Residenset med fasaden mot Max-Joseph Platz. Tilltaget ser ut som vad bayrarna kallar en "Schnaps-Idee", vilket det också är.